Vad vore människans verk och liv utan döden? Hon hänger oss i hasorna och piskar på, dyker upp som gumman i lådan när vi minst anar det. [SCEN] Det sjunde inseglet Regi: Hugo Hansén Koreografi: Fredrik Benke Rydman Uppsala Stadsteater Ingmar Bergman har aldrig skämts över att exponera sin dödsångest, många av hans filmer kretsar kring […]
Vad vore människans verk och liv utan döden? Hon hänger oss i hasorna och piskar på, dyker upp som gumman i lådan när vi minst anar det.
Regi: Hugo Hansén
Koreografi: Fredrik Benke Rydman
Uppsala Stadsteater
Ingmar Bergman har aldrig skämts över att exponera sin dödsångest, många av hans filmer kretsar kring ämnet. I Det sjunde inseglet konkretiserar han utmaningen: riddaren spelar schack om uppskovet, så länge spelet pågår slipper han undan en stund, vinner han slipper han helt undan.
Berättelsen utspelar sig under 1350-talets digerdödsvåg då man föreställer sig att försöken att slippa undan sjukdomen, och därmed risken att dö, dominerade allt.
Koreografen Benke Rydman borgar för en hypnotiserande upplevelse där dansen jobbar tätt med scenografin (Julia Przedmojskas) och inte minst Anders Ekmans ljussättning. Man har ökat attraktionen en hel del med starka färger, neonljuskors och ett löpande band som transporterar inplastade lik ned i en helvetesgrav. Associationen går till behandlingen av kropparna efter aidsdöda och de många offren för etniska rensningar i vår tid.
Formen tar alltså stor plats i detta dödens grå skräckspel och förändrar det en hel del. Tyvärr föll man för tidens melodi genom att med dansarnas röda dräkter referera till tv-serien The Handmaids Tail, skapad utifrån Margaret Atwoods roman. Ett vackert men svårbegripligt och därmed märkligt tomt inslag.
Starkast lyser som vanligt döden själv, här den legendariska dansaren Charlotta Öfverholm med sitt långa vita hår och i helvit kostym. Hon dyker också skrämmande upp förklädd till överstepräst.
Men liksom i filmen är det till slut den lilla gycklarfamiljen som skapar försoning med livets svartaste inslag.
Kärleken måste vara det enda botemedlet mot ångesten till slut. Då får man styrka att leva, och kämpa, vidare.
