Det vore önskvärt om denna 1920-talskvinna kunde komma tillbaka i litteraturen. För så mycket intressantare att läsa om en kärlekshistoria som den här, har det sällan varit. [BOK] Madonna i päls Sabahattin Ali Albert Bonniers Förlag 1943, 2018 Raif är en ung turkisk man som sedan han misslyckats med sina konststudier, beger sig till Berlin på […]
Det vore önskvärt om denna 1920-talskvinna kunde komma tillbaka i litteraturen. För så mycket intressantare att läsa om en kärlekshistoria som den här, har det sällan varit.
Sabahattin Ali
Albert Bonniers Förlag 1943, 2018
Raif är en ung turkisk man som sedan han misslyckats med sina konststudier, beger sig till Berlin på sin faders uppmaning. I Berlin ska han studera till farmaceut för en svensk tillverkare av skönhetstvålar. Därefter ska han återvända hem och placeras som chef på en av pappans tvålfabriker.
Raif hyr in sig på ett pensionat, men står som utlänning utanför de politiska motsättningarna han stöter på i 1920-talets Berlin. Han är en romantisk, ensam drömmare. Hellre strövar han runt i staden och besöker museer och gallerier, än tillbringar dagarna med att lära sig allt om tvåltillverkning. En dag besöker han en utställning för modern konst och fastnar framför en tavla. Motivet föreställer en mörk kvinna iklädd vildkattspäls. Hon bär något vilt i sitt ansiktsuttryck, på samma gång som hon är madonnelik. Tavlan är ett självporträtt av en Maria Puder, som ställer ut för första gången.
Madonna i päls gjorde ingen succé hos sin samtid när den först kom ut 1943, men har nu fått en andra chans, framförallt bland unga vuxna. Den skrevs av Sabahattin Ali (1907-1948) som var lärare, socialrealistisk författare och journalist. Ali hade suttit i fängelse som dissident vid två tillfällen, och mördades 1948 vid gränsen till Bulgarien när han försökte fly från Turkiet.
Madonna i päls har bland annat uppmärksammats för att det är en kärlekshistoria som bygger på omvända könsroller. Själva titeln påminner onekligen om erotiklitteraturens klassiker Venus i päls (1870) av Leopold von Sacher-Masoch. Men bortsett från att Raif i självporträttet föreställer sig arketypiska, historiska kvinnogestalter som drottning Kleopatra, tar likheterna slut där.
Handlingen påminner mer om en annan berättelse, där en tillrest man i Berlin förälskar sig i en kabarétsångerska. Vilket är Marias egentliga försörjning, men som hon upplever det under usla arbetsvillkor vilka hon vittnar om för Raif sedan de bägge väl mötts.
Maria beskriver sig själv som varande mer en man i sättet. Frispråkig och bestämd sätter hon upp villkor för den vänskap de inleder. Framförallt är hon tydlig med att hon aldrig tänker underkasta sig en man. För Maria påminner den hämmade, oerfarne Raif om något flickaktigt och oskuldsfullt.
Maria och Raifs vänskapskärlek framträder bortom de uttjatade dikotomierna ”man” och ”kvinna”. Det är i själva verket en kärleksberättelse om två jämlikar som möts som människor. Ett möte där vänskapen och den romantiska kärleken inte behöver vara varandras motsatser.
