Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 11

22
En stor bild på Dagens Nyheters ledarsida visade hur tre polismän höll i ett och samma demonstranthuvud. En hade batongen i högsta hugg. Det såg ut som en illustration till en kritisk artikel om polisbrutalitet, men texten var annorlunda:

”De demonstrerande ungdomarna överträdde myndigheternas föreskrifter och bröt avsiktligt mot lag och ordning. Denna hållning är allvarlig, därför att den är destruktiv i sina konsekvenser. Den självtagna rätten kan aldrig accepteras i ett demokratiskt samhälle. Den leder bort från den demokratiska ordningen och respekten för folkstyret. Författaren Dag Myrenberg, som var inblandad i uppträdet vid Folkets Hus, klagar över polisens metoder. I ett inlägg i Aftonbladet skriver han att ‘nästa gång kommer vi inte obeväpnade’. Det visar att åtminstone vissa kretsar redan är inne i ett våldstänkande som kan ödelägga mycket om det inte hindras i tid.”

– Vissa kretsar som är inne i ett livsfarligt våldstänkande, låter inte det som en korrekt beskrivning av polisen, sa Hanna. Polisen slår ner oss och vi utnämns till våldsverkare. Hitler valdes demokratiskt, det borde väl få en borgarblaska som Dagens Nyheter att fråga sig om demokratin alltid ska sättas över det personliga ställningstagandet. Dagens Nyheter hjälper Erlander att hålla vänstern nere. Folk ska tro att vi är ute efter bråk, att vi inte vet vad vi gör, att vi är en bunt ansvarslösa ungdomar. Hör här, slutklämmen. Ledarskribenten vill hålla sig väl med alla, litet grann med oss till och med:

”Man måste dock understryka att gatudemonstrationer i ordnade former är ett acceptabelt inslag i opinionsbildningen. Myndigheterna bör göra ansträngningar att i möjligaste mån tillgodose önskemål som från demokratisk synpunkt ter sig rimliga.”

– Vilken jävla inställsamhet! Vilken jävla falskhet!

Hanna smällde tidningen i bordet. Marit såg fundersam ut.

– Jag undrar hur det här kommer att fortsätta. Ska dom trappa upp polisinsatsen i den här takten, då kommer det att flyta blod på Stockholms gator var och varannan lördag hela 1968. Det var ren tur att ingen fick allvarliga skador den här gången. Jag trodde minst att någon skulle bli ihjältrampad av hästarna på Kungsgatan. Dom vill skrämma oss till tystnad, det måste vara deras uträkning. Men ju mer dom försöker, desto högljuddare blir vi. Och desto mer kommer över på vår sida.

Nina såg ut över Gamla stan. Det hade snöat ordentligt under natten, det låg en decimeter nysnö på taken. Bilarna gjorde svarta spår på kajen vid Skeppsbron. Gatorna var täckta av brun sörja. Väderleksrapporten lovade mer snö under dagen.

Fönstret stod öppet. Hanna stängde dörren in till sitt rum.

Nina lyssnade på bilarnas brus och tyckte att det lät som havet. Hon tänkte på Skagen. När hon fick göra sina egna mönster, skulle hon göra ett som skulle heta Skagen: en gul rand för stranden och en blekblå för havet och en blågrå för himlen. Hon skulle vilja brodera en klänning som blänkte som nyfångad sill, som lyste av vattenstänk där solen bröts. Tänk en helt paljettklädd sångerska, det skulle självklart vara en scenklänning, i silver, vitt och kanske blekviolett. Den skulle ha mjuka övergångar, ingen skulle tänka på att det var ett mönster. Bara blixtrande glitter i strålkastarskenet.

Hon lystrade mot den stängda dörren. Ett gräl hade börjat på andra sidan. Hanna skällde på Marit eftersom Rebecca var ute.

– Skrik inte, Marit, hördes Hannas röst, ovanligt hög och gäll. Skrik inte, Nina jobbar därinne, vi ska inte blanda in henne i våra interna bråk.

Då slogs dörren upp och Marit stod där med två röda punkter på kinderna, som ilskna rosor.

– Nina måste få veta vad som händer här, det får hon veta i alla fall förr eller senare. Kom Nina, så får vi höra vad du tycker.

Hanna skakade på huvudet.

– Jag tycker Nina ska få välja själv om hon vill delta i våra gräl eller inte. Hon kan få ledigt en timme eller gå till posten om hon inte vill vara med.

– Stanna en stund, sa Marit med en blandning av befallning och vädjan i tonfallet.

Marit är mamman och Hanna är pappan, tänkte Nina och kände sig som när hon hade kommit för sent hem från Svein. Hon höll på att fråga: Ska ni skiljas? Men hon hittade en annan fråga.

– Varför är ni så arga på varandra?

– Arga och arga, sa Marit.

– Vad är ni då?

– Det är klart vi är arga, sa Hanna.

– Inte jag, sa Marit. Det är Hanna som är arg på mig. Jag är aldrig arg. Inte på någon. Jag har inte den läggningen. Vad skulle det tjäna till? Det bara förpestar stämningen. Som här. Se hur det har blivit bara för att Hanna är så arg. Vi kan knappt tala med varandra längre. Det blir nästan ingenting gjort, eftersom vi inte kan sitta som förut och kasta idéer fram och tillbaks till varandra.
Det skulle vara roligare att svara om du inte lät så otrevlig. Jag tycker att du är svår att samarbeta med.

Hanna svarade inte. Nina sa tyst:

– Skulle vi inte öppna egen affär?

– Marit har någon sjukligt romantisk idé om att vi inte skulle nå ut till det arbetande folket, om vi skaffade en egen affär, sa Hanna. Att bara eliten skulle hitta dit. Men jag frågar: vilket jävla arbetande folk är det som hittar våra kläder om firman går under för att inköparna i varuhusen inte tänder på våra kollektioner? Svara på det om du kan.

– Det skulle vara roligare att svara om du inte lät så otrevlig. Jag tycker att du är svår att samarbeta med.

– Jag förstår inte när du har ha tid att lägga märke till hur jag är, så litet som du är här numera. Och när du är borta kommer inte Nina heller, hela det här förbannade kontoret håller på att rasa samman. Vissa morgnar sitter jag här ensam och ska svara i telefon och sköta allt på egen hand.

– Det ringer så litet nuförtiden så det spelar väl ingen roll, sa Nina och insåg genast att Hanna hade önskat sig precis motsatt svar. Jag tycker det är duktigt att ni har kunnat hålla sams så här länge. Det är inte konstigt att ni blir sura när ni inte tjänar några pengar. Det behöver inte vara någons fel.

– Det beror på marknadsekonomin och kapitalismen, sa Marit. Inte på oss. Det är klart att vi inte kan fungera i ett så människofientligt ekonomiskt system. Hanna vill lägga skulden någonstans här på kontoret, på mig efter vad det verkar. Det är enormt orättvist.

– Så du ska vänta till efter revolutionen innan du börjar sköta ditt jobb? I så fall tror jag att jag packar ihop och går och inte kommer tillbaka.

Hanna hade rätt i att Marit misskötte jobbet, tänkte Nina och kontoret skulle helt sluta fungera om Hanna försvann. Hon var den enda som höll reda på verifkationerna, bara en sån sak. Varje fredag morgon tömde hon Marits och Rebeccas väskor på kaffebordet och tog rätt på alla kvitton som de hade glömt sätta upp på spettet på skrivbordet.

Marit var intresserad av att få fram kläderna. Men någon måste också se till att de blev sålda. Nu fanns det inte pengar att betala provfärgningarna för nästa kollektion.

– Nu är du i alla fall arg, sa Hanna till Marit.

– Jag är inte arg!

– Aldrig?

– Nej. Det är en princip jag har. Sparar mig mycket besvär.

– Du tror väl inte att folk inte märker den där vreden som kokar i dig, bara för att du inte säger nåt. Jag har lidit av din instängda ilska länge nog nu. Jag vill ha ut den i luften, så vi blir av med den.

– Jag förstår inte vad du talar om.

Marit blev plötsligt vit på sina förut blomsterröda kinder. Hon tog stöd mot en stolsrygg.

– Nina, kan du ge mig ett glas vatten och fem Dispril?

– Fem!

– Gör som jag säger. Jag har sån vansinnig migrän. Hanna, vi kan inte fortsätta den här diskussionen nu, du måste ta hänsyn till min migrän.

– Gå och lägg dig en stund, sa Hanna. Men kom ihåg att det här är ingen diskussion, det är ett vanligt gräl, och det ska grälas klart innan jag ger mig. Du ska fan ta mig inte smita iväg in i nån jävla migrän. Kommer du ihåg att vi har talat om det på Grupp Rosa, kvinnors sätt att smita från konflikter. Tårar och huvudvärk. Vi ska avsluta det här samtalet.

– Nina måste vara med i så fall. Alla är lika här, sa Marit när hon vacklade in till vilsängen.

Nina återvände till att måla sin schablon, mycket långsamt och noga. Allt kunde numera göras mycket långsamt. Hon funderade på att inte bli klar idag, för att vara säker på att ha något att göra i morgon också. Då kom Hanna in med Dagens Nyheter uppslagen och läste.

– Tobaksaffär, Hantverkargatan, fjorton kvadratmeter, pentry och lager, fyratusen kronor. Låter som hittat!

Fjorton kvadratmeter. Hur stort var det? Om rummet var två meter brett skulle det vara sju meter långt. Om det var tre meter brett, nej, hur som helst, stort var det inte.

– Det kan inte skada att vi börjar leta efter lokal, sa Hanna. För att man letar behöver man inte köpa. Jag har kryssat för några lokaler här. Kan du ringa på dom i morgon bitti, innan du åker hemifrån. Och försöka få en tid att titta på dom.

– Ska jag bestämma vilken lokal vi ska ha, frågade Nina.

– Vi har inte ens bestämt att vi ska ha en lokal. Men du kan utan vidare avgöra vilken lokal som inte passar oss. Du kollar vilka som är hopplösa och vilka som kan löna sig att fundera vidare på. Vill du det? Det kanske blir du som ska ha hand om butiken. Butikschef, va?

Hon rev ut sidan och lämnade över den prydligt hopvikt. Nina stoppade den i fickan.

– Butikschef ? Hur ska jag säga när jag ringer?

– Säg vad du heter och att du tillhör en grupp som ska starta en egen klädbutik. Nämn inte vårt namn innan Marit är övertygad. Fråga efter lagerlokalernas storlek, om det är modernt, om det är rivningshus, hur man kommer dit och såna saker. Ta reda på vad lokalen kostar i inköp och i hyra och när den blir ledig. Skriv upp allt direkt när du hör det. Så vi får fram ett konkret förslag att visa för banken.

– Jag förstår, sa Nina och gick in i lagerrummet för att räkna klänningar.

Det var inte särskilt praktiskt att ha ett lager fyra trappor upp. Det hade varit tal om att skaffa en lagerlokal i gatuplanet i kvarteret, men det hade inte blivit av. Nu måste de stora kartongerna fraktas först upp och sen ner igen, bara för att Nina skulle räkna kläderna och kontrollera om leveransen mot svarade beställningen från fabriken. Oftast gjorde den det, men det hände också förfärliga misstag.

När det handlade om färger hade vissa fabriker svårt att inse vikten av exakthet. Det som skulle vara en mustig vinröd kunde dyka upp som blekt gammalrosa, och när Nina ringde och klagade fick hon höra att det var nästan samma sak.

Nu räknade hon de kvarblivna höstklänningarna och mätte ut hur mycket plats som fanns tillgänglig för vårens leveranser. Att vara en grossistfirma, som Lao-Tse nu var, innebar en obehaglig ställning mitt emellan fabriken och affären, en mellanställning som inte hade några fördelar men åtskilliga nackdelar.

Man kunde inte styra beställningarna från affärerna. Man måste varje säsong bestämma hur mycket som skulle beställas på vinst och förlust och utan order från återförsäljare. De modeller som inte blev sålda, blev hängande, som de över tvåhundra klänningar som Nina nu räknade in. Det som mest irriterade henne var att affärerna tog ut nästan dubbla priset mot grossisten. Om de fick en egen affär kunde Lao-Tse inkassera det dubbla priset själva!

Marit brukade påpeka att vitsen med att använda återförsäljare var att de fanns över hela landet och på många ställen i Stockholm. På så vis kunde man sälja många fler plagg. Men när de senast gick igenom försäljningslistorna var siffrorna inte imponerande.

Så litet som NK sålt den gångna hösten, trodde Nina att hon ensam skulle kunna sälja mer om det bara fanns en butik. De som ville ha Lao-Tse-kläder skulle alltid hitta dit. Marimekko visste man var det låg. Så borde Lao-Tse också utvecklas. Det var en bra lösning, hon skulle börja leta lokal på allvar. Det enda bekymret var hennes egen plats i systemet. Hon grubblade inte över om hon skulle klara att vara butikschef, utan om hon ville bli butikschef. Tänk om det gick bra? Om hon skulle bli fast för resten av livet?

Hon som hade huvudet fullt av stora broderier och vävar och hon som längtade efter tråd, garn, pärlor, snören, tunna metalltrådar, nylonlinor, trasor.
Vi håller organisationen flytande, ständigt i förändring, för att försvåra för deras telefonavlyssnare.
Medan hon skrev upp modell för modell på lagerlistan drömde hon om nästa väv som skulle bestå av svarta trådar, enbart svarta men av alla olika sorter hon kunde hitta. Tunna, tjocka, blanka, matta, knottriga, starka, svaga, helst bara en av varje i varpen.

Hon hörde röster genom väggen.

Det var Tore Svärd som lämnade papper till Hanna och Marit, som inte lät som om hon hade migrän längre.

– Här är var sin kontaktlista till er. Det viktiga, som ni måste hålla benhårt på, är att ni gömmer listorna och att ni inte talar om ens för varandra vilka som står med. Bäst är det om ni kan memorera listan och kasta pappret.

– Det låter dramatiskt, sa Hanna. Vi känner väl ändå varandra allihop, måste det vara så hemligt?

– Ja. Vi kan inte ta några risker. Att vi kan sammankalla mycket folk med kort varsel är en stor tillgång, men systemet bygger på att polisen aldrig kan få grepp om hur det fungerar. Ingen länk i kedjan vet något om de andra. Ni kommer att få nya namn med regelbundna mellanrum. Vi håller organisationen flytande, ständigt i förändring, för att försvåra för deras telefonavlyssnare. Alla tror att dom har lyssning på min telefon och det skulle inte förvåna mig. Troligen Pålsundsgatan också. Därför måste alla kallelser till viktiga aktioner göras från privata telefoner utspridda på så många medlemmar som möjligt. När signalen kommer, ringer ni omedelbart runt till alla på era listor. Signalen byts ofta, men ni får veta den nya i god tid. Ni hittar den nertill på listorna. Säg den inte. Den är inte densamma för alla. Var och en ska veta så litet som möjligt om de andras aktiviteter.

När Nina kom ut i köket, slog hon på radion. Lunchekot.

”Cirka nittiotusen indianer i Brasilien har under de senaste tjugo åren utrotats av agenter för den statliga brasilianska indianbyrån, en organisation som har till uppgift att tillvarata indianernas rättigheter.”

”Det amerikanska flygvapnet har förlorat två av de stora F-111-plan som opererar i Vietnam.”

– Jag såg en film om luftförsvaret i Vietnam i TV i förrgår, sa Nina. Såg ni den? Med den där kvinnan, hon verkade knappt äldre än jag, som riktade luftvärnskanonen och sköt ner ett amerikanskt plan. Det borde vi också lära oss. Om USA skulle gå till angrepp mot Sverige, då kan vi ingenting. Jag vet inte ens hur man håller i en pistol eller ett gevär.

Ingen av de andra hade sett filmen, men de höll med om att militär utbildning skulle vara bra att ha.

– Du hinner se på TV du, eftersom du inte har några barn än, suckade Hanna. När man får barn hinner man inte göra något annat än lägga dom hela kvällarna. Så känns det i alla fall, fast jag bara har ett. Barn är lika krävande som en FNL-grupp. En FNL-grupp är krävande, det vet du Tore.

– Jag vet, sa Tore.

– När jag låg på BB kom FNL-gruppen på besök två dagar efter förlossningen. Sju personer och dom hade minsann inte med sig blommor som andra besökare. Nej, dom hade med sig två decimeter stenciler på engelska som jag skulle läsa och översätta och göra en svensk sammanfattning av, som skulle vara klar när jag kom hem igen. ”Du har ju ändå så mycket tid över, när du ligger här”, sa Danne. Det var kongressrapporter från Washington om FNL:s offensiver. Och Marie-Louise hade med sig två studiebrev om gerillakrigföring så att jag inte skulle komma efter i cirkeln.

– Marie-Louise är min bästa vän, sa Nina.

– Ja, men den gången kände jag mest för att be personalen kasta ut hela gruppen från avdelningen. Jag var fullkomligt slut. Förlossningen var hemsk.

– Men du vet att dom menade väl, sa Marit. Det är bara det att tiden är sådan att alla måste kämpa oavbrutet. Hur är det Mao säger? ”Att tala om en blomma, kan verka som ett brott i tider som dessa.”
Den som sprider tonvis med napalm över oskyldiga kan knappast beklaga sig över litet ägg på kläderna!
Det hördes upphetsade röster och bang i ytterdörren. Nina gick för att se vad som hänt och möttes av Rebecca, Helena och Marie-Louise med glödande kinder och skrattande röster.

– Gud vad vi har varit duktiga! Den här aktionen var en av våra bästa, jag tror att alla hann undan.

– Har ni sprungit långt?

– Långt, nej, vi har inte sprungit alls. Vi körde taktiken från Trade Center, vi promenerade omkring en och en eller två och två med våra ägg dolda i bärkassar och portföljer. Det är många gator som möts vid Kanslihuset så vi kunde lätt sprida ut oss och ändå ha bra utsikt över ingången. Och så när Krister Wickman och Trezise kom, störtade vi fram och bombarderade dom med äggen och försvann lika fort som vi kommit.

– Vi sprang förbi Riksbanken och över bron till Fredsgatan, berättade Marie-Louise. Där gick vi lugnt in i Boedeckers hattaffär, jag älskar den affären, den är nästan som en monter på Nordiska Museet. Vi sa att vi ville titta på en hatt till min pappa som fyller år nästa vecka och expediten visade halva lagret och vi kunde i lugn och ro förvissa oss om att polisen inte kom den vägen.

– Och sen, sa Helena, gick vi riktigt sakta hit för att berätta hur bra vi skött oss. Nu får ni faktiskt applådera.

Tore applåderade redan. Hanna, Marit och Nina skrattade och applåderade. Helena applåderade själv. De var lyckliga.

– Ägg, sa Hanna med beröm i rösten. Det är en bra symbol, det rinner över OECD-ambassadören, Philip heter han, Philip H Trezise, det rinner över hans amerikanska ytterrock på samma sätt som napalmen rinner över de vietnamesiska barnens kroppar.

Hon deklamerade högt varje ord.

– Den som sprider tonvis med napalm över oskyldiga kan knappast beklaga sig över litet ägg på kläderna!

– Tänk om vi har missat aktionen i nyheterna! Nina störtade iväg och slog på radion igen.

”Ett femtiotal ungdomar deltog i det oväntade överfallet. Amerikanerna bombarderades med ägg och snöbollar och de fick sina kläder nersmorda. En av OECD-ambassadörens följeslagare fick ägg i ögonen. Statsminister Tage Erlander fördömer mycket kraftigt ungdomarnas handling och meddelar att polisövervakningen vid Kanslihuset ska skärpas.”

Nina stängde av igen.

– Tänk om Tage Erlander kunde fördöma dom som bombar med napalm istället, sa Tore.

Det var dagen efter trettondagen. Nina klev av fyrtioåttans buss i hörnet av Skånegatan och Renstiernas gata. En gråblå skymning sänkte sig över Vita bergen. Det mjuka snötäcket såg ljusblått ut. Hon var tio minuter för tidig. Det fanns en väg till Sofia kyrka uppe på berget och hon gick för att titta på utsikten en stund.

Hon var glad att hon blivit bjuden till Siri ensam, så att hon skulle få höra allt det som inte fick sägas vid mötet i Grupp Rosa. Siri sa att hon hade avskaffat julen, det ökade Ninas sympati för henne ytterligare.

Det blåste uppe på höjden. Kvarterets hundägare var ute och rastade sina hundar. Labradorer, schäfrar och små taxar sprang lösa upp och ner i backarna. Ett ögonblick tänkte hon på Oskar, fyrskeppet och Svein. Kyrkan var fasadbelyst. Från Johanneshovs isstadion hördes publikens jubel när det blev mål. Kyrkklockan slog två slag. Hon sprang nerför backen och in i nummer nittiosju.
Jag hörde att polisen gick hårt åt er den tjugonde december. Blev du skadad?
Siri öppnade själv och Nina kände sig omedelbart välkommen. Det var som att stiga in hos mormor och morfar. Det doftade gamla möbler, böcker, prydnadskuddar. Det stora vardagsrummet hade tre fönster utåt parken. De var grårandiga av smuts och Siri bad om ursäkt.

– Jag orkar inte längre tvätta fönster. Jag skulle ha bett någon komma hit och göra det, men det har inte blivit av. Det är ju tur att du kommer på kvällen. Kom nu och hälsa på August. August, får jag presentera min nya väninna?

– Varsågod och sitt, Nina, sa August. Välkommen. Du dricker väl sherry?

– Ja tack.

Nina kom ihåg presenten som hon hade med sig. Hon hade valt Franz Kafkas I straffkolonin. Kafkas täta, närmast självlysande texter svällde i den ganska tunna volymen.

– Den här boken har jag inte, den vill jag verkligen läsa. Jag har nyligen läst Breven till Milena, har du läst den? Jag hörde att polisen gick hårt åt er den tjugonde december. Blev du skadad?

– Du kör inte bil, frågade August och fyllde i sherryn.

– Nej. Jag har inte ens körkort.

Siri kom tillbaka med ett vackert litet häfte under armen.

– Den här är till dig, Nina. Varsågod.

Doktor Ada Nilsson – den goda människan – den vidsynta läkaren. Teckning och text av Albert Engström. ”Till Nina Broman från optimistiska tillgivna Siri Holm” stod det med sirlig handstil på försättsbladet.

– Det är en minnesbok efter hennes död. Många intressanta personer berättar om Ada. Jag är också med på ett hörn. Jag kom att tänka på Ada när du skulle komma hit. Hon skulle ha tyckt om att träffa dig. Och du skulle ha tyckt om att träffa henne. Det är det tråkigaste med att bli gammal. De som man tyckt mest om dör ifrån en.

– Det kommer nya istället, sa August och skålade.

Nina hade inget emot att bli emottagen som innehavare av Ada Nilssons plats bland de levande, men hon var glad att ingen annan visste om det. Det kunde verka löjligt. Som om hon själv trodde att hon var något märkvärdigt. Eftersom hon i vissa stunder faktiskt trodde att hon var något märkvärdigt, var det extra noga att det inte skulle märkas.

De drack sin sherry och såg ut över den mörknande parken. Ju blåsvartare det blev, desto mindre syntes smutsen på rutorna. Siri gick för att laga mat och Nina följde efter för att hjälpa till.

– Hur länge har August och du varit gifta, frågade hon.

– Hemskt länge! August är en underbar man. Han börjar bli litet gammal, just i år märker jag det första gången. Han glömmer saker. Utan honom skulle jag aldrig orkat. Ibland har livet varit så tungt. I min ungdom saknades det möjligheter. Allt var tillbommat. Jag hamnade vid telegrafen eftersom det var nästan det enda ställe som var öppet för kvinnor. Och jag hade det litet lättare än andra kvinnor där, eftersom jag alltid hade August bakom mig. Alla visste att jag var gift med en högt uppsatt tjänsteman vid järnvägen. Dom brydde sig om sådant. Men på tjugotalet var det hemskt. Med den stora arbetslösheten kom ett ohyggligt tryck på gifta kvinnor som ville vara kvar i yrkeslivet. Männen försökte kasta ut oss, och när det inte gick försökte dom frysa ut oss.

– Tjugotalet var nog det hemskaste årtiondet i mitt liv. Jämt hungrig, jämt utan pengar, jämt i väntan på arbete. Ada Nilsson gav mig stort stöd. Man kunde komma till henne och äta nästan när som helst. Hon bodde på Triewaldsgränd i Gamla stan, med utsikt över Slussen och Söders höjder.

– Tjugotalet? Det glada tjugotalet?

De åt renskav med gurksallad och drack hemgjord citronsaft.

– Man blir så uppiggad av att ta en sväng runt FNL-lokalen på Pålsundsgatan, sa Siri. Att se alla dessa brinnande andar som är övertygade om att deras insats behövs. Jag har föreslagit Tore Svärd att vi ska bilda en särskild pensionärsgrupp som kan gå i täten vid demonstrationerna. Det skulle se något ut, om polisen försökte slå ner gamlingar med batong! Jag var själv med en gång vid US Trade Center. Jag var nog den enda över trettio. Vad snopen den unge polisen såg ut som tog tag i mig för att lyfta mig, när vi hade satt oss på marken. Han kom av sig faktiskt. Han tittade på mig som om jag var ett spöke och så sa han: ”Är inte damen för gammal för sånt här?” Men han lät mig sitta. När de andra förts bort, gick jag själv till slut, det blev litet ensamt.

Siri skrattade förnöjt vid minnet.

– Vi gamlingar är omyndigförklarade, vi ska bara syssla med kyrkan och syföreningen, brodera prydnadskuddar och äta tårta. Själv är jag inte mycket för våld, men när jag inte kan sova, drömmer jag om att jag skulle få i uppdrag att placera en tidsinställd bomb i kontoren hos de svenska företag som fortfarande gör affärer med Sydafrika, Angola och Mocambique.

– Och Rhodesia, fyllde August i. Glöm inte Rhodesia.

– Nej visst. Här i huset är det jag som är aktivisten, men August stöder mig. Man behöver både politiken och kärleken för att livet ska kännas riktigt komplett. De flesta som var unga kvinnor när jag var ung, satsade allt på kärleken. Nuförtiden ser jag många unga kvinnor som är väldigt duktiga i kampen, som läser allt och går på alla möten, men i botten av deras ögon anar jag en oändlig ensamhet. Man måste ha någon som kan krama om en när man kommer hem från demonstrationen.

Siri sträckte fram en hand som hon la över Ninas. Handen var smal med långa, raka fingrar. Huden var tunn och stram, som om den med åren blivit ett nummer för liten. Ett nät av blekblå ådror tecknade sig i relief på översidan. Den smala handleden försvann in i en manschett av ett blankt tyg som verkade hämtat från en annan tid. Den var dekorerad med eleganta stickningar. Den var förfinad, på det sätt som präglade Siri och hennes hem. Ändå var det ingen ärvd överklassfinhet som stängde andra ute. Mitt i huvudstaden hade hon bevarat det som var hennes eget, från norrländska skogar och sjöar och älvar.

– Jag tror att man bara har ett riktigt hem i livet, sa Siri. Jag hade mitt tidigt. När jag var tio år brann mitt barndomshem ner till grunden. Mamma dog. Pappa dog, troligen av sorg, en kort tid efteråt. Jag fick flytta till min faster i Piteå. Hon var snäll. Men det var inte mitt hem. Sedan dess har jag aldrig ha något hem. Det här är väl det närmaste. Det är som jag vill ha det. Men jag känner alltid: Det är inte Tallåsen.

– Siri och jag träffades av en slump, sa August. Jag fäste mig vid att hon såg alldeles utmärglad ut. Det var 1925. Jag frågade om jag fick bjuda henne på middag. Hon åt som en fågel. Senare berättade hon att hon var rädd för att bli sjuk av maten, eftersom hon inte ätit något dagarna innan.

– Så var det! Hungern är det enda jag riktigt minns från tjugotalet. Varför fanns det inga starka kvinnoorganisationer som drev kampen för rätt till arbete och mat? Kvinnorna kämpade för rösträtt och fred, men under tjugotalets värsta år önskade jag att jag hellre hade ha arbete och mat än rösträtt och fred.

– Nu är det i alla fall inte så längre, sa Nina. Nu får kvinnor arbete om dom vill.

– Nu ja. Men hur länge tror du att det varar? De flesta verkar tro att utvecklingen ska fortsätta rakt upp i himlen! Nej, jag har levat för länge. Rätt som det är vänder det neråt igen. Då hamnar vi i rännstenen igen.

– Men varför skulle det vända neråt?

– Det kan jag inte svara på. Det som oroar mig, när jag tänker på nästa nergång, är att kvinnorna kommer att stå lika oförberedda, lika oorganiserade som vi var på tjugotalet.

– Men är det inte en förändring som börjat? Det växer upp små organisationer som Grupp Rosa här och där?

– Det är roligt och jag vill inte kritisera dessa nya grupper. Men det som oroar mig, det är att om man kämpar för fri abort, som är ett viktigt kvinnokrav, kanske man blir så djupt engagerad i den kampen att arbetslivet och maten kommer bort igen.
Den vanliga politiken, där sådana frågor som arbetslivet hör hemma, den sköts av män som ser till att det blir bra för män.
August reste sig ur sin fåtölj och tog avsked.

– Du får säga ifrån när Siri tröttar ut dig. Hon kan föreläsa i timmar om publiken är intresserad, förstår du.

– Jag tycker det är enormt spännande att lyssna, sa Nina. Siri får säga till när hon inte orkar längre.

– Då så. Jag hör att damerna kommer bra överens. Jag är litet trött, jag går och lägger mig.

– Behöver du något, frågade Siri.

– Nej, nej. Jag klarar mig själv. Ha det så trevligt. Godnatt med er.

Det blev tyst en stund. Vad hade Siri sagt om fri abort? Var inte det ett viktigt krav? Nina såg framför sig Kristina som vred sig i plågor i sjukhussängen. Så plågsamma aborter skulle inte förekomma om det blev fri abort.

– Fri abort är ett viktigt krav för kvinnorna att driva nu, försökte hon försiktigt.

– Självklart. Har man som jag sett två väninnor dö i sviterna efter kvacksalvaraborter, vet man att det är ett viktigt krav. Men det finns politik och det finns kvinnopolitik. Den vanliga politiken, där sådana frågor som arbetslivet hör hemma, den sköts av män som ser till att det blir bra för män. I vågor kommer så kvinnornas politiska intresse. Men kvinnorna diskuterar inte det som männen bedömer som stora politiska frågor. Hela den vanliga politiken får männen sköta ifred. Och när en av dessa starka kvinnovågor dör ut, ja då är kvinnorna lika svaga och splittrade som tidigare och männen kan sköta alltihop som de gjorde innan.

– Men kvinnor är väl också aktiva i de politiska partierna? Hela kvinnoengagemanget kan inte ligga hos Grupp Rosa?

– Nej. Men kvinnor i de politiska partierna är styrda av männen. I alla fall de som har högre poster. Det är genom att likna sina chefer som man avancerar, både på televerket och i politiken. I facket på televerket, där lärde jag mig hur männen behärskar världen. Om jag talade själv, lyssnade ingen. Det en kvinna sa, blev bortglömt i protokollet och ingen svarade på det i debatterna. Om jag däremot kunde övertyga en man om att han skulle framföra mina förslag, då kom de med i protokollet och blev ofta bemötta. Ibland negativt, men ändå, de hade blivit hörda. Om tillräckligt många män uttalat sitt stöd kunde jag själv så småningom begära ordet och säga att jag instämde. Det kom inte heller till protokollet, men ändå. Om jag däremot instämde för tidigt, då var det som om förslaget liksom solkades ner av mitt kvinnliga instämmande.

– Det var där på telegrafen som jag fick lära mig att kämpa på två fronter. Dels mot dessa gubbar, dels mot dessa förskrämda kvinnliga kolleger som tyckte att man skulle vara tacksam bara för att man hade ett arbete.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan
Under Arbetarens vinjett ”Röster från rörelserna” kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Ta tillbaka framtiden, Johan Nilsson/ TT. Montage: Arbetaren

Därför ställer vi oss bakom ungdoms­strejken

Den 20 november anordnas en internationell ungdomsstrejk, International Youth Strike, i över 25 länder. Sverige är ett av dem. ”Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för”, skriver representanter från Ta tillbaka framtiden.

Framtiden berövas oss alla av ett system som inte ser till människors behov utan endast till ett fåtals profiter. Med parollen ”fight for our future, not their wars” uppmanar student- och ungdomsorganisaioner över hela Europa till strejk fredagen den 20 november. I Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund väntas walk outs och demonstrationer.

Ta tillbaka framtiden är bara en av många organisationer som ställt sig bakom Youth strike. Tillsammans med andra kräver vi fungerande skolor, sjukvård, välfärd och bostäder – inte mer krig eller fler vapen. Vi kräver klimaträttvisa och en rättvis omställning som inte lämnar någon bakom. Vi kräver internationell solidaritet och en värld där alla har makten att bestämma över sin framtid utan ockupation och koloniala övergrepp.

Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för. Många av de som nu är ute på gatorna har precis upplevt en ofattbart varm sommar, och vet att det inte var den varmaste de kommer uppleva i sina liv.

En bättre framtid måste vara möjlig. Därför har vi ställt oss bakom den internationella ungdomsstrejken den 20 november. Gör det ni också!

Ta tillbaka framtiden

Demonstrationer i Sverige 20 november:

Umeå
16:00
Rådhustorget

Uppsala
12:00
Slottsbacken

Stockholm
15:00
Norra Bantorget

Göteborg
14:00 Walkout
14:30 Vasaplatsen

Lund
12:00
Stortorget

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Kollage: Bild på lokföraren Nino Mick, skärmdumpar från Järnvägssektioen om varsel och olaga avsked
Det var i onsdags förra veckan som fyra anställda vid SJ och SJ Götalandståg blev varslade. En av dem är lokföraren Nino Mick, som också skriver för Arbetaren. Foto: JiV av SAC, Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Varslet om avsked kom som total chock för de anställda

Tre tillsvidareanställda blev varslade om avsked, och en timanställd blev nekad fortsättning, i förra veckan vid SJ och SJ Götalandståg i Göteborg. De är alla med i den syndikalistiska Järnvägssektionen i Väst av SAC. Varslen ska ha skett efter en offentlig brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen.

Varslet meddelades den 11 november. De anställda kallades in på separata möten tillsammans sina fackliga ombud. Som enda anledning till avskeden angav SJ:s representanter händelser som ägde rum söndagen 1 november.

När Arbetaren pratar med en av de drabbade, den timanställda lokföraren Nino Mick som också är kulturskribent, berättar hen om vad som hände den dagen:

 – Vi hade en brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen där vi bad förbipasserande kollegor att formulera några rader om hur jobbet påverkar deras liv och vad som skulle kunnas göra för att göra jobbet bättre.

Breven skulle sedan skickas till vd:arna för SJ och SJ Götalandståg. Enligt Nino Mick förflöt workshoppen lugnt och trevligt med många bra samtal med kollegor i cirka en timme tills det dök upp en mellanchef som sa åt dem att avbryta allt och packa ihop. 

Sedan dök det upp ytterligare en chef.

Nino Mick berättar att det uppstod diskussioner mellan fackföreningsmedlemmarna och en av cheferna.

 – Från vår sida hävdade vi vår rätt att verka som fackförening enligt medbestämmandelagen. Medan mellanchefen hävdade att fackföreningen absolut inte fick vara i lokalen och dela ut information, säger Nino Mick.

Fackföreningen fortsatte att hävda sina rätt och fortsatte brevskrivningskampanjen.

Fick inga skriftliga varningar

Det är denna händelse som SJ anger som skäl för när de senare varslar om avsked.

Men ingen av de inblandade fick några skriftliga varningar efter händelsen och ingen av dem har heller några varningar från arbetsköparen sedan innan, enligt Nino Mick.

– Jag hade förberett mig på att det kanske skulle komma en skriftlig varning.

När de sedan blev varslade om avsked var det en total chock.

De tvingades lämna in sina passerkort och visades ut ur lokalerna.

Nu väntar fackliga överläggningar.

”Finns ingen rättvisa för den som kan köpa sig fri”

Varslen har föregåtts av flera konflikter mellan ledningen för SJ Götalandståg och den syndikalistiska Järnvägssektionen. I våras stämde Järnvägssektionen SJ Götalandståg för förhandlingsvägran och i en tidigare artikel i Arbetaren har facket anklagat SJ för att förhindra dem från att sprida facklig information.

Mycket talar för att facket kommer att stämma SJ Götalandståg för brott mot föreningsrätten enligt medbestämmandelagen och olaga avsked. Men en dom i Arbetsdomstolen kan i bästa fall bara konstatera att företaget gjort fel och utdöma skadestånd. Och vinner syndikalisterna kan företaget ändå köpa sig fria genom utköp av de anställda.

Samma dag som Nino Mick kom hem efter det sista mötet med SJ försökte hen berätta vad som skett för sina tonåriga bonusbarn.

 – Det är just det här med att försöka förklara rättvisa. Även om vi skulle vinna i arbetsdomstolen så får vi inte våra jobb tillbaka. Att den som har tillräckligt mycket pengar kan köpa sig fri från rättvisa.

För Nino Mick som var timanställd innebar varslet ett direkt avsked. Rent juridiskt innebär det att hen fick sin företrädesrätt till tillsvidareanställning nekad.

Nino Mick har jobbat inom järnvägen i nästan tio år. Först som tågvärd och sedan som lokförare med några perioder av uppehåll och tjänstledigt för att skriva.

För de tre tillsvidareanställda väntar nu en oviss period.

De är precis som Nino Mick avskurna från kommunikation med sina kollegor och de har inte rätt att vistas på arbetsplatsen. Nu väntar en facklig överläggning och om SJ inte ändrar sig så kvarstår varslet. Det kommer i så fall innebära att de tillsvidareanställda varken har rätt till uppsägningstid eller lön.

Järnvägsektionen i Väst meddelar på sin hemsida att de kommer ta fajten och att de hoppas att ”du vill fajtas med oss!”.

SJ hänvisar till ”beteende”

När Arbetaren frågar SJ om varslet svarar SJ:s presschef Niklas Ekström via mejl:

”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden. Det aktuella ärendet handlar inte om facklig tillhörighet, utan om ett beteende som vi bedömer inte är acceptabelt på vår arbetsplats. Alla medarbetare har rätt till en trygg arbetsmiljö, och som arbetsgivare har vi ett ansvar att agera.”

Men när Arbetaren ställer motfrågan vad det är för ”beteende” som SJ avser så upprepar Niklas Ekström bara svaret: ”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden.”

Järnvägssektionen uppger på sin hemsida att SJ vid varslen den 11 november ska ha sagt att det handlar om ett beteende under brevskrivningen den 1 november. Att det ska ha handlat om att syndikalisterna ”varit olydiga mot cheferna”, men att SJ:s representanter samtidigt inte velat berätta vad det är för uppmaningar syndikalisterna har brutit mot.

När Arbetaren frågar Nino Mick om vad ”beteendet” skulle kunna handla om, svarar hen:

– Ett ”beteende” som utgör laga grund för avsked skulle förstås vara något extremt hotfullt eller våldsamt som vi alla fyra skulle ha gjort. Men det vi faktiskt har gjort är att hålla en facklig brevskrivning på arbetsplatsen och inte gå när chefen sa åt oss att gå. Menar presschefen att vi har betett oss hotfullt? Inget hotfullt hände, och det vet alla som var där. Vi har inget emot att SJ går in på detaljer i våra personalärenden, tvärtom är det välkommet att de talar ur skägget om vad vi står anklagade för.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Det råder missförhållande på många av de gårdar som använder sig av utländska praktikanter. Foto: Anna Hållams /TT, Vendela Engström.

Vad ska jag säga till Migrations­verkets utredare?

Migrationsverket vill förstå hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. När både arbetsmarknadens parter och myndigheter misslyckas med att stoppa exploateringen krävs mer än enstaka ingripanden, skriver SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson.

Jag har blivit inbjuden till ett möte med Migrationsverket. De vill veta vad vi inom SAC och Solidariska lantarbetare vet om hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. Det är en kunskap som fler än svenska myndigheter bör ha tillgång till.

Uppläggen för exploatering ser olika ut, men det handlar om uteblivna ersättningar för övertid, obekväm arbetstid och semester, om oskäliga avdrag på lönen, avsaknad av utbildningsmoment och handledare och brott mot arbetstidslagen. Men också om omfattande brister i såväl boende- som arbetsmiljön, om gårdar som drivs nästan uteslutande av praktikanter, och ibland också om hot och övervakning.

För de enskilda praktikanterna handlar det om en ekonomisk förlust som kan räknas i sexsiffriga belopp, och om förluster i hälsa som är svårare att kvantifiera. Om begynnande förslitningsskador, stresskador och utbrändhet, kraftig viktnedgång och hjärtklappning. Om ångest och sömnförlust och om fysiska skador i olyckor som hade gått att förebygga.

Systemet missbrukas av många

Varje år beviljas några hundra uppehållstillstånd för praktikanter inom två olika program: JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) och Bixter. Och sammanlagt har 148 svenska lantbruk använt sig av systemet under de senaste sex åren. På tio av dem kan vi säga säkert att systemet har missbrukats på något eller alla de sätt som beskrivs ovan. (Sedan det här skrevs har det framkommit att systemet har missbrukats på ytterligare fem gårdar.)

Att det är missförhållanden hos sju procent av gårdarna låter kanske inte så farligt. Men det är inte främst mot det totala antalet gårdar jämförelsen ska göras. De tio gårdarna ska i stället ställas mot de två gårdar där vi kan vara hyfsat säkra på att systemet inte har missbrukats utanför lagens ramar.

Orsaken till att vi inte vet mer ligger hos arbetsköparna. Vem som har tillträde till en arbetsplats är strikt reglerat. Utan vare sig 
kollektivavtal eller medlemmar på en gård saknar vi grund för att gå in. Däremot borde det i teorin vara en enkel uppgift att söka upp praktikanterna i deras hem för att prata villkor och rättigheter. I praktiken är det nästintill omöjligt.

Praktikanterna får sitt boende anordnat av gårdarna. Boendet kan vara en barack inklämd mellan djurstallen eller ett rum i en villa flera kilometer från arbetsplatsen. Trots att gårdsägarna inte har någon rätt att begränsa sina hyresgästerna rätt till besök sker det gång på gång. Under en serie gårdsbesök nyligen möttes vi av polis och godsägarbeskedet att ”mina arbetare vill inte prata med er”.

Det krävs en maktanalys

Det finns förstås också annat som ekar statarsystem. De fasta och årslånga avtalen, att en del av lönen ges i form av boende och mat (på en gård rättfärdigade bonden de låga lönerna med att arbetarna fick dricka hur mycket mjölk de ville och äta av de kor som måste nödslaktas), det hårda arbetet och de dåliga boendena. Men till skillnad från i statarlängorna finns på dagens gårdar inga barn och bland praktikanterna inte heller några fruar eller äkta män. Det är ett uttryckligt krav att deltagare i JUF:s program varken har barn eller fasta förhållanden.

Liksom statarsamhället har också praktikantsystemet sina historiska rötter. Det var en gång tänkt att ge unga människor en möjlighet att skaffa sig värdefulla erfarenheter samtidigt som de upplever nya kulturer. Och så länge som praktikanterna kom från Norge, Danmark och Tyskland fungerade det säkert. Men precis som i andra frågor kopplade till migrantarbetare måste man förmå att göra en enkel maktanalys.

När praktikanterna kommer från Uganda, Filippinerna och Uzbekistan är det något annat än när de kommer från grannländerna. Skillnaden är inte främst en skillnad i kultur eller kunskap. Den avgörande skillnaden är de ekonomiska och migrationsrättsliga villkoren. Alla arbetsköpare har ett avgörande inflytande över sina anställdas arbetstid och inkomst. Arbetsköparna i praktikantsystemen har förutom det dessutom närmast total makt över de anställdas boende, fritid, rätt till information och möjlighet att få stanna i Sverige. För att en sån anställning inte ska övergå i exploatering krävs en exceptionell principfasthet. Och det är bara att konstatera att de allra flesta bönder inte är exceptionella.

Parterna förmår inte reglera systemet

Det går också att konstatera en rad andra saker:

• Även när alla regler efterföljs fungerar praktikantsystemet diskriminerande. Det gällande kollektivavtalet för svenska praktikanter ger en betydligt högre ingångslön och skarpare steg för lönehöjning. Det handlar om en lönedumpning i storleksordningen 30-40 procent för en praktik på ett år.

• JUF och Bixter kan inte tillåtas att själva administrera systemet. Vi ser hur praktikanter utan att få gehör gång på gång framför klagomål till sina respektive organisationer. JUF har varit ute på gårdar och i växthus där praktikanter månad efter månad arbetar över 300 timmar, där besprutning sker utan skyddsutrustning och där varken övertidsersättning eller OB betalas. Ändå har de inte upptäckt några missförhållanden. Korruption eller inkompetens blir mot den bakgrunden snarast en semantisk fråga.

• Parterna förmår uppenbarligen inte att själva reglera systemet. Gröna arbetsgivare tycks inte intresserade av att göra det och det 
kollektivavtalsbärande facket är bakbundet av sina egna beslut. När praktikanterna till slut vågar berätta om missförhållandenasätter interna regler för karens och retroaktiv reglering stopp. Att LO centralt gått med på att inte kräva in löneskulder äldre än två år blir i sammanhanget en gåva direkt till fuskarna.

• Inte heller staten förmår att reglera systemet. Det handlar såväl om hinder inbyggda i den svenska modellen som om resursbrist. Vi har exempel på gårdar där det har genomförts myndighetsgemensamma razzior, men där missförhållandena sen fortsatt som om inget hänt.

• En fackförening med några tusen medlemmar och en småbarnspappa som nyss blivit vald till migrantorganisatör utgör det största hotet mot den systematiska exploateringen. Det säger förstås något om potentialen i syndikalistisk organisering, men mest är det ett bevis på de enorma bristerna hos de institutioner som är tänkta att utgöra skyddsnät.

Inför ettårigt moratorium

Rekommendationen till Migrationsverket är därför att införa ett ettårigt moratorium på beslut om uppehållstillstånd för deltagande i praktik. På ett år borde inblandade parter kunna ge svar på hur de anser att exploatering ska förebyggas i framtiden och hur tidigare praktikanter ska kompenseras.

För gårdar som under tiden saknar arbetskraft finns alltid möjligheten att bjuda in tidigare praktikanter – jag har en mycket lång kontaktlista – att arbeta till vanliga löner och som vanliga anställda. LRF har genom ett intensivt lobbande redan fått igenom ett undantag i det annars höjda lönekravet för arbetstillstånd. Tänk om de hade använt samma kraft för att säkra schysta arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad