[BOK] Mammorna
Alexandra Pascalidou
Atlas, 2018
Om det är någon bok som verkligen bör läsas medan ständigt nya rapporter om dödsskjutningar scrollas fram, är det Mammorna av författaren, journalisten och programledaren Alexandra Pascalidou. Pascalidou har mött 20 kvinnor som bor i, eller i något fall vuxit upp i och flyttat från, vad de själva upplever som trygghetszoner – men utifrån har bilden av stigmatiserade förortsområden.
Pascalidou har i Mammorna låtit de som inte annars kommer till tals berätta sina uppfattningar. (Och ibland även kvinnor som faktiskt hörs, vilket dock inte tar udden av projektet.)
Det är skiftande att läsa, för alla har naturligtvis sin egen unika livsberättelse, även om berättelserna i vissa avseenden följs åt. Det kan också vara på sin plats att påpeka att skilda utbildningsnivåer och yrken finns representerade, liksom klassresor åt bägge hållen, som sjukskrivningar och arbetslöshet.
Även om de medverkande inte är en homogen grupp yrkes- och inkomstmässigt är det ändå tydligt hur fattigdomen präglar orterna.
Men även om de medverkande inte är en homogen grupp yrkes- och inkomstmässigt är det ändå tydligt hur fattigdomen präglar orterna.
Fram träder på åtskilliga av bokens sidor en bild där klass hamnar i fokus. Liksom hur bilden av förorten vinklas utifrån, men sällan inifrån, av de som faktiskt bor där.
Återkommande hos många är den ständigt närvarande oron för sönerna. För det är det är (och inte bara i förorterna för den delen) de unga killarna som främst riskerar att råka illa ut; bli rånade, misshandlade och mördade. Det berättas om hur det i orten alstras hårda maskulinitetsideal, hur sönerna dras till kriminalitet och droger. Eller kanske tvingas av äldre att sälja narkotika redan i mellanstadieåldern, som en av bokens mödrar är rädd ska hända om de går själva i centrum.
Det är starka skildringar. Minst sagt. För här finns också sorgen efter söner som mördats, för flera av kvinnorna i boken har upplevt just detta.
Men Mammorna är inte bara berättelser om moderskapet, om sorg och oro, om telefonsamtal som berättar att ditt barn blivit skjutit, eller om dem de gått bra eller till och med riktigt bra för. Det är samtidigt lika mycket kvinnornas berättelser om vad som faktiskt görs i orterna. Om aktivism och engagemang, om lokala grupper och nätverk. Sådant man kanske visserligen hör talas om, men kanske inte riktigt passar en del av de samtida föreställningarna om kvinnors passiva roll.
Sammantaget möter läsaren inga stereotyper av varken ”förtryckta förortskvinnor” eller ”starka mödrar”, och detta gör att Mammorna inte bara ger läsaren vad den utlovar utan går bortom förväntningarna.