Avtalsshopping, gula fack…och sedan?

Vad garanterar goda löner och anställningsvillkor? Kollektivavtal, tänker kanske någon, eller arbetsrättslig lagstiftning. Nej avtal och lagar saknar värde om inte löntagarna hävdar sina intressen.

I Sverige sker det genom att löntagarna tillhör fackföreningar som förhandlar och vid behov vidtar strejk, blockad eller andra stridsåtgärder. Medan strejk är att lägga ned arbetet innebär blockad att man avbryter vissa moment, till exempel vägrar övertidsarbete.

Rätten att fritt välja fackförening är en mänsklig rättighet enligt artikel 11 i Europakonventionen. Denna föreningsfrihet innefattar även facklig förhandlingsrätt och stridsrätt. Det vore helt enkelt meningslöst att tillhöra fackföreningar om de inte kan förhandla och sätta tyngd bakom kraven genom stridsåtgärder. Europakonventionen gäller som lag i Sverige.

En gul fackförening kan vara startad av arbetsgivaren, av ägarens släkting eller fungera ungefär som ett företag.

Regeringen föreslår nu inskränkningar av stridsrätten (genom promemorian Ds 2018:40). Dörren öppnas för att dumpa löner och anställningsvillkor genom ”avtalsshopping” och ”gula fackföreningar”. Avtalsshopping innebär att arbetsgivare väljer billiga kollektivavtal framför dyra, alltså dåliga löner och villkor framför goda villkor. Gula fack är organisationer som är lojala med arbetsgivaren på bekostnad av löntagarnas intressen. Avtal med gula fack kan innehålla i princip hur dåliga villkor som helst.

Gula fack är sällsynta i Sverige men förekommer i olika varianter i övriga Europa. En gul fackförening kan vara startad av arbetsgivaren, av ägarens släkting eller fungera ungefär som ett företag. Gula fack kan också vara produkten av att seriösa fackföreningar har förfallit och korrumperats. Arbetsgivare kan ingå avtal med gula fack utan att dessa har några medlemmar på arbetsplatsen.

Professorn i sociologi Anders Kjellberg varnar för att gula fackföreningar kan bli riksomfattande om stridsrätten inskränks. Mats Glavå, docent i arbetsrätt, ser också risken.

På vilket sätt öppnar regeringens förslag dörren för avtalsshopping och gula fack? För att förstå det måste vi jämföra stridsrätten i dag med hur den skulle regleras om lagen antas. I dag är utgångspunkten fri stridsrätt. Huvudregeln är att fackföreningar som ej är part i kollektivavtal är fria att vidta stridsåtgärder. För avtalsbundna parter råder däremot fredsplikt, alltså förbud mot stridsåtgärder. När avtalet löper ut råder fri stridsrätt igen. Det framgår av paragraf 41 i medbestämmandelagen, MBL.

Den fria stridsrätten medför att det inte är lönsamt för arbetsgivare att avtalsshoppa och anlita gula fack. Ty seriösa fackföreningar som inte är avtalsbundna kan genast utsätta en sådan arbetsgivare för stridsåtgärder och kräva bättre avtal. Därför är avtalsshopping och gula fack sällsynta i Sverige.

Ett exempel på avtalsshopping behandlades i Figeholmsdomen.

Ett exempel på avtalsshopping behandlades i Figeholmsdomen. Där hade arbetarna jobbat under avtal som träffats av LO-förbundet Pappers, men arbetarna kom att i stället jobba under IF Metalls billigare avtal. Pappers vidtog stridsåtgärder mot arbetsgivaren och krävde att deras avtal återigen skulle tillämpas på Pappers medlemmar. Det är tillåtet enligt Arbetsdomstolens, AD:s, tolkning av MBL.

Regeringens nya förslag innehåller svårtillgänglig juridik som dessutom har marknadsförts på ett vilseledande sätt. Det påstås att alla fackföreningar även fortsättningsvis är fria att vidta stridsåtgärder om syftet är att ingå kollektivavtal. Påståendet upprepas gång på gång.

I själva verket utvidgas fredsplikten på arbetsplatser där det finns kollektivavtal, så att fredsplikten inte bara omfattar de fackföreningar som för stunden har avtal med arbetsgivaren utan även omfattar fackföreningar utan avtal. Fredsplikten för de sistnämnda facken blir inte total men nästintill. Det enda som tillåts i denna situation är stridsåtgärder för kravet att arbetsgivaren ska ingå kollektivavtal. Men striden blir olovlig om facket också kräver att avtalet ska efterlevas eller tillämpas på ett visst sätt. Det följer av regeringens förslag till tillägg i MBL: 41 d § punkt 4.

Arbetsgivaren kan alltså omedelbart ingå det nya avtalet, slippa stridsåtgärder och vägra tillämpa även detta avtal. Då är det fritt fram för avtalsshopping och gula fackföreningar.

Enligt ordalydelsen förbjuder punkt 4 att en fackförening vidtar stridsåtgärder för krav som ”avser vilken rättslig verkan ett kollektivavtal mellan parterna kommer att få”. Det innebär att arbetsgivaren kan ingå avtalet men sedan vägra tillämpa det utan att drabbas av stridsåtgärder. När avtalet löper ut har fackföreningen förvisso rätt att ta strid för ett nytt avtal men är återigen förbjuden att i denna strid kräva att avtalet ska tillämpas. Arbetsgivaren kan alltså omedelbart ingå det nya avtalet, slippa stridsåtgärder och vägra tillämpa även detta avtal. Då är det fritt fram för avtalsshopping och gula fackföreningar. Därmed äventyras även arbetsmiljön och säkerheten.

Men vänta, kan inte facket vända sig till AD för att tvinga arbetsgivaren att följa avtalet? Nej inte om arbetsgivaren ägnar sig åt avtalsshopping. I en sådan situation har arbetsgivaren ingått ett billigt avtal om löner och anställningsvillkor. Om sedan ett dyrt avtal träffas för samma arbete, talar man om konkurrerande avtal. I den situationen gäller som huvudregel det först träffade avtalet, alltså det billiga avtalet nr 1 gäller framför det dyra avtalet 2. Det framgår av gammal AD-praxis, till exempel domarna år 1974 nr 14 och 1978 nr 111.

Poängen med dagens fria stridsrätt är att facket i praktiken kan tvinga arbetsgivaren att tillämpa det dyra avtalet 2. Så skedde i Figeholmsfallet. Men nu föreslår regeringen alltså förbud mot sådana strider.

Den främsta arkitekten bakom lagförslaget är Erland Olausson, jurist och privat medlare inom industrisektorn. Olausson och vissa andra jurister har försvarat lagförslaget med att det ”kodifierar rättspraxis”. Förslaget påstås bekräfta vad som redan gäller. Det är förvisso sant att AD har fastslagit principer som öppnar för avtalsshopping och gula fack. Dock, medan dessa gamla principer öppnar en liten dörrspringa, ställer det nya förslaget dörren på vid gavel.

AD har närmare bestämt fastslagit två principer som kan utnyttjas för avtalsshopping. Den första principen är ett förbud mot strid i syfte att undantränga ett kollektivavtal. Det innebär att om det redan finns ett avtal 1 får inte en fackförening ta strid och kräva att ett avtal 2 ska tillämpas generellt och istället för avtal 1. Det framgår av den så kallade Britanniadomen. Den andra principen som AD har fastslagit är ovan nämnda huvudregel: att om avtal 1 och 2 reglerar samma arbete gäller avtal 1.

Hur kan dessa två principer gynna avtalsshopping i dag? För det första är facket förbjudet att vidta stridsåtgärder i syfte att undantränga ett billigt avtal. För det andra gäller ett billigt avtal 1 framför ett dyrt avtal 2 om saken prövas i domstol.

Trots denna AD-praxis är dagens fria stridsrätt ett värn mot avtalsshopping och gula fack. Det är nämligen tillåtet att ta strid för ett dyrare avtal om stridens syfte inte är undanträngande. Hur kan en fackförening lyckas med det? Återigen är Figeholmsdomen belysande. Pappers krävde att det dyrare avtalet skulle tillämpas på deras medlemmar, inte på medlemmar i IF Metall. Därför var syftet inte att undantränga IF Metalls avtal. Därför var striden lovlig.

Pappers förmådde också arbetsgivaren att tillämpa Pappers dyrare avtal. Detta är den fria stridsrättens stora poäng: i praktiken får arbetsgivaren starka incitament att tillämpa ett dyrt avtal 2 framför ett billigt avtal 1. Detta är ett faktum även om AD i en rättstvist skulle ge arbetsgivaren rätt att tillämpa avtal 1.

Det har påståtts att vi kritiska jurister övertolkar regeringens förslag, att vi inte håller oss till föreslagen lagtext. Det är i själva verket arkitekten Erland Olausson som går en bra bit utanför ordalydelsen när han uttalar hur förslaget bör tolkas av AD i framtiden. Olaussons tolkning lämnar faktiskt ännu mindre utrymme för stridsåtgärder.

Särskilt intressanta är Olaussons uttalanden om Hamnarbetarförbundets aktuella strid för ett eget kollektivavtal. Hamn kräver ett avtal samtidigt som det finns ett avtal i branschen mellan LO-förbundet Transport och arbetsgivarsidan. Hamn har tidigare föreslagit ett gemensamt trepartsavtal men Transport avböjer. Hamn kräver därför ett eget avtal med samma innehåll som Transports avtal.

Hittills har vi haft ganska tydliga spelregler för konflikter på arbetsmarknaden. Nu planterar regeringen en juridisk snårskog.

Syftet med Hamns strid är inte att undantränga Transports avtal. Olausson hävdar dock att Hamns vilja att ingå avtal inte är trovärdig och därför skulle AD efter lagändringen bedöma sådana strider som olovliga. Det saknar alltså betydelse att Hamn tar strid för ett avtal och i denna strid avstår från krav på tillämpning. Striden skulle ändå bedömas som olovlig om AD anammar Olaussons tolkning.

Vad blir kvar av stridsrätten om lagförslaget antas? Vi ser ut att hamna nära en total fredsplikt så snart en arbetsgivare ingår avtal med en fackförening – ett seriöst fack eller gult fack, ett fack med många medlemmar eller inga medlemmar på arbetsplatsen.

Hittills har vi haft ganska tydliga spelregler för konflikter på arbetsmarknaden. Nu planterar regeringen en juridisk snårskog. Lagförslaget stöds av ledarna för LO, TCO och Saco. Det har väckt starka protester från fackliga gräsrötter. LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson har kommenterat situationen med: ”Om jag hade varit kvar på golvet så hade jag också varit emot det här förslaget”.

Låt mig återvända till föreningsfriheten. Regeringens förslag har en särskild udd riktad mot de fristående facken utanför LO, TCO och Saco. Dessa består i dag av Hamnarbetarförbundet, SAC Syndikalisterna och olika förbund för brandmän, bussförare, ambulansförare med flera grupper. Stridsåtgärder som är typiska för de fristående facken blir enligt regeringens förslag förbjudna på ett bräde. Det är stridsåtgärder utan krav på kollektivavtal och strider i rättstvister. Vanliga stridsfrågor för de fristående facken är arbetsmiljö, uppsägningar och diskriminering.

Medlemmar i fristående fackföreningar har tydligen valt fel fack enligt regeringen, varför de ska straffas genom inskränkt stridsrätt. Därmed undergrävs även förhandlingsrätten och föreningsfriheten. Risken är då att många arbetare pressas över till LO-förbunden. Det är toppstyrda förbund som är lojala med det statsbärande s-partiet. Ska självständiga och medlemsstyrda fackföreningar som SAC Syndikalisterna och Hamnarbetarförbundet inte få existera? Ska vi endast ha statligt godkända monopolfack?

I förlängningen drabbar lagändringen även förbunden inom LO, TCO och Saco. Risken är som sagt att dessa förbund berövas sin stridsrätt då arbetsgivare väljer avtalsshopping och gula fack.

Kanske gör fler som svenska sjuksköterskor och använder hot om uppsägning som stridsåtgärd. Kanske krymper de fristående facken, kanske lockas fler löntagare till dessa mer stridbara fack.

Hur kan svenska fackföreningar och löntagare förväntas bete sig om lagen träder i kraft? Ingen kan med säkerhet förutsäga framtiden. Det vore därför dumt att ta för givet att alla löntagare kommer att rätta sig efter en strängare lagstiftning.

Man kan lika gärna spekulera kring risken för fler olovliga konflikter. Om inte facken kanaliserar personalens missnöje utbryter kanske utomfackliga strejker, så kallade ”vilda” strejker. Kanske gör fler som svenska sjuksköterskor och använder hot om uppsägning som stridsåtgärd. Kanske krymper de fristående facken, kanske lockas fler löntagare till dessa mer stridbara fack.

En av få forskare som har studerat den svenska lagstiftningens inverkan på strejkbenägenheten är historikern Christer Thörnqvist, främst i avhandlingen Arbetarna lämnar fabriken (1994). Thörnqvist menar att de stora strejkvågorna har haft en stor inverkan på lagstiftningen, men att lagstiftningen har liten eller ingen inverkan på strejkbenägenheten.

Den senaste vågen av ”vilda” strejker pågick åren 1969–1991. Det var ca hundra strejker per år i Sverige. Mitt i vågen antogs strängare regler mot strejker genom MBL år 1976, dock utan märkbar effekt. Christer Thörnqvist har även reflekterat kring regeringens nya lagförslag. Svenska lagstiftare uppvisar ett slags hybris när de väntar sig att verkligheten ska anpassa sig efter den karta de ritar upp.

Strejker och andra stridsåtgärder är symptom på grundläggande intressemotsättningar mellan anställda och arbetsgivare. Dessa motsättningar kan ingen lagstiftning i världen trolla bort.

Medan 1976 års MBL inte kunde garantera arbetsfred, så har de föreslagna tilläggen i MBL rentav potential att underblåsa konflikter. Låt oss betrakta prognosen att alla fackföreningar och löntagare fogar sig efter den strängare lagstiftningen. Låt oss också anta att arbetsgivare börjar avtalsshoppa och anlita gula fack. Denna prognos skulle i så fall innebära följande: att alla fristående fack låter sig avväpnas och tynar bort, att alla fackföreningar accepterar dumpning av löner och andra villkor samt att alla löntagare avstår från olovliga stridsåtgärder även om deras villkor dumpas. Det är knappast sannolikt. Fler konflikter framstår som troligare.

Risken för avtalsshopping och gula fackföreningar har avfärdats med hänvisning till att det är sällsynt i det rådande rättsläget. Poängen är dock att det plötsligt kan bli lönsamt efter lagändringen; arbetsgivare kan välja billiga avtal och freda sig mot stridsåtgärder. I den kritiska debatten har man varnat för att avtalsshopping och gula fack kan breda ut sig i nya branscher och på företag som saknar fackliga traditioner. Jag kan dock inte se varför fenomenet skulle stanna där.

Jag vill avrunda denna text med tre tänkbara scenarier för dumpning av villkoren. Ett första scenario är extremt och orealistiskt. Det går ut på att alla arbetsgivarföreningar låter riksavtalen löpa ut och ingår nya avtal med gula fack överallt. Då skulle villkoren dumpas både formellt och materiellt.

Ett mer realistiskt scenario är att etablerade fackförbund och avtal består formellt men undergrävs materiellt. Ponera att inte en enda arbetsgivare väljer avtalsshopping och gula fack men hotar med att göra detta när nya avtal ska förhandlas fram, lokala avtal eller riksavtal. Det är inte svårt att föreställa sig hur arbetsgivarsidan skulle uttrycka sig i en sådan situation, med argumentet ”Som arbetsgivare kan vi avstå från gula fack och fortsätta erkänna er som avtalspart om ni dämpar era krav.”

Sådana uppgörelser kan rentav säljas in som en räddning av den svenska modellen. ”Kritikerna hade fel! Parterna samarbetar för att hålla gula fack borta.” Samtidigt försämras avtalens innehåll.

Å andra sidan kan situationen betraktas som ett gyllene tillfälle för facklig förnyelse och organisering.

Ett tredje scenario är en mix av scenario ett och två. I många branscher kan det antas att de etablerade fackförbunden och avtalen består formellt men kanske undergrävs materiellt. Hit hör stora delar av den offentliga sektorn och exportindustrin. I andra branscher kan gula fackföreningar mycket väl slå igenom på bred front. Några givna kandidater är byggbranschen, hotell- och restaurangbranschen, städning och fastighetsskötsel.

Företag med gula avtal får en konkurrensfördel genom billig arbetskraft. Det kan tvinga även ovilliga företagsledare att följa samma spår för att klara konkurrensen och vinstkraven. I så fall inleds en nedåtgående spiral.

Om stridsrätten inskränks kan det innebära ett dråpslag mot fackföreningsrörelsen. Å andra sidan kan situationen betraktas som ett gyllene tillfälle för facklig förnyelse och organisering. Det handlar i så fall inte om någon romantisk klasskamp, utan om långsiktigt arbete under antifacklig lagstiftning.

Publicerad Uppdaterad
6 timmar sedan
– Lagstiftningens konstruktion skapar därmed en rättslig osäkerhet som förstärker mannens kontroll och försvårar för kvinnan att agera, säger Terrafems generalsekreterare Bernardita Núñez. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Fredrik Sandberg /TT. Skärmdumpar: Regeringen. Montage: Arbetaren

Kvinnojourer larmar: Vålds­utsatta rädda att utvisas med förövaren

Arbetaren granskar. Tidöpartiernas migrationspolitik riskerar att ytterligare låsa fast våldsutsatta kvinnor i relationer med förövaren. Kvinnorättsjurister delar en oro för att vandelsförslagen och anhörigutvisningar kan medföra dubbel bestraffning – och våldsamma män kan använda utvisning som ett reellt hot.

Arbetaren har varit i kontakt med ett tiotal jurister med expertis inom området. En av de mest namnkunniga är advokaten och föreläsaren Rebecca Lagh.

Rebecca Lagh. Foto: David Lagerlöf

– I och med de vandelsförslag som ligger nu så försämrar man för våldsutsatta kvinnor genom migrationspolitiken. Om en man ska utvisas och kvinnan är anhörig så utvisas hon med. Då kanske man inte anmäler, för om han döms för våldtäkt mot mig, eller andra våldsbrott, så leder det till utvisning, säger hon.

Juristen Jenni Stavare har en bakgrund inom både migrationsrättsliga frågor och kvinnorätt och berättar att detta används som en del av det psykiska våldet. 

– Att det kan påverka barnens rätt att växa upp här. Det finns inte en kvinna som inte är medborgare i Sverige som inte har frågat mig ”påverkar det här mitt uppehållstillstånd på något sätt? Min man hotar att de kommer slänga ut mig ur Sverige”, och så vidare, säger hon. 

Vågar inte anmäla våld – vandelsprövning oroar

Till och med Sverigedemokraterna har sviktat om utvisningar av barn som uppmärksammats i media år. Men för att väcka folkligt motstånd krävs tydliga exempel som människor kan relatera till. Och det kan inte alla vara.

Jenni Stavare. Foto: Harald Nilsson

2023 kom en avhandling av Lisa Kerker från Lunds universitet som med hjälp av rättsfall visade hur rättsskyddet för våldsutsatta kvinnor från så kallat tredje land fungerade i förhållande till vistelserätten. I ett av fallen uppgav kvinnan att hon efter fyra månader i Sverige började utsättas för kraftigt våld. Mannen misshandlade henne minst tio gånger i månaden. Samtidigt hölls hon isolerad och om hon lämnade huset medan mannen var borta rapporterade en vän till honom. Mannen hotade kvinnan bland annat med att hon kunde bli utvisad.

Problemet har alltså inte varit okänt, men oron växer i och med skärpningarna av migrationslagstiftningen och kommande vandelsprövning. 

Rättslig osäkerhet stärker mannens kontroll

Kvinnojourerna Terrafem, Somaya och Lex Femme har alla haft kontakt med kvinnor som undviker att anmäla våld på grund av rädsla för utvisning.

– Det är vanligt bland våra klienter att man har en rädsla för att berätta om sin utsatthet, inklusive att anmäla, om man är här på anknytning till våldsutövaren, säger Maria Jonsson som är verksamhetschef på Somaya.

En av dem som länge varit engagerad i frågan är Bernardita Núñez som är generalsekreterare på nätverket Terrafem.

Bernardita Núñez, generalsekreterare på nätverket Terrafem. Foto: pressbild

– Många av de kvinnor som söker stöd hos oss har tidsbegränsade uppehållstillstånd eller befinner sig i en anknytningsprocess. I dessa situationer används hot om utvisning som ett effektivt maktmedel. Lagstiftningens konstruktion skapar därmed en rättslig osäkerhet som förstärker mannens kontroll och försvårar för kvinnan att agera.

Hon konstaterar att det finns lagrum i utlänningslagen för fortsatt uppehållstillstånd om relationen upphör på grund av allvarlig kränkning eller våld. Men det kräver att det finns en tydlig koppling mellan våldet och separationen, samt att våldet kan styrkas. Det gör att kvinnor med uppehållstillstånd som är tillfälliga eller kan återkallas befinner sig i en osäker position när de överväger att lämna och anmäla. Nätverket möter inte sällan kvinnor som avstår från att anmäla våld mot dem av rädsla för att bli av med sin rätt att stanna i landet.

– Denna oro har funnits under lång tid, men har fördjupats i takt med skärpningar och förslag inom migrationslagstiftningen.

”Patriarkalt och rasistiskt förtryck som samspelar”

Stockholms Tjejjours jurister ser mycket kritiskt på regeringens migrationspolitik, inklusive vandelsförslagen. I ett mejl till Arbetaren konstaterar de att de arbetar intersektionellt och att det finns flera parametrar att väga in i problematiken.

”I detta fall handlar det om patriarkalt och rasistiskt förtryck som samspelar. Tjejer som befinner sig i en våldsutsatthet drar sig ofta för att berätta om och anmäla sin våldsutsatthet, oavsett om hon riskerar utvisning eller inte. När det dessutom finns ett hot om att hon eller någon av hennes närstående kan komma att tvingas lämna landet finns det som vi ser det en överhängande risk att hon avstår från att berätta om sin våldsutsatthet eller anmäla”, skriver de till Arbetaren. 

Vidare ser de påtagliga risker för godtyckliga bedömningar genom vandelsförslagen, vilket skulle innebära hot mot rättssäkerheten. Bland annat vänder de sig mot den initiala idén om att involvera prostitution i vandelsprövningarna, men det har regeringen nu tagit bort.

Terrafem: ”Inget parti vill ändra på detta”

Terrafem har under sina 25 år försökt uppmärksamma och påverka lagstiftningen, men upplever att intresset för de berörda kvinnorna är begränsade i dagens samhällsklimat. De har mött Kvinnofridsrådet tillsammans med statsminister Ulf Kristersson, justitieminister Gunnar Strömmer med flera, men menar att reaktionen uteblev. 

Bernardita Núñez känner sig uppgiven efter kvinnofridsrörelsens enträgna påstötningar sedan 1980-talet. Hon konstaterar att man nu skickar tillbaka kvinnor till Iran och Afghanistan, med hänvisningar till att de har män som kan sörja för dem där. Ett resonemang som inte skulle vara gångbart i Sverige. 

– De har ingen relation till vad de pratar om. Det finns, de vill inte se sambandet, säger Bernardita Núñez. 

Också hon menar att det finns många fall där män utnyttjar det faktum att kvinnorna befinner sig i beroendeställning. Hon har även mött kvinnor som tvingats in i prostitution, fastän de migrerat med löften om helt andra liv. De senaste fyra åren verkar inget ha gått åt rätt håll, enligt Bernardita Núñez. 

– Nu är det fruktansvärt. Jag har hört så många ledsna kvinnor i så många år att jag trodde inte att det skulle vara möjligt. Jag var naiv, jag trodde att det skulle hända någonting positivt. Framför allt gäller det anhöriginvandring, säger hon.

– Många är jätterädda nu och vågar inte tala med journalister. 

Bernardita Núñez säger att hennes förslag till lösning kan verka extremt i rådande diskussionsklimat, men handlar om att ge kvinnan möjligheter att sluta vara beroende av den man som hämtat hit henne.  

– Dessa män som hämtar kvinnor och misshandlar dem gör det för att det ger dem makt. ”De måste lyda mig och göra precis som jag säger.” De som kommer hit skulle kunna kan beviljas permanent uppehållstillstånd om de får en rimlig tid på sig att klara sig själva. För att du har blivit utsatt för ett brott i vårt fina land. Som människa behöver hon stöd, men politikerna tänker inte logiskt.

Ansvariga ministrar ställer inte upp på intervju

Arbetaren har gjort upprepade försök att få ett bemötande av justitieminister Gunnar Strömmer (M), men har inte fått någon återkoppling. Migrationsminister Johan Forssell (M) ställde inte upp på intervju. Han fick ett antal frågor skickade till sig (se faktarutan) som han lät sin pressassistent svara på via mejl:

”Det är en prioriterad uppgift för regeringen att bekämpa mäns våld mot kvinnor, och det är något som regeringen gör aktivt på flera olika områden.

För att just motverka en inlåsningssituation där en kvinna inte vågar anmäla eller känner sig tvungen att stanna kvar i en våldsam relation finns det ett undantag som möjliggör för henne att få ett förlängt tillstånd. Ett fortsatt uppehållstillstånd tidsbegränsas i 13 månader utan en möjlighet att förlänga på samma grund. Det följer av en lagändring som genomfördes av den förra regeringen 2021. Det finns däremot en möjlighet att söka ett annat uppehållstillstånd. För att kunna få ett annat uppehållstillstånd krävs att personen har skäl att beviljas det. Det är t.ex. möjligt att beviljas ett uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Enligt utlänningslagen ska ett uppehållstillstånd som huvudregel sökas och beviljas innan inresa till Sverige, men även här finns det undantag. Det är Migrationsverket och ytterst domstolarna som bedömer när undantaget är tillämpbart och om det finns skäl att bevilja ett annat uppehållstillstånd. Detsamma gäller för anhöriga i de fall då anknytningspersonen utvisas och anknytningen tidigare brutits på grund av våld.”

Våldsutsatta kvinnor kan tvingas lämna landet efter seperation

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

En annan värld växer när maskinerna står stilla i skogen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändning. Foto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Per-Anders Svärd:
Att Sverige är jämlikt är en chimär

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Protest mot att Trafikverket släcker ner byn Rönnöfors 

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln