Film #66/2019

Revolution under galgen

I princip alla skådespelare i De osynliga är amatörer med egen erfarenhet av hemlöshet. Deras berättelse är det som gör filmen trovärdig. Foto: Folkets bio

[FILM] De osynliga Regi: Louis-Julien Petit I Jeaanne Herrys bioaktuella I trygga händer är en röd tråd hur socialarbetarnas slaviska följande av myndigheternas regelverk utgör en försäkring i att samhällets allra minsta får den bästa hjälpen. Louis-Julien Petits De osynliga har en annan linje: här är det upproriska socialarbetare som genom att gå långt bortom […]

[FILM] De osynliga
Regi: Louis-Julien Petit

I Jeaanne Herrys bioaktuella I trygga händer är en röd tråd hur socialarbetarnas slaviska följande av myndigheternas regelverk utgör en försäkring i att samhällets allra minsta får den bästa hjälpen. Louis-Julien Petits De osynliga har en annan linje: här är det upproriska socialarbetare som genom att gå långt bortom reglerna lyckas stötta utslagna kvinnor till en ny chans.

När kommunen av ekonomiska skäl vill stänga ett dagcenter för hemlösa kvinnor bestämmer sig de anställda för att vägra släppa sina klienter. Striden under galgen blir till och med en styrka då kreativiteten får flöda fritt utan att man behöver inhämta godkännande av myndigheterna. De hjälpbehövande får också makt i denna gemensamma process som gör att de växer och får värdighet.

Resultatet blir en diskussion kring vilket ansvar den anställde har inför att lyda order uppifrån – och en vacker berättelse där revolutionen vinner, mer hjärtevärmande än riktigt trovärdigt som spelfilm.

Liksom i Petits film Carole Matthieu (2016), som handlade om en läkare vid ett stort telecomföretag vars uppgift det är att hjälpa till att hålla de anställda på benen även vid de värsta arbetsförhållanden, är De osynliga en historia om att välja sida under hotet att själv få sparken.

Resultatet blir en diskussion kring vilket ansvar den anställde har inför att lyda order uppifrån – och en vacker berättelse där revolutionen vinner, mer hjärtevärmande än riktigt trovärdigt som spelfilm. Visst finns här scener med skeptiska partners och barn som ber om att få ”öppna fönstret” när en hemlös kvinna bjuds med i bilen med alla sina kassar men i det stora hela är kraften i arbetsplatsrevolten så stark att den snabbt bryter igenom alla hinder.

I princip alla skådespelare är amatörer med egen erfarenhet av hemlöshet. Petit tillbringade ett år med research på härbärgen i norra Frankrike och intervjuade en mängd kvinnor. Den utveckling de genomgår är inte något man tvivlar på och blir det som filmen vilar i.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Prenumerera på nyhetsbrevet och få vår samlade rapportering om kurdisk frihetskamp i inkorgen.

Klicka här för att stänga