[FILM] De osynliga Regi: Louis-Julien Petit I Jeaanne Herrys bioaktuella I trygga händer är en röd tråd hur socialarbetarnas slaviska följande av myndigheternas regelverk utgör en försäkring i att samhällets allra minsta får den bästa hjälpen. Louis-Julien Petits De osynliga har en annan linje: här är det upproriska socialarbetare som genom att gå långt bortom […]
Regi: Louis-Julien Petit
I Jeaanne Herrys bioaktuella I trygga händer är en röd tråd hur socialarbetarnas slaviska följande av myndigheternas regelverk utgör en försäkring i att samhällets allra minsta får den bästa hjälpen. Louis-Julien Petits De osynliga har en annan linje: här är det upproriska socialarbetare som genom att gå långt bortom reglerna lyckas stötta utslagna kvinnor till en ny chans.
När kommunen av ekonomiska skäl vill stänga ett dagcenter för hemlösa kvinnor bestämmer sig de anställda för att vägra släppa sina klienter. Striden under galgen blir till och med en styrka då kreativiteten får flöda fritt utan att man behöver inhämta godkännande av myndigheterna. De hjälpbehövande får också makt i denna gemensamma process som gör att de växer och får värdighet.
Resultatet blir en diskussion kring vilket ansvar den anställde har inför att lyda order uppifrån – och en vacker berättelse där revolutionen vinner, mer hjärtevärmande än riktigt trovärdigt som spelfilm.
Liksom i Petits film Carole Matthieu (2016), som handlade om en läkare vid ett stort telecomföretag vars uppgift det är att hjälpa till att hålla de anställda på benen även vid de värsta arbetsförhållanden, är De osynliga en historia om att välja sida under hotet att själv få sparken.
Resultatet blir en diskussion kring vilket ansvar den anställde har inför att lyda order uppifrån – och en vacker berättelse där revolutionen vinner, mer hjärtevärmande än riktigt trovärdigt som spelfilm. Visst finns här scener med skeptiska partners och barn som ber om att få ”öppna fönstret” när en hemlös kvinna bjuds med i bilen med alla sina kassar men i det stora hela är kraften i arbetsplatsrevolten så stark att den snabbt bryter igenom alla hinder.
I princip alla skådespelare är amatörer med egen erfarenhet av hemlöshet. Petit tillbringade ett år med research på härbärgen i norra Frankrike och intervjuade en mängd kvinnor. Den utveckling de genomgår är inte något man tvivlar på och blir det som filmen vilar i.
