– Vilken vecka är du i? frågar barnmorskan medan hon för ultraljudsgivaren över magen. 

– 24:e, svarar Anjelika Daneliani.

 – Vet du redan könet? 

– Förra gången sade de att det var en pojke. 

– Det stämmer, säger barnmorskan och pekar mot bildskärmen. Det är en vacker pojke. Där är händerna, där ser du munnen. 

Ultraljudsundersökningen på sjukhuset i Georgiens huvudstad Tbilisi är en rutinprocedur. Vid första anblick syns ingenting som skiljer från en vanlig hälsokontroll. Men barnet som växer i Anjelika Danelianis mage inte är hennes eget, vare sig genetiskt eller juridiskt.

Befruktningen har skett i sjukhusets in vitro-laboratorium några våningar upp. Via en surrogatförmedling betalar de biologiska föräldrarna Anjelika Danelianis för att bära och föda deras barn.

– Det är ett spanskt par. Jag känner dem inte personligen men vi har pratat över Skype. Min känsla är att de är väldigt bra människor, säger hon.

Flera länder har under senare år förbjudit eller reglerat surrogatmödraskap. Indien och Thailand tillhörde tidigare de största destinationerna för det som brukar kallas fertilitetsturism men stoppade 2015 kommersiella surrogatmödraskap för utländska par. Nepal följde efter året därpå. 

I takt med den utvecklingen har allt fler internationella kunder – som inom surrogatsektorn benämns ”tilltänkta föräldrar” – sökt sig till länder som Ryssland, Ukraina och Georgien. Det finns ingen samlad statistik att tillgå, men i Georgien säger branschföreträdare att industrin upplever en boom.

– Nu har vi uppemot 2 000 par om året i Georgien. Det har ökat väldigt mycket eftersom många länder har förbjudit surrogatmödraskap. 70–80 procent av våra klienter är utlänningar, säger Natia Devdariani, grundare och ägare av surrogatförmedlingen Happy Family.

Förmedlingen erbjuder skräddarsydda paket anpassade efter de tilltänkta föräldrarnas medicinska behov och personliga önskemål. Det dyraste och mest populära kostar 55 000 euro. 

– All inclusive-paketet har 100 procents garanti och obegränsat antal försök under två års tid. Vi står också för boende, mat och alla praktiska arrangemang, säger Natia Devdariani. 

Hennes skrivbord pryds av snidade trästatyetter av havande kvinnor och nyblivna föräldrar. Natia Devdariani är i grunden gynekolog och arbetade på en mottagning för provrörsbefruktning innan hon 2012 öppnade Happy Family.

– Det här är ett kall för mig. Jag kan inte prata om det här som en affärsrörelse, det är mer personligt och känslosamt än så, säger hon.

– Mina första klienter var familjemedlemmar som hade försökt få barn i åtta år. Nu har de tvillingflickor. Jag såg vilken otrolig glädje det innebar för dem och förstod att om jag kunde vara en del av att sprida den glädjen så skulle jag vara lycklig.  

Natia Devdariani, Happy Family

För kvinnorna vars kroppar Happy Family förmedlar nyttjanderätten till är motivationen annorlunda.

– Surrogatmödrarna kommer främst från fattigare grupper. De svälter inte men de har en del ekonomiska problem. Deras främsta motivation är att skapa ett bättre liv för sina egna barn, säger Natia Devdariani.

– Att vara surrogatmamma ger flera årsinkomster. 

Barnet som växer i Anjelika Danelianis mage kommer att bli det fjärde hon föder. De två första är hennes egna. Det tredje födde hon åt ett utländskt par för fem år sedan, strax efter att hon separerat från sin partner. 

– Jag kräver inte att han ska betala underhåll. När vi separerade så separerade vi. Min mamma har sett efter barnen medan jag har jobbar. Vi är inte rika, men vi har klarat oss. 

Blivande surrogatmödrar underställs en lång rad krav. De måste ha fött minst ett barn utan komplikationer tidigare. De ska ha klarat fysiologiska undersökningar och psykologiska lämplighetskontroller. 

De måste ha en ordnad familjesituation och förbinda sig att leva hälsosamt. 

De får inte förekomma i belastningsregistret och måste vara beredda att avstå sex under graviditeten.

Och de får inte vara för gamla. 

Anjelika Daneliani var 36 år när hon bestämde sig för att bli surrogatmamma en andra och sista gång.  

– Innan hade jag två jobb samtidigt, i kassan på ett bageri och som städare. Vad jag tjänade varierade från månad till månad men ofta var det mellan 2 300–2 600 för bägge jobben. 

För att bära det här barnet får hon motsvarande 140 000 kronor, omkring fem årslöner. 

– Jag känner inte att jag blir utnyttjad. Det är fel ord. Bägge parter har sina egna intressen. Deras intresse är att bli föräldrar, mitt intresse är mina barns framtid. Vi byter intressen, säger hon. 

Sophie Ukleba berättar att hon ofta besöker Sverige. 

– Jag älskar Stockholm! Varje gång jag är där passar jag på att äta köttbullar!

Hon är chef för kundkontakt på New Life, Georgiens största surrogatförmedling som regelbundet arrangerar informationsträffar utomlands. Det ger företaget ett mänskligt ansikte och kunderna möjlighet att ställa frågor utan att resa hela vägen till Georgien.

– Vi har haft många svenska par sedan 2012. Det var då de första svenska föräldrarna kom hit och fick tvillingar. Det paret visste att det var pionjärer från Skandinavien, och sedan dess har det fortsatt, säger Sophie Ukleba.  

New Lifes kundtillströmning pekar stadigt uppåt.

– Varje månad föds 15–20 barn i Georgien av surrogatmammor som vi förmedlat. Vi ser en ganska stor ökning varje år, säger Sophie Ukleba.  

Hon menar att flera skäl samverkar. Dels att internationella adoptioner har blivit svårare, dels livsstilsförändringar i de rikare delarna av världen. 

– Man gifter sig senare och beslutar sig att skaffa barn senare, när det är svårare. Och många par köar i flera år för att få adoptera, men i de flesta europeiska länder blir du inte godkänd när du är över 42 år gammal. När de kommer över den här åldersgränsen är det som att de har väntat förgäves och då vänder de sig till oss, säger Sophie Ukleba.

I Sverige har antalet internationella adoptioner mycket riktigt minskat. Rekordåret 1977 registrerades knappt 1 800 adoptioner, något som 2018 fallit till strax under 180. 

Svenska myndigheter för ingen statistik över surrogatarrangemang men mycket tyder på att antalet har ökat. Enligt Nordic Surrogacy, den svenska grenen av den internationella surrogatagenturen Tammuz, födde surrogatmammor år 2014 runt 50 barn åt svenska kunder. En siffra som i fjol stigit till 190 barn. Det skulle innebära att 2018 var det år då antalet surrogatarrangemang för första gången översteg antalet adoptioner.

För Georgien går det emellertid att få siffror. Enligt landets lagstiftning räknas de biologiska föräldrarna även som juridiska föräldrar, medan surrogatmamman inte har vare sig ansvar för eller rätt till barnet. Det innebär att svenska surrogatbebisar föds statslösa och måste få handlingar utfärdade av svenska ambassaden innan föräldrarna kan ta med dem till Sverige. 

Under 2019 utfärdade ambassaden i Tbilisi 21 pass till barn. Under 2018 och 2017 var antalet 20 respektive 33.    

I Sverige får vården inte medverka till vare sig kommersiella eller så kallade altruistiska surrogatarrangemang, där kvinnan inte får betalt utan bär någon annans barn av ideella skäl. 

Den statliga offentliga utredningen Olika vägar till föräldraskap rekommenderade 2016, vilket regeringen sedermera instämde i, att denna ordning bör bestå.  
”Förfaranden som utgör handel med kvinnors kroppar bör Sverige ta avstånd ifrån”, slog utredningen fast. Det ligger i linje med bedömningar som flera internationella instanser gjort. Europaparlamentet har vid två separata tillfällen i skarpa ordalag tagit avstånd från surrogatarrangemang. FN:s människorättsråd anser att kommersiella surrogatmödraskap ”strider mot det internationella förbudet mot försäljning av barn, liksom andra normer för mänskliga rättigheter”.     

Georgiska förmedlingar menar att landets surrogatindustri präglas av bättre villkor för kvinnorna än andra destinationer. Deras hemsidor återger berättelser om hur surrogatmödrar gläder sig åt att kunna hjälpa barnlösa par.

– Propaganda, fnyser Manana Furtskhvanidze, jurist på kvinnojouren Anti Violence Network of Georgia (AVNG).    

Det finns inga intresseorganisationer för surrogatmödrar. AVNG arbetar inte heller specifikt med frågan, men kommer likväl i kontakt med många berörda. Våldsutsatta drabbas ofta av ekonomiska svårigheter. Något som i ett fattigt land med svagt socialt skyddsnät ökar incitamenten att ingå surrogatarrangemang. 

– De flesta har fattat beslutet efter att ha blivit lämnade ensamma med barnen. De här kvinnorna saknar utbildning och det är väldigt svårt att hitta ett jobb, säger Manana Furtskhvanidze.

Nini Baratashvili kommer från en småstad väster om Tbilisi. Hon gick aldrig ut skolan och var hemmafru fram tills att maken lämnade henne ensam med två tonårspojkar.

– Om jag fortfarande hade varit gift hade jag inte blivit surrogatmamma. Då hade min man tagit hand om oss. Men nu tvingas jag vara både mamma och pappa, säger hon.  

Happy Family har förmedlat kontakt med ett utländskt par. Kontraktet är påskrivet. Så snart en lyckad provrörsbefruktning genomförts ska Nini Baratashvili för andra gången på bara några år bli surrogatmamma.  

New Lifes surrogatmödrar får 150 000 kronor per graviditet, med ett tillägg på knappt 20 000 kronor om de föder tvillingar.  

– För många av surrogaterna är ersättningen de får lika livsavgörande som bebisen är för föräldrarna. Om du drömmer om ett hus men vet att du aldrig kommer att ha råd, och så har du plötsligt pengarna, då förändrar det ditt liv. För oss är det här inte exploatering. Det är en situation där bägge vinner, säger Sophie Ukleba. 

Kommersialiseringen av barnafödande gör havandeskap till en handelsvara. En produkt på en marknad där efterfrågan styrs av barnlängtan och tillgången på kvinnokroppar av faktorer som lagstiftning och fattigdom.  

Förespråkarna hävdar ofta att förbud inskränker kvinnors rätt att bestämma över den egna kroppen. Samtidigt innebär också valet att hyra ut sin livmoder en reducering av självbestämmandet. Surrogatmammorna i Georgien får enligt avtalen inte göra abort. 

På Happy Family pratar Natia Devdariani om Georgiens fördelar gentemot andra surrogatdestinationer. Billigare än USA. Tryggare för föräldrarna än Ryssland och Ukraina. 

– Alla har rätt att bli föräldrar, säger hon.

– Men det här hjälper surrogatmödrarna också. Vad har de annars för alternativ, prostitution?

Georgiens regering försöker aktivt stimulera medicinsk turism och välkomnar intäkterna surrogatindustrin ger. Men landet är också djupt religiöst och i breda folklager betraktas kvinnorna med kritisk blick.

I Tbilisi går det att gömma sig i massan, i Nini Baratashvili hemstad är det svårare. Hon dolde den förra surrogatgraviditeten, hon planerar att dölja denna. Även för barnen.  

– Du vet hur tonåringar är. Om de ser att jag är gravid kommer de säga att det är skamligt och att jag säljer barn.

Inte ens när de är vuxna ska sönerna få veta vad deras mamma gjorde för att försörja dem. 

– Nej, jag tänker aldrig berätta.