22

En stor bild på Dagens Nyheters ledarsida visade hur tre polismän höll i ett och samma demonstranthuvud. En hade batongen i högsta hugg. Det såg ut som en illustration till en kritisk artikel om polisbrutalitet, men texten var annorlunda:

”De demonstrerande ungdomarna överträdde myndigheternas föreskrifter och bröt avsiktligt mot lag och ordning. Denna hållning är allvarlig, därför att den är destruktiv i sina konsekvenser. Den självtagna rätten kan aldrig accepteras i ett demokratiskt samhälle. Den leder bort från den demokratiska ordningen och respekten för folkstyret. Författaren Dag Myrenberg, som var inblandad i uppträdet vid Folkets Hus, klagar över polisens metoder. I ett inlägg i Aftonbladet skriver han att ‘nästa gång kommer vi inte obeväpnade’. Det visar att åtminstone vissa kretsar redan är inne i ett våldstänkande som kan ödelägga mycket om det inte hindras i tid.”

– Vissa kretsar som är inne i ett livsfarligt våldstänkande, låter inte det som en korrekt beskrivning av polisen, sa Hanna. Polisen slår ner oss och vi utnämns till våldsverkare. Hitler valdes demokratiskt, det borde väl få en borgarblaska som Dagens Nyheter att fråga sig om demokratin alltid ska sättas över det personliga ställningstagandet. Dagens Nyheter hjälper Erlander att hålla vänstern nere. Folk ska tro att vi är ute efter bråk, att vi inte vet vad vi gör, att vi är en bunt ansvarslösa ungdomar. Hör här, slutklämmen. Ledarskribenten vill hålla sig väl med alla, litet grann med oss till och med:

”Man måste dock understryka att gatudemonstrationer i ordnade former är ett acceptabelt inslag i opinionsbildningen. Myndigheterna bör göra ansträngningar att i möjligaste mån tillgodose önskemål som från demokratisk synpunkt ter sig rimliga.”

– Vilken jävla inställsamhet! Vilken jävla falskhet!

Hanna smällde tidningen i bordet. Marit såg fundersam ut.

– Jag undrar hur det här kommer att fortsätta. Ska dom trappa upp polisinsatsen i den här takten, då kommer det att flyta blod på Stockholms gator var och varannan lördag hela 1968. Det var ren tur att ingen fick allvarliga skador den här gången. Jag trodde minst att någon skulle bli ihjältrampad av hästarna på Kungsgatan. Dom vill skrämma oss till tystnad, det måste vara deras uträkning. Men ju mer dom försöker, desto högljuddare blir vi. Och desto mer kommer över på vår sida.

Nina såg ut över Gamla stan. Det hade snöat ordentligt under natten, det låg en decimeter nysnö på taken. Bilarna gjorde svarta spår på kajen vid Skeppsbron. Gatorna var täckta av brun sörja. Väderleksrapporten lovade mer snö under dagen.

Fönstret stod öppet. Hanna stängde dörren in till sitt rum.

Nina lyssnade på bilarnas brus och tyckte att det lät som havet. Hon tänkte på Skagen. När hon fick göra sina egna mönster, skulle hon göra ett som skulle heta Skagen: en gul rand för stranden och en blekblå för havet och en blågrå för himlen. Hon skulle vilja brodera en klänning som blänkte som nyfångad sill, som lyste av vattenstänk där solen bröts. Tänk en helt paljettklädd sångerska, det skulle självklart vara en scenklänning, i silver, vitt och kanske blekviolett. Den skulle ha mjuka övergångar, ingen skulle tänka på att det var ett mönster. Bara blixtrande glitter i strålkastarskenet.

Hon lystrade mot den stängda dörren. Ett gräl hade börjat på andra sidan. Hanna skällde på Marit eftersom Rebecca var ute.

– Skrik inte, Marit, hördes Hannas röst, ovanligt hög och gäll. Skrik inte, Nina jobbar därinne, vi ska inte blanda in henne i våra interna bråk.

Då slogs dörren upp och Marit stod där med två röda punkter på kinderna, som ilskna rosor.

– Nina måste få veta vad som händer här, det får hon veta i alla fall förr eller senare. Kom Nina, så får vi höra vad du tycker.

Hanna skakade på huvudet.

– Jag tycker Nina ska få välja själv om hon vill delta i våra gräl eller inte. Hon kan få ledigt en timme eller gå till posten om hon inte vill vara med.

– Stanna en stund, sa Marit med en blandning av befallning och vädjan i tonfallet.

Marit är mamman och Hanna är pappan, tänkte Nina och kände sig som när hon hade kommit för sent hem från Svein. Hon höll på att fråga: Ska ni skiljas? Men hon hittade en annan fråga.

– Varför är ni så arga på varandra?

– Arga och arga, sa Marit.

– Vad är ni då?

– Det är klart vi är arga, sa Hanna.

– Inte jag, sa Marit. Det är Hanna som är arg på mig. Jag är aldrig arg. Inte på någon. Jag har inte den läggningen. Vad skulle det tjäna till? Det bara förpestar stämningen. Som här. Se hur det har blivit bara för att Hanna är så arg. Vi kan knappt tala med varandra längre. Det blir nästan ingenting gjort, eftersom vi inte kan sitta som förut och kasta idéer fram och tillbaks till varandra.

Det skulle vara roligare att svara om du inte lät så otrevlig. Jag tycker att du är svår att samarbeta med.

Hanna svarade inte. Nina sa tyst:

– Skulle vi inte öppna egen affär?

– Marit har någon sjukligt romantisk idé om att vi inte skulle nå ut till det arbetande folket, om vi skaffade en egen affär, sa Hanna. Att bara eliten skulle hitta dit. Men jag frågar: vilket jävla arbetande folk är det som hittar våra kläder om firman går under för att inköparna i varuhusen inte tänder på våra kollektioner? Svara på det om du kan.

– Det skulle vara roligare att svara om du inte lät så otrevlig. Jag tycker att du är svår att samarbeta med.

– Jag förstår inte när du har ha tid att lägga märke till hur jag är, så litet som du är här numera. Och när du är borta kommer inte Nina heller, hela det här förbannade kontoret håller på att rasa samman. Vissa morgnar sitter jag här ensam och ska svara i telefon och sköta allt på egen hand.

– Det ringer så litet nuförtiden så det spelar väl ingen roll, sa Nina och insåg genast att Hanna hade önskat sig precis motsatt svar. Jag tycker det är duktigt att ni har kunnat hålla sams så här länge. Det är inte konstigt att ni blir sura när ni inte tjänar några pengar. Det behöver inte vara någons fel.

– Det beror på marknadsekonomin och kapitalismen, sa Marit. Inte på oss. Det är klart att vi inte kan fungera i ett så människofientligt ekonomiskt system. Hanna vill lägga skulden någonstans här på kontoret, på mig efter vad det verkar. Det är enormt orättvist.

– Så du ska vänta till efter revolutionen innan du börjar sköta ditt jobb? I så fall tror jag att jag packar ihop och går och inte kommer tillbaka.

Hanna hade rätt i att Marit misskötte jobbet, tänkte Nina och kontoret skulle helt sluta fungera om Hanna försvann. Hon var den enda som höll reda på verifkationerna, bara en sån sak. Varje fredag morgon tömde hon Marits och Rebeccas väskor på kaffebordet och tog rätt på alla kvitton som de hade glömt sätta upp på spettet på skrivbordet.

Marit var intresserad av att få fram kläderna. Men någon måste också se till att de blev sålda. Nu fanns det inte pengar att betala provfärgningarna för nästa kollektion.

– Nu är du i alla fall arg, sa Hanna till Marit.

– Jag är inte arg!

– Aldrig?

– Nej. Det är en princip jag har. Sparar mig mycket besvär.

– Du tror väl inte att folk inte märker den där vreden som kokar i dig, bara för att du inte säger nåt. Jag har lidit av din instängda ilska länge nog nu. Jag vill ha ut den i luften, så vi blir av med den.

– Jag förstår inte vad du talar om.

Marit blev plötsligt vit på sina förut blomsterröda kinder. Hon tog stöd mot en stolsrygg.

– Nina, kan du ge mig ett glas vatten och fem Dispril?

– Fem!

– Gör som jag säger. Jag har sån vansinnig migrän. Hanna, vi kan inte fortsätta den här diskussionen nu, du måste ta hänsyn till min migrän.

– Gå och lägg dig en stund, sa Hanna. Men kom ihåg att det här är ingen diskussion, det är ett vanligt gräl, och det ska grälas klart innan jag ger mig. Du ska fan ta mig inte smita iväg in i nån jävla migrän. Kommer du ihåg att vi har talat om det på Grupp Rosa, kvinnors sätt att smita från konflikter. Tårar och huvudvärk. Vi ska avsluta det här samtalet.

– Nina måste vara med i så fall. Alla är lika här, sa Marit när hon vacklade in till vilsängen.

Nina återvände till att måla sin schablon, mycket långsamt och noga. Allt kunde numera göras mycket långsamt. Hon funderade på att inte bli klar idag, för att vara säker på att ha något att göra i morgon också. Då kom Hanna in med Dagens Nyheter uppslagen och läste.

– Tobaksaffär, Hantverkargatan, fjorton kvadratmeter, pentry och lager, fyratusen kronor. Låter som hittat!

Fjorton kvadratmeter. Hur stort var det? Om rummet var två meter brett skulle det vara sju meter långt. Om det var tre meter brett, nej, hur som helst, stort var det inte.

– Det kan inte skada att vi börjar leta efter lokal, sa Hanna. För att man letar behöver man inte köpa. Jag har kryssat för några lokaler här. Kan du ringa på dom i morgon bitti, innan du åker hemifrån. Och försöka få en tid att titta på dom.

– Ska jag bestämma vilken lokal vi ska ha, frågade Nina.

– Vi har inte ens bestämt att vi ska ha en lokal. Men du kan utan vidare avgöra vilken lokal som inte passar oss. Du kollar vilka som är hopplösa och vilka som kan löna sig att fundera vidare på. Vill du det? Det kanske blir du som ska ha hand om butiken. Butikschef, va?

Hon rev ut sidan och lämnade över den prydligt hopvikt. Nina stoppade den i fickan.

– Butikschef ? Hur ska jag säga när jag ringer?

– Säg vad du heter och att du tillhör en grupp som ska starta en egen klädbutik. Nämn inte vårt namn innan Marit är övertygad. Fråga efter lagerlokalernas storlek, om det är modernt, om det är rivningshus, hur man kommer dit och såna saker. Ta reda på vad lokalen kostar i inköp och i hyra och när den blir ledig. Skriv upp allt direkt när du hör det. Så vi får fram ett konkret förslag att visa för banken.

– Jag förstår, sa Nina och gick in i lagerrummet för att räkna klänningar.

Det var inte särskilt praktiskt att ha ett lager fyra trappor upp. Det hade varit tal om att skaffa en lagerlokal i gatuplanet i kvarteret, men det hade inte blivit av. Nu måste de stora kartongerna fraktas först upp och sen ner igen, bara för att Nina skulle räkna kläderna och kontrollera om leveransen mot svarade beställningen från fabriken. Oftast gjorde den det, men det hände också förfärliga misstag.

När det handlade om färger hade vissa fabriker svårt att inse vikten av exakthet. Det som skulle vara en mustig vinröd kunde dyka upp som blekt gammalrosa, och när Nina ringde och klagade fick hon höra att det var nästan samma sak.

Nu räknade hon de kvarblivna höstklänningarna och mätte ut hur mycket plats som fanns tillgänglig för vårens leveranser. Att vara en grossistfirma, som Lao-Tse nu var, innebar en obehaglig ställning mitt emellan fabriken och affären, en mellanställning som inte hade några fördelar men åtskilliga nackdelar.

Man kunde inte styra beställningarna från affärerna. Man måste varje säsong bestämma hur mycket som skulle beställas på vinst och förlust och utan order från återförsäljare. De modeller som inte blev sålda, blev hängande, som de över tvåhundra klänningar som Nina nu räknade in. Det som mest irriterade henne var att affärerna tog ut nästan dubbla priset mot grossisten. Om de fick en egen affär kunde Lao-Tse inkassera det dubbla priset själva!

Marit brukade påpeka att vitsen med att använda återförsäljare var att de fanns över hela landet och på många ställen i Stockholm. På så vis kunde man sälja många fler plagg. Men när de senast gick igenom försäljningslistorna var siffrorna inte imponerande.

Så litet som NK sålt den gångna hösten, trodde Nina att hon ensam skulle kunna sälja mer om det bara fanns en butik. De som ville ha Lao-Tse-kläder skulle alltid hitta dit. Marimekko visste man var det låg. Så borde Lao-Tse också utvecklas. Det var en bra lösning, hon skulle börja leta lokal på allvar. Det enda bekymret var hennes egen plats i systemet. Hon grubblade inte över om hon skulle klara att vara butikschef, utan om hon ville bli butikschef. Tänk om det gick bra? Om hon skulle bli fast för resten av livet?

Hon som hade huvudet fullt av stora broderier och vävar och hon som längtade efter tråd, garn, pärlor, snören, tunna metalltrådar, nylonlinor, trasor.

Vi håller organisationen flytande, ständigt i förändring, för att försvåra för deras telefonavlyssnare.

Medan hon skrev upp modell för modell på lagerlistan drömde hon om nästa väv som skulle bestå av svarta trådar, enbart svarta men av alla olika sorter hon kunde hitta. Tunna, tjocka, blanka, matta, knottriga, starka, svaga, helst bara en av varje i varpen.

Hon hörde röster genom väggen.

Det var Tore Svärd som lämnade papper till Hanna och Marit, som inte lät som om hon hade migrän längre.

– Här är var sin kontaktlista till er. Det viktiga, som ni måste hålla benhårt på, är att ni gömmer listorna och att ni inte talar om ens för varandra vilka som står med. Bäst är det om ni kan memorera listan och kasta pappret.

– Det låter dramatiskt, sa Hanna. Vi känner väl ändå varandra allihop, måste det vara så hemligt?

– Ja. Vi kan inte ta några risker. Att vi kan sammankalla mycket folk med kort varsel är en stor tillgång, men systemet bygger på att polisen aldrig kan få grepp om hur det fungerar. Ingen länk i kedjan vet något om de andra. Ni kommer att få nya namn med regelbundna mellanrum. Vi håller organisationen flytande, ständigt i förändring, för att försvåra för deras telefonavlyssnare. Alla tror att dom har lyssning på min telefon och det skulle inte förvåna mig. Troligen Pålsundsgatan också. Därför måste alla kallelser till viktiga aktioner göras från privata telefoner utspridda på så många medlemmar som möjligt. När signalen kommer, ringer ni omedelbart runt till alla på era listor. Signalen byts ofta, men ni får veta den nya i god tid. Ni hittar den nertill på listorna. Säg den inte. Den är inte densamma för alla. Var och en ska veta så litet som möjligt om de andras aktiviteter.

När Nina kom ut i köket, slog hon på radion. Lunchekot.

”Cirka nittiotusen indianer i Brasilien har under de senaste tjugo åren utrotats av agenter för den statliga brasilianska indianbyrån, en organisation som har till uppgift att tillvarata indianernas rättigheter.”

”Det amerikanska flygvapnet har förlorat två av de stora F-111-plan som opererar i Vietnam.”

– Jag såg en film om luftförsvaret i Vietnam i TV i förrgår, sa Nina. Såg ni den? Med den där kvinnan, hon verkade knappt äldre än jag, som riktade luftvärnskanonen och sköt ner ett amerikanskt plan. Det borde vi också lära oss. Om USA skulle gå till angrepp mot Sverige, då kan vi ingenting. Jag vet inte ens hur man håller i en pistol eller ett gevär.

Ingen av de andra hade sett filmen, men de höll med om att militär utbildning skulle vara bra att ha.

– Du hinner se på TV du, eftersom du inte har några barn än, suckade Hanna. När man får barn hinner man inte göra något annat än lägga dom hela kvällarna. Så känns det i alla fall, fast jag bara har ett. Barn är lika krävande som en FNL-grupp. En FNL-grupp är krävande, det vet du Tore.

– Jag vet, sa Tore.

– När jag låg på BB kom FNL-gruppen på besök två dagar efter förlossningen. Sju personer och dom hade minsann inte med sig blommor som andra besökare. Nej, dom hade med sig två decimeter stenciler på engelska som jag skulle läsa och översätta och göra en svensk sammanfattning av, som skulle vara klar när jag kom hem igen. ”Du har ju ändå så mycket tid över, när du ligger här”, sa Danne. Det var kongressrapporter från Washington om FNL:s offensiver. Och Marie-Louise hade med sig två studiebrev om gerillakrigföring så att jag inte skulle komma efter i cirkeln.

– Marie-Louise är min bästa vän, sa Nina.

– Ja, men den gången kände jag mest för att be personalen kasta ut hela gruppen från avdelningen. Jag var fullkomligt slut. Förlossningen var hemsk.

– Men du vet att dom menade väl, sa Marit. Det är bara det att tiden är sådan att alla måste kämpa oavbrutet. Hur är det Mao säger? ”Att tala om en blomma, kan verka som ett brott i tider som dessa.”

Den som sprider tonvis med napalm över oskyldiga kan knappast beklaga sig över litet ägg på kläderna!

Det hördes upphetsade röster och bang i ytterdörren. Nina gick för att se vad som hänt och möttes av Rebecca, Helena och Marie-Louise med glödande kinder och skrattande röster.

– Gud vad vi har varit duktiga! Den här aktionen var en av våra bästa, jag tror att alla hann undan.

– Har ni sprungit långt?

– Långt, nej, vi har inte sprungit alls. Vi körde taktiken från Trade Center, vi promenerade omkring en och en eller två och två med våra ägg dolda i bärkassar och portföljer. Det är många gator som möts vid Kanslihuset så vi kunde lätt sprida ut oss och ändå ha bra utsikt över ingången. Och så när Krister Wickman och Trezise kom, störtade vi fram och bombarderade dom med äggen och försvann lika fort som vi kommit.

– Vi sprang förbi Riksbanken och över bron till Fredsgatan, berättade Marie-Louise. Där gick vi lugnt in i Boedeckers hattaffär, jag älskar den affären, den är nästan som en monter på Nordiska Museet. Vi sa att vi ville titta på en hatt till min pappa som fyller år nästa vecka och expediten visade halva lagret och vi kunde i lugn och ro förvissa oss om att polisen inte kom den vägen.

– Och sen, sa Helena, gick vi riktigt sakta hit för att berätta hur bra vi skött oss. Nu får ni faktiskt applådera.

Tore applåderade redan. Hanna, Marit och Nina skrattade och applåderade. Helena applåderade själv. De var lyckliga.

– Ägg, sa Hanna med beröm i rösten. Det är en bra symbol, det rinner över OECD-ambassadören, Philip heter han, Philip H Trezise, det rinner över hans amerikanska ytterrock på samma sätt som napalmen rinner över de vietnamesiska barnens kroppar.

Hon deklamerade högt varje ord.

– Den som sprider tonvis med napalm över oskyldiga kan knappast beklaga sig över litet ägg på kläderna!

– Tänk om vi har missat aktionen i nyheterna! Nina störtade iväg och slog på radion igen.

”Ett femtiotal ungdomar deltog i det oväntade överfallet. Amerikanerna bombarderades med ägg och snöbollar och de fick sina kläder nersmorda. En av OECD-ambassadörens följeslagare fick ägg i ögonen. Statsminister Tage Erlander fördömer mycket kraftigt ungdomarnas handling och meddelar att polisövervakningen vid Kanslihuset ska skärpas.”

Nina stängde av igen.

– Tänk om Tage Erlander kunde fördöma dom som bombar med napalm istället, sa Tore.

Det var dagen efter trettondagen. Nina klev av fyrtioåttans buss i hörnet av Skånegatan och Renstiernas gata. En gråblå skymning sänkte sig över Vita bergen. Det mjuka snötäcket såg ljusblått ut. Hon var tio minuter för tidig. Det fanns en väg till Sofia kyrka uppe på berget och hon gick för att titta på utsikten en stund.

Hon var glad att hon blivit bjuden till Siri ensam, så att hon skulle få höra allt det som inte fick sägas vid mötet i Grupp Rosa. Siri sa att hon hade avskaffat julen, det ökade Ninas sympati för henne ytterligare.

Det blåste uppe på höjden. Kvarterets hundägare var ute och rastade sina hundar. Labradorer, schäfrar och små taxar sprang lösa upp och ner i backarna. Ett ögonblick tänkte hon på Oskar, fyrskeppet och Svein. Kyrkan var fasadbelyst. Från Johanneshovs isstadion hördes publikens jubel när det blev mål. Kyrkklockan slog två slag. Hon sprang nerför backen och in i nummer nittiosju.

Jag hörde att polisen gick hårt åt er den tjugonde december. Blev du skadad?

Siri öppnade själv och Nina kände sig omedelbart välkommen. Det var som att stiga in hos mormor och morfar. Det doftade gamla möbler, böcker, prydnadskuddar. Det stora vardagsrummet hade tre fönster utåt parken. De var grårandiga av smuts och Siri bad om ursäkt.

– Jag orkar inte längre tvätta fönster. Jag skulle ha bett någon komma hit och göra det, men det har inte blivit av. Det är ju tur att du kommer på kvällen. Kom nu och hälsa på August. August, får jag presentera min nya väninna?

– Varsågod och sitt, Nina, sa August. Välkommen. Du dricker väl sherry?

– Ja tack.

Nina kom ihåg presenten som hon hade med sig. Hon hade valt Franz Kafkas I straffkolonin. Kafkas täta, närmast självlysande texter svällde i den ganska tunna volymen.

– Den här boken har jag inte, den vill jag verkligen läsa. Jag har nyligen läst Breven till Milena, har du läst den? Jag hörde att polisen gick hårt åt er den tjugonde december. Blev du skadad?

– Du kör inte bil, frågade August och fyllde i sherryn.

– Nej. Jag har inte ens körkort.

Siri kom tillbaka med ett vackert litet häfte under armen.

– Den här är till dig, Nina. Varsågod.

Doktor Ada Nilsson – den goda människan – den vidsynta läkaren. Teckning och text av Albert Engström. ”Till Nina Broman från optimistiska tillgivna Siri Holm” stod det med sirlig handstil på försättsbladet.

– Det är en minnesbok efter hennes död. Många intressanta personer berättar om Ada. Jag är också med på ett hörn. Jag kom att tänka på Ada när du skulle komma hit. Hon skulle ha tyckt om att träffa dig. Och du skulle ha tyckt om att träffa henne. Det är det tråkigaste med att bli gammal. De som man tyckt mest om dör ifrån en.

– Det kommer nya istället, sa August och skålade.

Nina hade inget emot att bli emottagen som innehavare av Ada Nilssons plats bland de levande, men hon var glad att ingen annan visste om det. Det kunde verka löjligt. Som om hon själv trodde att hon var något märkvärdigt. Eftersom hon i vissa stunder faktiskt trodde att hon var något märkvärdigt, var det extra noga att det inte skulle märkas.

De drack sin sherry och såg ut över den mörknande parken. Ju blåsvartare det blev, desto mindre syntes smutsen på rutorna. Siri gick för att laga mat och Nina följde efter för att hjälpa till.

– Hur länge har August och du varit gifta, frågade hon.

– Hemskt länge! August är en underbar man. Han börjar bli litet gammal, just i år märker jag det första gången. Han glömmer saker. Utan honom skulle jag aldrig orkat. Ibland har livet varit så tungt. I min ungdom saknades det möjligheter. Allt var tillbommat. Jag hamnade vid telegrafen eftersom det var nästan det enda ställe som var öppet för kvinnor. Och jag hade det litet lättare än andra kvinnor där, eftersom jag alltid hade August bakom mig. Alla visste att jag var gift med en högt uppsatt tjänsteman vid järnvägen. Dom brydde sig om sådant. Men på tjugotalet var det hemskt. Med den stora arbetslösheten kom ett ohyggligt tryck på gifta kvinnor som ville vara kvar i yrkeslivet. Männen försökte kasta ut oss, och när det inte gick försökte dom frysa ut oss.

– Tjugotalet var nog det hemskaste årtiondet i mitt liv. Jämt hungrig, jämt utan pengar, jämt i väntan på arbete. Ada Nilsson gav mig stort stöd. Man kunde komma till henne och äta nästan när som helst. Hon bodde på Triewaldsgränd i Gamla stan, med utsikt över Slussen och Söders höjder.

– Tjugotalet? Det glada tjugotalet?

De åt renskav med gurksallad och drack hemgjord citronsaft.

– Man blir så uppiggad av att ta en sväng runt FNL-lokalen på Pålsundsgatan, sa Siri. Att se alla dessa brinnande andar som är övertygade om att deras insats behövs. Jag har föreslagit Tore Svärd att vi ska bilda en särskild pensionärsgrupp som kan gå i täten vid demonstrationerna. Det skulle se något ut, om polisen försökte slå ner gamlingar med batong! Jag var själv med en gång vid US Trade Center. Jag var nog den enda över trettio. Vad snopen den unge polisen såg ut som tog tag i mig för att lyfta mig, när vi hade satt oss på marken. Han kom av sig faktiskt. Han tittade på mig som om jag var ett spöke och så sa han: ”Är inte damen för gammal för sånt här?” Men han lät mig sitta. När de andra förts bort, gick jag själv till slut, det blev litet ensamt.

Siri skrattade förnöjt vid minnet.

– Vi gamlingar är omyndigförklarade, vi ska bara syssla med kyrkan och syföreningen, brodera prydnadskuddar och äta tårta. Själv är jag inte mycket för våld, men när jag inte kan sova, drömmer jag om att jag skulle få i uppdrag att placera en tidsinställd bomb i kontoren hos de svenska företag som fortfarande gör affärer med Sydafrika, Angola och Mocambique.

– Och Rhodesia, fyllde August i. Glöm inte Rhodesia.

– Nej visst. Här i huset är det jag som är aktivisten, men August stöder mig. Man behöver både politiken och kärleken för att livet ska kännas riktigt komplett. De flesta som var unga kvinnor när jag var ung, satsade allt på kärleken. Nuförtiden ser jag många unga kvinnor som är väldigt duktiga i kampen, som läser allt och går på alla möten, men i botten av deras ögon anar jag en oändlig ensamhet. Man måste ha någon som kan krama om en när man kommer hem från demonstrationen.

Siri sträckte fram en hand som hon la över Ninas. Handen var smal med långa, raka fingrar. Huden var tunn och stram, som om den med åren blivit ett nummer för liten. Ett nät av blekblå ådror tecknade sig i relief på översidan. Den smala handleden försvann in i en manschett av ett blankt tyg som verkade hämtat från en annan tid. Den var dekorerad med eleganta stickningar. Den var förfinad, på det sätt som präglade Siri och hennes hem. Ändå var det ingen ärvd överklassfinhet som stängde andra ute. Mitt i huvudstaden hade hon bevarat det som var hennes eget, från norrländska skogar och sjöar och älvar.

– Jag tror att man bara har ett riktigt hem i livet, sa Siri. Jag hade mitt tidigt. När jag var tio år brann mitt barndomshem ner till grunden. Mamma dog. Pappa dog, troligen av sorg, en kort tid efteråt. Jag fick flytta till min faster i Piteå. Hon var snäll. Men det var inte mitt hem. Sedan dess har jag aldrig ha något hem. Det här är väl det närmaste. Det är som jag vill ha det. Men jag känner alltid: Det är inte Tallåsen.

– Siri och jag träffades av en slump, sa August. Jag fäste mig vid att hon såg alldeles utmärglad ut. Det var 1925. Jag frågade om jag fick bjuda henne på middag. Hon åt som en fågel. Senare berättade hon att hon var rädd för att bli sjuk av maten, eftersom hon inte ätit något dagarna innan.

– Så var det! Hungern är det enda jag riktigt minns från tjugotalet. Varför fanns det inga starka kvinnoorganisationer som drev kampen för rätt till arbete och mat? Kvinnorna kämpade för rösträtt och fred, men under tjugotalets värsta år önskade jag att jag hellre hade ha arbete och mat än rösträtt och fred.

– Nu är det i alla fall inte så längre, sa Nina. Nu får kvinnor arbete om dom vill.

– Nu ja. Men hur länge tror du att det varar? De flesta verkar tro att utvecklingen ska fortsätta rakt upp i himlen! Nej, jag har levat för länge. Rätt som det är vänder det neråt igen. Då hamnar vi i rännstenen igen.

– Men varför skulle det vända neråt?

– Det kan jag inte svara på. Det som oroar mig, när jag tänker på nästa nergång, är att kvinnorna kommer att stå lika oförberedda, lika oorganiserade som vi var på tjugotalet.

– Men är det inte en förändring som börjat? Det växer upp små organisationer som Grupp Rosa här och där?

– Det är roligt och jag vill inte kritisera dessa nya grupper. Men det som oroar mig, det är att om man kämpar för fri abort, som är ett viktigt kvinnokrav, kanske man blir så djupt engagerad i den kampen att arbetslivet och maten kommer bort igen.

Den vanliga politiken, där sådana frågor som arbetslivet hör hemma, den sköts av män som ser till att det blir bra för män.

August reste sig ur sin fåtölj och tog avsked.

– Du får säga ifrån när Siri tröttar ut dig. Hon kan föreläsa i timmar om publiken är intresserad, förstår du.

– Jag tycker det är enormt spännande att lyssna, sa Nina. Siri får säga till när hon inte orkar längre.

– Då så. Jag hör att damerna kommer bra överens. Jag är litet trött, jag går och lägger mig.

– Behöver du något, frågade Siri.

– Nej, nej. Jag klarar mig själv. Ha det så trevligt. Godnatt med er.

Det blev tyst en stund. Vad hade Siri sagt om fri abort? Var inte det ett viktigt krav? Nina såg framför sig Kristina som vred sig i plågor i sjukhussängen. Så plågsamma aborter skulle inte förekomma om det blev fri abort.

– Fri abort är ett viktigt krav för kvinnorna att driva nu, försökte hon försiktigt.

– Självklart. Har man som jag sett två väninnor dö i sviterna efter kvacksalvaraborter, vet man att det är ett viktigt krav. Men det finns politik och det finns kvinnopolitik. Den vanliga politiken, där sådana frågor som arbetslivet hör hemma, den sköts av män som ser till att det blir bra för män. I vågor kommer så kvinnornas politiska intresse. Men kvinnorna diskuterar inte det som männen bedömer som stora politiska frågor. Hela den vanliga politiken får männen sköta ifred. Och när en av dessa starka kvinnovågor dör ut, ja då är kvinnorna lika svaga och splittrade som tidigare och männen kan sköta alltihop som de gjorde innan.

– Men kvinnor är väl också aktiva i de politiska partierna? Hela kvinnoengagemanget kan inte ligga hos Grupp Rosa?

– Nej. Men kvinnor i de politiska partierna är styrda av männen. I alla fall de som har högre poster. Det är genom att likna sina chefer som man avancerar, både på televerket och i politiken. I facket på televerket, där lärde jag mig hur männen behärskar världen. Om jag talade själv, lyssnade ingen. Det en kvinna sa, blev bortglömt i protokollet och ingen svarade på det i debatterna. Om jag däremot kunde övertyga en man om att han skulle framföra mina förslag, då kom de med i protokollet och blev ofta bemötta. Ibland negativt, men ändå, de hade blivit hörda. Om tillräckligt många män uttalat sitt stöd kunde jag själv så småningom begära ordet och säga att jag instämde. Det kom inte heller till protokollet, men ändå. Om jag däremot instämde för tidigt, då var det som om förslaget liksom solkades ner av mitt kvinnliga instämmande.

– Det var där på telegrafen som jag fick lära mig att kämpa på två fronter. Dels mot dessa gubbar, dels mot dessa förskrämda kvinnliga kolleger som tyckte att man skulle vara tacksam bara för att man hade ett arbete.

Fortsättning följer…