Senaste nytt (från nationen)

Det finns politiker i Sverige och Europa som anser att public service borde ”bygga sammanhållning, bygga gemensamma värden i samhället, lyfta fram kultur­arvet”. Men när Danmarks Radio får en ny värde­grund handlar förvånansvärt många analyser om helt andra saker än de nationalistiska värderingarna.

Signerat
Anna Morin, nyhetsredaktör på Arbetaren.
Foto: Axel Green

Den buteljgröna lådan på bussterminalen verkar tom. Jag hinner ändå passera för att försöka få med mig en gratistidning på min resa från centrum till byn.

Våra händer möts över den sista tidningen. Svart tung trycksvärta med dagens huvudnyhet: succé för regering­ens nya reform. Hennes hud är sprucken och det ligger gröngrå smuts under naglarna.

Ta den du, säger jag.

Tack. De tog mina vantar.

Det tar en liten stund innan jag förstår kopplingen mellan den regeringsstyrda gratistidningen och vantarna. Kvinnan drar remsor av tidningspapper och lindar runt händerna. Hon säger att hon är hemlös, sover ute och enligt de nya lagarna har polisen rätt att både fängsla henne och beslagta hennes tillhörigheter. Som vantarna, klockan och ett favorittäcke. Nu får hon göra egna ytterkläder.

De nationalistiska utgivarna tolererar ingen opposition på sina tidningssidor.

Ritsch. En strimlad artikel med en person som hyllar det senaste initiativet från regering­en. För de nationalistiska utgivarna tolererar ingen opposition på sina tidningssidor.

I stället hånar flera reportage individer och organisationer som arbetar för jämställdhet eller flyktingars rättigheter.

Okej. Det här är inte läget just nu i Sverige. Men i Ungern.

På bussen tar jag på mig lurarna och slår på radion. Det är folkmusik som godkänts som nationell, vilket är fånigt då toner och influenser ständigt rör sig över gränserna. Jag swipar men påminns om att min favoritkanal är en av de tre som lagts ned under hösten. Nu ska public service prioritera vårt eget enda språk, vår egen musik och kristna värderingar. De kunde lika väl haft parollen ”Adjö mångfald, välkommen enfald”.

Okej. Det här är inte läget i Sverige. Men i Danmark.

Jag bläddrar fram en av de alternativa webbtidningarna där journalister avslöjar maktmissbruk. Plattformen har blivit av med tre reportrar det senaste året. 16 oktober 2017 dog en när en bilbomb briserade. Sedan var det skotten i februari då en journalist och hans flickvän blev skjutna i sitt hem. Och lördagen den 6 oktober 2018 hittades den tredje mördade journalisten i en park. Enligt Internationella PEN granskade samtliga korruptionsaffärer kopplade till toppolitiker.

Okej. Det hände, men inte i Sverige, och inte för samma  redaktion. Utan på Malta, i Slovakien och Bulgarien.

Europa. Medieläget är kritiskt. Nationalistiska värderingar används som argument mot pressfrihet, eller mot såväl dramatiseringar som mot journalistik som visar mindre smickrande sidor av nationen och dess ledare.

Men när Danmarks Radio får en ny värde­grund handlar förvånansvärt många analyser om helt andra saker än nationalism. Jag har hört att det handlar om ett nytt, mer splittrat medieklimat som får staten att vilja styra mer, eller att det finns en politisk vilja att spara pengar.

Partiledaren för det nationalistiska partiet intervjuas i studion i public service. ”Jag betraktar den här kanalen som vänsterliberalismens egen kanal.”

Bussen stannar i byn där jag ska kliva av. Det är slående vackert runt omkring, med kuperade granskogar och en mörkblå sjö. Partiledaren för det nationalistiska partiet intervjuas i studion i public service. ”Jag betraktar den här kanalen som vänsterliberalismens egen kanal.”

Han kallar det en skitkanal, och säger att de här perspektiven, den vänsterliberala smörjan, dominerar hela västvärlden.

Politikern fnyser missnöjt och presenterar en annan vision. Han säger att public service borde ”bygga sammanhållning, bygga gemensamma värden i samhället, lyfta fram kultur­arvet”.

Jag suckar. Ingen mångfald av värderingar, ingen kritik och variation, utan krav på att vi alla, och all media, blir en del av en konservativ, nationalistisk samhällskropp.

Och ja, uttalandet gjordes i Sverige.