”Institutionssamhället var verkligen brutalt”

Margareta Persson, veteran inom funktions­hindersrörelsen, har i en ny bok dokumenterat de historiska villkoren för personer med funktions­nedsättning i Sverige. Arbetaren mötte henne för ett samtal om demokrati, osynliggörande och glömska.

Det finns en artikel i Arbetaren från 1953 som lyfter på locket till ett våld som utövades mot hundratusentals personer med funktionsnedsättning under 1900-talet i Sverige. Det är en sommarvikarie på Vipeholm­anstalten, Lennart Berggren, som vitt­nar i tidningen om sina upplevelser: ”Det är sällan som vårdarna lägger från sig den läderrem som de för disciplinens skull jämt håller i handen”. Våldet banade väg för sadism och sexuella övergrepp.

– Att det var så brutalt har jag inte sett själv. Det har jag läst. Det var grymt, säger Margareta Persson.

Utsattheten hos de boende på Vipeholm skildrades i en artikelserie i Arbetaren, med start den 4 augusti 1953. Bland rubrikerna fanns ”Skräckvälde på sinnesslöanstalt” och ”Rädda Vipeholmsbarnen ber före detta vårdare”.
Utsattheten hos de boende på Vipeholm skildrades i en artikelserie i Arbetaren, med start den 4 augusti 1953. Bland rubrikerna fanns ”Skräckvälde på sinnesslöanstalt” och ”Rädda Vipeholmsbarnen ber före detta vårdare”. Foto: Arbetaren

I sin nyutkomna bok Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genom ti­der­na har Margareta Persson dokumen­terat villkoren för personer med funktionsnedsättning i Sverige. Flera avsnitt gör ont att läsa, inte minst från förra sek­let, en era som skribenten benämner Institutionernas tid.

Inlåsning och övergrepp som skedde på anstalter utan insyn under 1900-talet är fläckvis dokumenterade. Det är rapporter om låsta avdelningar och stängsel, att som barn med rörelsehinder lämnas att ”ligga på straff”, att ha vårdare som siktar på ens puckelrygg när de agar en för att få en att lyda, att unga långa tider eller permanent isoleras från sina anhöriga.

Vipeholmsanstalten låg utanför Lund och är numera ökänd för sina karies­experiment där sockrets effekter testades på tänderna på de intagna personerna med utvecklingsstörning. Anstalten öpp­nade 1935 och de flesta avdelningarna stängdes 1982.

”I historien, om man ser ända bort till Platon, har personer med funktions­ned­sättningar setts som lite mindre värda.”

Sent i sitt yrkesliv, mellan 2010 och 2013, var Margareta projektledare för Nordiska museets utställning ”Handikapphistoria i kulturarvet”.

– I historien, om man ser ända bort till Platon, har personer med funktions­ned­sättningar setts som lite mindre värda. Sedan har det böljat fram och tillbaka. Men i grunden har man sett det som att man är en sämre människa.

Har vi inte kommit över den synen?

– Nej, vi har inte det. Vi tror att vi har kommit över den, men vi har inte det.

En annan aspekt är osynliggörandet. Margareta Persson säger att livet för personer med funktionsnedsättningar inte finns med i historiska skildringar.

När jag träffar Margareta Persson är hon en aktiv pensionär. Samhällsintresset är stort och har varit det hela livet. Hon har varit S-kvinna, ledamot i Stockholms läns landsting och i riksdagen för Socialdemokraterna, samt arbetat i funktionshinderrörelsen.

I sin bok skriver hon att institutionerna är en påminnelse om att folkhemmet vilar på en delvis inhuman idé, och att hennes bild av framgångssagan svensk socialdemokrati har fått sig en rejäl knäck.

Faksimil ur Arbetaren den 5 augusti 1953.
Faksimil ur Arbetaren den 5 augusti 1953. Foto: Arbetaren

Droppen som fick bägaren att rinna över kom för tre år sedan. Det var höst 2015 och Sveriges finansminister Magdalena Andersson uttalade att LSS-användare och flyktingar är grupper vars kostnader måste ställas mot varandra.

– Det sker i ett rikt land där man gör skatteavdrag, inför Rot och Rut, och andra skattelättnader, säger Margareta Persson.

Hon rynkar pannan och säger att hon anat det tidigare, men ändå tänkt att det sakta men säkert ska blir bättre, för alla.

– Boken är väl en uppgörelse med min syn på socialdemokratin, kanske en romantisk syn, något som inte riktigt var som jag trodde.

– Egentligen har jag haft den idén till för några år sedan, att historien började 1932 när socialdemokraterna tog över regering­en. Lite så har jag nog haft det…

För Margareta Persson omfattade normen att någon hade rullstol och någon inte. Som hennes mamma med rörelsehinder, och pappa som gick på egna ben. Barndomens somrar tillbringades på semesterhem och där använde ju majoriteten rullstol.
Och hennes pappa var socialdemokrat och sade att allt skulle bli bättre för alla, det var bara att engagera sig politiskt så skulle det ske.

– Men arbetarrörelsen såg inte dåtidens handikapporganisationer. De har aldrig ingått i ”rörelsefamiljen”.

”Arbetarrörelsen såg inte dåtidens handikapporganisationer. De har aldrig ingått i ’rörelsefamiljen’.”

I dag undrar Margareta Person om fokus alltid legat på majoriteten för Socialdemokraterna, i stället för på dem som har det sämre eller sämst, oavsett andel av befolkningen. För hur kan annars en socialdemokratisk minister be majoriteten välja att vara solidarisk med antingen flyktingar eller personer med funktionsnedsättning?

– Demokrati måste ju innebära att majoriteten tar hänsyn till olika grupper. När jag tänker efter tycker jag inte att jag vuxit upp med det demokratibegreppet.

FAKTA | Från handikapp till ickenormativ funktionalitet

• ”Det relativa handikappbegreppet” lanserades under 1970-talet. Till skillnad från ordet handikapp beskriver det att samhället organiseras på ett sätt som hindrar och diskriminerar vissa. Du kan vara handi­kappad i vissa situationer, men inte i andra.
• I samma anda betonades att samhället skapar funktionshinder och då användes ordet funktionshindrad. Det var ett ord som sedan ersattes av ”person med funktionsnedsättning”, som fokuserar på individen och dennes behov snarare än på samhällets organisering.
• Ordet ”funktionsvariation” har lanserats på senare år, för att slippa det som kan upplevas underordnat i en term som innehåller ordet nedsättning. Numera finns även begreppet ”icke-normativ funk­tionalitet”, som återigen relaterar till det omgivande samhället men i relation till den funktionalitet, fysisk eller psykisk, som ses som norm.

Margareta Person tycker att begreppet funktionsmaktordning är bra: att samhället är organiserat så att somliga blir fattigare och mindre självständiga än andra, att personer med funktionsnedsättning underordnas och att personer utan funktionsnedsättning i många fall kan diskriminera dem ostraffat. Hon säger också: ”Att byta ord utan att byta värdering ger inget.”

De rasbiologiska tankarna genomsyrade Sverige i början av 1900-talet och gjorde bland annat tvångssteriliseringar av personer med funktionsnedsättning möjliga. Kritiken mot steriliseringarna fanns hos enskilda i alla politiska läger men majoriteten ville ta chansen att förbättra ”befolkningsmaterialet”. Idén om en stark, likformig och arbetsam befolkning tillhör fascismens idéarv, men den ingick också i framstegslärorna bland tidiga demokrater och radikala människor i Sverige.

Institutioner för personer med funktionsnedsättning hade sin topp på 1960-talet i Sverige.

– Jag har sett en del institutioner själv. Jag känner dem i kroppen, och fast inte jag var boende där så kan jag känna lukten av att vara i någon annans makt. Alla institutioner får den här förtryckande karaktären.

Margareta Persson satt i Stockholms­landstingets omsorgsnämnd på 1970-talet och besökte institutioner för personer med utvecklingsstörning.

– Om man inte känner till det kanske man missar varför det är så otroligt viktigt med LSS och att kunna bo hemma. För det här spökar, eftersom många som i dag har assistans har vuxit upp på institution. Det är en skräckkänsla bakom. Tänk om det här dras ned, tänk om vi går tillbaka!

Svenskt 1990-tal. Hemma i tv-soffan förfasades människor över bilder från barnhemmen i Rumänien. Då märkte Margareta Persson att hon var en av få som associerade till att situationen varit liknande i Sverige, och det bara några decennier tidigare.

– Det chockade mig redan då, att folk var så okunniga om vår egen historia.

Margareta Persson skriver om hur det var att ha en mamma med rörelsehinder. Att det var när pappa var hemma, eller Margareta hunnit hem från skolan, som mamma vågade dricka te, för då kunde hon få hjälp att gå och kissa.

Och att vara liten och höra de vuxna prata: om inte mamma kom tillbaka från sjukhuset, om mamma blev så dålig att varken pappa eller släkten kunde ta hand om barnet, ja då kunde hon, Margareta, få bo på barnhem.

Finns det också en sorts tystnad kring institutionstiden? Med tanke på hur många som bott på institution?

– Det finns en stor tystnad. Det finns säkert många som vuxit upp på institution som bara vill glömma, säger Margareta Persson.

Under tiden med institutioner uppmanades föräldrar till barn med utvecklingsstörning att lämna bort dem och inte hälsa på, glömma och skaffa nya barn. Det innebär att det finns föräldrar som i dag är i 80-årsåldern som lämnade bort sina små barn för att aldrig mer ha kontakt med dem.

– De måste ju ha levt med det här. Och sedan har samhället förändrats, synen har förändrats och så har de kvar den här klumpen i magen över vad de har gjort.

I Margareta Perssons fall kom mam­­­­ma hem från sjukhuset, pappa slutade engagera sig politiskt och hann med både arbete och att hjälpa sin fru, och sedan blev det ju bättre, några hemtjänsttimmar från kommunen. Det gjorde att mamma kunde dricka te på vardagar, för det fanns möjlighet att gå på toaletten.

Men för Margareta som hört faster och farmor prata om barnhemmet fanns det ändå kvar som ett bakgrundsljud, ett slags hot och en oro under barndomen.

Margareta Persson var under många år socialdemokratisk politiker. ”Men arbetarrörelsen såg inte dåtidens handikapporganisationer”, säger hon.
Margareta Persson var under många år socialdemokratisk politiker. ”Men arbetarrörelsen såg inte dåtidens handikapporganisationer”, säger hon. Foto: Staffan Hedlund

FAKTA | Rätt till skola släpade efter med 50 år

• Personer med funktionsnedsättning har särbehandlats i lagstiftningen i Sverige. Här följer ett axplock av årtal ur historien:
• 1842 införs allmän folkskola och 1882 skolplikt – men inte för alla barn.
• 1889 införs skolplikt för döva barn.
• 1896 införs skolplikt för blinda barn.
• 1921 införs allmän rösträtt – men inte för alla.
• 1935 genomförs de första tvångssteriliseringarna av personer med funktionsnedsättning. Steriliseringslagarna gäller fram till 1975.
• 1944 införs skolplikt för barn med utvecklingsstörning som anses bildbara.
• 1945 får personer omhändertagna av fattigvården rösträtt – bland dem personer med funktionsnedsättning som inte får eller kan arbeta.
• 1955 blir insulin kostnadsfritt för personer med diabetes.
• 1962 införs skolplikt för barn med rörelsehinder.
• 1968 införs skolplikt för alla barn med utvecklingsstörning.
• 1969 får personer med epilepsi rätt att gifta sig.
• 1972 kommer ”Ett samhälle för alla”, det första politiska programmet från handikapprörelsen.
• 1980 lever 12 000 personer med utvecklingsstörning på vårdhem.
• 1981 erkänner riksdagen teckenspråket som dövas första språk.
• 1989 införs allmän rösträtt för alla medborgare över 18 år, i och med att omyndighetsförklaringen avskaffas.
• 1994 kommer assistansreformen.
• 1999 börjar den första diskrimineringslagstiftningen som omfattar funktionshinder att gälla. Den reglerar rättigheter i arbetslivet.

Källor: Nordiska museet och Handikapphistoriska Föreningen

Dagens funktionsrättsrörelse, med fokus på mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, tog fart under 1970-talet under en allmän vänstervåg – innan dess hade det främst handlat om föreningar som styrts av välgörare och läkare, eller rena kamratföreningar.

Man började ställa de politiska kraven, ett samhälle för alla. År 1972 tog handi­kapprörelsen ställning till att det gällde mer än att hjälpa den enskilda, samhället måste förändras.

– En skillnad mellan arbetarrörelsen och funktionshinderrörelsen är att funktionshindrade aldrig haft tillgång till strej­kvapnet. Och man var isolerade i hemmen eller förtryckta på anstalter, med vad skulle man protestera, när man inte ens kunde använda sin kropp i en demonstration? säger Margareta Persson.

Hon pekar på den historiskt viktiga reform som kom 1993, lagen om personlig assistans och assistansersättning. Det var ett politiskt beslut utifrån viljan att skapa frihet och jämlikhet för alla medborgare.

– Det var så positivt, att vi mitt i en ekonomisk kris kan tänka på dem som behöver mest stöd. Men det var nog också kopplat till den framtidstro som fanns i världen då. Berlinmuren hade fallit och Sovjetunionen hade brutit samman.

Idéerna om en personlig assistans kom från USA och Independent Living-rörelsen. Det var ett perspektiv som var nytt och Margareta Person skriver: ”Det stämde inte med hur socialdemokratin och vänstern såg på samhället, där det offentliga ansågs bäst på att planera och bestämma. Fackföreningsrörelsen var djupt skeptisk. Även den traditionella funktionshinderrörelsen såg med tvekan på de nya tankarna. Var det inte bara för en ’elit’ av personer med funktions­nedsättningar? Hur skulle det gå för alla andra? Jag minns med skammens rodnad på mina kinder att jag inte heller förstod.”

Margareta Persson menar att en funktionsmaktordning samspelar med de hierarkier som finns utifrån kön, etnicitet och klass. Det gör också att klass spelar roll för hur ditt liv med en funktionsnedsättning ska bli.

Vad är viktiga politiska frågor i dag?

– Att de ekonomiska klyftorna ökar. Det är stora grupper av personer med funktionsnedsättning som får allt lägre ekonomisk standard. Det blir ju ett nytt klasssamhälle, säger Margareta Persson.

Funktionsrättsorganisationer ger återkommande exempel på systemfel. Att många personer med funktions­nedsätt­ning som har behov av att arbeta deltid brottas med sina ersättningar, med sjukförsäkring och socialförsäkring, och i för­längningen med pensioner.

– Den gamla definitionen av arbetar­klass stämmer inte längre, utan man måste se den här dimensionen också. Arbetarrörelsen måste se den dimensionen!

Margareta Persson resonerar kring hur blivande föräldrar lätt kan få bilden av att ett barn med funktionsnedsättning inte får ett lika bra liv som andra, vilket inte är något hon känner igen från verkligheten.

– Barn med kärleksfulla föräldrar, de klarar sig oftast, det är min erfarenhet. Det är inte funktionsnedsättningen som avgör hur livet ska bli. Det är bemötandet och samhällets tillgänglighet.

I medierna har vi under våren kunnat följa att Jan Björklund (L) säger att inkluderingen gått för långt i skolan, samtidigt som föräldrar kämpar för att deras barn ska få rätt stöd, att Försäkringskassans tolkningar lett till att personer förlorar sin sjukersättning eller personliga assistans. Det har även avslöjats att en pojke hållits instängd i en bursäng på ett LSS-boende i Skövde.

– Vårt samhälle i dag är så individualistiskt, det är ditt eget fel om du inte blir Zlatan. Det här synsättet, att du ska vara en perfekt människa till kropp och själ, påverkar synen på människor med funktions­nedsättning, säger Margareta Persson.

”Vill man att alla människor ska ha lika rättigheter, eller vill man inte?”

Sedan 1970-talet har kommunala sam­­­råd varit en väg till dialog för funktionsrättsrörelsen. Margareta Persson säger att hon inte längre tror att samråden kommer att leda till förändring. För trots att politiker får veta hur människor har det förändras inte politiken, menar hon.

– Jag vet inte om det är bristande information i dag. Det finns ju också en politisk vilja. Vill man att alla människor ska ha lika rättigheter, eller vill man inte?

– Då är det ju en politisk kamp som behövs, då räcker det inte att man sitter och är artig och informerar varandra. Det är intressen som står emot varandra, säger Margareta Persson.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Vegansk lyxkrog på Stureplan utnyttjade migrantarbetare: Nu slår facket tillbaka

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

USA:s arbetare ökar militansen – hot strike summer är här

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Joe Hill

Nytt minnesmärke över Joe Hill ska mana till facklig kamp i USA

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.

Sara Karlén:
Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Idrott som klasskamp och självförsvar

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

Annie Hellquist:
Ett folkmord kan inte stoppas efteråt

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Kampanjen Stäng ner Elbit protesterar utanför Wallenstams kontor i Göteborg.

Krav till Wallenstam: Vräk vapenföretaget Elbit

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

IF Metalls strejk på Elon Musks Tesla fortsätter

Strejkforskaren: Därför deltar så få i Teslastrejken

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen? 

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 –  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Amalthea Frantz:
Andra arbetarrörelser är möjliga

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Amalthea Frantz:
Andra arbetarrörelser är möjliga

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Solidariska byggare växer och vinner allt fler mål i AD

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Se filmen när Emil Boss läser dikten ”I konungarnas dal” för Arbetarens läsare

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

”Civilsamhället oerhört viktigt för demokratin”

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.

Johan Apel Röstlund:
”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln