Förbjuden frihet i Teheran Tabu

Film
Pari och Elias i en bil med Domaren. Teheran Tabu är en film bland annat om hur friheten tar sig vägar där man inte trodde vägar fanns.
Foto: Folkets Bio

Det går inte att trycka ned mänskliga behov som lust, nyfikenhet, sorg, drömmar eller ilska även om de är förbjudna i lag.

[FILM] Teheran Tabu
Regi: Ali Soosandeh

Ali Soosandehs första fictionfilm, den animerade Teheran Tabu berättar om människor som ändå finns med sina underjordiska känsloliv i ett kontrollerat totalitärt samhälle med sharialagar, mycket likt det vi kan se i Margareth Atwoods bok Handmaid’s tale (1985) och tv-serien som bygger på den. Kvinnor är påpassade och helt underordnade sina makar, även män har ett tydligt religiöst regelverk att följa.

Men här finns hbtq-liv, nödtorftigt dold prostitution, pornografi, abortörer, självmord, droger och klubbar där människor träffas för att dansa och ha sexuella förbindelser.

Ali Soozandeh.
Foto: Folkets Bio

Huvudpersonerna i Teheran Tabu lever i ett stort hyreshus, till synes laglydiga men var och en med egna hemligheter. Paris man sitter i fängelse och hon prostituerar sig för att klara sig och sin son. Babak gör subversiv musik och röker gräs – oavbrutet – för att orka. Sara söker jobb i smyg men måste ha ett intyg som hennes man vägrar ge henne, Mohsen är livrädd för att hans fru ska få veta att han köper sex, och Donya måste lura till sig en operation för att återställa ”mödomshinnan” inför bröllopet.

Överallt finns den stumme lille Elias som människor vågar anförtro sig åt. Han sitter i baksätet medan mamman betjänar en kund. Han tittar med stora ögon på de offentliga hängningarna av dissidenter. Han har lärt sig att stumhet är ett bra vapen för att överleva.

Teheran Tabu är en stark och poetisk berättelse om hur människor som tvingas ljuga för myndigheterna snart börjar ljuga för varandra, och till slut för sig själva – men också hur det aldrig går att helt släcka ned frihetslängtan. Den tar sig vägar där man inte trodde vägar fanns.

Just här är animationen säkert nödvändig med tanke på det i landet kontroversiella ämnet och budskapet. Soosandeh, som lever och arbetar i Tyskland sedan många år, har i en intervju nyligen berättat att han räknar med att inte kunna återvända till Iran efter denna film.

Rotoscopingtekniken gör ändå filmen fantastiskt levande, i små minspel såväl som den glittrande staden i snöfall.