Ända sedan människan började segla har det funnits en regel: att aldrig lämna människor nödställda på havet, aldrig. Alla som är yrkesverksamma inom sjöfart vet om detta. Den främsta fienden, den som bör respekteras och fruktas, är just havets kraft och oberäknelighet. 

Men i dag, i en tid då solidaritet räknas som ett brott, är det inte längre så. Att rädda liv påstås av högerpopulister vara ett tidsfördriv för uttråkade rika människor. Att det sedan inte finns några rika och uttråkade personer ombord på räddningsfartygen spelar mindre roll. Bilden som återges i medierna är ofta densamma; den som gått ombord befinner sig där för att bryta tristessen och känna sig som en hjälte.

– Jag gillar inte alls att de behandlar mig eller andra som är här som hjältar. Vi är personer som fattar egna beslut och har bestämt oss för att göra det vi är bra på. Om man fokuserar på oss glömmer man lätt bort vem det är som vi hjälper, den som inte haft ett val och därför behövt fly. Vi är här för dem och det är också flyktingarna som borde få sina röster hörda, säger Anabel Montes, räddningskapten på Open Arms. Genom åren har hon genomfört otaliga räddningsinsatser på havet, både utanför ön Lesbos och på centrala Medelhavet.

Hon och Riccardo Gatti är våra räddningskaptener ombord. De har förmåga att dela med sig av erfarenheter och framförallt besitter de färdigheten att leda fartyget demokratiskt genom att hela tiden förklara när de ger de order till besättningen.

De andra medlemmarna i besättningen på Open Arms är livräddare, läkare och sjömän. Alla specialiserade på sin egen roll i gruppen, alla yrkesverksamma personer som har ställt sig till förfogande för att hjälpa andra. 

När vi lämnar hamnen är väntan lång eftersom Open Arms legat i hamn i 180 dagar, i exakt ett halvår. Under den här tiden beslutade den spanska regeringen under ledning av Pedro Sanchez från Socialistpartiet att stoppa räddningsfartyget Open Arms SAR-uppdrag (på engelska ”Search and Rescue”). Den officiella förklaringen var att fartyget inte var lämpat att transportera många människor till hamnen i Algeciras, den spanska hamnen på Gibraltarsundet som utsetts till mottagningsplats för de migranter som anländer till Spanien.

Att vara här i Spanien innebär att riskera mer än 900 000 euro i böter och konfiskering av fartyget.
Oscar Càmps, initiativtagare till Open Arms

I själva verket är problemet ett annat. Det handlar om den politiska kontrollen över de italienska och maltesiska hamnarna. Open Arms är en 35 meter lång bog-ser-båt som förr i världen utan svårighet transporterade mer än 300 personer till närmaste säkra hamn. 

– Att vara här i Spanien innebär att riskera mer än 900 000 euro i böter och konfiskering av fartyget. Sanchez socialistiska regering skiljer sig inte särskilt mycket från Salvinis auktoritära regering, säger Oscar Càmps, initiativtagare till det spanska NGO-fartyget, som befinner sig ombord för uppdraget.

De politiska attackerna mot räddningsfartygen, som till exempel Open Arms, började för omkring två år sedan då den dåvarande inrikesministern i Italien, Marco Minniti från det socialdemokratiska partiet PD, införde så kallade ”uppföranderegler” på havet. Efter valet i mars förra året tog Salvini över stafettpinnen, och läget förvärrades. ”Stäng hamnarna”, blev Legaledarens slogan. 

Enligt UNHCR har 2 616 landstigningar skett i Italien mellan den 1 och den 28 juni, att jämföra med 16 520 stycken under samma tidsperiod förra året. Det är en betydande nedgång som visar att många rutter nu förflyttats och i stället går mellan Marocko och Spanien. Samtidigt har det inte varit samma utveckling när det gäller människor som mist sina liv på havet. Bara under juli månad drunknade 238 flyktingar i Medelhavet.

I själva verket utgör räddningsfartygen endast en liten del av alla båtar som lägger till i Italien. Majoriteten är så kallade ”spontana ankomster”, små gummibåtar med flyktingar som anländer till ön Lampedusa, Sicilien eller till södra Italien för helt egen maskin. Det finns också en mycket dyr flyktväg med små segelbåtar som startar från Turkiet och som anländer till kusten i Kalabrien eller Puglien. 

De icke-statliga organisationerna kriminaliseras och stoppas när fartyg konfiskeras, böter utdöms och rättegångar inleds mot besättningar och kaptener. Mare Jonio, som tillhör plattformen ”Meditteranea”, har exempelvis legat stilla i Licatas hamn på Sicilien från april till och med nu. Också Sea Watch 3 ligger i hamn, den konfiskerades av italienska myndigheter i juli efter att ha lagt till i Lampedusa utan tillstånd.

En räddningsaktion på havet inleds ofta med att fartyget får en radiosignal. Det är obligatoriskt för alla skepp på havet att ha en radio för kommunikation. Den här gången kommer signalen precis när vi passerat Lampedusa. De första anropen kommer alltid från kanal 16, och sedan byter man kanal för att tala enskilt. 

”Lampedusa Radio, vi är en fiskebåt från Tunisien. Vi har sett en liten båt med omkring 10 personer ombord, kan ni komma till undsättning?” säger de till oss på franska, och ger oss därefter koordinaterna. ”Tyvärr, ni måste ringa Malta, vi är nära men det där är SAR-området som tillhör Malta, vi har inte tillstånd att ingripa”. Medan vi lyssnar till samtalet och gör oss redo för att vrida om rodret ser vi  en helt annan liten fiskebåt i horisonten som styr i riktning mot oss.

När vi betraktar båten närmare i kikaren står det klart att där finns många personer ombord, troligen kommer de från länder söder om Sahara. ”Hjälp! Hjälp”, är det enda vi hör när de kommer närmare, en person har klättrat upp på båttaket och vevar med båda armarna. Någon långt borta formar handen i en båge i luften, som ska föreställa en kvinnas mage, en annan håller upp ett litet barn. 

Medan Riccardo Gatti, kaptenen, ringer till Maltas kustbevakning för att be om tillstånd att ingripa, förbereder livräddarna sig för att distribuera mat och vatten. Men Maltas kustbevakning säger till oss att vi inte får ingripa, de lämnar oss på ”standby” – en term som används vid kommunikation på radion – utan att vi vet vad som väntar. 

Nu ligger fiskebåten alldeles sida vid sida med Open Arms. Vi får veta att den gravida kvinnan ombord mår inte bra, läkaren ombord på vårt räddningsfartyg ber om tillstånd att ingripa men Maltas order är tydliga: ”Håll er i standby-läge”. SAR-zonen är maltesisk och den lilla staten föredrar att inte ingripa utan att avvakta tills båtarna styr in på italienskt vatten. Vår läkare ombord lyckas till sist tala med den gravida kvinnan och försäkra sig om att hon inte har sammandragningar.

Vi bestämmer oss för att följa efter fiskebåten och hålla oss i närheten till dess att antingen den maltesiska eller italienska kustbevakningen kommer till undsättning. Lyckligtvis kommer de efter enbart en halvtimme. Fiskebåten glider in på italienskt vatten, nu när vi endast är några få mil från Lampedusa intervenerar den italienska kustbevakningen och finanspolisen. 

Nu kan vi i stället styra mot den första lilla båten som vi fick information om på radion, som befinner sig i ”distress”, i akut nödläge, och som den tunisiska fiskebåten fortsätter att sända ut radioanrop om. 

Det är sex personer ombord på den tre meter långa båten, det är obegripligt att de befinner sig ensamma mitt ute i havet. Motorn är trasig och de är uttorkade och brända av solen. Så fort de ser oss ber de om vatten. Klockan är tre på eftermiddagen och solen lyser obönhörligt.

Återigen ringer vi Malta, och också den här gången lämnar de oss på standby i några timmar. Flyktingarna på båten säger att de är algerier, men att de rest från Tunisien, att de vill komma till Europa. Klockan 18 på kvällen kommer en patrullbåt från den maltesiska marinflottan som kommunicerar att de ska ta över dem ombord, för att sedan transportera dem till Tunisien. Detta är helt illegalt, eftersom vi befinner oss i maltesiska farvatten, och Tunisien enligt internationella bestämmelser inte är en säker hamn.

Med hjälp av våra ”rihb”, snabba gummibåtar, stannar vi på säkerhetsavstånd för att kontrollera vad som sedan händer. Det är första gången som besättningen på Open Arms ser att Tunisien agerar på det här sättet, helt utanför regelverken.

Patrullbåten närmar sig den lilla båten och personerna kastar sig i vattnet och skriker att de inte vill återvända till Tunisien. Militären flyttar på sig omedelbart. Open Arms livräddare ingriper och förser dem med flytvästar. Men vi får inte transportera iväg dem ombord på Open Arms, eftersom vi befinner oss i den maltesiska SAR-zonen och måste foga oss efter Malta. Efter många timmar begär Malta att vi ska avlägsna oss. Vi tvingas lämna de algeriska männen med de tunisiska militärerna. De kommer att återföras till Tunisien, mot internationell lag.

Detta var exakt vad som hände med de 54 personerna som räddades av den lilla segelbåten Alex, som tillhörde Meditterannea. De befann sig i nöd i det libyiska SAR-området. Så fort vi fick signalen på Open Arms satte vi oss i gummibåtarna. Hjälm och väst är de första sakerna livräddarna tar på sig, eftersom deras säkerhet är viktig.

Det är nödvändigt att räddningsbåtarna kommer till undsättning före den ”självutnämnda” kustbevakningen i Tripoli, eftersom denna skulle föra tillbaka flyktingarna till Libyen och på nytt kasta dem i fängelse, endast på grund av att de är migranter. 

Havet är väldigt lugnt, och trots en hastighet på 30 knop lyckas vi hålla radiokommunikationen vid liv mellan Open Arms och Alex, Meditteranneas segelbåt.

Vid ett tillfälle får vi kontakt med en person i besättningen på segelbåten Alex som säger:

– Vi har tagit alla 54 ombord. Här finns 11 kvinnor varav tre är gravida. Här finns också 11 minderåriga varav fyra är små barn. Vi behöver en läkare.

Vi vänder genast om och kontaktar Open Arms, som ber oss att komma tillbaka för att hämta utrustningen. ”Kom tillbaka hit, läkarteamet förbereder sig här.”

Efter att ha hämtat utrustningen sätter vi kurs mot Alex. Båten är verkligen liten. Några få meter segelbåt och uppemot 70 personer ombord.

Vi hoppar ombord på Alex, och tar med oss ekografiutrustningen för att genast kontrollera de gravida kvinnornas tillstånd. 

En höggravid kvinna rör sig med svårighet på det överfulla däcket, vi hjälper henne och till sist lyckas läkarna göra rum för en undersökning. Jag tar två steg tillbaka, jag är en man som bär på en kamera. Jag vill inte vara alltför påträngande och framför allt vet jag inte vilka erfarenheter kvinnan bär på sedan innan. 

Läkarundersökningen går trots omständigheterna smidigt. Läkarna säger till kvinnan att hon mår bra, men hon är ledsen, hon säger att hon är ensam och att hon inte har någon man. De ställer inga vidare frågor, och i de här fallen är det inte rätt att göra det. Sannolikheten att graviditeten är resultatet av en våldtäkt är hög, men precis efter en räddning är det bäst att inte ställa fler frågor. 

Undersökningarna fortsätter och den här gången behöver en kvinna hjälp som är några månader in i en graviditet, och som redan har en liten son med sig. Hon är spänd, ögonen utstrålar oro och hon pendlar snabbt med blicken mellan läkaren och magen. Det går ungefär en minut, men det känns som om hennes oro varar mycket längre.

När läkaren konstaterar att barnet är friskt och välmående, att allting ser bra ut på ultraljudet, brister hon ut i ett leende som smittar av sig ombord. Alla skrattar vid hennes sida. Den vänstra handen kramar hårt om sjuksköterskans hand. Nu frigör hon den. Hon sätter sig försiktigt upp och tar emot sin son i famnen, han kan inte kan vara mer än tre år gammal. Hon kysser sonen på huvudet och sätter sig intill sin man.

Jag går till fören där männen finns och hälsar blygt på franska. Jag förklarar att jag är journalist och de säger att de vill berätta om sin vistelse i Libyen. 

– Om du är svart är det farligt, du riskerar att de kidnappar dig på gatan och att de för dig till ett fängelse. Jag har provat att gå ombord på båtar tre gånger, endast den här gången gick det bra tack vare er. Jag betalade 1 000 euro för att befrias från fängelset, varje gång skuldsatte sig min familj för att rädda mitt liv, berättar en av männen för mig.

Efter att vi talat några minuter visar han upp skadorna han fått av tortyren i fängelset. Jag återvänder till aktern där det finns mat och filtar att dela ut. Det kommer att bli en lång natt även om vi redan är på väg mot Lampedusa, den närmsta säkra hamnen.

Under natten kommer ytterligare kommunikation från Malta som säger att Alex fått tillstånd att lägga till där, men besättningen menar att ön ligger för långt bort och de föredrar att fortsätta till Lampedusa. I gryningen kommunicerar den italienska kustbevakningen att Alex absolut inte får beträda italienskt vatten, om det händer kommer båten att konfiskeras och kaptenen arresteras. 

Vi på Open Arms erbjuder oss att ta med oss människorna ombord och ta dem till Malta. Vår båt är stor och välutrustad, vi skulle vara i hamn på Malta på mindre än tio timmar och personerna skulle vara vid bättre hälsa. Men myndigheterna i Maltas huvudstad Valletta säger nej, det är inte möjligt. ”På grund av politiska skäl kan vi inte fara in i hamnen”. Också Spanien pressar oss, det är nu Open Arms egen regering som nu vill stoppa räddningsfartyget att komma i hamn på Malta.

Till sist, efter överenskommelse med besättningen på Alex som bestämt sig för att ändå fortsätta mot Lampedusa, lämnar vi segelbåten bakom oss.  Vi åker söderut, där det just nu inte finns något räddningsfartyg på plats. 

Den här veckan är märklig. Från Libyen kommer inga fler fartyg eller gummibåtar. I dagar och nätter patrullerar vi havet. Två flygplan hjälper oss, Colibri och Moonbird. De är volontärflygplan som övervakar Medelhavet. På fem timmar lyckas de göra vad vi förmår på en vecka. Trots det stilla havet och det perfekta vädret lyckas ingen båt ta sig hit från Libyen. Det är konstigt, men inte så ovanligt. Varje gång flyktingbåtarna uteblir kan orsaken vara den politiska relationen mellan Italien och Libyens militära ledning. 

Vi tar i stället chansen att öva på livräddningsinsatser. Personerna som är ombord är alla professionella livräddare, men för några är det den första gången ombord på Open Arms och de vill förfina sina tekniker. Livräddarna firas ned i vattnet och sätter sig i gummibåtarna. Från akterdäck får de koordinater. Så hoppar några besättningsmedlemmar ned i havet, vi ger signal till den andra gummibåten så att den kan ingripa. Vi upprepar scenen flera gångar, vi låtsas att där finns personer i chock med fysiska problem. 

Vid såväl övningar som vid verkliga räddningsinsatser lämnar jag min kamera när det behövs och hjälper till att livrädda tillsammans med de andra. Det händer att en av de två livräddarna måste kasta sig i vattnet eftersom där finns personer i nöd, och då behövs fler armar för att personerna ska kunna dras ombord på gummibåten.

Allt fler lögner sprids i medierna och kriminaliseringen av räddningsbåtar har bidragit till den utvecklingen.
Anabel Montes, räddningskapten på Open Arms

Medan jag skriver har ett lagförslag godkänts i Italien som ökar straffen för de räddningsfartyg som lägger till i Italien utan tillstånd. Det spelar ingen roll om det är en humanitär nödsituation. Den nya lagen föreskriver en miljon euro i skadestånd, konfiskering av båten och ett omedelbart gripande av kaptenen. Det är ännu en krigshandling, en av oändligt många, riktad mot de som räddar liv på havet. 

– Allt fler lögner sprids i medierna och kriminaliseringen av räddningsbåtar har bidragit till den utvecklingen. Många tror på vad som helst som sägs om oss, säger Anabel Montes, kapten på Open Arms och fortsätter:

– Men räddningsarbetet vi gör här i dag är i själva verket som att leta efter en nål i en höstack, det är svårt att hitta alla båtar i nöd. Därför kommer människor att dö på havet om inte oberoende räddningsbåtar får använda sin erfarenhet och kunskap för att rädda liv.

Valerio Nicolosi

Se reportaget i rörlig bild nedan: