Att internera ett folk

Mellan 800 000 och 3 miljoner människor tros i dag sitta i något av Folkrepubliken Kinas ”omskolningsläger” för muslimer. Kritik från omvärlden har förekommit – men den kan den kinesiska regimen ta lätt på när de kritiska länderna samtidigt visar att nya exportavtal är det som väger tyngst.

Ledare
Toivo Jokkala framför en satellitbild från september förra året över ett av de kinesiska interneringslägren för muslimer, nära staden i Atush i Xinjiangprovinsen. Syftet med lägren påstås vara att hindra framväxten av islamistisk terrorism.
Foto: TT

”Mina händer blödde av deras slag. Varje gång jag fick en elektrisk chock skakade min kropp våldsamt. I tänkte att jag hellre ville dö än gå igenom denna tortyr och jag bad dem att döda mig.”

”Mina fyra barn har tagits ifrån mig och lever nu på barnhem.”

”En gång i veckan visade de oss en video med Xi Jinping. Sedan sade de åt oss att göra skriftliga utvärderingar av oss själva. De vill försäkra sig om att vårt tankesätt hade förändrats och förbättrats.”

”De är tvungna att dricka alkohol och äta fläskkött inne i lägren. All muslimsk religionsutövning är förbjuden, som att be, läsa Koranen eller fasta under ramadan.”

”Varje dag var jag tvungen att sätta fångarna i arbete. Jag skulle få dem att säga hundratals, tusentals gånger ’Jag är kines. Jag är stolt över Kina.’”

Det här är bara en handfull av alla vittnes­mål som getts av fångar och fångvaktare som tagit sig ifrån koncentrations­lägren (ja, det är den enda rimliga svenska beteckningen) i den kinesiska Xinjiangprovinsen och vidare till någon del av världen där de törs tala öppet. Deras brott: de tillhör den uiguriska folkgruppen, eller någon annan av Folkrepubliken Kinas muslimska minoriteter.

Sedan åtminstone 2014 – den exak­­ta dateringen är svår att göra – har främst uigurer, men även kazaker, kirgiser och hankineser med muslimsk tro, i hundratusentals internerats i omskolningsläger i Xinjiang. Den uppskattade siffran över antalet internerade ligger på mellan 800 000 och 3 miljoner – ett fullständigt hisnande antal i en provins med totalt drygt 11 miljoner invånare av uigurisk nationalitet.

Syftet med lägren är, säger de kinesiska myndigheterna, att hindra framväxten av islamistisk terrorism – men lägren är inte formellt en del av rättssystemet och man behöver inte ha en dom i ryggen för att hamna där. Av de vittnesmål som kommit ut verkar det räcka med att ha blivit påkommen med att ha tagit del av muslimskt anstrukna filmer, eller att ha företagit en resa över gränsen till det muslimska grannlandet Kazakstan.

Förföljelsepolitiken trappades upp efter att Chen Quanguo, känd som hök­aktig kommunistpartiledare i Tibet, tog ledningen över styret i Xinjiang i augusti 2016. Över 90 000 nya poliser rekryte­rades på kort tid, och mer än 7 300 bemannade checkpoints sattes upp runtom i regionen. Övervakningen och polis­närvaron tros nu vara den mest omfat­tande i världen.

Övervakningen och polis­närvaron tros nu vara den mest omfat­tande i världen.

Till en början förnekade kinesiska myndigheter att interneringslägren ens fanns. När vittnesmålen blev alltför omfattande började det i stället heta att det handlade om massomskolnings­insatser för att möjliggöra för människor i Xinjiang att få en sysselsättning och bygga ett bättre liv. I det efterhand alltmer uppskruvade tonläget har det låtit mer som när chefen vid det statliga kinesiska människorättskontoret Li Xiaojun förra året uttalade sig för världspressen:

”Om ni säger att det inte är det bästa sättet är det kanske det nödvändiga sättet att handskas med islamisk eller religiös extremism, eftersom väst har misslyckats med det. Titta på Belgien, titta på Paris, titta på andra europeiska länder. Ni har misslyckats.”

Det har inte saknats kritik från omvärl­den mot den kinesiska massinternerings­politiken. I juli i år författade 22 europeiska länder, däribland Sverige, en gemensam skrivelse till FN:s råd för mänskliga rättigheter, där de krävde att lägren skulle stängas.

Men den sortens inlagor väger – precis som klagobreven över fängslandet av svenske Gui Minhai och över de anti­taiwanesiska påtryckningarna från Kinas Sverigeambassadörs sida – trots allt lätt när samma länders regeringar samtidigt skickar delegationer till Kina för att undersöka möjligheterna till exportavtal och utökad handel. Så sent som i början av oktober pressades den svenska rege­ringen från lantbruksindustrihåll angående att den, trots försök, ännu inte lyckats med att få till stånd ett avtal om grisexport till Kina.

Talande nog är den i dag mest frispråkiga globala kritikern av Kinas koncentrationslägerpolitik USA – ett land där den egna administrationen uppvisar mycket tvivelaktiga prestationer på de mänskliga rättigheternas område, inte minst i förhållande till muslimer. Men där är ju också det ekonomiska läget ett helt annat, eftersom Kina och USA numera befinner sig i handelskrig med varandra.

En dag kommer Kinas massförföljelse av sin muslimska befolkning att ta plats som ett av de riktigt mörka kapitlen i de mångnationella staternas historiebok.

Vi kan bara hoppas att vi vid det laget har fått en värld där människoliv väger tyngre än handelsavtal.