Fackens roll än viktigare efter Brexit

Brittiska transportfacket, RMT, och Unison för offentliganställda är inte överens om Brexit. Där den förra ser nya möjligheter, ser den senare mörker. Men en sak är de överens om – efter fredagens EU-utträde kommer fackens roll bli allt viktigare. Arbetaren har talat med de brittiska facken inför Brexit.

Utrikes
Trots deras olika perspektiv på Brexit anser både Allison Roche, samhällspolitisk chef på Unison och Eddie Dempsey, regional ombudsman för Järnvägs- och Hamnarbetarfacket, att facken kommer att få en tung börda på sina axlar och kommer att spela en allt viktigare roll i Storbritannien efter Brexit.
Foto: Skärmdump från Youtube/Arbetaren, Virginia Mayo/TT Montage: Arbetaren

Idag, fredag, sker det som många britter väntat på länge och många av dem fruktat: Storbritannien tar steget ut ur EU. Från fackligt håll har de största facken tagit en stark ställning emot utträdet, men det finns också fackliga undantag. När nu dagen D kommit är rädslan inom framförallt centralorganisationen Trade Union Congress, TUC, stor att den konservativa Tory-regeringenen ska inleda en dumpning av arbetsrättsliga villkor. En som delar den rädslan är Allison Roche, samhällspolitisk chef på Unison, det brittiska facket för offentliganställda. Med sina är 1,3 miljoner medlemmar, varav 80 procent utgörs av lågavlönade kvinnor, är facket sedan 2018 Storbrittaniens största.

Allison Roche, samhällspolitisk chef på Unison.
Foto: Privat

 Vi är väldigt oroliga. Vi ville försäkra oss om att behålla lika villkor som i EU och att nya EU-lagar också skulle tillämpas i Storbritannien. Men också att tidigare domar i EU-domstolen skulle respekteras. Vi förlorade allt detta, varenda sak, säger hon.

De garantier som Allison Roche nämner och som i debatten kallats ”den jämna spelplanen” var krav som facken och EU först lyckades få in i tidigare konservativa premiärministern Theresa Mays utträdesförslag. I höstas omförhandlade nuvarande premiärministern avtalet och flyttade dessa löften till en icke-bindande del av avtalet. Kort därefter föreslog den regeringen två garantier: att nya arbetsmarknadsregler skulle göras i samråd med fack och näringsliv och att nya EU-regler skulle röstas om i parlamentet.

Regeringen vill inte ha en jämn spelplan, de vill dumpa vår anställningsstrygghet, arbetsmiljö och införa restriktioner för facken.
Allison Roche, samhällspolitisk chef på Unison

Men när utträdesavtalet röstades igenom den 19 december var alla garantier borta. Oron minskar inte heller av de departementsdokument som i höstas läckte till tidningen The Guardian om regeringens planer att frångå löften om jämna steg med EU. Inrikesministern Andrea Leadsdoms dementier stillade inte oron.

Det här betyder att vi nu kommer att få se våra medlemmars rättigheter sakta skalas bort. Regeringen vill inte ha en jämn spelplan, de vill dumpa vår anställningsstrygghet, arbetsmiljö och införa restriktioner för facken, säger Allison Roche.

Men inom TUC finns även de som välkomnar utträdet. En av de är Eddie Dempsey, regional ombudsman för Järnvägs- och Hamnarbetarfacket, RMT. Facket, som inför folkomröstningen 2016 kampanjade för att lämna EU, har samma inställning i dag. Han ser det som att de brittiska arbetarna nu kastat av sig det ok som var EU-byråkratin.

– Fackens och arbetarrörelsens infrastruktur är redan borta. Men det här ger en möjlighet att återuppbygga klassorganisationerna och reformera TUC mot en mer kämpande fack, säger han.

Som Arbetaren rapporterade om innan folkomröstningen var Brexit-viljan störst bland transportfacken och EU:s fjärde järnvägspaket var ett rött skynke framför dem. Paketet som påbjuder ”marknadsöppning” och som nu börjat införas i Sverige upplevdes som en slutlig stängd dörr för återtagande av järnvägen i offentlig regi.

– Vi kom undan. Även om Tory-regeringen faktiskt återtagit några krisande verksamheter, kommer de förstås privatisera dem igen. Men vid ett maktskifte kommer vi kunna ta tillbaka ägandet, då är det hindret borta, säger han.

De kommer att ge sig på facken, men det är en signal om möjligheten att organisera motståndet, att reformera inte bara TUC utan hela arbetarrörelsen och vänstern.
Eddie Dempsey, regional ombudsman för Järnvägs- och Hamnarbetarfacket, RMT

När Arbetaren pratar med honom står han i en facklig blockadlinje vid Paddingtonstationen i London med talkörer i bakgrunden som stundtals överröstar honom. Anställda på cateringbolaget Rail Gourmet kräver högre löner. RMT, som också organiserar Londons tunnelbaneanställda, har länge varit premiärminister Boris Johnssons måltavla under den tid han var stadens borgmästare. Nu kommer snart hans första hårda smäll som premiärminister att utdelas mot facket i form av ett lagförslag som ska tvinga RMT att vid strejker ändå garantera att trafiken fortgår på miniminivå.

Eddie Dempsey, regional ombudsman för RMT
Foto: Skärmdump

Eddie Dempsey säger sig inte hysa några illusioner om Boris Johnssons välvilja gentemot den brittiska arbetarklassen. Det kommer att bli värre, säger han, men men den hårdare pressen kommer att tvinga arbetarrörelsen att överge liberal identitetspolitik till förmån för organisering. Det här är en möjlighet att fokusera på kollektiva frågor, istället för individuella, säger han.

– De kommer att ge sig på facken, men det är en signal om möjligheten att organisera motståndet, att reformera inte bara TUC utan hela arbetarrörelsen och vänstern. Det kommer inte vara lätt, men det kallas ju inte kamp för inte, säger han.

Hans meningsmotståndare kallar honom och de som delar hans hållning för ”Lexiteers,” eller vänsterbrexitörer. RMT har också fått ta emot kritik för sitt motstånd mot den fria rörligheten, som de menar i ett kapitalistiskt samhälle enbart gynnar företagen.

Unison å andra sidan röstade tillsammans med alla förbund utom RMT, igenom en motion på TUC-kongressen om att fortsätta ”bygga ett Europa för flertalet och kämpa för solidaritet över gränserna.” Allison Roche, från Unison, har inte samma tilltro till pånyttfödd facklig kamp under en Tory-regering. Kanske för att hon tillsammans med de stora facken saknar det ”förtroende för arbetarklassen”, som Eddie Dempsey säger sig ha.

Men trots deras olika perspektiv har de en övertygelse gemensamt. Båda anser att facken kommer att få en tung börda på sina axlar och kommer att spela en allt viktigare roll i Storbritannien efter Brexit.

– De enda som kan stoppa dumpningen är facken. Vår roll har alltid varit avgörande och kommer att bli än mer avgörande, säger Allison Roche.