Från självhushåll till beroende kolare

Under det expansiva 1700-talet satsade staten och kapitalet på järnbruk norröver, bland annat i Västerbotten. Det ledde till att oberoende bönder rekryterades till specialicerade jobb med stort beroende till industrin, som kolmilare och arbetare vid masugn och smedja. Ett bruk som lever kvar, och där historien om utveckligen går att följa med guidade turer sommartid, är Olofsfors söder om Umeå.

Arbetaren på museum
Anette Öberg och Anders Karlsson på farstubron framför arbetslivsmuseet. 1979 bildades Stiftelsens Olofsfors bruksmuseum för att bevara industriminnet, i dag ansvarar stiftelsen för 20 av brukets byggnader och ett stort markområde.
Foto: Anna Morin
FAKTA Olofsfors Bruksmuseum
Öppettider sommaren 2019: Den 15 juni-18 augusti alla dagar kl 11-16. Guidningar lördag och söndag kl 13, alla dagar vecka 29. Guidningar av brukshistorian går alltid att boka.
Hitta hit: Buss går från Nordmaling Centrum. Väg 353 och sedan 573 från E4.

Om du svänger av inåt landet från E4 mellan Örnsköldsvik och Umeå, i höjd med Nordmaling, så öppnar sig skogen för att ge plats åt Olofsfors. Här finns all bebyggelse samlad på åns båda sidor: stora och små trähus, ladugård, hytta och smedja. Hierarkin syns medvetet i placeringen, det är graderat från den stora herrgården som ligger högst beläget i byn.

Det var skogen som lockade män att både köpa och anlägga nya bruk i Norrland på 1700-talet. Staten stöttade med skattefrihet under etablering och skog till kolning. För det var vad Norrland hade och mellansverige saknade – möjlighet att mila enorma mängder kol. Då var det till och med värt att frakta hit malmen vattenvägen från Roslagen. John Jennings och Robert Finlay från Irland grundade Olofsfors bruk 1762.

Arbetslivsmuseet som ryms i den gamla kuskbostaden uppe vid Olofsfors herrgård. Utöver museet är platsen och många byggnader en del av industriminnet.
Foto: Anna Morin

För folket inleddes en ny era, att bli kolmilare är en låst tillvaro där man var beroende av bruket. Att gå från självhushåll till bundet jobb i skogen eller på bruket var inte bara något de berörda människorna var skeptiska till, utan en utveckling som diskuterades med upprörda känslor i riksdagen.

En av brukets grundare John Jennings. Han var med på Adolf Fredriks Eriksgata och sägs ha passerat platsen som blev Olofsfors år 1752.
Foto: Anna Morin

I en skrift från Västerbottens museum citeras ett riksdagsprotokoll från perioden 1765-66, där jämförs satsningen på lokalisering i Norrland med att:

”sätta där en kräfta, som tärde omkring sig allt den överkomme och till slut kräktade under sig den kringliggande allmogen, vilken då bleve bruktorpare istället för bonde”.

I dag är Olofsfors både en aktiv industri och ett arbetslivmuseum med bevarade mijöer från järnbrukets olika epoker. Det moderna bruket tillverkar bland annat metallskär till plogar, och band som monteras på däck till skogsmaskiner.

Vid ett besök innan sommarsäsongen ställer Anders Karlsson och Anette Öberg spontant upp och berättar mer om bruket nu och förr, och Anders Karlsson tar sig tid att visa runt i museihuset. Gudierna vänder sig också till barnen som följt med och berättar om hur strängt det kunde vara för barn förr i tiden, men de intygar också att brukets spöken lär vara snälla.

Inne i arbetslivsmuseet finns mer historia om kol och järn, bevarade köksföremål och saker från hem och kontorsmiljön. I de olika rummen kan den nyfikna läsa korta fakta om situationen för kvinnor, män och barn på bruket.

Utdragssängen, interiör från Olofsfors bruksmuseum som berättar om bruket och vardagslivet för arbetarna.
Foto: Anna Morin

I Olofsfors bodde som mest cirka 200 personer. Det kunde vara ett dramatiskt liv, som när 125 stod bostadslösa efter en brand.  Norrlandsbruk var ungefär i den här storleken eller mindre, medan de längre söderut var större, med till exempel tusen personer på ett bruk i Uppland.

Mycket av bebyggelsen på Olofsfors är bevarat och somligt är rivet, till exempel revs hyttan vid slutet av andra världskriget då man behövde tegel till nya byggnationer.

En rolig geografisk detalj är att Olofsfors ligger i norra Ångermanland, ett landskap som främst räknas till Västernorrland, men Olofsfors och Nordmalings kommun liggeri Ångermanland men ingår i Västerbotten.

Den är artikeln ingår i artikelserien Arbetaren på museum: