Reportage #68/2018

Kontrollen över Kenyas kvinnor

Sedan 2011 är kvinnlig könsstympning förbjudet i Kenya, men det är en djuprotad tradition som inte försvinner över en natt. Oftast utförs könsstympningen med ett rakblad eller en kniv av en traditionell könsstymperska. Foto: Bengt Sigvardsson

Årligen könsstympas cirka tre miljoner kvinnor och flickor runt om i världen. I Kenya är det olagligt sedan 2011. Trots detta tvingas fortfarande kring 20 procent av flickorna i landet genomgå den plågsamma sedvänjan. I nordöstra delarna av landet, bland somaliska flyktingar, könsstympas nära 100 procent av flickorna. Att bekämpa den brutala traditionen är ett hårt arbete, men på vissa håll har kampen burit frukt.

Skymningssolens strålar reflekterar sig i rakbladet som 68-åriga Emilie Tumbes Tukeros håller mellan tummen och pekfingret. Med rakbladet som arbetsverktyg har hon skurit av klitoris på fler flickor än hon kan räkna till.

– Jag vet inte exakt hur många, men det är väldigt många, säger hon.

Hon står utanför sitt enkla, ensligt belägna hus på landsbygden i Kajiadodistriktet i södra Kenya. Hon tillhör folkgruppen massajer. De är ett seminomadiskt folk som håller hårt i sina sedvänjor, däribland manlig polygami och kvinnlig könsstympning.

Ursprungligen var Emilie Tumbes Tukeros traditionell barnmorska, men hon sadlade om till könstympare 2008. Efterfrågan på dessa tjänster var större och förtjänsten bättre.

– Jag fick 2 000 shilling (cirka 173 kronor, redaktörens anmärkning) per könsstympning. Det blev mycket pengar eftersom jag arbetade i fem regioner i fem år och var flitigt anlitad, säger hon.

Över 75 procent av massajkvinnorna mellan 15 och 49 år uppskattas vara könsstympade. När en massajflicka har blivit könsstympad anses hon lämna barndomen bakom sig och bli en kvinna redo att gifta sig.

– Det var en del av vår kultur som gjorde flickor till kvinnor. Samhället accepterade det och jag tyckte inte att jag gjorde något fel, säger Emilie Tumbes Tukeros.

68-åriga Emilie Tumbes Tukero har könsstympat fler flickor är hon kan räkna till. 2012 bytte hon sida och arbetar nu aktivt för att få ett slut på könsstympningar i Kenya.
68-åriga Emilie Tumbes Tukero har könsstympat fler flickor är hon kan räkna till. 2012 bytte hon sida och arbetar nu aktivt för att få ett slut på könsstympningar i Kenya. Foto: Bengt Sigvardsson

I Kenya är könsstympning förbjudet sedan 2011. Trots detta lever sedvänjan envist kvar på många platser. I en del områden antas 90-100 procent av flickorna bli könsstympade.

Det är framför allt två typer av könsstympning som utförs i Kenya. Den ena innebär att hela, eller en del av, klitoris skärs bort inklusive förhuden kring den. Vid den andra formen skärs dessutom de inre och yttre blygdläpparna bort.

– Innan könsstympning blev förbjudet var det en stor offentlig ceremoni som förbereddes flera veckor i förväg. Då brukade flickorna omskäras när de var i övre tonåren, men nu blir många könsstympade innan de blir tonåringar, säger Emilie Tumbes Tukeros.

Hon började blöda kraftigt och jag kunde inte stoppa blödningen. Det var nära att hon dog.
Emilie Tumbes Tukeros, före detta könsstympare

Enligt den kenyanska organisationen Il’laramatak Community Concerns är en negativ bieffekt av lagen att många flickor numera könsstympas i hemlighet innan de har blivit gamla nog att protestera. Vanligen när de är åtta-nio år gamla, men det finns även fall där femåringar har könsstympats.

Emilie Tumbes Tukeros lade ned sin verksamhet 2013. Hon anger lagstiftningen, ökat motstånd bland flickor och påtryckningar från olika organisationer som skäl. Den största anledningen var emellertid en annan.

– Det var när jag könsstympade mitt eget barnbarn. Hon började blöda kraftigt och jag kunde inte stoppa blödningen. Det var nära att hon dog, säger hon.

Numera har Emilie Tumbes Tukeros anslutit sig till kampen mot könsstympning. Hon föreläser på skolor och i byar för att få stopp på sedvänjan.

– Men framför allt har jag övertalat många könsstymperskor att sluta.

Själv blev Emilie Tumbes Tukeros könsstympad när hon var i slutet av tonåren. Hon minns att det gjorde fruktansvärt ont, men i övrigt påstår hon sig inte ha fått några men.

Kilanka Sian blev könsstympad när hon var 14 år. Varken de psykiska eller fysiska såren efter könsstympningen är läkta.
Kilanka Sian blev könsstympad när hon var 14 år. Varken de psykiska eller fysiska såren efter könsstympningen är läkta. Foto: Bengt Sigvardsson

24-åriga Kilanka Sian, som jag träffar på ett kafé i Kenyas huvudstad Nairobi, vittnar däremot om flera andra konsekvenser. Hon växte upp i en massajby med sex systrar och tolv halvsystrar. Alla har könsstympats.

– Vi småflickor tvingades titta på när våra äldre systrar blev omskurna. En flicka jag kände blödde till döds efteråt, säger Kilanka Sian.

Hon försökte alltid gömma sig när en flicka skulle könsstympas. När hennes egen dag stod för dörren fanns det ingenstans att fly.

– Det var en eftermiddag då jag var 14 år och kom hem från skolan. Vårt hus var fullt av kvinnor. Jag grät när jag förstod vad som skulle hända. Då kastade sig kvinnorna över mig och slog mig. De sade att det skulle härda mig mot smärtan och göra mig modig, berättar Kilanka Sian.

Det tog 20 minuter att skära av min klitoris. Allt skulle bort. Inget fick finnas kvar.
Kilanka Sian, könsstympades som 14-åring

Som traditionen föreskriver ägde könsstympningsritualen rum tidigt nästa morgon. Kvinnorna lade Kilanka Sian på en kohudsfäll utanför huset. Som ”bedövning” hälldes en hink kallt vatten över henne.

– Vattnet var så kallt att jag nästan förlorade medvetandet. Några kvinnor höll i mina armar. Någon höll för min mun. Ett par kvinnor särade på mina ben och höll fast dem. All energi rann ur mig. Sedan kom könsstymperskan med sin kniv, säger Kilanka Sian.

Hon kippar efter andan. Tårar rinner längs hennes kinder.

– Smärtan var obeskrivbar. Det tog 20 minuter att skära av min klitoris. Allt skulle bort. Inget fick finnas kvar. Jag blödde ofantligt mycket, säger hon.

Efteråt tvingades Kilanka Sian dricka ett glas mjölk som var utblandat med blod från en ko.

– Det var fruktansvärt traumatiskt att ligga indränkt i sitt eget blod och dricka mjölk med blod i, säger hon.

Kofett smörjs in på såret för att stoppa blödningen, men många flickor dör i infektioner efter ritualen.

– Jag fick en svår infektion och var sängliggande i tre månader. Kvinnorna i byn sade att det berodde på att jag var en ynkrygg som inte ville bli frisk, säger hon.

Könsstympning i Kenya

2011 infördes en lag i Kenya som förbjuder kvinnlig könsstympning. Den som könsstympar en kvinna eller flicka riskerar upp till motsvarande 40 000 kronor i böter eller fängelse i sju år. Om ingreppet leder till att flickan eller kvinnan dör är maxstraffet livstids fängelse.

Kvinnlig könsstympning tillämpas i samtliga länder i östra och västra Afrika, samt i vissa delar av arabvärlden som Egypten, Saudi­arabien, Jordanien, Irak, Iran, Syrien, Oman, och även i Turkiet.

Kilanka Sian mådde psykiskt dåligt, något som kvinnorna i byn föraktade henne för. Det fanns ingen att söka tröst hos.

– Min mamma hade alltid blivit slagen och nedtryckt av min pappa. Hon kunde inte göra något mot hans vilja. Jag ville bara dö eller komma bort från byn, men jag bodde ju mitt i ingenstans, säger hon.

Efter ett misslyckat rymningsförsök blev Kilanka Sian bortlovad av sin far till en man i 60-årsåldern som hade fem fruar. Pappan ångrade sig dock när mannen insjuknade i aids. När hon var 19 år lyckades hon fly till sin mormor i utkanterna av Nairobi.

Kilanka Sian är i dag arbetslös och bor ensam i staden Kajiado i södra Kenya. Hon mår psykiskt dåligt och har ofta infektioner i underlivet till följd av könsstympningen. Hon kan inte känna sexuell njutning och har bara försökt att ha sex en gång med en man.

– Jag hatar mig själv för att jag försökte. Sättet han tittade på mig gjorde att det kändes som om ingen man någonsin kommer att uppskatta mig, säger hon.

Sedan könsstympning blev förbjudet har antalet flickor som könsstympas minskat från 27 till cirka 20 procent. Kilanka Sian säger att de flesta unga massaj-män nu är emot könsstympning.

– De vill inte längre gifta sig med könsstympade kvinnor. Jag har fått höra av män att ”du är vacker och intelligent, men din kvinnlighet är borta”, säger Kilanka Sian.

Hon gör vad hon kan för att ingen ska gå igenom samma sak som hon själv tvingats göra. Hon föreläser på skolor och i byar. Deltar i manifestationer.

– Jag försöker vara aktiv på olika diskussionsplattformar, till exempel Facebook, och skriver artiklar i lokaltidningar. Jag känner att jag gör skillnad, säger Kilanka Sian.

Nadupi Rachael är socialarbetare och programchef på organi­sa­tio­­­nen ICC. Hon vägrade låta sig könsstympas. Hon använder sin egen historia för att peppa unga tjejer att säga nej till könsstympning.
Nadupi Rachael är socialarbetare och programchef på organi­sa­tio­­­nen ICC. Hon vägrade låta sig könsstympas. Hon använder sin egen historia för att peppa unga tjejer att säga nej till könsstympning. Foto: Bengt Sigvardsson

Det finns flera kenyanska organisationer som arbetar för att bekämpa könsstympning. En del räddar handgripligen tjejer från att bli könsstympade. 219 räddade flickor bor till exempel på ett skyddat boende på A.I.C Girl’s Boarding School i Kajiado. En av dem är 14-åriga Naomi Parken.

– Jag vågar inte återvända hem på grund av ”förbannelsen”, förklarar hon.

Inom massajkulturen kan ”förbannelsen” sammanfattas som allt som anses onormalt, till exempel våldtäkt, eller som går emot föräldrarnas vilja. När Naomi Parken var tolv år blev hon våldtagen av en äldre man. Hon blev allvarligt skadad i underlivet, fick svåra infektioner och låg inlagd på sjukhus i ett år.

När 14-åriga Naomi Parken var 12 år blev hon våld­tagen av en man i sin hemby. När hon dess­utom riskerade att bli könsstympad räddade orga­nisa­tio­nen ICC henne. Hon bor nu på ett skyddat boende.
När 14-åriga Naomi Parken var 12 år blev hon våld­tagen av en man i sin hemby. När hon dess­utom riskerade att bli könsstympad räddade orga­nisa­tio­nen ICC henne. Hon bor nu på ett skyddat boende. Foto: Bengt Sigvardsson

– Jag blev räddad från att åka hem. Hade jag återvänt till min by hade jag
garanterat  blivit könsstympad, säger hon.

Naomi Parken blev omhändertagen av kvinnoorganisationen Il’laramatak Community Concerns, ICC. Målet är att de omhändertagna flickorna en dag ska återförenas med sina familjer. Innan det blir möjligt krävs ofta flera års konsultledda samtal mellan flickan och föräldrarna.

Flickans familj måste garantera att hon inte blir könsstympad, bortgift eller hindrad att förverkliga sina framtidsplaner. Naomi Parken vill antingen bli journalist, präst eller social-arbetare.

– Mina föräldrar kommer hit då och då. Vi börjar närma oss och förstå varandra. Jag tror att jag kommer att flytta hem igen, men då vill jag bo hos min moster, säger hon.

Naomi Parken har även blivit ambassadör för ICC. Hon deltar i konferenser mot könsstympning och föreläser på skolor.

– Alla måste upplysas om könsstympningens skadeverkningar och det är viktigt att flickor får avsluta sina utbildningar. Utbildade flickor blir inte köns-stympade, säger hon.

De tidiga äktenskapen leder till en ond cirkel av fattigdom och våld.
Agnes Leina, ICC:s grundare 

Agnes Leina är grundare till ICC och pionjär i kampen mot könsstympning i Kenya. Hon är ordförande i Kenyas Antikönsstympningsstyrelse och en av de drivande krafterna bakom lagen mot könsstympning. Hon växte upp i en massajby där hennes jämnåriga tjejkompisar snabbt gifte sig och hoppade av skolan efter att de “hade blivit kvinnor”.

– De tidiga äktenskapen leder till en ond cirkel av fattigdom och våld, säger Agnes Leina.

Andra konsekvenser är graviditetsproblem, fosterskador, svåra förlossningar och urineringsproblem. ICC utbildar byledare, poliser, män, pojkar, flickor och kvinnor om dessa konsekvenser samt om lagstiftningen.

Man lägger stor vikt vid att föra dialog i byarna där könsstympning förekommer. Man betonar vikten av att flickor får utbilda sig och bidra till att byarna utvecklas.

– Vi ställer strategiska frågor som vad är kvinnlig könsstympning, var kommer det ifrån och vad gör det för nytta? De flesta kommer till en ”aha-punkt” då de inser att det är en sedvänja som det är dags att göra sig av med, säger Agnes Leina.

Organisationer som jobbar mot könsstympning i Kenya anklagas ibland för att lära tjejerna dåligt uppförande när de vägrar att utsätta sig för könsstympning.
Organisationer som jobbar mot könsstympning i Kenya anklagas ibland för att lära tjejerna dåligt uppförande när de vägrar att utsätta sig för könsstympning. Foto: Bengt Sigvardsson

Kampen har burit frukt. Könsstymperskor och byhövdingar har arresterats. Flickor som misstänker att en ceremoni förbereds söker skydd i kyrkor, hos myndigheter eller aktivister.

Straffskalan för könsstympning sträcker sig från cirka 480 kronor i böter till upp till sju års fängelse. När de första personerna greps för att ha brutit mot lagen utbröt protester i en del byar. Motståndet mot lagen kom då, liksom nu, framför allt från mödrar.

– Vi har ofta fått höra ”detta är vår kultur. Vi har gått igenom samma sak som våra döttrar måste gå igenom”. Det är inte lätt att bekämpa en kulturell sedvänja. Den är djupt rotad och det kan ta generationer innan den försvinner, säger hon.

Agnes Leina påpekar att arbetet blir ännu svårare när könsstympning ses som ett på-bud från Gud.

– I nordöstra Kenya, där det finns många somaliska flyktingar, utförs infibulation på 100 procent av flickorna, Agnes Leina.

Infibulation är den tredje formen av könsstympning och innebär att både klitoris och de inre och yttre blygdläpparna skärs bort. Huden sys ihop och endast en liten öppning lämnas kvar där urin och mensblod ska passera.

– Bland somalierna i Kenya ses könsstympning som ett muslimskt religiöst påbud, säger Agnes Leina.

Könsstympning tillämpas bland olika religiösa grupper, men har varken stöd i Bibeln eller Koranen. Däremot brukar de lokala sedvänjorna färga av sig på religionen.

– Oavsett vilket: det handlar i mångt och mycket om att kontrollera kvinnors sexualitet, säger Agnes Leina.

Nadupoi Rachael är programchef på ICC. Även hon växte upp i en massajby, men bestämde sig tidigt för att aldrig bli könsstympad och fick stöd av sin mormor. Hon utbildade sig och gifte sig när hon var 22 år.

I dag har hon två barn. I sitt arbete peppar hon unga flickor att vägra könsstympning genom att berätta sin historia.

– Hade jag könsstympats hade jag blivit bortgift tidigt, haft tio barn och ridit på en åsna, men jag vägrade. Därför har jag kunnat göra som jag vill, utbilda mig, skaffa bra jobb, och köpa bil, säger hon.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga