Nyligen besökte Samar Yazbek  litteraturfestivalen i Umeå. En påtaglig känsla av respekt finns i den tystnad som uppstår när de syriska kvinnorna Samar Yazbek och Ameenah Sawwan tar plats på stora scenen i Umeå Folkets hus under litteraturfestivalen i Umeå. Med hjälp av tolk flyter samtalet smidigt på arabiska, engelska och svenska, och Samar Yazbek börjar berätta om sin senaste bok Nitton kvinnor. Berättelser om syriskt motstånd.

I boken samsas 19 kvinnors vittnesmål om hur våldet drabbar Syriens kvinnor med berättelser om motstånd.

– Kriget i Syrien är komplicerat och det våld som riktas mot kvinnorna är komplicerat. Det kan liknas vid ett månghövdat monster och drabbar på flera fronter – från en förtryckande regim, från olika rebellgrupper, från jihadister och dessutom från män i kvinnornas närhet, de som inte frigjort sig från de patriarkala strukturerna. Bara genom de många vittnesmålen kan vi dekonstruera det som har hänt, säger hon.

Samar Yazbek är född 1970 i Jablah, en stad vid medelhavskusten i västra Syrien. Hennes familj är i likhet med diktatorn Bashar al-Assad av alawitisk härkomst (en riktning inom shiitisk islam), och kanske var det därför hon länge tilläts skriva om kvinnors utsatta läge i landet.

I 25-årsåldern flyttade hon till huvudstaden Damaskus där hon verkade som journalist och författare. Hon engagerade sig på olika sätt för kvinnors rättigheter, men när hon också blev en del i den gryende oppositionen och började skriva om regimens övergrepp då ansågs hon vara ett hot.

De första lokala protesterna ägde rum i början av 2011 men redan efter ett par månader växte de till landsomfattande aktioner. Det handlade om krav på demokratisering, stopp för korruption, respekt för mänskliga rättigheter och ett slut på Assadregimens envälde. Protesterna möttes med våld av polis, säkerhetsstyrkor och militär.

– Jag minns så väl hur jag och mina vänner den 16 mars 2011 höll en fredlig demonstration på Marjehtorget i Damaskus. Vi var både kvinnor och män som samlats med våra skyltar och vi bad om två saker: att de politiska fångarna skulle friges och att vi skulle slippa undantagslagarna. Demonstrationen attackerades snart av säkerhetsstyrkor och flera av de som var med mig den dagen arresterades, men jag kom undan, säger Samar Yazbek.

Att aktivt ta ställning mot regimen innebar stora risker, vilket också Samar Yazbek fick känna av. Efter att ha blivit tillfångatagen och misshandlad bestämde hon sig för att fly. I dag lever hon i exil med sin dotter i Paris, men har i största hemlighet återvänt till Syrien vid flera tillfällen för att på nära håll bevittna utvecklingen i landet.

I Syrien är kriget nu inne på nionde året. Det talas om minst 350 000 döda och mer än tolv miljoner människor på flykt, inom och utanför Syrien – främst då i grannländerna Libanon, Turkiet och Jordanien.

Strider har utkämpats av såväl regimens styrkor som av olika rebellgrupper, och efterhand har utländska intressen blandat sig i och inflödet av pengar och vapen ökat. Förödelsen är enorm. Städer och byar ligger i ruiner. Hem, skolor och sjukhus är bombade. Familjer har förlorat allt de äger och många har sett sina anhöriga dödas.

Ameenah Sawwan är en av de kvinnor som vittnar i boken Nitton kvinnor. I likhet med Samar Yazbek lever hon i exil. Vad som hände den 21 mars 2011 glömmer hon aldrig.

– Det var dagen för den första demonstrationen i min stadsdel i västra Damaskus. Min 16-åriga kusin greps av den syriska regimens styrkor inför våra ögon. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Mina föräldrar visste förstås om Bashar al-Assad men jag visste ingenting. Jag var så ung. Det var en chock att se att min far och mina bröder inte kunde göra något, säger Ameenah Sawwan och fortsätter:

– 21 mars var också mors dag, och exakt ett år senare – den 21 mars 2012 – föddes min systerson Mohammed. Året därpå förlorade Mohammed båda sina föräldrar. Det var fyra dagar före hans första födelsedag. Han fick fira den, och morsdag, utan att ha någon mamma.

Vi kunde handgripligen dra våra vänner ur armarna på regimens män för att förhindra att de blev slagna och bortförda.
Ameenah Sawwan, intervjuad i boken 19 kvinnor

Samar Yazbek understryker att kvinnorna som berättar i boken är hjältinnor som förkroppsligar det syriska motståndet, och att vittnesmålen kan innebära stora risker för dem. Ameenah Sawwan fortsätter:

– Om och om igen greps våra vänner av regimen, men med tiden började vi göra motstånd. Det var bara vi kvinnor som kunde försvara männen – då vi inte blev attackerade till en början. Vi kunde handgripligen dra våra vänner ur armarna på regimens män för att förhindra att de blev slagna och bortförda. När jag såg att andra hade modet så vågade jag också.

Under arbetet med Nitton kvinnor har Samar Yazbek intervjuat ett 60-tal kvinnor som varit engagerade i motståndet. De flesta är medelklasskvinnor i olika åldrar, från olika delar av Syrien, med olika religiös övertygelse. 19 av berättelserna har publicerats.

– Boken är en del av det projekt som jag ägnar mitt liv åt. Det handlar om att bevara minnet och sanningen för att vi inte ska glömma, och för att möjliggöra en förändring. Mina första böcker handlar om min egen kamp, men i den här boken vill jag ge röst åt andra kvinnor, säger hon.

Det som kvinnorna vittnar om i boken är berättelser från en verklighet som vi i Europa – trots daglig rapportering om kriget – inte hört tidigare. Ameenah Sawwan beskriver hur hon och de andra kvinnorna utförde handlingar som de aldrig hade kunnat föreställa sig:

– Vi arbetade på fältsjukhus med skadade, hjälpte traumatiserade unga och utvecklade egna center där vi undervisade barnen. I slutet av 2013 var vi ett team på ett 80-tal kvinnor och vi var verkligen starka, trots att situationen var mycket svår och vi ofta var hungriga.

Samma scen som några år tidigare utspelades igen. Det var bara andra män som höll i vapnen.
Ameenah Sawwan, intervjuad i boken 19 kvinnor

Men så hände det igen – män med vapen kom för att tillfångata Ameenah Sawwans granne och tillsammans med sin svägerska försökte hon rädda honom. Den här gången var det den fria syriska armén.

– Samma scen som några år tidigare utspelades igen. Det var bara andra män som höll i vapnen, säger hon.

Med tiden kom fredssamtal och eldupphöravtal till stånd, men trots det var freden avlägsen.

– Det kan vara svårt för er att förstå, men känslan var att historien hela tiden upprepades. Först var det syriska regimen, sedan fria syriska armén och andra grupper med vapen, och nu ännu fler män med makt som från förhandlingsbordet ville styra över våra liv.

– Kvinnor tas inte på allvar och när vi någon gång får tala så är det bara för att männen ska säga: Se, nu har vi gett dem en röst! En röst som de sedan inte bryr sig om, säger Ameenah Sawwan.

Ameenah Sawwan lever i dag i Berlin. Att leva i exil utan vänner, familj och språk är svårt. När hon flydde Syrien hade hon förlorat allt hopp, men genom mötet med Families for freedom – en fredsorganisation för syriska familjer världen över, som leds av kvinnor – har hon återfått en strimma av hopp.

På Littfest berättar hon också att hon under tre dagar har deltagit i EU-kommissionens tredje konferens under rubriken ”Supporting the future of Syria and the region” i Bryssel.

– När jag fick möjlighet att delta visste jag inte om jag skulle bli glad eller ledsen. Det här är första gången som syriska kvinnors röster fick höras. Men det tog åtta år!

– Jag frågar mig ofta varför jag gör det här, men så tittar jag tillbaka på historien och andra kvinnors kamp, kvinnorna på Plaza de Mayo i Buenos Aires och Saturday Mothers i Istanbul. De gav inte upp och vi ska inte ge upp.

Det som tilläts ske i Syrien är ett bevis på fullständig förflackning av mänsklig moral och det värsta av det slaget som vi sett i modern historia.
Samar Yazbek, författare

Samar Yazbek pekar på att rättvisan ännu inte segrat över de krigsbrott som begåtts och massakrer som utförts, och att handlingarna blev möjliga bara genom att världen valde att vara passiv. Och hon skräder inte orden:

– Det som tilläts ske i Syrien är ett bevis på fullständig förflackning av mänsklig moral och det värsta av det slaget som vi sett i modern historia.

Hennes kamp för rättvisa åt Syriens folk fortsätter.

– Kriget är inte över. Därför kan jag och Ameenah inte återvända. Men vi vill inte vara här. Vi vill vara i vårt land.