Offer – inte stereotyp

Sedan slutet av september parkerar sig fler och fler framför Netflix-tv för att börja titta på den omtalade serien Unbelievable. Serien baserar sig på den verkliga historien om Marie Adler, våldtagen men inte trodd. Här handlar det inte om att vara ”inspirerad av”, utan telefonsamtal, förhörsprotokoll och domar har återskapats och presenteras i kallt ljus. […]

Sedan slutet av september parkerar sig fler och fler framför Netflix-tv för att börja titta på den omtalade serien Unbelievable. Serien baserar sig på den verkliga historien om Marie Adler, våldtagen men inte trodd. Här handlar det inte om att vara ”inspirerad av”, utan telefonsamtal, förhörsprotokoll och domar har återskapats och presenteras i kallt ljus.

Adler överfölls i sitt hem och våldtogs under flera timmar. När hon berättade för vänner och för polisen om övergreppen fanns frågetecken kring några detaljer som hon mindes olika; när hon pressades på dessa och misstänkliggjordes drog hon tillbaka sin anmälan. Så småningom dömdes hon för falsk anmälan.

Flera år senare råkade två poliser från olika distrikt upptäcka att det förekommit våldtäkter med samma mönster, de började leta efter en serievåldtäktsman. Fler och fler fall dök upp.

Unbelievable följer poliserna Grace Rasmussen och Karen Duvall tätt i jakten på bevis, de två har minst sagt en annan teknik i hur de talar med de drabbade kvinnorna som vågar öppna sig på ett helt annat sätt än vad Adler fick möjlighet till. Förutom spänningen i kampen mot klockan för att hindra förövaren att begå fler överfall, sitter man som på nålar i väntan på att Adlers fall ska kopplas till de som utreds.

En av skaparna i teamet bakom serien, Susannah Grant, har tidigare gjort filmer med (utsatta och tuffa) kvinnor i huvudrollen, bland andra Erin Brockovich (2000), också baserat på en verklig historia. Hon har en speciell förmåga att inte stereotypisera sina karaktärer som ”den sköra”, ”bitchen”, ”den tjocka, roliga” eller ”det oskyldiga offret”. Ovanligt nog är det sammansatta karaktärer, liksom livet i verkligheten är.

Våldtäktsmannen i detta fall överföll unga flickor liksom äldre kvinnor av alla sorter. I serien har de fått behålla sina olika sidor utan att det är svårt att särskilja dem. De får vara arga, olyckliga, rädda, hämndlystna, goda och väldigt, väldigt trötta. Offren blir inte reducerade till att vara bara offer.

Unbelievables åtta avsnitt lyckas ge en beskrivning av humanistiskt bemötande i polisarbete som kräver mer än de enkla algoritmer som används schablonmässigt för att locka den stora publiken.

En tuff polis kan vara mamma och samtidigt karriärsugen. Men de har något gemensamt, som kvinnor ser de varandra och framförallt: de lyssnar. De tillåts vara professionella utan att släppa på empatin, de respekterar även kvinnor som för en tid genom övergrepp förnedrats till att tappa respekten för sig själva.

Unbelievables åtta avsnitt lyckas ge en beskrivning av humanistiskt bemötande i polisarbete som kräver mer än de enkla algoritmer som används schablonmässigt för att locka den stora publiken. Just därför har den lockat den stora publiken. Fler än en har bänkat sig för ett avsnitt och inte kunnat stänga av tv:n förrän historien är slut efter åtta timmar.