Vad har Édouard Louis och Marcel Proust gemensamt? Förutom att de är hyllade manliga franska författare? Kanske mer än vad en vid första anblick kan tro, men jag syftar nu på att båda nämnts i samband med en annan fransk författare: Annie Ernaux. 

Ernaux, som föddes 1940 och alltså snart firar sin 80-årsdag, befinner sig någonstans mellan de båda i tiden, även om hon i sin litterära produktion också är samtida med Louis och gav ut sin senaste bok 2016. En stor del av hennes böcker skildrar dock de decennier i mitten av 1900-talet då hon växte upp. De romaner som finns översatta till svenska och som alla utom Sinnenas tid är mer eller mindre autofiktiva uppväxtskildringar, är till formatet mycket tunna.

Merparten är också skrivna på ett bedrägligt enkelt och rättframt språk, och långa tidsperioder avhandlas snabbt och med några få ord. På många sätt motsatsen till Prousts mångordiga prosa och förmåga att uppehålla sig vid samma tidpunkt och samma plats sida upp och sida ned.

Att Ernaux ändå jämförs med Proust måste, förutom att hon ofta refererar till hans mästerverk På spaning efter den tid som flytt, bero på att också hennes samlade verk kan läsas som ett enda stort minnesarbete, även om det är fragmenterat i flera korta romaner och kortfattade stycken.

I sitt skrivande har Ernaux med vad som nästan liknar besatthet gång på gång återvänt till den lilla byn där hon växte upp. Hon inte bara söker efter den tid som flytt, hon vill också som hon själv skriver i sitt mest ambitiösa minnesprojekt Åren från 2008, som nu kommer i svensk översättning för första gången på Norstedts förlag, ”rädda” tiden undan glömskan. Den tid hon vill rädda består till stor del av barndomens krigs- och efterkrigstid i 1940-talets Frankrike, som barn till föräldrar som från mycket knappa omständigheter lyckats bli ägare till en liten butik med kafé.

I böckerna Min far (1984) och Kvinnan (1987), som kommer i nyutgåva på Norstedts i en samlad volym våren 2020, undersöker hon sin fars respektive sin mors liv och sin egen uppväxt och klassresa. I en av sina återkommande referenser till Proust skriver hon att de människor som befolkar hennes texter är de som talar den lantliga dialekt som trotjänarinnan Francoise i På spaning efter den tid som flytt förlöjligas för av berättaren.

Enligt förlagets text om Ernaux har hon med anledning av detta kallats Louis ”mamma”, vilket både klingar sexistiskt och får det att framstå som om arbetarklasskildringar är ett litterärt särintresse inom vilket alla som verkar måste ha influerats av varandra.

Ernaux föräldrar, vars egna föräldrar knappt lärde sig läsa, misstror det språk som huvudpersonen i hennes böcker tillägnar sig när hon får tillgång till högre utbildning än vad de någonsin kunnat drömma om. Det lantliga och fattiga samhälle som skildras håller sina invånare gisslan och gör dem inskränkta och misstänksamma på ett sätt som starkt påminner om den flera decennier yngre författaren Édouard Louis självbiografiska romaner som också handlar om den franska arbetarklassen. Enligt förlagets text om Ernaux har hon med anledning av detta kallats Louis ”mamma”, vilket både klingar sexistiskt och får det att framstå som om arbetarklasskildringar är ett litterärt särintresse inom vilket alla som verkar måste ha influerats av varandra.

En intressant likhet mellan de båda är dock den ambivalens mellan ömhet och internaliserat förakt som uttrycks gentemot den bakgrund de skildrar. Varken hos Ernaux eller Louis är arbetarporträtten försedda med några hjälteglorior. Tvärtom tycks båda vilja framhålla att de knappa omständigheterna har krympt själva människorna. I Louis brutala Göra sig kvitt Eddy Bellegueule grasserar rasismen och homofobin. Hos Ernaux fastnar byinvånarnas onda blickar framförallt på kvinnor och flickor som beter sig ”slampigt” (kanske för att homosexualitet vid denna tid och på denna plats till stor del var ett otänkbart begrepp och icke-vita människor var något som fanns borta i Paris och ute i kolonierna).

Men i den senare Vem dödade min far vänder Édouard Louis mer tydligt sin vrede mot de som först hållit hans far och dennes gelikar i materiell och intellektuell fattigdom, och nu bokstavligt talat är på väg att döda honom: den härskande klassen med den nyliberala presidenten Emmanuel Macron i spetsen. Efter ett liv av usla arbetsförhållanden och därefter ett undermåligt socialt skyddsnät när faderns utslitna kropp kollapsar, kommer han dö i förtid när han precis håller på att öppna upp sig för sonens homosexualitet och ifrågasätta sin tidigare rasism.

Hos Annie Ernaux förblir ambivalensen större. Ibland nästan frossar hon i pikanta detaljer i den rurala arbetarklassens liv och leverne, som när hon berättar om fadern som använde en och samma kniv till alla maträtter för att sedan stoppa den i jorden för att dålig lukt skulle försvinna istället för att diska den. Å andra sidan, om inte Ernaux räddade också faderns kniv från glömskan skulle kanske ingen i dag veta att det funnits människor som stoppat sina bestick i jorden i stället för i vasken.

I alla de självbiografiska uppväxtskildringarna är det dessutom tydligt att inskränktheten och behovet av att ständigt vakta på sig själv och andra (”Vad ska folk tänka om oss?!”) kommer ur en grundläggande känsla av att inte duga, att totalt ha integrerat den härskande klassens föraktfulla blick i sitt självmedvetande. Detta motiv renodlas i Skammen från 1997. Här skildrar Ernaux samma lantliga barndom, men berättandet kretsar nu kring ett sår som hon inte berört i vare sig Min far eller Kvinnan. Det är ett sår som består av minnet av hur fadern i ett plötsligt och oväntat vredesutbrott var nära att döda modern. Denna händelse, som aldrig upprepas, aldrig förklaras, och aldrig får avslöjas blir en hemlighet som, för den unga huvudpersonen rymmer all skam som hon alltid har känt över att tillhöra en familj av mindervärdiga, ”primitiva” människor.

I den unga flickans medvetande knyts detta uttryck för patriarkalt våld ihop med kissfläckarna på moderns nattlinne (det är nattlinnet man torkar sig med efter att ha kissat på natten) när denna öppnar dörren för flickans lärare på den katolska skolan, som kommer oanmäld en sen kväll.

Stundtals kan jag tycka att Ernaux sätt att fokusera på språkbruk och kissfläckar uppehåller sig väl mycket vid det som efter den franska sociologen Pierre Bourdieu kallas kulturellt kapital, som i värsta fall kan osynliggöra klassamhällets materiella grund. Men så filtreras ju också klass här till stor del genom barnets och tonåringens blick, ett barn som möter ”klass” bland annat genom att upptäcka att lärarna på skolan talar ett helt annat språk än föräldrarna.

Dessutom förankrar hon faktiskt alla mer abstrakta erfarenheter av klass i den mest grundläggande erfarenheten: att ha eller att inte ha mat för dagen. För även om föräldrarna relativt sett kommit upp sig och driver en liten verksamhet beskriver Ernaux i Kvinnan moderns tidigaste erfarenheter i livet som ”en aldrig stillad hunger”. ”På hemvägen slukade hon den lilla brödbit som bagaren lade på extra. ’Ända tills jag blev tjugofem skulle jag ha kunnat äta upp hela havet och alla fiskarna!’” fortsätter hon.

Särskilt i Min far, Kvinnan, Skammen och Sinnenas tid använder hon sig av ett språk som på ett nästan konfrontativt sätt vägrar att krumbukta sig och ge sig ut på konstfulla lekar.

Och i Åren tycks hon antyda att det karga, knappa, språket inte bara kommer sig av begränsade möjligheter att ta del av mångordig finkultur, utan också att språket formas av de materiella behov och brister som det tvingas uppehålla sig vid eftersom det är dessa brister som dikterar tillvaron. Språket i hemmet, skriver hon ”var fäst vid kroppen, förbundet med hurringarna, arbetsrockarnas lukt av klorblekmedel, lukten av stekta äpplen hela vintern, ljudet av piss ner i hinken och föräldrarnas snarkningar”.

Ändå kom alltså Annie Ernaux själv, mot alla odds, att arbeta med just språk, som lärare och författare. Men trots att det finns avståndstagande i beskrivningen av hemortens ”fattiga” språk och dess oförmåga att uttrycka det mer abstrakta och existentiella, är det som om hon i sitt skrivande solidariserar sig med det okonstlade, enkla språket. Särskilt i Min far, Kvinnan, Skammen och Sinnenas tid använder hon sig av ett språk som på ett nästan konfrontativt sätt vägrar att krumbukta sig och ge sig ut på konstfulla lekar. 

I Min far skriver hon: ”Ett enkelt, slätstruket språk faller sig naturligt för mig, detsamma som jag använde förr i världen när jag skrev till mina föräldrar för att berätta de viktigaste händelserna i min tillvaro.”

Det senare verket Åren är, om än långt ifrån stilistiskt experimentell, mer okonventionell. Det är visserligen också en kronologisk berättelse om en uppväxt i arbetarklassen och en klassresa in i den urbana och akademiska världen, men fast den följer ett livsöde är den delvis skriven som en kollektivroman där ”jag” är ersatt med omväxlande ”man” och ”hon”. Perspektivet är större och mer svepande, och händelser i omvärlden tar en större plats och blir ett mått på tiden. Skildringen tar sin början i andra världskrigets värld, och författaren kommenterar hur tidens gång för med sig att de runt middagsbordet som talar om ”kriget” blir allt äldre och allt färre. 

Andra krig och andra politiska händelser ska dock komma, och när boken slutar har två plan flugit in i World Trade Center i New York. Under tiden har huvudpersonen (eller den kollektiva huvudpersonen) växt upp, gjort sin klassresa, sörjt att hon inte längre är student utan redan stadgad när 68-rörelsen svepte in, skilt sig och begravt båda sina föräldrar. 

Trots de cirka femtio år som skiljer dem åt verkar Annie Ernaux lika klarsynt som Édouard Louis när det gäller att beskriva hur klass och rasism samverkar.

Stundtals består denna berättarstil av lite väl mycket uppräkningar, särskilt när det medelålders jaget (eller ”man:et”) börjar förundra sig över alla VHS:er, mobiler, datorer och ipods (ja, när Åren skrevs var det fortfarande pods), men tycker en att detta känns mossigt finns det annat som är desto mer uppfriskande. 

Trots de cirka femtio år som skiljer dem åt verkar Annie Ernaux lika klarsynt som Édouard Louis när det gäller att beskriva hur klass och rasism samverkar. Denna mening om 1900-talets sista decennier i Frankrike skulle nästan ord för ord kunna beskriva den svenska (och europeiska) debatten i början av 2020: ”Språkbruket konstruerade ståndaktigt uppdelningen mellan vi och dem, avgränsade dem i ’folkgrupper’ i ’problemområden’, på ’laglös mark’ utlämnade åt knarkhandel och grupp-våldtäkter, förvildade dem. Fransmännen är oroliga, hävdade journalisterna. Enligt opinionsmätningarna – som dikterade de starka känslorna – var otryggheten det som främst oroade folk.”

När jag började djupdyka i Annie Ernaux författarskap hade jag av någon anledning för mig att hon dels var död, och dels enbart skildrat ett sedan länge försvunnet Frankrike. Men det visade sig att hon i högsta grad finns kvar i världen, både kroppsligen och i sitt skrivande.