Glittrande blått hav, storslagen natur, vandring och vågsurf. Men turistparadiset Cornwall är en av norra Europas fattigaste regioner, och när turismen i år minskade drastiskt hamnade många familjer i fritt fall.
Penzance är den sista tågstationen i Cornwall, Englands mest södra region. På ena sidan staden ligger den historiskt viktiga fiskehamnen och byn Newlyn och därefter Mousehole, som överväldigande består av semesterboenden.
De många palmträden vittnar om regionens mikroklimat, som tack vare golfströmmen är varmare än resten av England. Kustlandskapet är dramatiskt och inåt landet breder hedar och skogar ut sig. Ett scenario som taget från brittiska myter om Kung Arthur.
Det är alltså inte konstigt att Cornwall är ett semesterparadis. Hit åker såväl britter som utländska turister. De besöker turistattraktioner, kvarlämningar av gruvnäringen och pittoreska fiskebyar. Vandrare går Cornwalls berömda kustled och regionen är en av Europas mest populära destinationer för vågsurf.
Men det turisterna inte ser är fattigdomen. Med ett BNP på 68 procent av EU-genomsnittet är regionen den näst fattigaste i norra Europa. I Cornwall, där 80 procent av alla företag är beroende av turism, har pandemin redan satt djupa spår. Efter en drygt tre månader lång nationell lockdown för att minska spridningen av Covid-19, kom turistnäringen igång i början av juli. Men för många i Cornwall är det redan för sent.
Enligt OECD kan Storbritannien bli det land i Europa som drabbas hårdast ekonomiskt av coronakrisen. Det märks redan nu. Runt om i Storbritannien ökade matbankerna, som förser hushåll i finansiell kris med mat, sin utdelning av matpaket i maj med 175 procent. Detta är en aldrig tidigare skådad ökning.
– Innan corona delade vi ut två dussin paket i veckan. Men efter mars fördubblades antalet ransoneringar snabbt, säger Christine Glendell.
Hon är ordförande för matbanken CTIPA i Penzance, som drivs av flera olika kyrkor i närområdet. De förser människor i tillfällig kris med matpaket.
Matbanker är ett nationellt fenomen i Storbritannien. De har ökat som ett resultat av att regeringen minskat socialförsäkringsutgifter och reducerat bostadsförmåner. 2010 förändrades även Universal Credits, systemet för socialbidrag. Från att ha betalats ut veckovis, sker nu utbetalningarna varje månad. Många av de som kommer till matbankerna lider av de nya bidragssystemen.
– Därför kan det ta upp till sex veckor innan ett ärende är handlagt och ett beslut fattat. Mångas sparkapital räcker endast en månad utan inkomst, säger Christine Gendell.
Som hos andra matbanker krävs en matkupong, ett intyg från en myndighet. Varje ny kupong kräver ett nytt besök och en ny utvärdering.
– I Penzance finns det cirka 50 olika aktörer, som socialarbetare eller skolpersonal, som gör den typen av utvärdering, säger Christine Gendall.
Runt om i Cornwall återspeglar utsatta socioekonomiska områden en nedgång i tidigare industrier: kuststäder som Penzance levde tidigare på fiske, med Camborne och Redruth i centrala Cornwall var beroende av gruvdrift.
– Idag har många säsongsbetonade jobb med låg lön eller timkontrakt. Turistsäsongen startar i april och sträcker sig till oktober och under sommaren tjänar många sitt uppehälle för vintern, säger Christine Gendell.
De med säsongsarbeten har drabbats hårt av pandemin, trots att den brittiska regeringen introducerat flera ekonomiska stödpaket till företag och deras redan anställda personal.
– Vi har hjälpt personer som precis skulle börja sitt säsongsjobb när pandemin inträffade och som därför inte blev permitterade, säger Christine Gendell.
CTIPA håller till i två små garage som ligger i området Treneere, en så kallad council estate, socialbostäder. Bostäderna är öronmärkta för låginkomsttagare, som betalar hyror under marknadspris. Treneere är Cornwalls mest socioekonomiskt utsatta område och tillhör de tre procent mest utsatta i landet.
CTIPA delar ut matpaket som räcker för sju dagar och består av framförallt konserver och torkade basvaror. I alla matvarubutiker står donationslådor där allmänheten skänker mat med lång hållbarhet.
– Vi vill ge en balanserad och näringsrik diet. Tack vare ekonomiska donationer från allmänheten kan vi köpa mjölkvaror, färska grönsaker och frukt, säger Christine Gendall.
Tidigare kom personer och hämtade sin mat varje torsdag. Efter införandet av social distansering levereras matpaketen hem till behövande.
– De flesta av våra 30 volontärer är pensionärer och därför isolerade. Men vi har fått hjälp från boende i regionen som kör leveranser, säger Christine Gendall.
Även myndigheternas arbete har förändrats. Många jobbar hemifrån och det är därför svårare för de människor som befinner sig i kris att få en kontaktperson och matkuponger.
– Därför har vi gjort det enklare att nå oss genom att starta en hemsida och ett direktnummer för de som behöver hjälp, säger Christine Gendell.
Sedan den 23 mars har vi varje vecka delat ut matpaket för sju dagar till 50-60 familjer, en fördubbling från innan krisen.
Mo Williams, volontär i föreningen Food for families
Men även under normala omständigheter kan det vara svårt att få matkuponger. Det är ofta en extra barriär för de redan utsatta. Framförallt i en liten stad som Penzance, där alla känner till alla. Därför startade Julia Tucker 2017 organisationen Food for Families. De är en förening som arbetar mot matfattigdom i området Penwith, och delar också ut matpaket till människor i kris. Till skillnad från CTIPA kräver de inte en matkupong.
Föreningen håller till i en liten källarlokal i Treneere. Det är lågt tak och alltid trångt. Men det är bättre än tidigare, då Julia Tucker arbetade hemifrån. För ett drygt år sedan fick organisationen ett ekonomiskt stöd från Penzance stadsråd för att renovera lokalen och köpa in hyllor och frysar.
– Sedan den 23 mars har vi varje vecka delat ut matpaket för sju dagar till 50-60 familjer, en fördubbling från innan krisen. Vissa veckor är lugnare, när barnfamiljer får bidrag för skolmat, säger Mo Williams som driver organisationen tillsammans med Julia Tucker.
De tvingades, likt CTIPA, att förändra sina rutiner. Bland annat stängde de sin bäst före butik, där besökare varje fredag kom för att hämta snart utgången mat utan att betala. Om de hade möjlighet lämnade de någon form av donation, till exempel gamla tekniska prylar.
– Dessutom har jag, med hjälp av min man, kört levererat matpaket till de som isolerar sig, säger Mo Williams.
– Vi är helt beroende av donationer. Bland annat får vi fryst mat från organisationen the Hive, som gör storkok av matavfall från matvarubutiker. I senaste leveransen kom allt från kikärtscurry till bananbröd, säger Julia Tucker och fortsätter:
– Utöver mat ger vi ut hygienprodukter men även hundmat till de som har hund, säger Julia Tucker.
Många av de som behöver hjälp har stora familjer, med många munnar att mätta.
Mo Williams, volontär i Food for Families
Många familjer drar sig för att kontakta föreningen. Det är stolthet, berättar Mo Williams.
– De flesta tillhör arbetarklassen. De känner skam inför att fråga oss om hjälp. Många av de som behöver hjälp har stora familjer, med många munnar att mätta.
– Att inte kunna ge sina barn mat är fruktansvärt. Jag var i den situationen tidigare, när jag frågade vänner om pengar till hyran. Det var efter den perioden som jag bestämde mig för att starta Food for Families, säger Julia Tucker.
De har märkt ett något mindre behöv sedan besöksnäringen öppnade i början av juli.
– Nu förbereder vi oss på en andra våg och försöker bunkra med varor med långa bäst före datum, säger Mo Williams.
Sedan coronapandemins start har Food for Families fått besök av flera nya familjer. En av dem är Amanda Coram.
Amanda Coram är 49 år gammal och bor tillsammans med sin man Mike och sina två yngsta döttrar – 21 år och 23 år – i Treneere. För familjen har coronapandemin slagit hårt. För första gången har de tvingats besöka Food for Families.
– Att ens familj går hungrig är förfärligt. Det känns som att hjärtat slits itu. Vi har alltid arbetat, betalat vår hyra och haft mat på bordet. Tills allt plötsligt brakade samman.
Amanda Coram är utbildad kock. Fram till för tre år sedan arbetade hon mer än heltid. Men efter en arbetsolycka fick hon problem med tidigare mental ohälsa. I kombination med att hennes 23-åriga dotter för ett år sedan fick en allvarlig diagnos, blev det en självklarhet att gå ner i arbetstid.
– Jag hjälper henne att lära sig att leva med sin diagnos.
Varje sommarsäsong arbetar Amanda Coram på en restaurang i grannstaden St Ives. Men lockdown innebar att hon varken började eller blev permitterad. Familjen förlorade en inkomst de planerat inför.
– Min man arbetar som säkerhetsvakt nattetid och har jobbat under pandemin. För drygt 50 timmar i veckan får han 400 pund innan skatter, säger Amanda Coram och fortsätter:
– Mike har en lungsjukdom och borde egentligen isolera sig. Men när vår 21-åriga dotter blev permitterad från sin lärlingsposition som kock, med en lön på 4.15 pund per timme, bestämde sig Mike för att fortsätta jobba.
Krisen är ett exempel på hur det krävs en långsiktig förändring genom att betala en lön som går att leva på – inte minimilön.
Amanda Coram, boende i Treneere
Trots lön, inkomst från permittering och 23-åringens socialbidrag insåg familjen snart att deras inkomst inte räckte till. När deras bil, som Mike behöver för att kunna ta sig till jobbet nattetid, gick sönder och krävde reparation var familjen redan skuldsatt. Amanda Coram kontaktade Julia Tucker.
– Jag var förnedrad och ledsen. Det är hemskt att oroa sig över pengar till nästa mål mat, eller att flickorna har mens och behöver hygienprodukter, säger Amanda Coram och fortsätter:
– Som kock förstår jag vikten av näringsrik mat. En dieselbil fungerar inte med bensin, och vi människor måste ha rätt näring för att orka.
Amanda Corams jobb är fortfarande stängt. Sedan mitten av juli jobbar hennes 21-åriga dotter på en restaurang i grannstaden St Ives. Men höga transportkostnader äter upp en stor del av hennes minimilön. Det kommer ta tid innan familjen återhämtat sig ekonomiskt.
– Krisen är ett exempel på hur det krävs en långsiktig förändring genom att betala en lön som går att leva på – inte minimilön, säger Amanda Coram.
Penzance stadsråd, med borgmästare i spetsen, är ett av de största och mest ekonomiskt starka stadsråden i Cornwall. Rådet väljs vart fjärde år. Till skillnad från Cornwall Council, den regionala myndighet som ansvarar för lagstiftade uppdrag, som barnomsorg, kan stadsrådet agera snabbt. Redan dagen efter Storbritanniens nedstängning, bestämde sig stadsrådet för att stötta lokala samhällsprojekt under coronakrisen. De gav bland annat 1 250 pund till Food for Families.
– Vi saknar kompetensen som de lokala organisationerna har. Men vi kan ge ett ekonomiskt stöd, säger borgmästare Nicole Broadhurst.
Pengarna kom från deras “Social Actions Fund”, som inrättades i början av 2019. Fonden startades för att tackla problem som fattigdom, hemlöshet och alkoholmissbruk.
– Tidigare hanterades detta endast av polisen. Fonden, som har en årlig budget på 25 000 pund, stödjer lokala projekt som hjälper utsatta grupper.
Men Nicole Broadhurst poängterar, likt Amanda Coram, vikten av att långsiktigt förändra de strukturer som gör att människor hamnar i finansiell kris. Ett av de största problemen i Cornwall är obalansen mellan inkomst och levnadskostnad.
– Vi arbetar med att få företag i Penzance att betala 9,30 pund i timmen. Det motsvarar en så kallad levnadslön, en inkomst som är tillräckligt hög för att upprätthålla en normal levnadsstandard, säger Nicole Broadhurst.
Trots att Treneree bara ligger två kilometer från Penzance strandpromenad, är verkligheten långt ifrån de semesterfirande som njuter av sol, hav och vacker omgivning. De redan existerande socioekonomiska skillnaderna är extra tydliga i coronakrisens spår, när allt fler hushåll måste vända sig till matbanker för att inte gå hungriga.
Men trots det ökade trycket på matbankerna finns det ljus i tunneln – medmänsklighet kommer ibland från oväntade håll.
I Food for Families lilla källarlokalen skriker Mo Williams plötsligt till.
– En kvinna från Sussex har skickat en check på 5 000 pund! Hon ringde i lördags och sa att hon hört talas om oss och gärna skulle göra en donation. Jag trodde donationen skulle bli 50 pund.
– Jag kan inte fatta att det händer, säger Julia Tucker, chockad och lycklig, och fortsätter:
– Vi har aldrig fått så här mycket pengar. Det kommer att hjälpa så mycket. Vi måste direkt ringa och säga tack.