Ett alldeles särskilt kulturarv

Föreställningen om särskildhet genom släktskapet verkar ofta ha varit så lockande att traditionens tyngd varit ett pris värt att bära. Tillhörighet och gruppgemenskap är så viktig i våra liv att vi kan bli blinda för vad den kan kosta.

Signerat
Josephine Askegård, kulturreporter på Arbetaren.
Foto: Jan-Åke Eriksson

Släktforskning är en av de största folkrörelser vi har i landet. Tack vare en flerhundraårig tradition av husförhörslängder och byråkrati har svenskar med ”rötter” i landet unika möjligheter i världen att spåra anfäder och anmödrar många generationer tillbaka – även obesuttna och arbetare. Till slut visar det sig att vi delar bryllingar och sjumänningar med väldigt många.

I sommar har jag läst Lars Lönnroths nya bok Geijerarvet. Här redovisas en släkt (som han själv tillhör) som under minst sex generationer efter historikern, filosofen, tonsättaren, och politiske debattören Erik Gustav Geijers (1783–1847) glansdagar vårdat hans minne och tagit plats på parnassen i politiken och kulturen, särskilt i litteratursammanhang.

Inte minst Geijers så kallade ”avfall” då han skiftade från en konservativ till starkt liberal samhällssyn har tagit plats i myten och tolkas till snart sagt vad som helst: revolt, integritet, ensamhet, styrka och så vidare. Här framstår tydligt att framför allt släktens kvinnor haft starka roller som ”prästinnor” i kulten, säkert delvis som ett sätt att under tider då kvinnor inte förväntades vara offentliga ändå ha kulturell relevans.

I släkten finns kända namn som Agnes von Krusenstjerna, Hugo Hamilton, Olof Lagercrantz, hans barn David och Marika, och Johan Lönnroth. De har varit kulturpotentater, författare, landshövdingar eller riksdagsledamöter. Många har också burit på släktens andra arv, de många självmorden och den psykiska ohälsan (som lär härstamma från Geijers fru Anna-Lisa Lilljebjörn).

Lars Lönnroth frågade 1980 alla då kända släktingar om hur de förhöll sig till ”arvet” och de flesta svarande verkar ha sedan de var små burit med sig ett medvetande om släktens store förfader. Många trivdes med att vårda arvet och andra mådde illa av tyngden, men de flesta hade ändå något fysiskt minne hemma: en tårtspade, en gipsbyst, ett litet porträtt, en soffa där Geijer lär ha avlidit (flera sådana förekommer) eller några hyllmeter böcker.

Själva Erik Gustaf är ganska bortglömd idag, fast han för bara ett par decennier sedan lästes i skolan och betraktades som en viktig del i svensk kulturkanon, och fortfarande står  staty framför Uppsala universitet. Lönnroth påpekar att Geijer särskilt som historiker något miste sin aktualitet då källkritiken gjorde sitt intåg. Ändå betraktas Geijers teser (efter avfallet) än idag med respekt av vänsterdebattörer som Ola Larsmo, Anders Ehnmark och Göran Greider, och rentav på sina håll anses ha inspirerat den 35 år yngre Karl Marx.

Inte minst kan starka sammanslutningar fungera också uteslutande gentemot de icke utvalda – de förstärker det särskilda.

Föreställningen om särskildhet genom släktskapet verkar ofta ha varit så lockande att traditionens tyngd varit ett pris värt att bära. Tillhörighet och gruppgemenskap är så viktig i våra liv att vi kan bli blinda för vad den kan kosta. Inte minst kan starka sammanslutningar fungera också uteslutande gentemot de icke utvalda – de förstärker det särskilda.

De flesta av oss kan genom till exempel släktforskning hitta någon där långt bak som utmärkt sig, och vi kan värma oss lite i hens glans för en stund. Men dansen med utvaldheten bär med sig en fara som har en baksida att se upp med. Även om det handlar om något så oskyldigt som ett ”kulturarv”.