Kvinnostrejker – för vem?

Den isländska kvinnostrejken 1975 har blivit stilbildande för de kvinnostrejker som kommit efter. På Island har den numera formen av att kvinnor lämnar jobbet tidigare, för att belysa att kvinnor ”jobbar gratis” efter ett visst klockslag på grund av lönegapet mellan kvinnor och män. Men vilka inkluderas?

Intervjun
Anna Marjankowska är facklig organisatör på Island.
Foto: Art Bicknick

Arbetaren fick en pratstund med Anna Marjankowska, facklig organisatör på Island, som förra veckan besökte Sverige för att prata om organisering och kvinnostrejker på SAC:s separatistiska konferens för kvinnor, transpersoner och icke-binära.

– Det var en väldigt fin upplevelse. Det är superviktigt att skapa en plats utan cis-män, att någon gång ibland stänga dörrarna för män och låta kvinnorna och transpersonerna höja rösten, säger hon om konferensen. 

Islands kvinnostrejk 1975 är än i dag förebilden för olika kvinnostrejker. Kvinnostrejkerna i Polen som startade 2016, för rätten till abort, var inspirerade av den isländska strejken.

– Feministrörelser och arbetarrörelser hänvisar fortfarande till kvinnostrejken 1975, och den är känd av en anledning. Alla isländska kvinnor organiserade och deltog i strejken solidariskt.

Hela 90 procent av Islands kvinnor deltog i strejken. De gick inte till sina jobb och de arbetade inte heller i hemmet. 

– Det var första gången man började tala om de här frågorna i offentligheten, om hur kvinnor på dagarna jobbade i fiskfabriker, eller på kontor, och på kvällarna arbetade i hemmet. 

De senare åren har kvinnostrejken gjort comeback i form av en protest mot löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Kvinnor lämnar sina jobb klockan 14.55 på eftermiddagen, den tidpunkt efter vilken kvinnor jobbar gratis, om man ställer kvinnors löner i relation till mäns.

Men dessa sammanhang samlar inte i närheten samma bredd av kvinnor, menar Anna Marjankowska, som menar att rörelsen betonar liberalfeministiska frågor som exempelvis glastaket. 

– Kvinnors arbetsliv i Island är strikt uppdelade. Det är som att det inte finns några gemensamma intressen mellan högavlönade och lågavlönade. Liberalfeminister stödjer inte arbetarkvinnors kamper för grundläggande arbetsvillkor. De blundar också för sina egna utbrändhetsfrågor. De arbetar för mycket för att de inte bryr sig om sin arbetsmiljö. Att adressera utbrändhetskulturen skulle gynna alla, och inte bara några få, som exempelvis frågor om glastaket.

45 år efter kvinnostrejken ser vi enorm ojämlikhet, kvalificerade jobb och okvalificerade jobb – det är två skilda värdar.

Anna Marjankowska, facklig organisatör

– När jag 2018 deltog vid Kvennafrí-manifestation tittade jag mig omkring. Vilka var runt mig? Det var kontorsarbetare, kvalificerade arbetare. Det var inga kvinnor från ”okvalificerade” yrken. Jag hade jobbat i ett av hotellen som låg nära samlingsplatsen, och jag visste att det var många kvinnor därinne som inte lämnade jobbet för att manifestera. 45 år efter kvinnostrejken ser vi enorm ojämlikhet, kvalificerade jobb och okvalificerade jobb – det är två skilda värdar. Och kvinnor har inte hittat ett gemensamt språk för att överbrygga det. 

Anna Marjankowska flyttade från Polen till Island under 2016, och arbetade på hotell och restauranger, för att sedan arbeta inom vård och utbilda sig. På sin fjärde arbetsplats började hon organisera sig fackligt. 

– Jag tittade på mitt lönebesked, inget stämde. Jag tittade på min väns lönebesked, det stämde ännu mindre. Jag började gå till facket för rådgivning och upptäckte att vi tjänade långt under vad vi skulle. 

Anna Marjankowska och hennes arbetskamrater fick samma lön avsett om de jobbade obekväm arbetstid. Hon började informera sina kollegor om detta, men inte förrän hon ordnade ett möte med en fackrepresentant fick hon dem med sig. 

– De lyssnade först inte eftersom jag var en nykomling i landet. Det var min första erfarenhet som organisatör. Att informera mina kollegor om deras rättigheter – det var en direkt aktion. 

Sedan dess har Anna Marjankowska lyckats ta sig in i styrelsen för facket Efling, ett av Islands största fack, som organiserar personer i ”okvalificerade” jobb. Förra året var hon extern organisatör i förhandlingar i privatsektor, som ledde till en strejk bland hotellstäderskor och chaufförer, för bättre arbetsvillkor och löner som går att leva på.

– Det var en strejk som inte var så traditionell. Vi planerade en rad små arbetsstopp, som synliggjorde hur viktigt arbetet, som den strejkande gruppen utför, faktiskt är. Städerskorna kom på att de skulle städa allt i hotellens badrum, utom toaletten, under några dagar. Strejken fick stor uppmärksamhet. Det var tidningsartiklar om hur hotellchefer lärde sig städa. Det var väldigt lyckat, berättar Anna Marjankowska. 

Men hon saknade stödet från den bredare kvinnorörelsen. 

– Det var också i princip en kvinnostrejk, men det var andra kvinnor som strejkade av andra anledningar. Det var mestadels med utländska kvinnor. Men vilket stöd fick den av isländska kvinnor?