Uppdrag: undsätta

Ända sedan människan började segla har det funnits en regel: att aldrig lämna människor nödställda på havet, aldrig. Alla som är yrkesverksamma inom sjöfart vet om detta. Den främsta fienden, den som bör respekteras och fruktas, är just havets kraft och oberäknelighet. 

Men i dag, i en tid då solidaritet räknas som ett brott, är det inte längre så. Att rädda liv påstås av högerpopulister vara ett tidsfördriv för uttråkade rika människor. Att det sedan inte finns några rika och uttråkade personer ombord på räddningsfartygen spelar mindre roll. Bilden som återges i medierna är ofta densamma; den som gått ombord befinner sig där för att bryta tristessen och känna sig som en hjälte.

– Jag gillar inte alls att de behandlar mig eller andra som är här som hjältar. Vi är personer som fattar egna beslut och har bestämt oss för att göra det vi är bra på. Om man fokuserar på oss glömmer man lätt bort vem det är som vi hjälper, den som inte haft ett val och därför behövt fly. Vi är här för dem och det är också flyktingarna som borde få sina röster hörda, säger Anabel Montes, räddningskapten på Open Arms. Genom åren har hon genomfört otaliga räddningsinsatser på havet, både utanför ön Lesbos och på centrala Medelhavet.

Med hjälp av ”rihb”, snabba gum­mibåtar, utför Open Arms räddningsaktioner på Medelhavet.
Med hjälp av ”rihb”, snabba gum­mibåtar, utför Open Arms räddningsaktioner på Medelhavet. Foto: Valerio Nicolosi

Hon och Riccardo Gatti är våra räddningskaptener ombord. De har förmåga att dela med sig av erfarenheter och framförallt besitter de färdigheten att leda fartyget demokratiskt genom att hela tiden förklara när de ger de order till besättningen.

De andra medlemmarna i besättningen på Open Arms är livräddare, läkare och sjömän. Alla specialiserade på sin egen roll i gruppen, alla yrkesverksamma personer som har ställt sig till förfogande för att hjälpa andra. 

När vi lämnar hamnen är väntan lång eftersom Open Arms legat i hamn i 180 dagar, i exakt ett halvår. Under den här tiden beslutade den spanska regeringen under ledning av Pedro Sanchez från Socialistpartiet att stoppa räddningsfartyget Open Arms SAR-uppdrag (på engelska ”Search and Rescue”). Den officiella förklaringen var att fartyget inte var lämpat att transportera många människor till hamnen i Algeciras, den spanska hamnen på Gibraltarsundet som utsetts till mottagningsplats för de migranter som anländer till Spanien.

Att vara här i Spanien innebär att riskera mer än 900 000 euro i böter och konfiskering av fartyget.
Oscar Càmps, initiativtagare till Open Arms

I själva verket är problemet ett annat. Det handlar om den politiska kontrollen över de italienska och maltesiska hamnarna. Open Arms är en 35 meter lång bog-ser-båt som förr i världen utan svårighet transporterade mer än 300 personer till närmaste säkra hamn. 

– Att vara här i Spanien innebär att riskera mer än 900 000 euro i böter och konfiskering av fartyget. Sanchez socialistiska regering skiljer sig inte särskilt mycket från Salvinis auktoritära regering, säger Oscar Càmps, initiativtagare till det spanska NGO-fartyget, som befinner sig ombord för uppdraget.

De politiska attackerna mot räddningsfartygen, som till exempel Open Arms, började för omkring två år sedan då den dåvarande inrikesministern i Italien, Marco Minniti från det socialdemokratiska partiet PD, införde så kallade ”uppföranderegler” på havet. Efter valet i mars förra året tog Salvini över stafettpinnen, och läget förvärrades. ”Stäng hamnarna”, blev Legaledarens slogan. 

Anabel Montes, räddningskapten på Open Arms.
Anabel Montes, räddningskapten på Open Arms. Foto: Valerio Nicolosi

Enligt UNHCR har 2 616 landstigningar skett i Italien mellan den 1 och den 28 juni, att jämföra med 16 520 stycken under samma tidsperiod förra året. Det är en betydande nedgång som visar att många rutter nu förflyttats och i stället går mellan Marocko och Spanien. Samtidigt har det inte varit samma utveckling när det gäller människor som mist sina liv på havet. Bara under juli månad drunknade 238 flyktingar i Medelhavet.

I själva verket utgör räddningsfartygen endast en liten del av alla båtar som lägger till i Italien. Majoriteten är så kallade ”spontana ankomster”, små gummibåtar med flyktingar som anländer till ön Lampedusa, Sicilien eller till södra Italien för helt egen maskin. Det finns också en mycket dyr flyktväg med små segelbåtar som startar från Turkiet och som anländer till kusten i Kalabrien eller Puglien. 

De icke-statliga organisationerna kriminaliseras och stoppas när fartyg konfiskeras, böter utdöms och rättegångar inleds mot besättningar och kaptener. Mare Jonio, som tillhör plattformen ”Meditteranea”, har exempelvis legat stilla i Licatas hamn på Sicilien från april till och med nu. Också Sea Watch 3 ligger i hamn, den konfiskerades av italienska myndigheter i juli efter att ha lagt till i Lampedusa utan tillstånd.

En räddningsaktion på havet inleds ofta med att fartyget får en radiosignal. Det är obligatoriskt för alla skepp på havet att ha en radio för kommunikation. Den här gången kommer signalen precis när vi passerat Lampedusa. De första anropen kommer alltid från kanal 16, och sedan byter man kanal för att tala enskilt. 

”Lampedusa Radio, vi är en fiskebåt från Tunisien. Vi har sett en liten båt med omkring 10 personer ombord, kan ni komma till undsättning?” säger de till oss på franska, och ger oss därefter koordinaterna. ”Tyvärr, ni måste ringa Malta, vi är nära men det där är SAR-området som tillhör Malta, vi har inte tillstånd att ingripa”. Medan vi lyssnar till samtalet och gör oss redo för att vrida om rodret ser vi  en helt annan liten fiskebåt i horisonten som styr i riktning mot oss.

När vi betraktar båten närmare i kikaren står det klart att där finns många personer ombord, troligen kommer de från länder söder om Sahara. ”Hjälp! Hjälp”, är det enda vi hör när de kommer närmare, en person har klättrat upp på båttaket och vevar med båda armarna. Någon långt borta formar handen i en båge i luften, som ska föreställa en kvinnas mage, en annan håller upp ett litet barn. 

Ett lagförslag har nyligen godkänts i Italien som ökar straffen för de räddningsfartyg som lägger till i landet utan tillstånd. Det spelar ingen roll om det är en humanitär nödsituation. Den nya lagen före­skriver en miljon euro i skadestånd, konfiskering av båten och ett omedelbart gripande av kaptenen.
Ett lagförslag har nyligen godkänts i Italien som ökar straffen för de räddningsfartyg som lägger till i landet utan tillstånd. Det spelar ingen roll om det är en humanitär nödsituation. Den nya lagen före­skriver en miljon euro i skadestånd, konfiskering av båten och ett omedelbart gripande av kaptenen. Foto: Valerio Nicolosi

Medan Riccardo Gatti, kaptenen, ringer till Maltas kustbevakning för att be om tillstånd att ingripa, förbereder livräddarna sig för att distribuera mat och vatten. Men Maltas kustbevakning säger till oss att vi inte får ingripa, de lämnar oss på ”standby” – en term som används vid kommunikation på radion – utan att vi vet vad som väntar. 

Nu ligger fiskebåten alldeles sida vid sida med Open Arms. Vi får veta att den gravida kvinnan ombord mår inte bra, läkaren ombord på vårt räddningsfartyg ber om tillstånd att ingripa men Maltas order är tydliga: ”Håll er i standby-läge”. SAR-zonen är maltesisk och den lilla staten föredrar att inte ingripa utan att avvakta tills båtarna styr in på italienskt vatten. Vår läkare ombord lyckas till sist tala med den gravida kvinnan och försäkra sig om att hon inte har sammandragningar.

Vi bestämmer oss för att följa efter fiskebåten och hålla oss i närheten till dess att antingen den maltesiska eller italienska kustbevakningen kommer till undsättning. Lyckligtvis kommer de efter enbart en halvtimme. Fiskebåten glider in på italienskt vatten, nu när vi endast är några få mil från Lampedusa intervenerar den italienska kustbevakningen och finanspolisen. 

Nu kan vi i stället styra mot den första lilla båten som vi fick information om på radion, som befinner sig i ”distress”, i akut nödläge, och som den tunisiska fiskebåten fortsätter att sända ut radioanrop om. 

Klockan 18 på kvällen kommer en patrullbåt från den maltesiska marinflottan som kommunicerar att de ska ta över flyktingarna ombord, för att sedan transportera fiskebåten till Tunisien.
Klockan 18 på kvällen kommer en patrullbåt från den maltesiska marinflottan som kommunicerar att de ska ta över flyktingarna ombord, för att sedan transportera fiskebåten till Tunisien. Foto: Valerio Nicolosi

Det är sex personer ombord på den tre meter långa båten, det är obegripligt att de befinner sig ensamma mitt ute i havet. Motorn är trasig och de är uttorkade och brända av solen. Så fort de ser oss ber de om vatten. Klockan är tre på eftermiddagen och solen lyser obönhörligt.

Återigen ringer vi Malta, och också den här gången lämnar de oss på standby i några timmar. Flyktingarna på båten säger att de är algerier, men att de rest från Tunisien, att de vill komma till Europa. Klockan 18 på kvällen kommer en patrullbåt från den maltesiska marinflottan som kommunicerar att de ska ta över dem ombord, för att sedan transportera dem till Tunisien. Detta är helt illegalt, eftersom vi befinner oss i maltesiska farvatten, och Tunisien enligt internationella bestämmelser inte är en säker hamn.

Med hjälp av våra ”rihb”, snabba gummibåtar, stannar vi på säkerhetsavstånd för att kontrollera vad som sedan händer. Det är första gången som besättningen på Open Arms ser att Tunisien agerar på det här sättet, helt utanför regelverken.

Patrullbåten närmar sig den lilla båten och personerna kastar sig i vattnet och skriker att de inte vill återvända till Tunisien. Militären flyttar på sig omedelbart. Open Arms livräddare ingriper och förser dem med flytvästar. Men vi får inte transportera iväg dem ombord på Open Arms, eftersom vi befinner oss i den maltesiska SAR-zonen och måste foga oss efter Malta. Efter många timmar begär Malta att vi ska avlägsna oss. Vi tvingas lämna de algeriska männen med de tunisiska militärerna. De kommer att återföras till Tunisien, mot internationell lag.

Det är nödvändigt att räddningsbåtarna kommer till undsättning före den ”självutnämnda” kustbevakningen i Tripoli, eftersom denna skulle föra tillbaka flyktingarna till Libyen och på nytt kasta dem i fängelse, endast på grund av att de är migranter.
Det är nödvändigt att räddningsbåtarna kommer till undsättning före den ”självutnämnda” kustbevakningen i Tripoli, eftersom denna skulle föra tillbaka flyktingarna till Libyen och på nytt kasta dem i fängelse, endast på grund av att de är migranter. Foto: Valerio Nicolosi

Detta var exakt vad som hände med de 54 personerna som räddades av den lilla segelbåten Alex, som tillhörde Meditterannea. De befann sig i nöd i det libyiska SAR-området. Så fort vi fick signalen på Open Arms satte vi oss i gummibåtarna. Hjälm och väst är de första sakerna livräddarna tar på sig, eftersom deras säkerhet är viktig.

Det är nödvändigt att räddningsbåtarna kommer till undsättning före den ”självutnämnda” kustbevakningen i Tripoli, eftersom denna skulle föra tillbaka flyktingarna till Libyen och på nytt kasta dem i fängelse, endast på grund av att de är migranter. 

Havet är väldigt lugnt, och trots en hastighet på 30 knop lyckas vi hålla radiokommunikationen vid liv mellan Open Arms och Alex, Meditteranneas segelbåt.

Vid ett tillfälle får vi kontakt med en person i besättningen på segelbåten Alex som säger:

– Vi har tagit alla 54 ombord. Här finns 11 kvinnor varav tre är gravida. Här finns också 11 minderåriga varav fyra är små barn. Vi behöver en läkare.

Vi vänder genast om och kontaktar Open Arms, som ber oss att komma tillbaka för att hämta utrustningen. ”Kom tillbaka hit, läkarteamet förbereder sig här.”

Efter att ha hämtat utrustningen sätter vi kurs mot Alex. Båten är verkligen liten. Några få meter segelbåt och uppemot 70 personer ombord.

Vi hoppar ombord på Alex, och tar med oss ekografiutrustningen för att genast kontrollera de gravida kvinnornas tillstånd. 

En höggravid kvinna rör sig med svårighet på det överfulla däcket, vi hjälper henne och till sist lyckas läkarna göra rum för en undersökning. Jag tar två steg tillbaka, jag är en man som bär på en kamera. Jag vill inte vara alltför påträngande och framför allt vet jag inte vilka erfarenheter kvinnan bär på sedan innan. 

Läkarundersökningen går trots omständigheterna smidigt. Läkarna säger till kvinnan att hon mår bra, men hon är ledsen, hon säger att hon är ensam och att hon inte har någon man. De ställer inga vidare frågor, och i de här fallen är det inte rätt att göra det. Sannolikheten att graviditeten är resultatet av en våldtäkt är hög, men precis efter en räddning är det bäst att inte ställa fler frågor. 

Undersökningarna fortsätter och den här gången behöver en kvinna hjälp som är några månader in i en graviditet, och som redan har en liten son med sig. Hon är spänd, ögonen utstrålar oro och hon pendlar snabbt med blicken mellan läkaren och magen. Det går ungefär en minut, men det känns som om hennes oro varar mycket längre.

Läkarundersökning ombord på segelbåten Alex.
Läkarundersökning ombord på segelbåten Alex. Foto: Valerio Nicolosi

När läkaren konstaterar att barnet är friskt och välmående, att allting ser bra ut på ultraljudet, brister hon ut i ett leende som smittar av sig ombord. Alla skrattar vid hennes sida. Den vänstra handen kramar hårt om sjuksköterskans hand. Nu frigör hon den. Hon sätter sig försiktigt upp och tar emot sin son i famnen, han kan inte kan vara mer än tre år gammal. Hon kysser sonen på huvudet och sätter sig intill sin man.

Jag går till fören där männen finns och hälsar blygt på franska. Jag förklarar att jag är journalist och de säger att de vill berätta om sin vistelse i Libyen. 

– Om du är svart är det farligt, du riskerar att de kidnappar dig på gatan och att de för dig till ett fängelse. Jag har provat att gå ombord på båtar tre gånger, endast den här gången gick det bra tack vare er. Jag betalade 1 000 euro för att befrias från fängelset, varje gång skuldsatte sig min familj för att rädda mitt liv, berättar en av männen för mig.

Efter att vi talat några minuter visar han upp skadorna han fått av tortyren i fängelset. Jag återvänder till aktern där det finns mat och filtar att dela ut. Det kommer att bli en lång natt även om vi redan är på väg mot Lampedusa, den närmsta säkra hamnen.

Foto: Valerio Nicolosi

Under natten kommer ytterligare kommunikation från Malta som säger att Alex fått tillstånd att lägga till där, men besättningen menar att ön ligger för långt bort och de föredrar att fortsätta till Lampedusa. I gryningen kommunicerar den italienska kustbevakningen att Alex absolut inte får beträda italienskt vatten, om det händer kommer båten att konfiskeras och kaptenen arresteras. 

Vi på Open Arms erbjuder oss att ta med oss människorna ombord och ta dem till Malta. Vår båt är stor och välutrustad, vi skulle vara i hamn på Malta på mindre än tio timmar och personerna skulle vara vid bättre hälsa. Men myndigheterna i Maltas huvudstad Valletta säger nej, det är inte möjligt. ”På grund av politiska skäl kan vi inte fara in i hamnen”. Också Spanien pressar oss, det är nu Open Arms egen regering som nu vill stoppa räddningsfartyget att komma i hamn på Malta.

Till sist, efter överenskommelse med besättningen på Alex som bestämt sig för att ändå fortsätta mot Lampedusa, lämnar vi segelbåten bakom oss.  Vi åker söderut, där det just nu inte finns något räddningsfartyg på plats. 

Den här veckan är märklig. Från Libyen kommer inga fler fartyg eller gummibåtar. I dagar och nätter patrullerar vi havet. Två flygplan hjälper oss, Colibri och Moonbird. De är volontärflygplan som övervakar Medelhavet. På fem timmar lyckas de göra vad vi förmår på en vecka. Trots det stilla havet och det perfekta vädret lyckas ingen båt ta sig hit från Libyen. Det är konstigt, men inte så ovanligt. Varje gång flyktingbåtarna uteblir kan orsaken vara den politiska relationen mellan Italien och Libyens militära ledning. 

Torsdagen den 4 juli räddades 54 personer utanför Libyens kust av en segelbåt tillhörande det Italienska solidaritetsnätverket Meditteranea.
Torsdagen den 4 juli räddades 54 personer utanför Libyens kust av en segelbåt tillhörande det Italienska solidaritetsnätverket Meditteranea. Foto: Valerio Nicolosi
Inte bara räddningsbåtar övervakar Medelhavet. Räddnings­­planen Colibri och Moon­bird hjälper Open Arms i deras arbete.
Inte bara räddningsbåtar övervakar Medelhavet. Räddnings­­planen Colibri och Moon­bird hjälper Open Arms i deras arbete. Foto: Valerio Nicolosi

Vi tar i stället chansen att öva på livräddningsinsatser. Personerna som är ombord är alla professionella livräddare, men för några är det den första gången ombord på Open Arms och de vill förfina sina tekniker. Livräddarna firas ned i vattnet och sätter sig i gummibåtarna. Från akterdäck får de koordinater. Så hoppar några besättningsmedlemmar ned i havet, vi ger signal till den andra gummibåten så att den kan ingripa. Vi upprepar scenen flera gångar, vi låtsas att där finns personer i chock med fysiska problem. 

Vid såväl övningar som vid verkliga räddningsinsatser lämnar jag min kamera när det behövs och hjälper till att livrädda tillsammans med de andra. Det händer att en av de två livräddarna måste kasta sig i vattnet eftersom där finns personer i nöd, och då behövs fler armar för att personerna ska kunna dras ombord på gummibåten.

Allt fler lögner sprids i medierna och kriminaliseringen av räddningsbåtar har bidragit till den utvecklingen.
Anabel Montes, räddningskapten på Open Arms

Medan jag skriver har ett lagförslag godkänts i Italien som ökar straffen för de räddningsfartyg som lägger till i Italien utan tillstånd. Det spelar ingen roll om det är en humanitär nödsituation. Den nya lagen föreskriver en miljon euro i skadestånd, konfiskering av båten och ett omedelbart gripande av kaptenen. Det är ännu en krigshandling, en av oändligt många, riktad mot de som räddar liv på havet. 

– Allt fler lögner sprids i medierna och kriminaliseringen av räddningsbåtar har bidragit till den utvecklingen. Många tror på vad som helst som sägs om oss, säger Anabel Montes, kapten på Open Arms och fortsätter:

– Men räddningsarbetet vi gör här i dag är i själva verket som att leta efter en nål i en höstack, det är svårt att hitta alla båtar i nöd. Därför kommer människor att dö på havet om inte oberoende räddningsbåtar får använda sin erfarenhet och kunskap för att rädda liv.

Valerio Nicolosi

Se reportaget i rörlig bild nedan:

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från Vimeo genom att klicka här.

Publicerad Uppdaterad
13 timmar sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
I dag varslades Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han har arbetat i Göteborgs hamn i 20 år. Foto: Adam Ihse/TT

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas


Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, har varslats med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen.
– Overkligt och ovärdigt, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Det var under söndagskvällens arbetsskift som Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, informerades om att han skulle infinna sig på ett möte utanför hamngrindarna måndag morgon gällande hans uttalanden och agerande.

– De ringde klockan åtta i går kväll och vägrade säga mer än att det handlade om uttalande och agerande, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Under måndagsmorgonen varslade arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) både Erik Helgeson och facket om att de avser att säga upp honom. Detta med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen och illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen.

Dessutom meddelade arbetsköparen att de polisanmält Erik Helgeson, skriver Hamnarbetarförbundet i ett pressmeddelande.

– Overkligt och ovärdigt. Jag är också överväldigad av alla arbetskamrater som hör av sig och är snälla, säger Erik Helgeson som jobbat i hamnen i tjugo år.

Arbetsdomstolen bifaller blockad

Erik Helgeson har under de senaste veckorna uttalat sig angående Hamnarbetarförbundets beslut om blockad av krigsmateriel på väg till och från Israel.

– Än så länge är vi fortfarande i chock. Erik har uttalat sig om den nationella blockaden på uppdrag av medlemmarna som vår valda fackliga representant, men vi kan inte uttala oss mer innan vi vet vad företaget faktiskt anklagar honom för, säger förbundsordförande Martin Berg i fackets pressmeddelande.

Beskedet om varsel om uppsägning kom bara några timmar innan Arbetsdomstolen meddelade att Hamnarbetarförbundet inte kan hindras att vidta blockaden. 

I en interimistisk prövning av lovligheten, som gäller tills målet slutgiltigt avgjorts eller annat förordnas, fann Arbetsdomstolen att verkningarna av blockaden skulle vara så ringa för arbetsköparens affärsledningsrätt att den därför skulle vara tillåten. 

– Det känns bra att den interimistiska processen nu är avslutad och att vi nu kan genomföra våra medlemmars beslut om att visa solidaritet med civilbefolkningen i Gaza, säger förbundsordförande Martin Berg.

Detta innebär att blockaden träder i kraft i morgon, tisdag den 4 februari, och varar i sex dygn.

Arbetaren har sökt arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) som avböjt att kommentera med hänvisning till att det är ett personalärende.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Silas Aliki om barn och kriminalitet och npf
Silas Aliki är advokat, grundare av Folkets advokatbyrå och krönikör i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/ TT, Lo River Lööf. Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Kriminalitet bland barn – en funktionsrättsfråga

”Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få”, skriver Silas Aliki.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.”

Beppe Wolgers och Olle Adolphsons låttext från sextiotalet har på många sätt väglett den svenska statens syn på barn. Under många år har det rått konsensus om att särskild hänsyn ska tas till att barns hjärnor inte är färdigutvecklade. När barn misstänks för brott, har de inte dömts på samma villkor som vuxna. Men något är på väg att hända. Sverige har aldrig häktat och dömt så många barn som nu.

Den explosionsartade ökningen av brottsmisstänkta barn har resulterat i en lavin av ny, repressiv lagstiftning. 

Regeringen vill sänka straffåldern till 14 år

I veckan överlämnades utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år över till regeringen. Remissinstanserna har vrålat om riskerna. I Danmark, som sänkte straffmyndighetsåldern för femton år sedan, har den höjts igen. Det visade sig nämligen att det befarade visade sig slå in. Den sänkta åldern ledde till att fler barn begick brott. 

Regeringen har också valt att tidigarelägga en lag som skulle göra det lagligt att avlyssna barn. Nästa år ska Sveriges första barnfängelse finnas på plats, om regeringen får som den vill.

Npf ökar risken att dras in i kriminalitet

Men vilka är barnen som ska avlyssnas, straffas och låsas in? 

Många av dem har diagnosticerats med olika former av funktionsnedsättning. 2023 visade en granskning som Ekot gjort att en majoritet av de barn och unga som dömts för brott relaterade till sprängdåd hade diagnosticerats med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf).

I somras släppte också researchföretaget Acta Publica en rapport som undersökte hur rättsväsendet hanterar personer med intellektuell funktionsnedsättning som misstänks för brott.

I rapporten kunde man visa att staten inte alltid tar hänsyn till funktionsnedsättningen när man gör bedömningar av vilket straff den tilltalade ska få. Dessutom framgick att det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning i olika brottsupplägg. 

Det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning.

I dag sker en stor del av nyrekryteringen till kriminalitet via sociala medier. Det sammanfaller med en kraftig ökning av antalet så kallade hemmasittare, alltså barn som inte över huvud taget går till skolan eller deltar i undervisning. En majoritet av eleverna som inte går till skolan har någon form av npf. Nedskärningar i stödinsatser i skolan, minskat stöd till föräldrar och ständigt ökande krav i skolan har skapat en giftig cocktail. De som i slutändan drabbas hårdast är barnen. 

Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör därför klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få.

Barn med funktionsvariationer ska få stöd att leva sina bästa liv, inte sitta i barnfängelser. Allt annat är ett monumentalt misslyckande. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Publicerad Uppdaterad