Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 3

5

Mats stod rödblommig vid spisen i det stora köket och föreföll älska att stå där. Han skivade svampar och köttbitar och palsternackor med närmast professionell elegans. Kinesisk mat skulle han laga, allt skulle skäras i trådsmala strimlor och stekas hastigt och serveras med sötsur sås av sirap och vinäger.

Mats och Marit uppträdde som ett alldeles nyförälskat par, de kunde knappt passera varandra vid spisen utan att smeksamt dra en hand någonstans över den andras kropp. De talade med milda och glada röster och delade naturligt på arbetet. Det som behövde göras gjordes och det som de inte själva hann, bad de Nina om hjälp med. Hon fick skära gurka i långa stavar som skulle vattnas ur och läggas i yoghurt, det hade Marit lärt sig i Grekland. Nina hade kommit tidigt. Förberedelserna var ofta det bästa med en fest.

På väggarna i detta hem hängde riktiga tavlor. Konstnärerna hade hon inte hört talas om. Öjvind Fahlström, Lars Hillersberg, Karin Frostensson, Lena Svedberg. En del var tavlor med politiskt innehåll som hon inte hann studera närmare, andra var obegripliga vid en första blick.

Hon hackade valnötter att strö över fruktsalladen och vispade grädde. Nog skulle alla bli mätta, det fanns massor med mat och vin. Mats nynnade på en sång av Bob Dylan. Och han tyckte bäst om att arbeta med korsdrag genom köket, både fönstret och ytterdörren öppna.

Den som först anlände var fotografen Mikael Hamilton. Han såg inte förvånad ut över att finna Nina här.

– Hej, sa han. Jag har hört att man kan få hjälpa till i köket här. Vad kan jag göra?

– Fråga Mats, jag tror det mesta är gjort nu.

– Perfekt timing alltså. Då kan jag underhålla dig medan du gör färdigt ditt arbete. Kan jag servera litet vin kanske?

– Nej tack, jag ska gå och göra mig i ordning.

– Jag hjälper gärna till att göra dig i ordning, sa Mikael.

– Jag tror inte att du kan måla mina ögon, sa hon och försvann upp i Marits sovrum. Där hade hon lagt sina festkläder på sängen. Hon hade lånat en klänning från Lao-Tse. Mönstret hette Kvisten. Färgen var ärtgrön med vita kvistar. Till den hade hon ljusgröna strumpor och vita lackskor.

Man kan inte stänga in sig med varandra sexuellt bara för att man blir ett par. Jag skulle storkna.

På festen skulle hon få träffa många människor som hon hade läst om i skvallerspalterna och på kultursidorna. Journalister, författare, skådespelare. Mest såg hon fram emot att få träffa chefen för Moderna Museet, Fredrik Ekberg. De enda som hon inte skulle få träffa var Marie-Louise och Danne, för de hade blivit utvalda att få resa till Kina. De förberedde sig för resan. De var på Kinaseminarium varje veckända fram till resan.

Marit kom för att byta om och måla sina ögon. Hon målade med penna, Nina målade med pensel. Det kändes som att vara tolv år och bjuden på livets första hippa.

Marit målade naglarna. Hon hade en röd behå med spetsmönstrade kupor och röda små trosor som lyste fram under strumpbyxorna. Det kändes spännande att sitta halvnaken tillsammans med en vuxen kvinna som behandlade henne som en jämlike.

– Det är kärvt mellan Hanna och Tomas, sa Marit när hon klev i klänningen, en av de Lao-Tse-modeller som bara fanns som provplagg. Detta var provplagget och det satt tätt runt kroppen, allt syntes genom den mjuka stickningen. Färgen var också här den ärtgröna, men med ett mönster av vita trianglar utströdda oregelbundet här och där.

– Du vet, Hanna har ju ha ett förhållande med Fredrik Ekberg som Tomas inte står ut med. Han har såna ägandebegär, Tomas. Mats bråkade inte alls när jag hade ett förhållande med Fredrik. Fredrik är en fantastisk älskare. Man kan inte stänga in sig med varandra sexuellt bara för att man blir ett par. Jag skulle storkna. Det skulle Mats också.

Nina insöp dessa förtroliga meddelanden och försökte att inte röra en min. Hon trodde att den korrekta reaktionen var en av upphöjd oberördhet.

– Hur många killar har du ha ? Utom Ingvar och Svein?

– Några stycken, svarade Nina undvikande.

– Ja herregud, ditt privatliv är naturligtvis din ensak. Jag vill bara att du ska slippa vara ensam. Världen är ju full av sexiga killar och vänta inte på den rätte, pröva dig fram så är det större chans att du hittar honom till slut.

– Kanske det.

De koncentrerade sig på sminkningen och samtalet dog ut. Marits nattduksbord översvämmades av väldoftande burkar och askor.

– Jag tycker det är skitkul med smink, förklarade Marit med ett stänk av ursäktande i rösten. Vi rödhåriga, som är vita i ansiktet året om och har små, grå grisögon, vi behöver litet extra färg. Nya läppstift med pärlemorglans, nya ögonskuggor i grönt och turkos, jag är väldigt svag för sånt.

– Jag med, skrattade Nina och doppade pudervippan i en jätteburk mörkt beigefärgat puder som doftade nejliktvål.

Mikael Hamilton strök tätt förbi henne och viskade: ”Du vet att det blir vi två till slut, varför inte genast?” Det gav Nina lust att bevisa motsatsen. Hon närmade sig Beatrice Klinge, som var modeskribent på Dagens Nyheter. Beatrice hade besökt Lao-Tse-kontoret förra veckan, Nina tyckte att de kände varandra. Annars kände hon inte många i det här sällskapet där alla uppträdde som om de var oerhört nära vänner med varandra.

Sen när började folk bry sig om vad som står i tidningarna? Filmer som får skitkritik, ta Sound of Music, en sockersöt soppa och folk köar för biljetter och ser om den gång på gång.

Beatrice stod i dörren mellan köket och vardagsrummet och lyssnade på en diskussion om Marx kvinnosyn. Hon såg uttråkad och ensam ut. Nina hade inte känt igen henne till att börja med. Beatrice hade bytt glasögon, frisyr och klädstil sedan de sågs sist. Hon hade då rakt rött hår och runda tonade glasögon med svarta bågar. Nu hade hon blont hår i lockar, smala glasögon med tunna metallbågar och en jättelik randig herrskjorta med åtdraget rött lackskärp. Benen var långa och svarta, svarta strumpor och svarta lackskor med slejf över vristen.

Nina noterade noga varje detalj i denna klädsel, ända till manschettknapparna i skjortärmarna som bestod av gamla ölkapsyler. Eftersom det var Beatrice Klinge som bar dem behövde ingen fråga sig om det var rätt. Det hon hade på sig var rätt.

– Hur känns det att ha så mycket makt, frågade Nina när hon kom tillräckligt nära.

Beatrice såg undrande ut. Hon tittade åt sidan, som om hon trodde att frågan riktades till någon som stod bredvid henne.

– Som du har, förtydligade Nina. Jag menar, skriva om mode i DN. Det blir du som bestämmer. Du kan avgöra vad som är modet.

Beatrice skrattade.

– Trodde du det? Nej du, jag får bara skriva om dom kläder som finns. Och dom kläder som finns, det är dom som någon annan för ett eller två år sedan utsåg till denna säsongs mode. Du har mera makt än jag. Du kan påverka modet i tillverkningen. Jag får bara säga att jag tycker om det som ni tillverkar.

– Tycker du om det som vi tillverkar?

– Hördu, måste vi prata jobb nu? Jag trodde det här var min fritid.

– Jag bara undrade. Jag menar, om du inte tycker om Lao-Tses kläder, då måste det påverka människor. Och då har du en hel del makt.

– Sen när började folk bry sig om vad som står i tidningarna? Filmer som får skitkritik, ta Sound of Music, en sockersöt soppa och folk köar för biljetter och ser om den gång på gång. Jag har själv sett den, fast jag läst i DN att den är skit.

– Menar du att ingen bryr sig om vad som står i tidningen?

– Om du ursäktar, är jag litet trött på den här debatten. Jag får sluta gå på fest, för jag får inte göra annat än förklara och försvara mitt jobb.

– Frågar alla om din makt?

– Nej, men är det inte det så är det något annat. ”Hur kan du skriva om mode i samma ögonblick som amerikanerna dödar tiotusentals människor i Vietnam?” Du vet, du kanske har hört den varianten själv, du jobbar ju också med mode.

– Ja. Fast vi på Lao-Tse är aktiva i kampen, vi gör allt vi hinner och kan för att stödja det vietnamesiska folkets befrielsekamp.

– Ja herregud. Det är en del av er charm.

– Charm?
– Säg er profil då, om det låter bättre. Det är jävligt lämpligt timat, rent kommersiellt. Vietnamrörelsen har nog framtiden för sig. Rätt som det är kan vi komma till polisens häkten och göra modereportage på era kläder. Vad bär de modemedvetna i år? Det tyckte du visst inte var roligt.

– Har du varit i polisens häkte någon gång?

– Nej, lilla vän. Har du?

Lilla vän. Beatrice verkade vara trettiotvå. Sjutton var yngre, men ändå.

– Jag är inte din lilla vän. Nina gick därifrån.

Marit kom genast framstörtande ur en liten folksamling vid

brasan och undrade vad som stod på. Hade Nina grälat med Beatrice?

– Grälade gjorde vi inte. Men när hon börjar kalla mig lilla vän, då står jag inte ut.

– Du vet att det är hemskt känsligt med våra relationer till pressen. Man måste inte alltid säga allt man tycker till somliga apliknande journalister.

– Är hon på USA:s sida i kampen? Hon pratar så konstigt.

– Det kan jag inte tänka mig. Jag har sett henne på en av våra demonstrationer. Hon tror nog att det är moderiktigt att visa sig på våra demonstrationer, hon gör aldrig något som inte är garanterat moderiktigt, det vet du, men det får vi inte bråka med henne om.

En grupp konstnärer satt på golvet, slarvigt klädda och rufsiga i håret. Det gick ett rykte om att någon av dem rökte hasch och journalisterna syntes vibrera med näsborrarna för att uppfatta lukten.

Drick nu, sa han. Jag skulle vilja se dig berusad.

När Nina gick för att skaffa mat och vin i köket hörde hon hur Jill Alsten från Damernas Värld med överlägset tonfall förklarade att i New York rökte alla människor hasch, det var väl inget märkvärdigt. Här i Stockholm är det märkvärdigt, tänkte Nina, men hon sa inget. Hon ville inte verka oerfaren. I dörren krockade hon med Mikael som fångade henne i sina långa armar och höll henne fast.

– Nu har jag dig. Kom så dansar vi.

Han drog henne med sig ut på den del av golvet som röjts ren från mattor och möbler. De dansande höll rejäla avstånd och rörde sig inte som par utan som solouppvisningar. Det var inget för nybörjare, här dansade folk som var anställda i Oscarsbaletten.

De enda som höll om varandra var Hanna och Fredrik Ekberg. Där var det desto fastare tag. Fredriks kraftiga händer höll Hannas skinkor i ett stadigt grepp. Det där skulle inte jag heller gilla om jag var Tomas, tänkte Nina, men i detsamma ck hon syn på Tomas som halvlåg på golvet inne i ett hörn av rummet i armarna på en mycket vacker kvinna. Han hade ena handen instoppad innanför hennes blus.

Nina såg sig om. Det verkade hon vara ensam om. Alla var upptagna av sig själva. Mikael grep en drink från en bricka. Tomatjuice såg det ut som. När hon druckit halva talade han om att det var vodka i.

– Drick nu, sa han. Jag skulle vilja se dig berusad.

– Det skulle inte jag vilja.

– Jag skulle bara vilja se dig spänna av någon timme. Du är spänd som en stålfjäder hela tiden. Uppför dig litet mänskligt. Här är du bland vänner.

– Tack – tack, sa Nina och kände sig egendomligt illa till mods. Var det här hennes vänner? Människorna verkade alltmer upplösta, ansiktena alltmer flytande. Antingen var de alla fulla eller också var det hon som började få sin synskärpa upplöst av vodkan.

Han höll hårt om henne och hon följde med. Varför skulle hon hålla emot. Hon lät sig kramas, hon höll om honom och smekte hans rygg medan de dansade vidare. Hon blundade, hon ville inte veta om någon såg på dem.

Hon började tycka synd om honom. Hon började tycka om honom.

När hon öppnade ögonen fick hon ett intryck av att alla höll på att klä av sig. En man med yvigt rött hår dansade med bar överkropp och Fredrik Ekberg hade skjortan uppknäppt till midjan och landets hårigaste bröst blottat en halv meter från Nina. Hon kunde inte låta bli att sträcka ut en hand och smeka honom lätt över pälsen. Han var mycket lång, han stannade av i dansen och tittade häpen ner mot hennes hand. Snabbt grep han tag i den och höll den fast.

– Oh-la-la. Jag släpper er aldrig, mademoiselle, hur är edert namn, vill ni följa mig hem?

Då kom Marit åter uppdykande ur ingenting. Allt var väl så länge Nina odelat ägnade sig åt Mikael. Marit tog resolut och skilde Nina från Fredrik Ekberg och framhöll viskande i Ninas öra att Hanna inte skulle tycka om att någon annan uppvaktade Fredrik.

– Jag uppvaktade honom inte, invände Nina. Han bara stod där med sitt håriga bröst, jag bara sträckte ut handen.

– Gör inte det igen. Det blir bara trassel på kontoret efteråt. Det tar nog snart slut mellan Hanna och honom, då får du smeka hans håriga bröst hur mycket du vill för mig. Jag måste gå och trösta hans fru. Hon sitter i min säng och gråter. Hon är sjuk.

– Kom så dansar vi, sa Mikael. Det är tur att det finns dans där man kan få hålla om brudarna. Jag tror jag håller på att förälska mig i dig. Det känns redan tomt i mina armar när du inte är där.

– Prata kan du i alla fall.

– Vad menar du med det? Tror du jag är dålig i sängen? Är det någon som har klagat kanske?

Hon kunde inte hålla sig för skratt. Så säker och så osäker. Så orolig och rädd. Hon började uppfatta att han var en människa, det hade hon inte riktigt märkt tidigare.

Hon började tycka synd om honom. Hon började tycka om honom. Han hade mycket vackra läppar som kysste mjukt och varmt. Han smakade gott. Hans gråblå ögon såg rädda ut när hon tittade rakt in i dem. Han hade stickade långbyxor från Lao-Tse, ett plagg som Rebecca hade stickat på provmaskinen på kontoret. Blekrosa byxor med ränder som gick i spiral längs benen.

– Tycker inte du att det är sexigt med såna här brallor, sa han och flyttade ner hennes hand från ryggen till midjan och litet till, den vilade till slut på hans vänstra skinka där han roade henne genom att växelvis spänna musklerna och slappna av.

Hon smekte honom genom acrylen. De stod stilla nu, han hade dansat in henne i Marits arbetsrum och pressat upp henne mot en vägg. De var inte ensamma, det var alldeles mörkt och det var minst ett vilsedansat par där före dem. Hon smekte honom på ryggsidan, men effekten visade sig på framsidan. I de mjuka byxorna var det nästan som om han stod naken och tryckte sitt stånd mot henne. Hon förde handen längs resåren i midjan.

Han blåste lätt i hennes öra. Han tog ett halvt steg tillbaka för att tillåta hennes hand att röra hans mage. Hon hade halva handen innanför resåren och han viskade att hon var underbar. Hon stack in hela handen närmast hans hud och förde den neråt. Han viskade att han ville ha henne med sig hem. Hon drog ner resåren mitt fram och skymtade i dunklet hans rosafärgade ollon som hon försiktigt drog pekfingret runt. Han ryckte till, steg tillbaka och drog upp byxorna.

Han drog henne tätt intill sig och lyfte henne från golvet och sa att han skulle bära hem henne. Hon svarade att hon tyckte det skulle vara mer praktiskt om de tog taxi. Då tog han henne i handen och rusade till telefonen.

– Jag släpper dig inte, sa han. Jag är rädd att du är en dröm.

Just då kom Marit som av en händelse förbi telefonen och sa med ovanligt nöjd röst:

– Ska ni gå nu? Tack för i kväll, tack för all hjälp. Ha en riktigt skön natt nu.

Klockan var ett när de kom till hans våning. Hon var så trött och berusad att hon la sig i en säng och somnade direkt. Hon visste inte hur länge hon sovit när han väckte henne med te och smörgåsar och vodka. Det var mitt i natten.

– Jag kunde våldtagit dig om jag ville, men jag ville inte störa dig. Nu är jag hungrig. Vill du ha en macka?

De bredde mackor. Han smekte hennes armar och stoppade in en hand under kjolen.

– Du stannar väl här nu? Det är dumt att byta säng mitt i natten.

Det föreföll som om han hade rätt på den punkten. Hans säng var skön, med svala nymanglade lakan.

– Jag visste inte om jag skulle våga byta lakan för din skull. Det kunde verka beräknande. Men jag gjorde det i alla fall.

– Så du räknade med att jag skulle komma hit i natt?

– Jag hoppades.

Hon bet en tugga av det hårda brödet med leverpastej. Hon märkte att hon var mycket hungrig. Sängen var fint bäddad med gula lakan och gula örngott.

Hon ville inte höra honom tala. Hon var inte säker på att han inte skulle säga något dumt.

Han hade lagt sig intill henne. De höll om varandra, kysstes, klädde av varandra. Allt var bra. Han la sig ovanpå henne och särade hennes lår så att han kunde komma in i henne. Hon låg stilla och kände sig utanför sig själv. Hon tyckte att hon stod bredvid och såg på.

Hon kände en häftig smärta. Han rörde sig snabbt till en början. Efter en stund gjorde han en eftertänksam paus i rörelsen och såg på henne.

– Vad är det för fel? Är jag för liten?

Hon önskade att han inte pratade så mycket.

– Du har det inte skönt, sa han anklagande och drog sig tillbaka från henne med en suck. Du är för hämmad. Du är rädd för sex. Du kan inte njuta. Det går nog över med åren ska du se.

– Tror du det?

– Brukar det vara så här svårt för dig att komma?

Hon kunde inte förmå sig till den lögn som situationen krävde. ”Did you reach your climax?” klingade Dereks ord inne i hennes huvud. ”My what?” svarade hon därinne. Jag har aldrig någonsin ha någon orgasm, det ville hon inte att han skulle veta, det skulle bekräfta hans teorier om att hon var hämmad. Hämmad var det värsta, det hade hon begripit. Hon ville att han skulle vara nöjd med henne.

Hon la sin hand över hans rosa kuk som genast spratt till och blev större. Han hade en enorm svart hårbuske omkring den. Hon tyckte att hans könsorgan var klädsamt med det svarta lockiga håret som fortsatte in mellan benen och ut över skinkorna. Hans bröst var nästan lika lockigt som Fredrik Ekbergs.

Hon smekte honom i den håriga gången mellan benen och hans stånd blev ännu större. Hans lem doftade svagt av hennes kön. Hon rörde försiktigt med handen vid testiklarna och fortsatte uppåt hela vägen mot ollonet. Det utlöste en okontrollerad explosion. Han drog henne till sig och omfamnade henne hårt.

Hon kände hur hans hjärta slog dubbla slag. Han somnade med armarna om henne efter några minuter. Han vaknade igen efter en liten stund men hon slöt hans ögonlock och hyssjade med fingret över hans mun. Hon ville inte höra honom tala. Hon var inte säker på att han inte skulle säga något dumt.

 

6

När det blev måndag på kontoret, var det genomgång av festen. Vem hade dansat mest med vem och vem hade försvunnit med vem och hur stod det till med Hanna och Fredrik Ekberg och hade Marit sett rätt, när hon tyckte att det såg ut som om Fredrik avvek tillsammans med Beatrice Klinge, efter att först ha sänt hem sin fru i taxi eftersom hon var så dålig?

Hanna svarade fåordigt på frågor om Fredriks försvinnande, Marit hade trä at den italienske filmregissören Giancarlo Nanni, som hade föreslagit att hon skulle rita kläder till hans nästa film som skulle spelas in i samproduktion mellan Svenska Filminstitutet, RAI och Roma film. Det lät något det.

Rebecca konstaterade med ett lugn som förvånade alla att hennes man hade legat med premiärdansösen Vibeke Jong i sovrummets dubbelsäng. När de noga gått igenom vem som tagit vem på brösten, mindes de plötsligt Nina. Hon hade njutit av att höra dem i början. Det var just detta som hon hade drömt om, att få sitta med i det riktiga livet.

Men ju längre de talade, desto mer fick hon en känsla av att det inte alls var olikt andra samtal som hon hört efter fester. De var identiskt samma samtal som efter den hippan när hon var tolv, även om handgreppen var olika. Ju närmare det kom den punkt när hon visste att de skulle vända sig åt hennes håll, desto mindre blev hennes intresse.

– Var han bra i sängen?

Det hörde hon som en återkommande fråga i de erotiska förvecklingar som diskuterades runt omkring henne.

– Nu måste Nina berätta hur det var med Mikael, sa Marit.

– Det var väl bra.

Alla runt bordet skrattade.

– Väl bra? Vad betyder det? Det var det minst entusiastiska jag nånsin hört! Så illa kan det ändå inte ha varit. Mikael är en mycket förstående älskare, tycker jag.

Det var Rebecca som yttrade sig och tonen var bestämd. Nina kände sig omtumlad. Det var en främmande modell för henne, människor som både gjorde det och talade om det.

– Du vill inte prata om det? Var det så illa?

– Jag har inte sagt att det var illa.

– Men hur var det då?

– Bra.

– Jamen mer! Mer exakt?

– Du behöver inte berätta något alls om du inte vill, sa Hanna. Men alla är nyfikna, eftersom Mikael slog vad med Mats om att han skulle få dig i säng antingen under eller efter festen. Dom vill veta vem som vann vadet.

– Då får dom väl fråga Mikael, sa Nina.

Det ringde samtidigt i båda telefonerna och hon räddade sig genom att gå och svara. Problem med sömnaden igen och nu ville fabriken meddela att det var fullbokat så det fanns ingen möjlighet att sy upp ersättningsplagg i det nya och starkare tyg som Lao-Tse önskade. Och fabriken tänkte inte gå med på någon skuld till skadan, ekonomiska krav skulle helt tillbakavisas. Hon överlämnade luren till Marit som blev blekare under samtalets gång.

– Nu vill jag gå ut och äta lunch, sa Marit när hon lagt på luren. Men jag har lovat min faster att hon skulle få komma upp och prova ut ett par plagg ur förra årets provkollektion. Kan du hålla ställningarna här om vi går på Rendez-Vous? Du kan låta henne titta på dom reklamerade klänningarna också, om det finns något som tilltalar henne. Där ligger prislistan. Du tar emot och skriver ett kvitto.

När de hade gått satte sig Nina vid fönstret mot Strömmen och bara tittade. Det ångade i det öppna vattnet. Solljuset gjorde diset självlysande. Isflaken gled sakta.

I fickan hade hon ett brev från Svein i Stavanger. Hon tog ut hans tunna brev ur det bruna kuvertet från Norsk Rikskringkasting och läste det igen.

”Nina” började det. Inte ens kära Nina.

”Jeg kommer till Stockholm om sju uker för att sälja fyrskeppet. Jeg har fått tillbud om jobben som chef för radions utrikesredaktion och det kan jeg ikke tacke nej till. Jeg har gitt opp planen på att låta bogsera fyrskeppet till Stavanger. Jeg har tänkt mycket på dig. Jeg syns ikke att vi avslutade det vi hade. Du bara försvann. Jeg skulle gärna vilja trä a dig kvelden den femtonde februar. Om du kunde komma ville det glede meg meget. Jeg håller på att bli helt norsk igen. Jeg skulle vilje förklara vad jeg tror hände när du gav dig iväg. Varför jeg bar mig så enfal- digt åt. Hoppas inget har frusit sönder på Oskarsgrundet, jeg har hört att vintern varit kempekald i Stockholm. Hvis du ikke är där klockan sju antar jeg att du inte kommer. Din vän Svein.”

Fanns det några tecken på att han trots allt fortfarande älska- de henne? Nej. Din vän, det var allt.

Ja, den gröna vågen är en utmaning. Inget för den försiktiga typen, nej, det är nog sant.

Marits faster var en liten rund dam med blont hår som stod som en sky runt ansiktet. Nina hjälpte henne att leta fram de kläder som fanns i storlek fyrtiotvå, eller om det kanske skulle vara fyrtiofyra.

Efter att ha sett fastern inklämd i några fyrtiotvåor var Nina övertygad om att fyrtiofyra var bäst, men fastern själv höll på fyrtiotvå. Hon tyckte mest om tvärrandiga klänningar som satt hårt åt. De runda låren växte på bredden av det vågiga bandet som löpte tvärs över kroppen, men fastern hade fäst sig just vid Vågen och just i den färgen, ettrigt gul med den ena gröna vågen över bysten och den andra över låret.

Nina kunde inte säga emot. Det var hennes uppgift att sälja, inte att predika sin mening om en fasters klädsmak. Ni ser dubbelt så bred och kort ut, ville hon säga, men hörde i stället sin egen röst instämma i alla fasterns lovord över klänningen som missklädde henne så fruktansvärt.

– Ja, färgen är verkligen underbar.

– Ja, den gröna vågen är en utmaning. Inget för den försiktiga typen, nej, det är nog sant.

– Att gult inte skulle passa blonda, nej, det har jag inte hört. Det är väl bara en fördom.

Fastern köpte tre klänningar som alla såg lika maskeradaktigt egendomliga ut på hennes kropp och ett par smala långbyxor som hörde till. Hon köpte dessutom två cerisrosa av de reklamerade. De hade djup urringning och kort ärm och ck den blekrosa fasterhyn att se violett och blåfläckig ut.

– Det kommer att bli vackert till sommaren när hyn är brun, försäkrade Nina. Hon skrev kvitton och kände sig nöjd och samtidigt inte nöjd. Hon tyckte att hon hade lurat på en faster fem klänningar av vilka hon inte borde ha köpt någon. Fastern hade säkert råd, ändå kändes det konstigt. Precis som hon själv absolut inte ville bli behandlad när hon köpte kläder, hade hon nu behandlat sin första kund. Men när de tre cheferna kom tillbaks från lunchen var de nöjda.

– Vad gjorde du med min faster, hon som hade tänkt köpa högst två klänningar, undrade Marit leende.

Jag tror ni har missförstått den här branschen, sa Jill rakt ut. Folk vill ha nyheter, det är själva grunden.

Klockan halv tre kom Jill Alsten upp för att titta på den nya kollektionen. Hon fick ett glas sherry, ostbågar och ett informationsblad om årets kläder: de skulle passa ihop med fjolårets kläder, och många modeller fanns kvar, så att den som förälskat sig i något favoritplagg skulle kunna finna det än en gång.

– Jag tror ni har missförstått den här branschen, sa Jill rakt ut. Folk vill ha nyheter, det är själva grunden. Kanske tidningen Vi kan vara intresserad av att presentera er präktiga repris på fjolårets framgång, men det är absolut ingenting för Damernas Värld. Vi är en nyhetstidning.

Medan hon så utdömde alla deras mödor, stod hon vänd mot det runda stället där de visade kläderna hängde på sina galgar och bläddrade intresserat i dem. Marit kunde inte låta bli att höja ett ögonbryn när Jill tog fram en blekt aprikosfärgad klänning med smala ränder i violett, höll den framför sig mot spegeln och sa:

– Ganska klädsam. Vacker mot hyn. Kan jag få den?

– Du får den för etthundrasexton kronor, det är vårt pris. I affären kommer den att kosta etthundrasjuttio.

– Ni har väl pressrabatt?

– Hur mycket skulle det vara?

– Många erfarna firmor har pressexemplar av de mest omtyckta kläderna.

– Det har inte vi, sa Marit och hennes röst blev vass.

– Etthundrasexton, femtio procent på det, femtioåtta?

– Jag tror inte vi har någon pressrabatt alls, sa Marit.

– Det är nog ganska oklokt av er, sa Jill och hängde motvilligt tillbaks sitt fynd. Jag hade faktiskt tänkt låna med mig några plagg för fotografering, men jag tror jag ändrade mig.

– Det kanske är lika bra det, förra säsongens fotograferingsplagg från er fick vi aldrig tillbaka.

– Det var egendomligt. Och ni efterlyste dom inte hos redaktionen heller?

– Inte sedan vi sett era medarbetare bära dom på stan.

– Det var väl bra reklam för er. Tänk på att ni behöver all press ni kan få, flickor.

Jill stod i ytterdörren och vinkade med handen bakvänd. Hon log ett strålande leende och stängde själv efter sig.

– Jävla förbannade apmara, sa Marit och tog stöd mot skrivbordet.

– Det heter satmara, sa Hanna.

– Satapa, jävla helvetes förbannade satapa, viskade Marit sammanbitet och tyst.

– Där rök hela Åhlén och Åkerlund i ett enda huj, sa Rebecca. Husmodern, Vecko-Revyn, Idun-Veckojournalen.

– Och Vi kommer inte att göra något, för KF:s inköpare ringde i morse och sa att dom kommer inte att köpa ett enda plagg.

– Vad har det med tidningen att göra, undrade Nina.

– KF äger Vi. Där står mycket om kläder, men bara om sådana som tillverkas av KF eller säljs i Konsum.

– KF:s inköpare, var det den där sura gubben som satt och såg tjurig ut i fredags, frågade Nina.

– Just han. Han sitter där i sin grå kostym och låtsas veta vad landets kvinnor vill ha för kläder. Mina egna åsikter är helt ointressanta, sa han igår, jag gör en strikt saklig bedömning. Den här kollektionen passar inte in i årets modebild. Jag försökte förklara att det är precis det som är poängen, att folk ska kunna köpa något annat än årets modebild, att man ska ha ett annorlunda urval och en möjlighet för kunderna att frigöra sig från modediktaturen. Vilken diktatur, frågade han upprört. Välj era ord fröken lilla, diktatur är ett farligt ord.

– Att han vågar kalla dig för lilla fröken, sa Nina.

– Alla under femtio är nog lilla fröken för honom, suckade Marit.

– Lao-Tse borde ha egna affärer, som Marimekko, sa Nina. Så slapp ni det här med inköpare och sura journalister.

– Det har varit en tanke. Vi diskuterade det från början och beslöt oss för att inte satsa på den linjen. Egna affärer blir alltid en exklusiv angelägenhet för ett privilegierat fåtal. Vi ville sälja våra kläder överallt där människor handlar. Vanliga människor, arbetarklassen. Helst ville vi sälja genom Epa och Tempo, men dom kommer inte ens hit och tittar. KF kom åtminstone hit.

– Jag tror vi måste ompröva våra tankar på den punkten, sa Hanna. Vi klarar inte en säsong till som säljer lika dåligt som den här ser ut att göra.

Varför ska vi hålla på någon tjusig moral och gå under, medan kapitalisterna ger bort kläder och överlever?

Medan de fortsatte sin bekymrade diskussion om framtiden ringde Beatrice Klinge. Hon hade en stark och kvittrande röst som spreds från telefonluren ut i rummet om man avlägsnade luren en centimeter från örat. De hörde alla hennes inställsamma och skräckinjagande pärlskratt.

– Hallå tjejer! Hur har ni det? Är det nån idé att beställa tid för en visning eller ska vi ta fjolårets bilder i tidningen? Ryktet går att ni inte alls har några nyheter att komma med.

– Du kanske vill komma hit och bilda dig en egen uppfattning? Du är välkommen i så fall, svarade Hanna artigt.

– Så du tycker att det är värt besväret? Jag är ju hemskt upptagen, vet du. Nej hördu, jag bara skämtar, det begriper du väl. Ni tål väl litet skoj, va? Ni får inte ta er själva för allvarligt. Jag kommer i morgon, ska vi säga klockan två?

De sa klockan två. Fortsatte det så här skulle inte en klänning säljas och de som eventuellt såldes skulle inte efterfrågas i affärerna för ingen skulle veta att det fanns några nya Lao-Tse-klänningar. Ekonomin tillät ingen annonsering, de hade räknat med samma vänliga bemötande från modejournalisterna som förra året och dessutom annonser från butikerna som köpte.

– Om Beatrice Klinge väljer ut något plagg som hon vill ha med pressrabatt, så säg att rabatten är hundra procent och slå in paketet fint, sa Hanna när hon lagt på luren.

– Ska vi verkligen gå med på sånt! Rena mutor! Marit var upprörd. Om dom inte gillar våra kläder kan vi väl inte köpa dom med en klänning.

– Det verkar gå bra, efter vad jag sett hittills, sa Hanna. Och kan man komma någon vart med så billiga mutor som hundrasexton kronor får man väl ta chansen. Varför ska vi hålla på någon tjusig moral och gå under, medan kapitalisterna ger bort kläder och överlever?

– Jag undrar vad Marx skulle säga om ett sånt resonemang, sa Marit.

– Uppriktigt sagt ger jag katten i Marx. Ska vi överleva eller inte? Marx bryr sig säkert inte om så här små firmor i vilket fall. Dessutom är han död.

Alla började skratta.

– Här får du lära dig affärslivets hårda verklighet, Nina, sa Hanna undervisande. Du har det på sätt och vis bättre än vi. Du kan bli arbetslös om vi går omkull men då får du ett nytt jobb för vi ger dig ett jättefint betyg. Men vi får betala av våra förbannade skulder halva livet.

– Alltihop är marknadsekonomins fel, sa Marit. Om man brydde sig om vad människorna behövde istället för vad som ger mest vinst, då skulle det se annorlunda ut.

– Jag kan köpa en stor presentask med choklad som vi kan ge Beatrice Klinge tillsammans med hennes favoritklänning, så att hon verkligen känner att vi bryr oss om henne, föreslog Nina.

– Jag hör att du genast förstår vad det hela går ut på, skrattade Hanna. Dock tror jag att det skulle uppfattas som en överdrift. Man ska muta med försiktighet.

– Var har du lärt dig så mycket om hur man mutar, undrade Marit.

– Här. Och när jag skulle sälja mina bildvävar. Ett vedervärdigt smilande inför alla som man visste hade pengar. Herregud vad man har bockat och skrapat med foten inför direktörer och ambassadörer och disponenter och kapitalister med tusen titlar.

– Och landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen, glöm inte dom, la Marit till. Och Statens Konstråd.

Landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen måste sägas representera folket, arbetarklassen, sa Hanna.

Statens Konstråd. Skoldirektionen. Nina tappade intresset för diskussionen och lät istället blicken glida över chefernas skrivbord. De såg olika ut, minst sagt. Marits skrivbord hade en decimetertjock beläggning av räkningar och tygprover och utländska modetidningar och böcker om socialismen och böcker om kvinnofrågan och en ljusblå storförpackning handbalsam från apoteket.

När Marit skulle rita något, grävde hon sig inte fram till den vitlackerade skivan som var skrivbordet, utan hon ordnade om litet bland bråten, så att det bildades ett jämnt underlag för hennes arbete.

På golvet stod hennes stora tygväska. Ingen bar omkring så mycket bagage som Marit. Idag innehöll väskan en flaska tysk fruktsaft att dricka till lunchen, ett praktverk om orientaliska mattor där det fanns fantastiska mönster att inspireras av, en bunt med veckans Gnistan som hon och Rebecca skulle sälja vid Luma-fabriken i Hammarbyhamnen i morgon bitti, tre gröna äpplen att äta under dagen, ett par extra strumpor, eftersom man måste ha hela strumpor när man skulle till banken, två par rena trosor, ett par präktiga och ett par sexiga, huvudvärkspulver, plåster, sax, säkerhetsnålar, tamponger och smink för modefotografering.

Nina var mycket tilltalad av det lätt kaotiska i Marits framtoning. Det var Marit som stod henne när- mast och det var Marit som hade tagit dit henne.

– Ska man aldrig komma längre än så här i livet? Ska man alltid behöva stå med mössan i hand inför klassfienden, frågade Rebecca bortifrån sitt skrivbord. Det syntes inte heller under alla papper. Somliga papper hade ljusbruna ringar av kaffekoppen som Rebecca nästan jämt hade bredvid sig när hon jobbade. Det konstiga var att hon själv ögonblickligen hittade det hon sökte och inte tappade bort några papper.

– Landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen måste sägas representera folket, arbetarklassen, sa Hanna.

– Ändå känns det precis likadant att smila in sig hos dom, svarade Rebecca. Och dom ser på pricken likadana ut.

– Folkets representanter kommer sällan själva från arbetar- klassen, försökte Hanna förklara.

Det skrivbord hon satt vid skilde sig från de andras. Det var blankt. Hanna var ordentlig och tyckte om ordning. Det som hon just arbetade med låg i en prydlig hög vid bordsskivans kant. Pennorna låg nyvässade i en rak rad. I en glasburk stod rengjorda och torra penslar.

– Hur vet man att landstingets inköpsnämnd och Statens Konstråd representerar arbetarklassen, frågade Nina.

– Dom är valda, därför vet man det, sa Hanna.

– Men hur väljer folket Statens Konstråd?

– Det kan jag inte svara på. Men konsten hängs inte i privata kapitalisthem utan på offentliga institutioner där vanliga människor har en chans att se den.

De måste avsluta diskussionen. Det var dags att stänga kontoret för dagen. Ute var det mörkt. Telefonen ringde. Alla fyra spände sig. Rebecca svarade.

– Lao-Tse, yes. Really? Oh yes. Hon stapplade på orden. Really, yes, really. We will.

Det var engelsmännen. En beställning på artonhundrasextio klänningar. Fantastiskt!

Fortsättning följer…

Publicerad
6 days sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

 Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Publicerad
3 weeks sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändningFoto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Publicerad Uppdaterad