Joe Hill – socialdemokraten

Föreställ dig att SAC skulle hylla Hjalmar Branting och framställa honom som en lite softare syndikalist – vilket ramaskri det skulle bli. Ändå ses det som helt naturligt att socialdemokrater tokhyllar Joe Hill. Joe Hill var syndikalist – ni vet de där extremisterna som toppen i LO och S försöker förbjuda.

Ledare
Emil Boss är författare och facklig aktivist.
Foto: Eva Bergström

LO har ett imageproblem. Man vill gärna visa att man är en folklig arbetarrörelse som mobiliserar människor till att modigt stå upp mot orättvisor, till att agera tillsammans och flytta fram positionerna för vanligt folk.

Problemet är att man i så liten grad är just det.

Strejker tillåter LO-topparna i princip aldrig. På tusentals arbetsplatser som på papperet verkar fackligt välorganiserade med avtal och ombud så vet de flesta som jobbar inte riktigt vad facket är – och gör de det så blir det i vart fall inga positioner framflyttade. Som en vän träffande beskrev situationen på många arbetsplatser: ”Svenska modellen. Fint hus – ingen hemma.”

LO-förbund värvar medlemmar med förmåner, försäkringar, biobiljetter, pizzor, kryssningar, prenumerationer, kreditkort, ja lite vadsomhelst. Man skulle nog kunna tänka sig att erbjuda julgranar bara det höll medlemsantalet uppe.

Förmånsapproachen riskerar att göra det obegripligt, framför allt för unga i arbetslivet, vad en fackförening egentligen är.

Jag överdriver, men inte mycket. Förmånsapproachen riskerar att göra det obegripligt, framför allt för unga i arbetslivet, vad en fackförening egentligen är. Ingen har väl missat Kommunals nya kampanj med kreditkortet ”Mervärde”? Medlemmarna, de flesta lågavlönade, uppmanas att skaffa kreditkort med rabatter till jul. Helst ska man skuldsätta sig mer än 20 000 kronor, då blir det lägre ränta.

Ur socialistisk synvinkel måste man ju säga att det var ett väldigt konstigt mervärde.

Trots allt förmånsflum är LO-förbunden ändå fackföreningar. Och trots allt ointresse uppifrån har man förstås mängder av engagerade medlemmar som organiserar sig, bildar fackklubbar och vill ha ett aktivt fack på jobbet.

Det är här imageproblemet uppstår. För på något sätt måste man signalera att man både är den där ofarliga förmånsklubben just för dig och den stora stridbara arbetarrörelsen. Samtidigt.

När man vill visa att man är en arbetarrörelse, vad gör man då? Frammanar Joe Hill. Joe Hill på LO:s facebooksida. Joe Hill på fackpamparnas tröjor. Joe Hill i tal, Joe Hill i sång, Joe Hill i papp, Joe Hill i trä.

Jag träffade Karl-Petter Thorwaldsson i Kapstaden för några år sedan. Det var på en konferens för basfack från fattiga länder. Thorwaldsson höll tal och gjorde reklam för den svenska arbetarrörelsen. Med Joe Hill. Har sossarna inga egna fackliga ikoner?

Kan vi inte bjuda LO på Joe Hill? Kan han inte få vara den där lite tuffare socialdemokraten om det bidrar till att ingjuta kämpaglöd?

Tja, hade Joe Hill levt idag hade LO-toppen kallat honom extremist och försökt förbjuda hans organisering.

Vad tror ni att Joe Hill skulle ha sagt om inskränkningen av strejkrätten? LO får vara hur PR-ambivalenta de vill, men nu är det väl ändå dags att lämna Joe Hill ifred? Ni gillar honom, men han skulle inte ha gillat er.