[BOK] Gun. Love Jennifer Clement Albert Bonniers förlag, 2019 Det jag tycker är den starkaste tråden och därmed sensmoralen i Jennifer Clements roman Gun. Love är att inte döma. Här finns barn som röker och dricker, handlar med vapen, andra människor som dödar, hårda socialarbetare och eftergivna kvinnor som förlorar allt för en kärlek vid […]
Jennifer Clement
Albert Bonniers förlag, 2019
Det jag tycker är den starkaste tråden och därmed sensmoralen i Jennifer Clements roman Gun. Love är att inte döma. Här finns barn som röker och dricker, handlar med vapen, andra människor som dödar, hårda socialarbetare och eftergivna kvinnor som förlorar allt för en kärlek vid första ögonkastet. Romanen dömer inte, inte heller letar den efter den skyldige i varje ögonblick. Den registrerar och står alltid på barnets, eller offrens om man så vill, sida. Och det är ur barnets, tioåriga Pearls, perspektiv som romanen utspelar sig.
Pearl bor sedan hon var ett par månader gammal med sin mamma Margot i en bil i en trailerpark helt nära en illaluktande soptipp, i den sämsta delen av Florida långt från havet eller golfbanorna.
Omkring hälften av de tiotal andra fordonen är bebodda, här bor bästa kompisen April May med sin enbente veteranpappa och mamma Rose som arbetar på veteransjukhuset i närheten där också Margot städar. Var och en sköter sitt och de flesta skaffar informella inkomster där de dyker upp.
Margot är en ung och kärleksfull mamma som hållit ganska bra som trygghet för Pearl, men när Eli Redmond dyker upp förlorar hon sig omedelbart i hans blå ögon och allt förändrats. Tillvaron blir oförutsebar och Pearl blir ensam.
Det går att läsa romanen som en konkret händelseutveckling, där alligatorer och vapensmuggling är milstenar på vägen mot en obönhörlig utveckling i ett obarmhärtig klassamhälle. Det går också att läsa den som en berättelse om pubertetens skräckfyllda skifte mellan barndomens lustfyllda utforskande ”bara vara” och vuxenhetens ansvar. Pearls och Margots öden är som en metaforisk essens av den processen, och det är en del av varför denna historia, i en miljö som för en genomsnittlig svensk kulturkonsument inte är direkt välbekant, är så berörande.
Med total respekt för dessa människor med sitt liv utanför men samtidigt mitt i samhällsordningen lyckas Jennifer Clement vidga världen på ett närmast mirakulöst vis.
Gun. Love påminner om Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen (2017) som på ett lika magiskt vis lockade in läsaren i en miljö så långt borta, främmande och grym och skapade identifikation utan att man fattade hur det gick till.
