Handkamerans fladdriga bilder ackompanjeras av hjärtskärande skrik. På skärmen går suddiga män i plastoveraller runt och låter sina tunga påkar regna över panikslagna djur. En av dem smäller igen en plåtdörr för att krossa en fladdrande höna medan hans kollegor kastar skadade men ännu levande fåglar i en container.
Ännu en gång har organisationen Djurrättsalliansen lyckats smygfilma svår misshandel av djur. Den här gången är det företaget C A Cedergrens utanför Mönsterås som har exponerats.
Cedergrens är Sveriges största äggproducent. Företaget har tillstånd att hålla upp till två miljoner hönor. I bara ett enda av sina tillslutna stall kan firman tränga in över 90 000 fåglar.
Att vara en höna inspärrad i denna smuts och stank kallas för att vara ”frigående inomhus”. I praktiken betyder det att du kan röra dig flera centimeter på ett nerskitet betonggolv innan någon av dina tiotusentals systrar står i vägen.
(Systrar, ja. Tuppkycklingarna lägger ju inga ägg, så de gasas ihjäl så snart de har kämpat sig ut ur sina äggskal. Ändå får man nog säga att hanfåglarna drar det längsta strået som slipper ”gå fritt inomhus” i ett och ett halvt år tills äggproduktionen sinar och det första dagsljus de får se sammanfaller med slaktbilens ankomst.)
Varje dag skeppar Cedergrens ut över en miljon ägg. Det kan de tacka dagens industriellt avlade hönor för. Fåglarnas noggrant utvalda arvsmassa tvingar dem nämligen att lägga mer än 250 ägg per år. I Icas och Coops butiker saluförs dessa biovetenskapliga produkter under det hemvävda namnet ”Lantägg”. Lantägg kontrollerar i dag 45–50 procent av marknaden för ägg från dessa, i minimal mening “frigående”, fåglar.
Har man hållit ett öga på djurindustrin eller följt djurskyddsdebatten en längre tid framträder ett annat mönster.
Djurrättsalliansens film har fått stor uppmärksamhet de senaste dagarna. Materialet har bland annat föranlett länsstyrelsen i Kalmar län att upprätta en polisanmälan om brott mot djurskyddsreglerna.
Från Cedergrens sida skyller man skandalen på en underleverantör som har misskött sitt jobb. Självklart följer företaget alla lagar och regler. Den egna personalen arbetar inte på nätterna så någon annan måste bära ansvaret. Avtalet med den andra (och hittills okända) firman har nu sagts upp. Incidenten är bara en beklaglig avvikelse som inte kommer att upprepas.
Kanske det. Eller så ligger den “avvikelsen” bara i att Djurrättsalliansens företrädare råkade vara på plats just denna sommarnatt. Lite besvärande är det ändå att en liten grupp oavlönade aktivister gång på gång råkar befinna sig just där djur misshandlas, vansköts och svälts.
Har man hållit ett öga på djurindustrin eller följt djurskyddsdebatten en längre tid framträder ett annat mönster. Varje gång en reporter eller djurrättsgrupp avslöjar något missförhållande i djurindustrin upprepar sig nämligen samma historia.
Först förminskas vad som hänt. Det rör sig bara om en isolerad händelse, säger man. Incidenten är inte representativ för verksamheten. Företaget följer alla djurskyddsregler och skulle aldrig bryta mot dem. Här finns inga samband med tidigare händelser. Här finns inga strukturer eller mönster. De rutiner som kan ha brustit ska ses över och reglerna är redan på väg att förbättras. I korthet: Här finns ingenting att se.
Sedan förskjuts ansvaret. Våldet har inte utövats av det utpekade företaget. Inte heller av de konsumenter som står för den dagliga efterfrågan på djurprodukter. Missdådaren är alltid en enskild individ (eller kanske någon opålitlig underleverantör). Dessutom är det alltid värre utomlands: se bara på Danmark! Eller Kina! Eller Spanien! Se vart som helst, bara du inte vänder blicken mot din egna matvanor eller mot ditt eget samhälle och dess kapitalistiska djurindustri. I korthet: Det är aldrig vi som plågar djur. Det är alltid någon annan.
Slutligen förtätas en rad obehagliga egenskaper i den Andre, den utpekade förövaren. För vem skulle plåga oskyldiga djur om man inte är en riktigt sjuk jävel? Är det inte överdriven girighet eller något omåttligt missbruk som ligger bakom den där bondens djurplågeri? Beror inte den där misshandeln på Deras (judarnas, muslimernas, sydeuropéernas eller asiaternas) primitiva kultur? I korthet: Låt oss projicera alla våra osäkerheter och vår ängslan kring vårt eget djurutnyttjande på någon annan.
Detta är den moderna djurskyddsideologins tre F: Förminskande, Förskjutning och Förtätning. Inget ont tycks kunna drabba ett djur i vårt samhälle som inte kan bortförklaras eller ursäktas med dessa manövrer.
Att detta mönster återkommer vid varje djurplågeriavslöjande handlar delvis om att de djurexploaterande branscherna delar krishanteringsrådgivare. Men att samma kommunikationsplan fungerar varje gång säger också något om vår kultur i stort.
Fantasin om djurskyddet hjälper oss att täcka över det faktum att vårt samhälle aldrig har varit särskilt djurvänligt.
När det gäller vårt samhälles förhållande till andra djur kämpar vi nämligen fortfarande med en olöslig motsättning: Å ena sidan lever vi i en upplyst tid där ingen längre att förneka att många andra djur än människor är medvetna och kännande varelser som måste räknas moraliskt. Å andra sidan är de flesta av oss djupt engagerade i fortsatt konsumtion av djurprodukter.
De senaste hundra åren har en provisorisk ”lösning” på detta problem utvecklats. Den stavas ”djurskydd” och går ut på att sätta upp regler för hur djur får behandlas. Djurskyddsideologin framhåller på så sätt ett löfte om att ett moraliskt okontroversiellt djurutnyttjande är möjligt. Dess huvudbudskap är att ingen radikal förändring behövs. Med andra ord slipper vi fråga oss huruvida moralen egentligen påbjuder att vi slutar fängsla och äta andra kännande varelser. Det räcker med mindre reformer och ett ständigt putsande på regelverket.
Djurskyddsideologins viktigaste ideologiska funktion är med andra ord att den låter oss enas i avsky mot djurplågeri utan att vi behöver ändra på de sociala praktiker som orsakar det. Ett talande mått på dess dominans i vår tid är att alla är för djurskydd. Staten, de politiska partierna, konsumenterna, djurvännerna – ja, till och med de djurutnyttjande företagen – lovordar djurskyddets principer.
Denna breda samsyn antyder att djurskyddstänkandet fyller ett djupare samhälleligt behov. Fantasin om djurskyddet hjälper oss att täcka över det faktum att vårt samhälle aldrig har varit särskilt djurvänligt. Den låter oss förkasta principen att makt ger rätt samtidigt som vi utövar den.
Och skulle någon ändå påtala dubbelmoralen kan vi alltid förlita oss på de tre F:en. Förminska problemet, förskjut ansvaret, förtäta våra egna samvetskval i bilden av den djurplågande Andre.
Hur vet vi då om denna analys är riktig? Tja, det får du avgöra själv när nästa djurplågeriskandal exploderar.
Tro mig, du behöver inte vänta länge.
Uppdatering: I en tidigare version av texten stod det att Cedergrens kontrollerar 45-50 procent av marknaden för ägg från frigående hönor. Det stämmer inte. Det är Lantägg (Dava Foods), som Cedergrens levererar till, som har denna marknadsandel.
