Kvinnoliv ur skilda perspektiv

Bok
Susanne Skogstad.
Foto: Sturlason

Huvudpersonen i Svartstilla är en mycket gammal kvinna som nu har en enda identitet – som relativt nybliven änka. I Susanne Skogstads tunna volym (142 sidor) tuggar hon tomt kring saknaden och hur lite hennes barn verkar förstå, särskilt den ruschige äldsta sonen Jon som tar kontrollen och börjar röja inför flytten till ett äldreboende som han beslutat om.

[BOK] Svartstilla
Susanne Skogstad
Wahlström & Widstrand, 2019

[BOK] Berättelse om ett liv
Peter Handke
Albert Bonniers förlag, 1972, 2019

Utan att lyssna eller fråga. Till att börja med känns det olidligt med okänsligheten över en gammal mor som arbetat hårt för barnens behov och nu mest ses som besvärlig mitt i sin egen sorg.

Så småningom fördjupas bilden av en kvinna som sluter sig och faktiskt gör sig svår att förstå för barnen. En kvinna som kräver omsorg och ekonomi men biter sig fast i en kanske omöjlig situation. Historien som utspelar sig under några månader är hjärtskärande i sin omöjlighet till kommunikation mellan två generationer med många år emellan.

Men Svartstilla blev också något av en lösning på gåtan som uppstod kring den, med anledning av nobelpriset i litteratur 2019 till Peter Handke, nyutgivna Berättelse om ett liv, från 1972. På bara 77 sidor berättar han sin mors liv från barndomen i 1920-talets Österrike till hennes självmord vid 51 års ålder, halvannan månad innan sonen sätter sig ned och börjar skriva.

Det var en bok som jag slukade tre gånger i tät följd, med varje gång nya ingångar. Den slovenska släktbakgrunden förstås (med tanke på att Handke hänvisar till den i sina inlägg om ställningstaganden kring Jugoslavienkriget) var ett sådant spår. Livet som ung kvinna i ett starkt patriarkat i den österrikiska lilla byn ett annat. Äktenskapet och livet som småbarnsmamma i 30- och 40-talens Berlin under nazisttiden – hur såg den delen av hennes liv ut? Sjukdomen och ensamheten när nästan alla barnen flyttat ut, och som änka under tidigt 1970-tal.

Han berättar om hennes glädjeämnen, rädslor och fysiska plågor men gör inte minsta försök att se henne inifrån, det är som om han vägrar.

Hur mycket jag än njuter av Handkes ord och beskrivningar av tid och miljö är det något som fattas, det finns ett nästan fysiskt tomrum. Läsaren får nämligen egentligen aldrig lär känna kvinnan bakom sonens betraktelse. Han berättar om hennes glädjeämnen, rädslor och fysiska plågor men gör inte minsta försök att se henne inifrån, det är som om han vägrar.

Om det är av rädsla eller förakt över den torftighet han tycker sig se henne nöja sig med, eller bara själv inte kommer på tanken att hon är en hel människa med egen syn på sitt liv. Samtidigt är Handkes roman så bra skriven att det var först i mötet med den stumma gamla kvinnan i Svartstilla att jag insåg vilken stor bit som fattades i hans berättelse om sin mor.

Berättelse om ett liv är en mer en berättelse om hur en man, då 31 år gammal och i början av sin författarkarriär, betraktar sin mors torftiga tillvaro. Hon är styrd och låter sig styras och får outhärdliga smärtor som kanske hänger ihop med hennes livs påtvingade begränsningar, det är gripande och banalt på en och samma gång. Sonen försöker skapa intellektuell kyla gentemot hennes liv och framför allt död och har gjort en fascinerande och obegriplig berättelse, som har väldigt lite med den verkliga kvinnan att göra, ur det.

Sonen Jon i Svartstilla har nog lite av samma problematik men har inte samma möjligheter att värja sig genom att skriva om sin egen berättelse. Därför blir det mötet mellan mor och son till slut ändå möjligt.