Artipelag, Stockholm
En känsla jag fick på Artipelags stora utställning Bloomsbury Spirit förra året var att det fanns så mycket mer jag velat se, i stället för till exempel nygjorda kopior och hur det svenska klädföretaget H&M visade kläder som ”inspirerats” av de olika medlemmarna i Bloomsburygruppen.
I årets stora utställning om konstnären och designern Piero Fornasetti har jag definitivt samma känsla. Men Björn Jacobson, som skapat sin konsthall med pengar från företaget Babybjörn, vars babyselar säljer till rika kändisar i Storbritannien och USA har mer en ambition att presentera design än subversiv konst och då blir presentationerna därefter förstås.
Italienaren Piero Fornasetti föddes i Milano 1913 och intresserade sig tidigt för teckning och konst. Han skaffade sig en tryckpress redan som 17-åring och inspirationen från tekniken är tydlig i hela hans konstnärliga verksamhet. Hans tidiga teckningar är rörande, inte minst de han gjorde under internering i Schweiz på flykt undan Mussolinis fascistiska regim.
Samarbetet med den världsberömda arkitekten och formgivaren Giò Ponti som pågick i många år verkar ha varit viktigt för dem båda. Ponti var under mellankrigstiden en del av det italienska arkitekturundret, han var en stram modernist som helt klart kunde sin antika arkitekturhistoria, och använda den, medan Fornasettis dekorationer med färg och fantasi satte sprätt på de stela formerna. Där är det plötsligt lätt att förstå att postmodernismen faktiskt har rötter i lekfullhet – det fanns en tid då den var mer än den ytlighet som den representerade under det sena 1900-talet.
Piero Fornasettis tallrikar med solar, månar och ansiktet på Lina Cavalieri blev superpopulära i Sverige under 1970-talet och har fortsatt att sälja. Sonen Barnaba Fornasetti tog plats i den krisdrabbade verksamheten under tidigt 1980-tal och kommersialiserade faderns bilder, som curator, genom massproduktion på möbler och köksföremål.
1980-talets postmodernistiska explosion blev den perfekta trampolinen för ett paradigmskifte in i vår konsumistiska tid. Sedan Piero Fornasettis död 1988 har sonen det kreativa ansvaret och fortsätter att klippa och klistra in faderns ikoniska bilder på möbler och porslin. Det är inte fel med billig bruksproduktion men utställningens sönderfallande i två så skilda delar, där utvecklingen sedan 1980-talet i mina ögon tar så orimlig plats, gör att ursprungsmannens verk nästan försvinner.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr