En plats för våra drömmar

”Jag skulle vilja säga att DN inte förstår vad de gör med världen och vår föreställning om den när de beskriver det som nyss hänt och händer i Bolivia med orden ’Utan polisens och militärens stöd kunde inte urfolksledaren klamra sig kvar’.” Channa Riedel skriver om språket och makten.

Det pågår en extrem förvridning av språket och orden, av betydelser och innebörden av att ge saker ett namn, själva namngivandet. Förvridningen omger de stora mediernas rapportering av de revolutioner, statskupper, etniska resningar och noggrant planerade och utförda manifestationer av antisemitism som avlöst varandra, som avlöser varandra.

Jag skulle vilja säga att DN inte förstår vad de gör med världen och vår föreställning om den när de beskriver det som nyss hänt och händer i Bolivia med orden “Utan polisens och militärens stöd kunde inte urfolksledaren klamra sig kvar”. Att de inte inser vad för slags fortsättning på en kolonial förståelse av världen de gör sig skyldiga till.

Men jag vet att de vet att de med det fortsätter att förskjuta gränserna och fördjupar den här våldsamma nyliberala berättelsen om vad motstånd kan vara. Vem som kan drömma och det att vänstern ständigt beskrivs som irrationell, naiv, farlig.

Jag har – och jag vet att ni är fler som har detta ännu närmare – de senaste veckorna fått meddelanden och sett delade videos, bilder och texter från familjevänner i Santiago. Jag har skickat oroliga frågor på Instagram, Messenger. Fått röstmemos till svar skickat i vår gryning, tidsskillnaden gör att jag läst dem på väg till jobbet. Och sedan sitter jag där på kontoret och svarar i en telefonväxel och ingen har väl brytt sig om att en miljon människor samlats i demonstrationer i Santiago och vad det faktiskt betyder och vad för slags motstånd det är.

Jag tänker: Det finns ingen hundra procent godhet och inget motstånd kan på allvar matas med föreställningen om protesten och dess grundvalar som moraliskt överlägsna. Ändå vill hela tiden den där maktstinna hegemonin tala om protesten på det viset, diskvalificera den som kastar en sten eller den som försvarar någon eller något som gjort sig skyldig till övertramp. Jag vill säga: Protesterna har kanske ingenting med moral att göra men kanske handlar om drömmen om social och ekonomisk rättvisa.

Det är så svårt att se en plats för våra drömmar i det som man kan kalla för det ”offentliga samtalet”.

Och kanske det mest uppenbara för den som putsat glasögonen: måttstocken för den alltjämt besuttne, den som alltid sitter på makten och som makten aldrig ifrågasätter: den som stryker medhårs, den som dödar men bara de svaga och de fattiga: den måttstocken är liksom mindre oresonlig, mer generös i sitt blundande. Det är så svårt att se en plats för våra drömmar i det som man kan kalla för det “offentliga samtalet”.

Samtidigt vet jag vad ett sådant begrepp gör med bilden av oss. Att vi inte skulle ingå i det där samtalet eller i offentligheten, att vi skulle vara en avart eller en historisk parentes, galningar i rött. Jag är gärna en galning i rött eftersom jag vet att minst en miljon och fler är lika galna som jag. Och jag ser videor på människor som sjunger ”El derecho de vivir en paz” och jag står på ett torg i Göteborg och sjunger samma sång. Jag sjunger och vi ropar: El pueblo unido jamás será vencido.