Rosa Luxemburg om revolutionen

På tisdag är det hundra år sedan som den polsk-tyska socialisten och filosofen Rosa Luxemburg dödas av frikårssoldater i Berlin, vilket var en del av nedslåendet av det revolutionära resningsförsöket där. Arbetaren återkommer under våren till skeendet i den tyska revolutionen 1918–19 i fler artiklar. Här ser vi tillbaka på Rosa Luxemburgs verksamhet som politisk teoretiker, och återpublicerar en skrift av henne som Arbetarens systerförlag Federativs gav ut 1988.

Rosa Luxemburg, född den 5 mars 1871 i Zamość i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Polen), död (mördad) den 15 januari 1919 i Berlin i Weimarrepubliken, var en polsk-tysk socialist (socialdemokrat och sedermera spartakist/kommunist) av judisk härkomst.

I likhet med många andra som mött ett tragiskt personligt öde och fått mer eller mindre martyrstatus har Rosa Luxemburg kommit att hyllas av vänstermänniskor av olika schatteringar – socialdemokrater, trotskister, leninister och anarkister. Härom året uppmärksammades hon stort av författaren Nina Björk i boken Drömmen om det röda (Wahlström & Widstrand 2016).

Men Rosa Luxemburgs gränsöverskridande genomslagskraft har inte bara med hennes tragiska död att göra. Hon intog en särställning som revolutionär marxist och samtidigt uttalad kritiker av vad hon såg som auktoritära och byråkratiska tendenser hos de kommunister som dittills gjort revolution, det vill säga de ryska bolsjevikerna.

Lika kritisk hade hon tidigare ställt sig mot den tyska socialdemokratins utveckling – starkast symboliserad av hur partiets huvudströmning röstade för krigskrediter och fortsatt tysk rustning år 1914, vid tiden för första världskrigets utbrott.

Där har vi ett par av skälen till att även syndikalistiska publicister, såsom Federativs förlag, har intresserat sig för att tillgängliggöra Rosa Luxemburgs tankar. Här följer den år 1988 utgivna skriften: