Organisera brett – inte perfekt

Hur bygger man en klassmedvetenhet i ett samhälle där arbetarklassen blir allt mer skiktad? Klasskamp handlar om att kombinera teori och praktik, skriver Majsa Allelin i en 1 maj-essä om vikten av att översätta den teoretiska klassanalysen till en social verklighet.

Opinion
Majsa Allelin är forskare och skribent.
Foto: Emelie Jönsson

En av historiematerialismens grundläggande utgångspunkter är att det är vi människor som skapar vår egen historia. Det är genom vårt handlande, det vill säga hur vi agerar, som vi formar våra liv. Det finns ingen förutbestämd framtid utan vi skapar den, varje dag, tillsammans Av den anledningen är inte till exempel vår kultur eller vårt ekonomiska system några naturlagar, något som vi är dömda att leva under. Det är system som vi formar och omformar hela tiden.

Detta frånsäger inte det faktum att vi har system, och följer system. Det finns traditioner, det finns kulturarv, det finns sociala koder och framförallt finns det ekonomiska och politiska intressen. Under de senaste 150 åren har dessa intressen utspelat sig inom ramen för kapitalismen. Det är ett ekonomiskt system där, för att tala med Marx, ”en klass produ­cerar fritid för sig själv genom att förvandla massornas hela livstid till arbetstid”.

Alltså, medan de flesta av oss är beroende av att gå till jobbet varje dag, eller gå upp på morgonen och vänta på att kanske få bli inringd till jobbet eller till och med blivit varslad från jobbet, finns det samtidigt en mindre grupp människor som får bestämma vilken tid på morgonen vi tvingas gå upp, vilka arbetsuppgifter vi ska ägna oss åt, vilken tid vi får gå hem och hur mycket pengar som blir över när hyran, maten och busskortet är köpt.

Intressekonflikterna går alltså mellan de som tvingas sälja sin arbetskraft och dom som köper den. Det finns arbetare och så finns det kapitalister, och ur dessa intressen formas klass­kampen.
Så här långt brukar de flesta som kallar sig socialister vara såväl politiskt som teoretiskt överens. Men vad innebär egent­ligen en klasskamp?

Till att börja med är det människor som gått samman och handlar kollektivt. Alltså, det är arbetare som har organi­serat sig för att skapa en framtid där rikedomarna kan fördelas mer jämnt och för att få makt över de egna liven. Återigen, det är människan själva skapar sin historia.
Om en grundläggande bestämning är att människor ska komma samman så måste den också ske under ett gemen­samt mål, under en gemensam problemformulering och gemensamt deltagande.

Helt enkelt måste det skapas en kollektiv klassmedvetenhet. Av den anledningen är frågan om klass – i synnerhet så snart den rör sig utanför akademins väggar – aldrig enbart en teknisk konstruktion eller abstrakt kategori, utan det är en social verklighet som måste formuleras i en gemensam social praktik. Det kommer vi aldrig att komma ifrån.

Kapitalismen är färgblind – men inte klassamhället

Relationen mellan den sociala verkligheten och klass som ideologiskt och teoretiskt koncept har aldrig varit en okomplicerad sådan. En av de tidigaste striderna är kanske 1917, när det råder oenigheter inom socialdemokraterna i Tyskland om huruvida man ska gå in eller inte i första världskriget, huruvida man ska låta nationalismen och imperialismen spela en avgörande roll för klassolidariteten. En annan mer samtida distinktion som brukar göras för att renodla klass från andra sociala strukturer, är det som kommit att kallas för identitetspolitik, det vill säga alla de andra sociala villkor som inverkar på människors liv.

Med andra ord behöver vi förstå att kapitalet, det kapitalistiska systemet, inte är synonymt med klassamhället.

Det stämmer att kapitalismen som ekonomiskt system inte bryr sig vem det är som står vid bandet på Volvo under ett nattskift, att den inte bryr sig vem som städar toaletterna på din arbetsplats, vem som plockar disken på restaurangen eller vem som plockar bär säsongsvis. Kapitalet kan inte bry sig därför att det helt enkelt inte har något känsloliv, det är ett system som har givna funktioner som måste fyllas. Däremot är inte vi likgiltiga inför vem som står på bandet, eller vem som plockar disk eller vem som plockar bär. Med andra ord behöver vi förstå att kapitalet, det kapitalistiska systemet, inte är synonymt med klassamhället.

Klassamhället är en social verklighet. Här möts vi inte enbart utifrån våra funktioner som arbetare och kapitalister, här möts vi som hyresgäster eller bostadsägare, som föräldrar som gör skolval åt sina barn, som skolkamrater som delvis följd av detta, som syskon som måste hantera sina föräldrars historia, som partners i mer eller mindre ojämlika förhållanden, som deltagare i olika fritidsintressen om dagarna och på kvällarna. I samhället utspelar sig vår vardag.

Vilka är välkomna – och när?

Den här texten hölls första gången som ett tal. När detta tal hölls, var vi samlade i Husby, ett område som ibland kallas för miljonprogramsförort. Området byggdes under en tid när den statliga samhällsplaneringen var som mest expansiv. När ekonomin krävde storskalighet före flexibilitet.
Tiden för nationalstatsbygget och den växande folkhemsnationen, med andra ord tiden under och efter andra världskriget, var en intensiv period för svensk ekonomi och politik.

Trots att Sveriges roll i andra världskriget inte brukar framhållas som aktiv – i skolan har vi fått lära oss att Sverige var neutrala i kriget – kom landet att dra stor ekonomisk nytta i form av ekonomiska förbindelser och export av bland annat järnmalm till Tyskland. Med andra ord undslapp Sverige inte bara massiv förstörelse av sina städer, vilket många andra länder i Europa drabbades av. Med hjälp av ekonomiska relationer till Tredje rikets Tyskland stimulerades även svensk ekonomi. Och den högkonjunktur som präglade Sverige under denna period skulle bli avgörande för det kommande välståndet.

Högkonjunkturen gav möjlighet till och skapade behov av en nationell utbildningsexpansion och arbetskraft. De ökade produktionsmöjligheterna steg dock i snabbare takt än befolk­nings­mängdens kapacitet. Ett sätt att möta behovet blev att öppna upp för arbetskraftsinvandring. Och även om det förekommit arbetskraftsinvandring sedan flera hundra år tillbaka är det från och med andra världskriget som immigrationen överstiger emigrationen för Sveriges del.

Öppnandet för arbetskraftsinvandring var viktig på flera sätt. Inte bara kunde industrierna stimuleras, det frigjorde också utbildningsplatser på högskolorna för den inhemska befolkningen vilket innebar en skiktning av den manuella och intellektuella arbetskraften efter etniska linjer. Samtidigt som det invandrade antalet ökade mest inom tillverkningsarbetet stagnerade det totala antalet anställda inom denna sektor. Bland de invandrade grupperna var det knappt 15 procent som fick utbildning på heltid. Som ekonomhistorikern Paulina de los Reyes skriver i Mångfald och differentiering fick invandrarna rollen som reservarbetskraft under den ekonomiska expansionen vilket kom att bli deras existensberättigande under 1950- och 1960-talen. Detta har onekligen gett effekt för den så kallade ”andra-generationens” villkor i landet.

I Husby, liksom i liknande förortsområden, bor många av de som var välkomna till Sverige när landet var i behov av arbets­kraft. Men också de som senare kom att få asyl på grund av flykt. I dag, i kölvattnet av snart trettio års nylibera­lism, benämns områden som Husby i den politiska retoriken som ”särskilt utsatta områden”, ”utanförskapsområden” och ”no-go-zoner”. 

När högkonjunktur blivit lågkonjunktur, tillväxt numer görs genom utförsäljningar och nedskärningar av offentlig verksamhet, och arbetskraften gjorts överflödig – varför det överordnade politiska mantrat blivit att ”skapa flera jobb” samtidigt som landets gränser stängs för att skapa så kallat andrum – har arbetarklassens skiktningar blivit allt starkare.

Numera ligger Sverige på 7:e plats bland världens mest ojämlika länder när det kommer till förmögenhetskoncentration.

Sverige är det land där inkomstklyftorna och den relativa fattigdomen ökat som mest, detta samtidigt som välståndet ökar och landet toppar den globala BNP-listan. Numera ligger Sverige på 7:e plats bland världens mest ojämlika länder när det kommer till förmögenhetskoncentration. Det skiljer sig nästan tio levnadsår mellan de rikaste och de fattigaste i landet. Bland Göteborgs grundskolor är segregationen alarmerande: samtidigt som enbart en fjärdedel går ut med fullständiga betyg i vissa skolor, finns det skolor bara en spårvagnsresa bort där 100 procent av eleverna klarar de nationella målen (jämför med rikssnittet 77 procent).

Dessa siffror följer bostadsområdenas rasifierade och socio-ekonomiska struktur vilket innebär att den skola som har lägst resultat ligger i ett område med hög fattigdom och hög andel personer med utländsk bakgrund medan den skola som har högst resultat ligger i ett av de rikaste och vitaste områdena.

I den pågående coronakrisen kan lik­nande snedfördelning bevittnas gällande vilka befolkningsgrupper som är överrepresenterade bland de hårt drabbade och döda. I USA har delstater med hög andel svart befolkning också den högsta andelen smittade. I staden Chicago, där en tredjedel av befolkning­en är svart, står denna befolkningsgrupp för 70 procent av antalet smittade och 50 procent av dödsfallen. I Sverige är Rinkeby-Kista den stadsdel som har flest covid-19-smittade i relation till befolkningen.

För att tala med kulturteoretikern Stuart Hall är ras den modalitet genom vilken klass levs och det medium genom vilken klassrelationer erfars. Han skrev detta utifrån en brittisk kontext i kolonialismens dyningar men formuleringen är numer lika aktuellt i en svensk kontext.

Den globala arbetsdelningen 

”Kolonialismen är kapitalismens morgonrodnad”, skriver Marx i Kapitalet, vilket innebär att de sociala strukturerna som är den situation ur vilken kapitalismen utvecklas redan är etablerad och samverkar med kapitalets rationalitet. Alltså, trots att de tidigare koloniala och patriarkala relationerna inte längre är de dominerande sätten att ordna produktionsförhållandena på, betyder det inte att de plötsligt försvunnit. Som vi vet är resurserna redan ojämnt fördelade och maktrelationerna redan upprättade.

Det finns otaliga exempel på hur de ojämna globala relationerna formar vår egen lilla vardag. Så fort du öppnar kylskåpet eller garderoben finns den globala arbetsdelningen redan framför dig. Vem designar Gevalias logga och vem plockar kaffebönorna? Vem bestämmer snitten på H&M:s kläder och vem syr dem? ”Designed by Apple in California. Assembled in China”, som det står på din iPhone.

Även i detta avseende kan coronakrisen påminna oss om hur sammansatt den globala ekonomin är med tanke på den accelererade dominoeffekt som gett upphov till varsel runt om i världen (i USA ökade arbetslösheten från 250 000 till över 22 miljoner på fyra veckor, i Sverige varslades 50 000 under mars månad) och hur brådskande klasskam­pens internationella organisering är, inte minst när statens återkomst säkerligen väntar runt hörnet. 

Relationen mellan globala hierarkier och nationalstatens organisering märks också i vår vardag genom de sociala relationer vi direkt ingår i och kan betrakta. Genom att förstå det manuella och intellektuella arbetets skiktningar i våra egna miljöer, genom att förstå vilka som är välkomna och inte till landet, kanske framförallt när de välkomna och när de inte är det, genom att förstå den sociala snedrekryteringen som sker på såväl utbildningsområdet som på arbetsmarknaden, tvingas vi erkänna att den så kallade ”mänskliga faktorn”, det vill säga att vårt kollektiva handlande såväl bidrar till att upprätthålla klassamhället som det bär på potentialen att förändra det.

Det kräver ett lokalt engagemang, vilket vi bland annat kan vittna om i just Husby genom sociala center och bostadskamper.

Som politisk kraft kan en vänster därför aldrig nöja sig med att ägna sig åt försöka renodla teoretiska koncept och begreppsdefinitioner. Det överordnade målet måste givetvis vara att organisera folket brett och långsiktigt, med andra ord bedriva en klasskamp och tillsammans forma en klassmedvetenhet. För att det ska vara möjligt måste man ta i beaktande den sociala verklighet som klassamhället innebär, vilket kräver en folkbildande verksamhet liksom ett bra mått av pragmatism.

Det kräver ett lokalt engagemang, vilket vi bland annat kan vittna om i just Husby genom sociala center och bostadskamper. Det kräver ett lyssnande och en mångfald av röster som spänner över nationalstatens gränser, exempelvis genom att ta vara på de många kamphistorier som den nya generations svenskar redan bär med sig, liksom andra mobiliserande verktyg som kan översätta den teoretiska klassanalysen till en gemensam konkret praktik.