Stefan Bohman och Anna Luiza Rocha do Valle
Carlssons förlag, 2019
Under året som gått har diskussionen aktualiserats kring kopplingen mellan en illa sedd person och hens verk. Kan man – eller är det ens moraliskt möjligt att – njuta av en bok, film, ett framförande eller musik komponerad av en person som gjort sig skyldig till övergrepp eller andra grova brott. En nyckelperson är i MeToo-sammanhang Woody Allen (som faktiskt inte ens är bevisat skyldig till de övergrepp han anklagas för), är det okej att uppskatta hans hela filmkatalog? Inte bara konstnärer utan även akademiledamöter, politiker och företagsrepresentanter har åkt ut med öronen först efter att ha avslöjats med ”oönskade intimiteter”.
Fenomenet och diskussionen är inte ny, massmördare, antisemiter, rasister och övergreppspersoner har sedan århundraden fått fantastiska verk ifrågasatta. Alltid har det funnits dem som istället hävdar att man måste skilja på ”sak och person”.
Här handlar det ofta om att låta författarens, musikskaparens eller politikerns hem stå intakta eller återuppbyggda och ofta om att snarare dölja de ifrågasatta sidorna än att tillåta en diskussion som hade kunnat bredda bilden av personen.
Stefan Bohman och Ana Luisa Rocha do Valle besökt och beskrivit små och större museer som är tillägnade historiska personer med ett verkligt tvivelaktigt rykte. Här handlar det ofta om att låta författarens, musikskaparens eller politikerns hem stå intakta eller återuppbyggda och ofta om att snarare dölja de ifrågasatta sidorna än att tillåta en diskussion som hade kunnat bredda bilden av personen.
Här finns beskrivningar av antisemiten Richard Wagner-museet i Bayreuth som är inrymt i familjens hem där Adolf Hitler ofta hälsade på, Eva Perón-museet i Buenos Aires, och Mannerheim-museet i Helsingfors, och ett tiotal historiska skurkar till, bland dem skulptören Carl Milles, sångerskan och filmskådespelerskan i nazityskland Zarah Leander och författaren Kaj Munk. Inget av museerna ägnar sig åt att ifrågasätta sin huvudperson men föranleder författaren/besökaren att reflektera över deras ogärningar. Tanken är god och diskussionen intressant i varje personfall men kopplingen känns ibland vag. Dessutom blir varje objekt beskriven lite yvigt utefter sin egen förutsättning trots att författaren bockar av samma punkter som ”Personen”, ”Museet” eller ”Det svåra”.
Det är lite intressant att följa hur de olika museerna slingrar sig förbi det kontroversiella och försöker blanda bort korten genom att visa ett föredömligt ”spartanskt” sängläger eller väldigt många välsydda dräkter. Dock skulle en redaktör med skarpare rödpenna ha varit till nytta här och där. Inte minst känns de engelska styckena med sin irriterande inkonsekvens allt annat än inbjudande i denna, också populärkulturellt intressanta, diskussion.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.