Ibland behövs de separatistiska rummen

Jag är stolt att ha ingått i den diskussion som inleddes med kvinnostrejken och fortsatte i en process där stora förändringar skedde och fortfarande sker. Det praktiska arbetet kring strejken var utvecklande och vi var många som lärde oss att argumentera för vår sak. Vad vi fick tillbaka var respekt och insikten av styrkan det ger att gå tillsammans.

Signerat
Josephine Askegård, kulturreporter på Arbetaren.
Foto: Jan-Åke Eriksson

I september 1991 tog det rasistiska partiet Ny demokrati plats i riksdagen. Det var en tid då unga nazister började demonstrera på gatorna och främlingshatet uttalades öppet.
Hösten och vintern 1991–92 levde Stockholmarna i spänd skräck medan människor som såg ”osvenska” ut besköts av en man som inspirerats av partiets valkampanj, flera skadades svårt och en person avled.

Men det var också en tid av aktivitet och motstånd mot företrädare för den retoriken. De antirasistiska demonstrationerna drog allt mer folk. Medierna började bevaka frågan på allvar. Och de förtalade höjde sina röster. I början av 1992 utlyses en timmes strejk på temat ”Utan invandrarna stannar Sverige”. Den 21 februari lade människor med invandrarbakgrund ned arbetet en timme, inom kommunal verksamhet och på stora företag samlades människor för samtal och manifestationer.

Inspirerade av entimmesstrejkens geniala form, med en osynliggjord grupp som visar sin betydelse, kom idén med en kvinnornas strejk på 8 mars upp på ett styrelsemöte i Stockholms LS.

Många utan invandrarbakgrund ville ansluta men resonemanget gick att man just ville visa vilken lucka som uppstår i produktion och transport utan den arbetarkår som invandrade tunnelbaneförare, städare, montörer, förskole- och sjukvårdspersonal och torghandlare utgör.

Inspirerade av entimmesstrejkens geniala form, med en osynliggjord grupp som visar sin betydelse, kom idén med en kvinnornas strejk på 8 mars upp på ett styrelsemöte i Stockholms LS. Styrelsen bestod för första gången av enbart kvinnor och på ett möte där Stockholms LS kvinnliga medlemmar var kallade togs enhälligt beslutet om att genomföra projektet. Flera LS anslöt sig till strejken.

Kvinnofrågan var inte ett stort nummer i LS under denna tid. Rummen för kvinnors ”frigörelse” som det kallades, var separatistiskt isolerade på ett sätt som inte ”stört” politisk eller facklig verksamhet (eller privata relationer för den delen). När aktiviteterna kring frågor som enbart rörde kvinnors villkor engagerade hela organisationen stack det vissa i ögonen och ledde till ilskna diskussioner på LS-möten, där kvinnor fick lära sig att argumentera för sin sak. Det skapades fler rum och utrymmen för kvinnor i organisationen, som en nationell kvinnokonferens samma år.

Under 1990-talet fick SAC Syndikalisterna för första gången kvinnor som generalsekreterare och förhandlingssekreterare och Arbetaren fick en sin första kvinna som chefredaktör 1999. När SAC officiellt deklarerade sig som en feministisk facklig federation tog andra fackliga förbund och politiska organisationer och partier efter. De feministiska frågorna tog självklar plats på dagordningen överallt i samhället.

Jag är stolt att ha ingått i den diskussion som inleddes med kvinnostrejken och fortsatte i en process där stora förändringar skedde och fortfarande sker. Det praktiska arbetet kring strejken var utvecklande och vi var många som lärde oss att argumentera för vår sak. Vad vi fick tillbaka var respekt och insikten av styrkan det ger att gå tillsammans. Ibland behövs de separatistiska rummen, när de utvecklas med stöd av omgivningen ger de en oöverträffad styrka.