Våldet vid gränserna: den ökända Balkanrutten

Sönderrivna byxor, halvt söndertrasade skor och en vinglig gångstil, det är bland de särdrag som utmärker de migranter som återvänder från det så kallade ”the game”, efter att ha korsat norra Bosnien och tagit sig till Trieste, där den ökända ”balkanrutten” officiellt slutar. 

– Titta de kommer, utropar Lorena Fornasir, som känner igen den ansträngda kroppsgången på långt håll.

Hon är grundare av föreningen Linea d’Ombra, som sedan fem år tar hand om de människor som anländer till den italienska gränsstaden Trieste. 

Det första migranterna gör, innan de får vård av Lorena och andra volontärer, är att gå till fontänen på Piazza della Libertà, frihetstorget. De tvättar sig och pustar ut efter att ha tillryggalagt mer än 250 kilometer till fots. Ofta är de skadade. Somliga rivsår från de täta skogarna i Kroatien och Slovenien är alldeles färska, andra skador är äldre och har blivit infekterade.

Foto: Valerio NicolosiFontänen på Piazza della libertà i Trieste.
Foto: Valerio Nicolosi
Fontänen på Piazza della libertà i Trieste.

– Den kroatiska polisen använder kraftigt våld. De slår migranterna framförallt på benen innan de återför dem till gränsen vid Bosnien. Då är de tvungna att vänta tills de läker innan de kan återuppta vandringen. Men oftast finns det inte tid att till att återhämta sig och migranterna påbörjar vandringen innan skadorna har hunnit läka, säger Lorena medan hon hjälper tre afganska ungdomar. 

De flesta migranter passerar endast Italien. Nästan ingen stannar kvar i Trieste. En del pakistanier åker vidare till Milano eller Rom, medan andra, framförallt syrier och afghaner, fortsätter resan vidare till länder som Frankrike eller Tyskland.

Foto: Valerio Nicolosi
Foto: Valerio Nicolosi
Foto: Valerio NicolosiLorena Fornasir är grundare av föreningen Linea d
Foto: Valerio Nicolosi
Lorena Fornasir är grundare av föreningen Linea d’Ombra som hjälper migranter.

På grund av den akuta hälsokrisen med covid-19, har regeringarna skärpt kontrollerna vid gränsen och längs med alla bergsvägar. 

– Det blir hela tiden svårare för dem att ta sig in i Italien. Fram tills några veckor sedan var de säkra i Triste, medan polisen och armén för nu tillbaka dem, tillägger Lorena när hon är klar med en av sina ”patienter”.  

Murat, en ung afgansk kille som anlände till Frihetstorget, har förstörda skor och svårt att gå. Han är rädd för att bli gripen och avvisad på nytt. 

– Vi har försökt ta oss in till Italien många gånger, nästan alltid stoppade de oss i Kroatien, ibland i Slovenien, men senaste gången gick det. Men polisen grep oss och vi befann oss i Bosnien igen dagen därpå, berättar han för mig.

Foto: Valerio NicolosiMurat är på flykt från Afghanistan. Efter den långa vandringen och de många försöken att ta sig in i Italien har han svårt att gå.
Foto: Valerio Nicolosi
Murat är på flykt från Afghanistan. Efter den långa vandringen och de många försöken att ta sig in i Italien har han svårt att gå.

Sedan mitten på april använder Italien ett bilateralt avtal med Slovenien, som undertecknades 1996 för ”återtagande av utländska medborgare”, som dock inte tar hänsyn till omständigheterna för de personer som eventuellt söker asyl.

Gianfranco Schiavone är vice ordförande för föreningen ASGI (Associazione per gli Studi Guridici sull’immigrazione) och ordförande för italienska solidaritetskonsortiet, som har sitt huvudsäte just i Trieste. 

– Det är ett avtal som kom till före EU:s lagstiftning, och därför borde det inte följas. För de som söker asyl skulle egentligen då Dublin-fördraget tillämpas, säger han. Om någon myndighet hävdar att de här återtagandena är legitima bör de skriva en rapport och meddela personen som de avvisar om orsaken. Men ingen dokumenterar någonting, eftersom även myndigheterna vet om att avvisandena är olagliga. 

Den enda italienska regeringsrepresentanten som nämnt problemet är Italiens inrikesminister Luciana Lamorgese, som i mitten av juli förkunnade att ”på Balkanvägen finns det bortsett från covid-19 inga nödsituationer”. Hon förklarade att ”systemet för återtagande fungerar”, utan att specificera urvalet av människor som skickades till Slovenien.

Foto: Valerio Nicolosi
Foto: Valerio Nicolosi

Om man går längs med bergsvägarna vid gränsen mellan Italien och Slovenien dröjer det inte länge innan man stöter på militären, som patrullerar endast några hundra meter från gränsen. Här ligger Casa Malala, ett av de första mottagningshusen som förvaltas av det italienska solidaritetskonsortiet. Alldeles vid ingången har armén uppfört ett tält dit migranterna får vänta innan de förs tillbaka till Slovenien. 

– Det finns så mycket rädsla för att bli fasttagen och skickas tillbaka, ända tills för några månader sedan var det här en plats för välkomnande och de kom självmant hit för att knacka på dörren, men nu gömmer de sig eller till och med ändrar rutt mot Goriza eller Udine för att undvika militärerna, berättar Marco Albanese, som arbetar på konsortiet. 

Det skulle vara absurt för oss som medborgare att få böter utan att en polisanmälan gös. Föreställ er då om vi skulle bli deporterade utan skriftliga underlag.

Gianfranco Schiavone, vice ordförande för ASGI

De 20 mil som skiljer Bosnien från Italien är långa att gå till forts, särskilt om man måste gömma sig i skogarna, men tar inte alls lika lång tid om man åker bil. Inom ramen för några timmar har personerna som gripits i Italien, och som förhindrats att söka asyl, överlämnats till den slovenska polisen, som i sin tur överlämnrt dem till den kroatiska polisen, som sedan transporterar dem till bosniska gränsen. 

De använder ofta fysiskt våld för att tvinga dem att korsa gränsen. Och här bryts hela förloppet. Bosnien ligger nämligen utanför EU och det ska egentligen inte vara möjligt att överlämna asylsökande flyktingar till landet. 

– Det här systemet lämnar inga spår. Det görs på några timmar och utan dokumentation så att personerna varken kan överklaga eller rapportera om vad som händer. Det skulle vara absurt för oss som medborgare att få böter utan att en polisanmälan gös. Föreställ er då om vi skulle bli deporterade utan skriftliga underlag, säger Schiavone. 

Han menar att det handlar om ett väletablerat och systematiskt system, som involverar tre medlemsländer i Europeiska unionen, som helt agerar utanför lagen.

Barnen ropar, föräldrarna skrattar och en gummibåt driver längs med Kolpafloden, alldeles intill gränsen mellan Slovenien och Kroatien. Den lilla byn Radenci i Slovenien är ett turistmål för många tyska och italienska familjer som älskar naturen. Men mitt i skogen som omger floden befinner sig andra familjer, syriska och afganska, som ser floden som ett hinder på färden. De måste gömma sig, för att passera floden på dagen är alltför riskfyllt.

När man ser ut över floden förs tankarna till en dystopisk roman. Här finns ett metall- och taggtrådsstängsel som löper 25 kilometer längs med gränsen och är nästan tre meter högt, och som inhägnar floden på den slovenska sidan. 

Foto: Daniele NapolitanoEn ny barriär har uppförts som skiljer Slovenien och Kroatien åt.
Foto: Daniele Napolitano
En ny barriär har uppförts som skiljer Slovenien och Kroatien åt.

– När vi återkom till arbetet efter ”lockdown”, upptäckte vi att de under dessa veckor uppfört den här barriären, säger Andrea, ägare till en campingplats i byn med utsikt över den slovenska flodstranden. 

– Vi blockerade byggandet av barriären i vissa delar floden, men det var bara möjligt på vissa ställen när det var motiverat att göra den tillgänglig för turister, säger han.

Lite längre bort drar en tysk familj en gummibåt över gräset. De har med sig flytvästar från campingplatsen och ska åka på forsränning. 

Regeringsbytet i Slovenien, som ägde rum i mars i fjol, har inneburit en helomvändning när det kommer till säkerhets- och immigrationspolitiken i det lilla balkanlandet. Den nya premiärministern Janez Janša anklagas för att ha genomfört en ”orbanisering” i Slovenien. Likheterna mellan Slovenien och den ungerska ledarens politik är påtagliga, och nu har den höga barriären satts upp längs med den kroatiska gränsen. I likhet med Polen och Ungern har man också börjat inskränka pressfriheten. 

Foto: Valerio Nicolosi Ljubljana, Sloveniens huvudstad.
Foto: Valerio Nicolosi
Ljubljana, Sloveniens huvudstad.

I Ljubljana, Sloveniens huvudstad, möter jag Zana, aktivist på Ambasada Rog, ett center som ger hjälp till migranter. 

– Slovenien är ett transitland. Det har bara omkring 300 asylsökande på hela territoriet, men man spenderar ändå en ansenlig del av budgeten på säkerhet och att stoppa migranter, säger Zana. Varje dag öppnar hon och andra frivilliga upp ett folkkök i centrum som de driver, och lagar mat åt de som behöver det. 

– De statliga centren för asylsökande påminner om kaserner och många verkar föredra att i stället komma hit och äta, säger hon medan hon förbereder lunchen och tillägger:

– Men det verkliga problemet är de som inte lyckas ansöka om asyl eftersom polisen och militären patrullerar gränserna och skogen. Om de hittar migranter forslar de dem på lastbilen och tar dem till Kroatien, där de i sin tur tas till den bosniska gränsen, säger Zana. Det finns en lag i Slovenien som innebär att om du varit på det nationella territoriet i minst 72 timmar, så kan du söka asyl, annars blir du avhyst. Den som kommer till Ljubljana kanske har en chans att hålla sig undan, medan den som blir tagen utanför staden blir deporterad på en gång.

Foto: Daniele NapolitanoZana, aktivist på Ambasada Rog
Foto: Daniele Napolitano
Zana, aktivist på Ambasada Rog

Zana berättar att några migranter som ställt frågor om asyl innan de deporterades upplevde att polisen inte låtsades förstå deras frågor.

– De pratade på ett byråkratiskt språk, utan verkligt innehåll. Detta för att rättfärdiga sitt agerande att inte påbörja asylprocessen, suckar Zana och fortsätter:

– Italien deporterar dem till oss och vi deporterar dem till Kroatien, fastän vi vet att det landet kommer att använda fysiskt våld mot migranterna och tvinga dem vidare in i Bosnien. Vi är med i EU sedan kort tid, men vi kunde aldrig föreställa oss att våldet kunde tillämpas så här öppet, helt utanför rättsväsendet.

Valerio Nicolosi

Översättning från italienskan: Julia Lindblom

Se videoreportage av Daniele Napolitano här:

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från Vimeo genom att klicka här.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
3 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad