Sönderrivna byxor, halvt söndertrasade skor och en vinglig gångstil, det är bland de särdrag som utmärker de migranter som återvänder från det så kallade ”the game”, efter att ha korsat norra Bosnien och tagit sig till Trieste, där den ökända ”balkanrutten” officiellt slutar. 

– Titta de kommer, utropar Lorena Fornasir, som känner igen den ansträngda kroppsgången på långt håll.

Hon är grundare av föreningen Linea d’Ombra, som sedan fem år tar hand om de människor som anländer till den italienska gränsstaden Trieste. 

Det första migranterna gör, innan de får vård av Lorena och andra volontärer, är att gå till fontänen på Piazza della Libertà, frihetstorget. De tvättar sig och pustar ut efter att ha tillryggalagt mer än 250 kilometer till fots. Ofta är de skadade. Somliga rivsår från de täta skogarna i Kroatien och Slovenien är alldeles färska, andra skador är äldre och har blivit infekterade.

– Den kroatiska polisen använder kraftigt våld. De slår migranterna framförallt på benen innan de återför dem till gränsen vid Bosnien. Då är de tvungna att vänta tills de läker innan de kan återuppta vandringen. Men oftast finns det inte tid att till att återhämta sig och migranterna påbörjar vandringen innan skadorna har hunnit läka, säger Lorena medan hon hjälper tre afganska ungdomar. 

De flesta migranter passerar endast Italien. Nästan ingen stannar kvar i Trieste. En del pakistanier åker vidare till Milano eller Rom, medan andra, framförallt syrier och afghaner, fortsätter resan vidare till länder som Frankrike eller Tyskland.

På grund av den akuta hälsokrisen med covid-19, har regeringarna skärpt kontrollerna vid gränsen och längs med alla bergsvägar. 

– Det blir hela tiden svårare för dem att ta sig in i Italien. Fram tills några veckor sedan var de säkra i Triste, medan polisen och armén för nu tillbaka dem, tillägger Lorena när hon är klar med en av sina ”patienter”.  

Murat, en ung afgansk kille som anlände till Frihetstorget, har förstörda skor och svårt att gå. Han är rädd för att bli gripen och avvisad på nytt. 

– Vi har försökt ta oss in till Italien många gånger, nästan alltid stoppade de oss i Kroatien, ibland i Slovenien, men senaste gången gick det. Men polisen grep oss och vi befann oss i Bosnien igen dagen därpå, berättar han för mig.

Sedan mitten på april använder Italien ett bilateralt avtal med Slovenien, som undertecknades 1996 för ”återtagande av utländska medborgare”, som dock inte tar hänsyn till omständigheterna för de personer som eventuellt söker asyl.

Gianfranco Schiavone är vice ordförande för föreningen ASGI (Associazione per gli Studi Guridici sull’immigrazione) och ordförande för italienska solidaritetskonsortiet, som har sitt huvudsäte just i Trieste. 

– Det är ett avtal som kom till före EU:s lagstiftning, och därför borde det inte följas. För de som söker asyl skulle egentligen då Dublin-fördraget tillämpas, säger han. Om någon myndighet hävdar att de här återtagandena är legitima bör de skriva en rapport och meddela personen som de avvisar om orsaken. Men ingen dokumenterar någonting, eftersom även myndigheterna vet om att avvisandena är olagliga. 

Den enda italienska regeringsrepresentanten som nämnt problemet är Italiens inrikesminister Luciana Lamorgese, som i mitten av juli förkunnade att ”på Balkanvägen finns det bortsett från covid-19 inga nödsituationer”. Hon förklarade att ”systemet för återtagande fungerar”, utan att specificera urvalet av människor som skickades till Slovenien.

Om man går längs med bergsvägarna vid gränsen mellan Italien och Slovenien dröjer det inte länge innan man stöter på militären, som patrullerar endast några hundra meter från gränsen. Här ligger Casa Malala, ett av de första mottagningshusen som förvaltas av det italienska solidaritetskonsortiet. Alldeles vid ingången har armén uppfört ett tält dit migranterna får vänta innan de förs tillbaka till Slovenien. 

– Det finns så mycket rädsla för att bli fasttagen och skickas tillbaka, ända tills för några månader sedan var det här en plats för välkomnande och de kom självmant hit för att knacka på dörren, men nu gömmer de sig eller till och med ändrar rutt mot Goriza eller Udine för att undvika militärerna, berättar Marco Albanese, som arbetar på konsortiet. 

Det skulle vara absurt för oss som medborgare att få böter utan att en polisanmälan gös. Föreställ er då om vi skulle bli deporterade utan skriftliga underlag.

Gianfranco Schiavone, vice ordförande för ASGI

De 20 mil som skiljer Bosnien från Italien är långa att gå till forts, särskilt om man måste gömma sig i skogarna, men tar inte alls lika lång tid om man åker bil. Inom ramen för några timmar har personerna som gripits i Italien, och som förhindrats att söka asyl, överlämnats till den slovenska polisen, som i sin tur överlämnrt dem till den kroatiska polisen, som sedan transporterar dem till bosniska gränsen. 

De använder ofta fysiskt våld för att tvinga dem att korsa gränsen. Och här bryts hela förloppet. Bosnien ligger nämligen utanför EU och det ska egentligen inte vara möjligt att överlämna asylsökande flyktingar till landet. 

– Det här systemet lämnar inga spår. Det görs på några timmar och utan dokumentation så att personerna varken kan överklaga eller rapportera om vad som händer. Det skulle vara absurt för oss som medborgare att få böter utan att en polisanmälan gös. Föreställ er då om vi skulle bli deporterade utan skriftliga underlag, säger Schiavone. 

Han menar att det handlar om ett väletablerat och systematiskt system, som involverar tre medlemsländer i Europeiska unionen, som helt agerar utanför lagen.

Barnen ropar, föräldrarna skrattar och en gummibåt driver längs med Kolpafloden, alldeles intill gränsen mellan Slovenien och Kroatien. Den lilla byn Radenci i Slovenien är ett turistmål för många tyska och italienska familjer som älskar naturen. Men mitt i skogen som omger floden befinner sig andra familjer, syriska och afganska, som ser floden som ett hinder på färden. De måste gömma sig, för att passera floden på dagen är alltför riskfyllt.

När man ser ut över floden förs tankarna till en dystopisk roman. Här finns ett metall- och taggtrådsstängsel som löper 25 kilometer längs med gränsen och är nästan tre meter högt, och som inhägnar floden på den slovenska sidan. 

– När vi återkom till arbetet efter ”lockdown”, upptäckte vi att de under dessa veckor uppfört den här barriären, säger Andrea, ägare till en campingplats i byn med utsikt över den slovenska flodstranden. 

– Vi blockerade byggandet av barriären i vissa delar floden, men det var bara möjligt på vissa ställen när det var motiverat att göra den tillgänglig för turister, säger han.

Lite längre bort drar en tysk familj en gummibåt över gräset. De har med sig flytvästar från campingplatsen och ska åka på forsränning. 

Regeringsbytet i Slovenien, som ägde rum i mars i fjol, har inneburit en helomvändning när det kommer till säkerhets- och immigrationspolitiken i det lilla balkanlandet. Den nya premiärministern Janez Janša anklagas för att ha genomfört en ”orbanisering” i Slovenien. Likheterna mellan Slovenien och den ungerska ledarens politik är påtagliga, och nu har den höga barriären satts upp längs med den kroatiska gränsen. I likhet med Polen och Ungern har man också börjat inskränka pressfriheten. 

I Ljubljana, Sloveniens huvudstad, möter jag Zana, aktivist på Ambasada Rog, ett center som ger hjälp till migranter. 

– Slovenien är ett transitland. Det har bara omkring 300 asylsökande på hela territoriet, men man spenderar ändå en ansenlig del av budgeten på säkerhet och att stoppa migranter, säger Zana. Varje dag öppnar hon och andra frivilliga upp ett folkkök i centrum som de driver, och lagar mat åt de som behöver det. 

– De statliga centren för asylsökande påminner om kaserner och många verkar föredra att i stället komma hit och äta, säger hon medan hon förbereder lunchen och tillägger:

– Men det verkliga problemet är de som inte lyckas ansöka om asyl eftersom polisen och militären patrullerar gränserna och skogen. Om de hittar migranter forslar de dem på lastbilen och tar dem till Kroatien, där de i sin tur tas till den bosniska gränsen, säger Zana. Det finns en lag i Slovenien som innebär att om du varit på det nationella territoriet i minst 72 timmar, så kan du söka asyl, annars blir du avhyst. Den som kommer till Ljubljana kanske har en chans att hålla sig undan, medan den som blir tagen utanför staden blir deporterad på en gång.

Zana berättar att några migranter som ställt frågor om asyl innan de deporterades upplevde att polisen inte låtsades förstå deras frågor.

– De pratade på ett byråkratiskt språk, utan verkligt innehåll. Detta för att rättfärdiga sitt agerande att inte påbörja asylprocessen, suckar Zana och fortsätter:

– Italien deporterar dem till oss och vi deporterar dem till Kroatien, fastän vi vet att det landet kommer att använda fysiskt våld mot migranterna och tvinga dem vidare in i Bosnien. Vi är med i EU sedan kort tid, men vi kunde aldrig föreställa oss att våldet kunde tillämpas så här öppet, helt utanför rättsväsendet.

Valerio Nicolosi

Översättning från italienskan: Julia Lindblom

Se videoreportage av Daniele Napolitano här: