Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 3

5 Mats stod rödblommig vid spisen i det stora köket och föreföll älska att stå där. Han skivade svampar och köttbitar och palsternackor med närmast professionell elegans. Kinesisk mat skulle han laga, allt skulle skäras i trådsmala strimlor och stekas hastigt och serveras med sötsur sås av sirap och vinäger. Mats och Marit uppträdde som […]

5

Mats stod rödblommig vid spisen i det stora köket och föreföll älska att stå där. Han skivade svampar och köttbitar och palsternackor med närmast professionell elegans. Kinesisk mat skulle han laga, allt skulle skäras i trådsmala strimlor och stekas hastigt och serveras med sötsur sås av sirap och vinäger.

Mats och Marit uppträdde som ett alldeles nyförälskat par, de kunde knappt passera varandra vid spisen utan att smeksamt dra en hand någonstans över den andras kropp. De talade med milda och glada röster och delade naturligt på arbetet. Det som behövde göras gjordes och det som de inte själva hann, bad de Nina om hjälp med. Hon fick skära gurka i långa stavar som skulle vattnas ur och läggas i yoghurt, det hade Marit lärt sig i Grekland. Nina hade kommit tidigt. Förberedelserna var ofta det bästa med en fest.

På väggarna i detta hem hängde riktiga tavlor. Konstnärerna hade hon inte hört talas om. Öjvind Fahlström, Lars Hillersberg, Karin Frostensson, Lena Svedberg. En del var tavlor med politiskt innehåll som hon inte hann studera närmare, andra var obegripliga vid en första blick.

Hon hackade valnötter att strö över fruktsalladen och vispade grädde. Nog skulle alla bli mätta, det fanns massor med mat och vin. Mats nynnade på en sång av Bob Dylan. Och han tyckte bäst om att arbeta med korsdrag genom köket, både fönstret och ytterdörren öppna.

Den som först anlände var fotografen Mikael Hamilton. Han såg inte förvånad ut över att finna Nina här.

– Hej, sa han. Jag har hört att man kan få hjälpa till i köket här. Vad kan jag göra?

– Fråga Mats, jag tror det mesta är gjort nu.

– Perfekt timing alltså. Då kan jag underhålla dig medan du gör färdigt ditt arbete. Kan jag servera litet vin kanske?

– Nej tack, jag ska gå och göra mig i ordning.

– Jag hjälper gärna till att göra dig i ordning, sa Mikael.

– Jag tror inte att du kan måla mina ögon, sa hon och försvann upp i Marits sovrum. Där hade hon lagt sina festkläder på sängen. Hon hade lånat en klänning från Lao-Tse. Mönstret hette Kvisten. Färgen var ärtgrön med vita kvistar. Till den hade hon ljusgröna strumpor och vita lackskor.

Man kan inte stänga in sig med varandra sexuellt bara för att man blir ett par. Jag skulle storkna.

På festen skulle hon få träffa många människor som hon hade läst om i skvallerspalterna och på kultursidorna. Journalister, författare, skådespelare. Mest såg hon fram emot att få träffa chefen för Moderna Museet, Fredrik Ekberg. De enda som hon inte skulle få träffa var Marie-Louise och Danne, för de hade blivit utvalda att få resa till Kina. De förberedde sig för resan. De var på Kinaseminarium varje veckända fram till resan.

Marit kom för att byta om och måla sina ögon. Hon målade med penna, Nina målade med pensel. Det kändes som att vara tolv år och bjuden på livets första hippa.

Marit målade naglarna. Hon hade en röd behå med spetsmönstrade kupor och röda små trosor som lyste fram under strumpbyxorna. Det kändes spännande att sitta halvnaken tillsammans med en vuxen kvinna som behandlade henne som en jämlike.

– Det är kärvt mellan Hanna och Tomas, sa Marit när hon klev i klänningen, en av de Lao-Tse-modeller som bara fanns som provplagg. Detta var provplagget och det satt tätt runt kroppen, allt syntes genom den mjuka stickningen. Färgen var också här den ärtgröna, men med ett mönster av vita trianglar utströdda oregelbundet här och där.

– Du vet, Hanna har ju ha ett förhållande med Fredrik Ekberg som Tomas inte står ut med. Han har såna ägandebegär, Tomas. Mats bråkade inte alls när jag hade ett förhållande med Fredrik. Fredrik är en fantastisk älskare. Man kan inte stänga in sig med varandra sexuellt bara för att man blir ett par. Jag skulle storkna. Det skulle Mats också.

Nina insöp dessa förtroliga meddelanden och försökte att inte röra en min. Hon trodde att den korrekta reaktionen var en av upphöjd oberördhet.

– Hur många killar har du ha ? Utom Ingvar och Svein?

– Några stycken, svarade Nina undvikande.

– Ja herregud, ditt privatliv är naturligtvis din ensak. Jag vill bara att du ska slippa vara ensam. Världen är ju full av sexiga killar och vänta inte på den rätte, pröva dig fram så är det större chans att du hittar honom till slut.

– Kanske det.

De koncentrerade sig på sminkningen och samtalet dog ut. Marits nattduksbord översvämmades av väldoftande burkar och askor.

– Jag tycker det är skitkul med smink, förklarade Marit med ett stänk av ursäktande i rösten. Vi rödhåriga, som är vita i ansiktet året om och har små, grå grisögon, vi behöver litet extra färg. Nya läppstift med pärlemorglans, nya ögonskuggor i grönt och turkos, jag är väldigt svag för sånt.

– Jag med, skrattade Nina och doppade pudervippan i en jätteburk mörkt beigefärgat puder som doftade nejliktvål.

Mikael Hamilton strök tätt förbi henne och viskade: ”Du vet att det blir vi två till slut, varför inte genast?” Det gav Nina lust att bevisa motsatsen. Hon närmade sig Beatrice Klinge, som var modeskribent på Dagens Nyheter. Beatrice hade besökt Lao-Tse-kontoret förra veckan, Nina tyckte att de kände varandra. Annars kände hon inte många i det här sällskapet där alla uppträdde som om de var oerhört nära vänner med varandra.

Sen när började folk bry sig om vad som står i tidningarna? Filmer som får skitkritik, ta Sound of Music, en sockersöt soppa och folk köar för biljetter och ser om den gång på gång.

Beatrice stod i dörren mellan köket och vardagsrummet och lyssnade på en diskussion om Marx kvinnosyn. Hon såg uttråkad och ensam ut. Nina hade inte känt igen henne till att börja med. Beatrice hade bytt glasögon, frisyr och klädstil sedan de sågs sist. Hon hade då rakt rött hår och runda tonade glasögon med svarta bågar. Nu hade hon blont hår i lockar, smala glasögon med tunna metallbågar och en jättelik randig herrskjorta med åtdraget rött lackskärp. Benen var långa och svarta, svarta strumpor och svarta lackskor med slejf över vristen.

Nina noterade noga varje detalj i denna klädsel, ända till manschettknapparna i skjortärmarna som bestod av gamla ölkapsyler. Eftersom det var Beatrice Klinge som bar dem behövde ingen fråga sig om det var rätt. Det hon hade på sig var rätt.

– Hur känns det att ha så mycket makt, frågade Nina när hon kom tillräckligt nära.

Beatrice såg undrande ut. Hon tittade åt sidan, som om hon trodde att frågan riktades till någon som stod bredvid henne.

– Som du har, förtydligade Nina. Jag menar, skriva om mode i DN. Det blir du som bestämmer. Du kan avgöra vad som är modet.

Beatrice skrattade.

– Trodde du det? Nej du, jag får bara skriva om dom kläder som finns. Och dom kläder som finns, det är dom som någon annan för ett eller två år sedan utsåg till denna säsongs mode. Du har mera makt än jag. Du kan påverka modet i tillverkningen. Jag får bara säga att jag tycker om det som ni tillverkar.

– Tycker du om det som vi tillverkar?

– Hördu, måste vi prata jobb nu? Jag trodde det här var min fritid.

– Jag bara undrade. Jag menar, om du inte tycker om Lao-Tses kläder, då måste det påverka människor. Och då har du en hel del makt.

– Sen när började folk bry sig om vad som står i tidningarna? Filmer som får skitkritik, ta Sound of Music, en sockersöt soppa och folk köar för biljetter och ser om den gång på gång. Jag har själv sett den, fast jag läst i DN att den är skit.

– Menar du att ingen bryr sig om vad som står i tidningen?

– Om du ursäktar, är jag litet trött på den här debatten. Jag får sluta gå på fest, för jag får inte göra annat än förklara och försvara mitt jobb.

– Frågar alla om din makt?

– Nej, men är det inte det så är det något annat. ”Hur kan du skriva om mode i samma ögonblick som amerikanerna dödar tiotusentals människor i Vietnam?” Du vet, du kanske har hört den varianten själv, du jobbar ju också med mode.

– Ja. Fast vi på Lao-Tse är aktiva i kampen, vi gör allt vi hinner och kan för att stödja det vietnamesiska folkets befrielsekamp.

– Ja herregud. Det är en del av er charm.

– Charm?
– Säg er profil då, om det låter bättre. Det är jävligt lämpligt timat, rent kommersiellt. Vietnamrörelsen har nog framtiden för sig. Rätt som det är kan vi komma till polisens häkten och göra modereportage på era kläder. Vad bär de modemedvetna i år? Det tyckte du visst inte var roligt.

– Har du varit i polisens häkte någon gång?

– Nej, lilla vän. Har du?

Lilla vän. Beatrice verkade vara trettiotvå. Sjutton var yngre, men ändå.

– Jag är inte din lilla vän. Nina gick därifrån.

Marit kom genast framstörtande ur en liten folksamling vid

brasan och undrade vad som stod på. Hade Nina grälat med Beatrice?

– Grälade gjorde vi inte. Men när hon börjar kalla mig lilla vän, då står jag inte ut.

– Du vet att det är hemskt känsligt med våra relationer till pressen. Man måste inte alltid säga allt man tycker till somliga apliknande journalister.

– Är hon på USA:s sida i kampen? Hon pratar så konstigt.

– Det kan jag inte tänka mig. Jag har sett henne på en av våra demonstrationer. Hon tror nog att det är moderiktigt att visa sig på våra demonstrationer, hon gör aldrig något som inte är garanterat moderiktigt, det vet du, men det får vi inte bråka med henne om.

En grupp konstnärer satt på golvet, slarvigt klädda och rufsiga i håret. Det gick ett rykte om att någon av dem rökte hasch och journalisterna syntes vibrera med näsborrarna för att uppfatta lukten.

Drick nu, sa han. Jag skulle vilja se dig berusad.

När Nina gick för att skaffa mat och vin i köket hörde hon hur Jill Alsten från Damernas Värld med överlägset tonfall förklarade att i New York rökte alla människor hasch, det var väl inget märkvärdigt. Här i Stockholm är det märkvärdigt, tänkte Nina, men hon sa inget. Hon ville inte verka oerfaren. I dörren krockade hon med Mikael som fångade henne i sina långa armar och höll henne fast.

– Nu har jag dig. Kom så dansar vi.

Han drog henne med sig ut på den del av golvet som röjts ren från mattor och möbler. De dansande höll rejäla avstånd och rörde sig inte som par utan som solouppvisningar. Det var inget för nybörjare, här dansade folk som var anställda i Oscarsbaletten.

De enda som höll om varandra var Hanna och Fredrik Ekberg. Där var det desto fastare tag. Fredriks kraftiga händer höll Hannas skinkor i ett stadigt grepp. Det där skulle inte jag heller gilla om jag var Tomas, tänkte Nina, men i detsamma ck hon syn på Tomas som halvlåg på golvet inne i ett hörn av rummet i armarna på en mycket vacker kvinna. Han hade ena handen instoppad innanför hennes blus.

Nina såg sig om. Det verkade hon vara ensam om. Alla var upptagna av sig själva. Mikael grep en drink från en bricka. Tomatjuice såg det ut som. När hon druckit halva talade han om att det var vodka i.

– Drick nu, sa han. Jag skulle vilja se dig berusad.

– Det skulle inte jag vilja.

– Jag skulle bara vilja se dig spänna av någon timme. Du är spänd som en stålfjäder hela tiden. Uppför dig litet mänskligt. Här är du bland vänner.

– Tack – tack, sa Nina och kände sig egendomligt illa till mods. Var det här hennes vänner? Människorna verkade alltmer upplösta, ansiktena alltmer flytande. Antingen var de alla fulla eller också var det hon som började få sin synskärpa upplöst av vodkan.

Han höll hårt om henne och hon följde med. Varför skulle hon hålla emot. Hon lät sig kramas, hon höll om honom och smekte hans rygg medan de dansade vidare. Hon blundade, hon ville inte veta om någon såg på dem.

Hon började tycka synd om honom. Hon började tycka om honom.

När hon öppnade ögonen fick hon ett intryck av att alla höll på att klä av sig. En man med yvigt rött hår dansade med bar överkropp och Fredrik Ekberg hade skjortan uppknäppt till midjan och landets hårigaste bröst blottat en halv meter från Nina. Hon kunde inte låta bli att sträcka ut en hand och smeka honom lätt över pälsen. Han var mycket lång, han stannade av i dansen och tittade häpen ner mot hennes hand. Snabbt grep han tag i den och höll den fast.

– Oh-la-la. Jag släpper er aldrig, mademoiselle, hur är edert namn, vill ni följa mig hem?

Då kom Marit åter uppdykande ur ingenting. Allt var väl så länge Nina odelat ägnade sig åt Mikael. Marit tog resolut och skilde Nina från Fredrik Ekberg och framhöll viskande i Ninas öra att Hanna inte skulle tycka om att någon annan uppvaktade Fredrik.

– Jag uppvaktade honom inte, invände Nina. Han bara stod där med sitt håriga bröst, jag bara sträckte ut handen.

– Gör inte det igen. Det blir bara trassel på kontoret efteråt. Det tar nog snart slut mellan Hanna och honom, då får du smeka hans håriga bröst hur mycket du vill för mig. Jag måste gå och trösta hans fru. Hon sitter i min säng och gråter. Hon är sjuk.

– Kom så dansar vi, sa Mikael. Det är tur att det finns dans där man kan få hålla om brudarna. Jag tror jag håller på att förälska mig i dig. Det känns redan tomt i mina armar när du inte är där.

– Prata kan du i alla fall.

– Vad menar du med det? Tror du jag är dålig i sängen? Är det någon som har klagat kanske?

Hon kunde inte hålla sig för skratt. Så säker och så osäker. Så orolig och rädd. Hon började uppfatta att han var en människa, det hade hon inte riktigt märkt tidigare.

Hon började tycka synd om honom. Hon började tycka om honom. Han hade mycket vackra läppar som kysste mjukt och varmt. Han smakade gott. Hans gråblå ögon såg rädda ut när hon tittade rakt in i dem. Han hade stickade långbyxor från Lao-Tse, ett plagg som Rebecca hade stickat på provmaskinen på kontoret. Blekrosa byxor med ränder som gick i spiral längs benen.

– Tycker inte du att det är sexigt med såna här brallor, sa han och flyttade ner hennes hand från ryggen till midjan och litet till, den vilade till slut på hans vänstra skinka där han roade henne genom att växelvis spänna musklerna och slappna av.

Hon smekte honom genom acrylen. De stod stilla nu, han hade dansat in henne i Marits arbetsrum och pressat upp henne mot en vägg. De var inte ensamma, det var alldeles mörkt och det var minst ett vilsedansat par där före dem. Hon smekte honom på ryggsidan, men effekten visade sig på framsidan. I de mjuka byxorna var det nästan som om han stod naken och tryckte sitt stånd mot henne. Hon förde handen längs resåren i midjan.

Han blåste lätt i hennes öra. Han tog ett halvt steg tillbaka för att tillåta hennes hand att röra hans mage. Hon hade halva handen innanför resåren och han viskade att hon var underbar. Hon stack in hela handen närmast hans hud och förde den neråt. Han viskade att han ville ha henne med sig hem. Hon drog ner resåren mitt fram och skymtade i dunklet hans rosafärgade ollon som hon försiktigt drog pekfingret runt. Han ryckte till, steg tillbaka och drog upp byxorna.

Han drog henne tätt intill sig och lyfte henne från golvet och sa att han skulle bära hem henne. Hon svarade att hon tyckte det skulle vara mer praktiskt om de tog taxi. Då tog han henne i handen och rusade till telefonen.

– Jag släpper dig inte, sa han. Jag är rädd att du är en dröm.

Just då kom Marit som av en händelse förbi telefonen och sa med ovanligt nöjd röst:

– Ska ni gå nu? Tack för i kväll, tack för all hjälp. Ha en riktigt skön natt nu.

Klockan var ett när de kom till hans våning. Hon var så trött och berusad att hon la sig i en säng och somnade direkt. Hon visste inte hur länge hon sovit när han väckte henne med te och smörgåsar och vodka. Det var mitt i natten.

– Jag kunde våldtagit dig om jag ville, men jag ville inte störa dig. Nu är jag hungrig. Vill du ha en macka?

De bredde mackor. Han smekte hennes armar och stoppade in en hand under kjolen.

– Du stannar väl här nu? Det är dumt att byta säng mitt i natten.

Det föreföll som om han hade rätt på den punkten. Hans säng var skön, med svala nymanglade lakan.

– Jag visste inte om jag skulle våga byta lakan för din skull. Det kunde verka beräknande. Men jag gjorde det i alla fall.

– Så du räknade med att jag skulle komma hit i natt?

– Jag hoppades.

Hon bet en tugga av det hårda brödet med leverpastej. Hon märkte att hon var mycket hungrig. Sängen var fint bäddad med gula lakan och gula örngott.

Hon ville inte höra honom tala. Hon var inte säker på att han inte skulle säga något dumt.

Han hade lagt sig intill henne. De höll om varandra, kysstes, klädde av varandra. Allt var bra. Han la sig ovanpå henne och särade hennes lår så att han kunde komma in i henne. Hon låg stilla och kände sig utanför sig själv. Hon tyckte att hon stod bredvid och såg på.

Hon kände en häftig smärta. Han rörde sig snabbt till en början. Efter en stund gjorde han en eftertänksam paus i rörelsen och såg på henne.

– Vad är det för fel? Är jag för liten?

Hon önskade att han inte pratade så mycket.

– Du har det inte skönt, sa han anklagande och drog sig tillbaka från henne med en suck. Du är för hämmad. Du är rädd för sex. Du kan inte njuta. Det går nog över med åren ska du se.

– Tror du det?

– Brukar det vara så här svårt för dig att komma?

Hon kunde inte förmå sig till den lögn som situationen krävde. ”Did you reach your climax?” klingade Dereks ord inne i hennes huvud. ”My what?” svarade hon därinne. Jag har aldrig någonsin ha någon orgasm, det ville hon inte att han skulle veta, det skulle bekräfta hans teorier om att hon var hämmad. Hämmad var det värsta, det hade hon begripit. Hon ville att han skulle vara nöjd med henne.

Hon la sin hand över hans rosa kuk som genast spratt till och blev större. Han hade en enorm svart hårbuske omkring den. Hon tyckte att hans könsorgan var klädsamt med det svarta lockiga håret som fortsatte in mellan benen och ut över skinkorna. Hans bröst var nästan lika lockigt som Fredrik Ekbergs.

Hon smekte honom i den håriga gången mellan benen och hans stånd blev ännu större. Hans lem doftade svagt av hennes kön. Hon rörde försiktigt med handen vid testiklarna och fortsatte uppåt hela vägen mot ollonet. Det utlöste en okontrollerad explosion. Han drog henne till sig och omfamnade henne hårt.

Hon kände hur hans hjärta slog dubbla slag. Han somnade med armarna om henne efter några minuter. Han vaknade igen efter en liten stund men hon slöt hans ögonlock och hyssjade med fingret över hans mun. Hon ville inte höra honom tala. Hon var inte säker på att han inte skulle säga något dumt.

 

6

När det blev måndag på kontoret, var det genomgång av festen. Vem hade dansat mest med vem och vem hade försvunnit med vem och hur stod det till med Hanna och Fredrik Ekberg och hade Marit sett rätt, när hon tyckte att det såg ut som om Fredrik avvek tillsammans med Beatrice Klinge, efter att först ha sänt hem sin fru i taxi eftersom hon var så dålig?

Hanna svarade fåordigt på frågor om Fredriks försvinnande, Marit hade trä at den italienske filmregissören Giancarlo Nanni, som hade föreslagit att hon skulle rita kläder till hans nästa film som skulle spelas in i samproduktion mellan Svenska Filminstitutet, RAI och Roma film. Det lät något det.

Rebecca konstaterade med ett lugn som förvånade alla att hennes man hade legat med premiärdansösen Vibeke Jong i sovrummets dubbelsäng. När de noga gått igenom vem som tagit vem på brösten, mindes de plötsligt Nina. Hon hade njutit av att höra dem i början. Det var just detta som hon hade drömt om, att få sitta med i det riktiga livet.

Men ju längre de talade, desto mer fick hon en känsla av att det inte alls var olikt andra samtal som hon hört efter fester. De var identiskt samma samtal som efter den hippan när hon var tolv, även om handgreppen var olika. Ju närmare det kom den punkt när hon visste att de skulle vända sig åt hennes håll, desto mindre blev hennes intresse.

– Var han bra i sängen?

Det hörde hon som en återkommande fråga i de erotiska förvecklingar som diskuterades runt omkring henne.

– Nu måste Nina berätta hur det var med Mikael, sa Marit.

– Det var väl bra.

Alla runt bordet skrattade.

– Väl bra? Vad betyder det? Det var det minst entusiastiska jag nånsin hört! Så illa kan det ändå inte ha varit. Mikael är en mycket förstående älskare, tycker jag.

Det var Rebecca som yttrade sig och tonen var bestämd. Nina kände sig omtumlad. Det var en främmande modell för henne, människor som både gjorde det och talade om det.

– Du vill inte prata om det? Var det så illa?

– Jag har inte sagt att det var illa.

– Men hur var det då?

– Bra.

– Jamen mer! Mer exakt?

– Du behöver inte berätta något alls om du inte vill, sa Hanna. Men alla är nyfikna, eftersom Mikael slog vad med Mats om att han skulle få dig i säng antingen under eller efter festen. Dom vill veta vem som vann vadet.

– Då får dom väl fråga Mikael, sa Nina.

Det ringde samtidigt i båda telefonerna och hon räddade sig genom att gå och svara. Problem med sömnaden igen och nu ville fabriken meddela att det var fullbokat så det fanns ingen möjlighet att sy upp ersättningsplagg i det nya och starkare tyg som Lao-Tse önskade. Och fabriken tänkte inte gå med på någon skuld till skadan, ekonomiska krav skulle helt tillbakavisas. Hon överlämnade luren till Marit som blev blekare under samtalets gång.

– Nu vill jag gå ut och äta lunch, sa Marit när hon lagt på luren. Men jag har lovat min faster att hon skulle få komma upp och prova ut ett par plagg ur förra årets provkollektion. Kan du hålla ställningarna här om vi går på Rendez-Vous? Du kan låta henne titta på dom reklamerade klänningarna också, om det finns något som tilltalar henne. Där ligger prislistan. Du tar emot och skriver ett kvitto.

När de hade gått satte sig Nina vid fönstret mot Strömmen och bara tittade. Det ångade i det öppna vattnet. Solljuset gjorde diset självlysande. Isflaken gled sakta.

I fickan hade hon ett brev från Svein i Stavanger. Hon tog ut hans tunna brev ur det bruna kuvertet från Norsk Rikskringkasting och läste det igen.

”Nina” började det. Inte ens kära Nina.

”Jeg kommer till Stockholm om sju uker för att sälja fyrskeppet. Jeg har fått tillbud om jobben som chef för radions utrikesredaktion och det kan jeg ikke tacke nej till. Jeg har gitt opp planen på att låta bogsera fyrskeppet till Stavanger. Jeg har tänkt mycket på dig. Jeg syns ikke att vi avslutade det vi hade. Du bara försvann. Jeg skulle gärna vilja trä a dig kvelden den femtonde februar. Om du kunde komma ville det glede meg meget. Jeg håller på att bli helt norsk igen. Jeg skulle vilje förklara vad jeg tror hände när du gav dig iväg. Varför jeg bar mig så enfal- digt åt. Hoppas inget har frusit sönder på Oskarsgrundet, jeg har hört att vintern varit kempekald i Stockholm. Hvis du ikke är där klockan sju antar jeg att du inte kommer. Din vän Svein.”

Fanns det några tecken på att han trots allt fortfarande älska- de henne? Nej. Din vän, det var allt.

Ja, den gröna vågen är en utmaning. Inget för den försiktiga typen, nej, det är nog sant.

Marits faster var en liten rund dam med blont hår som stod som en sky runt ansiktet. Nina hjälpte henne att leta fram de kläder som fanns i storlek fyrtiotvå, eller om det kanske skulle vara fyrtiofyra.

Efter att ha sett fastern inklämd i några fyrtiotvåor var Nina övertygad om att fyrtiofyra var bäst, men fastern själv höll på fyrtiotvå. Hon tyckte mest om tvärrandiga klänningar som satt hårt åt. De runda låren växte på bredden av det vågiga bandet som löpte tvärs över kroppen, men fastern hade fäst sig just vid Vågen och just i den färgen, ettrigt gul med den ena gröna vågen över bysten och den andra över låret.

Nina kunde inte säga emot. Det var hennes uppgift att sälja, inte att predika sin mening om en fasters klädsmak. Ni ser dubbelt så bred och kort ut, ville hon säga, men hörde i stället sin egen röst instämma i alla fasterns lovord över klänningen som missklädde henne så fruktansvärt.

– Ja, färgen är verkligen underbar.

– Ja, den gröna vågen är en utmaning. Inget för den försiktiga typen, nej, det är nog sant.

– Att gult inte skulle passa blonda, nej, det har jag inte hört. Det är väl bara en fördom.

Fastern köpte tre klänningar som alla såg lika maskeradaktigt egendomliga ut på hennes kropp och ett par smala långbyxor som hörde till. Hon köpte dessutom två cerisrosa av de reklamerade. De hade djup urringning och kort ärm och ck den blekrosa fasterhyn att se violett och blåfläckig ut.

– Det kommer att bli vackert till sommaren när hyn är brun, försäkrade Nina. Hon skrev kvitton och kände sig nöjd och samtidigt inte nöjd. Hon tyckte att hon hade lurat på en faster fem klänningar av vilka hon inte borde ha köpt någon. Fastern hade säkert råd, ändå kändes det konstigt. Precis som hon själv absolut inte ville bli behandlad när hon köpte kläder, hade hon nu behandlat sin första kund. Men när de tre cheferna kom tillbaks från lunchen var de nöjda.

– Vad gjorde du med min faster, hon som hade tänkt köpa högst två klänningar, undrade Marit leende.

Jag tror ni har missförstått den här branschen, sa Jill rakt ut. Folk vill ha nyheter, det är själva grunden.

Klockan halv tre kom Jill Alsten upp för att titta på den nya kollektionen. Hon fick ett glas sherry, ostbågar och ett informationsblad om årets kläder: de skulle passa ihop med fjolårets kläder, och många modeller fanns kvar, så att den som förälskat sig i något favoritplagg skulle kunna finna det än en gång.

– Jag tror ni har missförstått den här branschen, sa Jill rakt ut. Folk vill ha nyheter, det är själva grunden. Kanske tidningen Vi kan vara intresserad av att presentera er präktiga repris på fjolårets framgång, men det är absolut ingenting för Damernas Värld. Vi är en nyhetstidning.

Medan hon så utdömde alla deras mödor, stod hon vänd mot det runda stället där de visade kläderna hängde på sina galgar och bläddrade intresserat i dem. Marit kunde inte låta bli att höja ett ögonbryn när Jill tog fram en blekt aprikosfärgad klänning med smala ränder i violett, höll den framför sig mot spegeln och sa:

– Ganska klädsam. Vacker mot hyn. Kan jag få den?

– Du får den för etthundrasexton kronor, det är vårt pris. I affären kommer den att kosta etthundrasjuttio.

– Ni har väl pressrabatt?

– Hur mycket skulle det vara?

– Många erfarna firmor har pressexemplar av de mest omtyckta kläderna.

– Det har inte vi, sa Marit och hennes röst blev vass.

– Etthundrasexton, femtio procent på det, femtioåtta?

– Jag tror inte vi har någon pressrabatt alls, sa Marit.

– Det är nog ganska oklokt av er, sa Jill och hängde motvilligt tillbaks sitt fynd. Jag hade faktiskt tänkt låna med mig några plagg för fotografering, men jag tror jag ändrade mig.

– Det kanske är lika bra det, förra säsongens fotograferingsplagg från er fick vi aldrig tillbaka.

– Det var egendomligt. Och ni efterlyste dom inte hos redaktionen heller?

– Inte sedan vi sett era medarbetare bära dom på stan.

– Det var väl bra reklam för er. Tänk på att ni behöver all press ni kan få, flickor.

Jill stod i ytterdörren och vinkade med handen bakvänd. Hon log ett strålande leende och stängde själv efter sig.

– Jävla förbannade apmara, sa Marit och tog stöd mot skrivbordet.

– Det heter satmara, sa Hanna.

– Satapa, jävla helvetes förbannade satapa, viskade Marit sammanbitet och tyst.

– Där rök hela Åhlén och Åkerlund i ett enda huj, sa Rebecca. Husmodern, Vecko-Revyn, Idun-Veckojournalen.

– Och Vi kommer inte att göra något, för KF:s inköpare ringde i morse och sa att dom kommer inte att köpa ett enda plagg.

– Vad har det med tidningen att göra, undrade Nina.

– KF äger Vi. Där står mycket om kläder, men bara om sådana som tillverkas av KF eller säljs i Konsum.

– KF:s inköpare, var det den där sura gubben som satt och såg tjurig ut i fredags, frågade Nina.

– Just han. Han sitter där i sin grå kostym och låtsas veta vad landets kvinnor vill ha för kläder. Mina egna åsikter är helt ointressanta, sa han igår, jag gör en strikt saklig bedömning. Den här kollektionen passar inte in i årets modebild. Jag försökte förklara att det är precis det som är poängen, att folk ska kunna köpa något annat än årets modebild, att man ska ha ett annorlunda urval och en möjlighet för kunderna att frigöra sig från modediktaturen. Vilken diktatur, frågade han upprört. Välj era ord fröken lilla, diktatur är ett farligt ord.

– Att han vågar kalla dig för lilla fröken, sa Nina.

– Alla under femtio är nog lilla fröken för honom, suckade Marit.

– Lao-Tse borde ha egna affärer, som Marimekko, sa Nina. Så slapp ni det här med inköpare och sura journalister.

– Det har varit en tanke. Vi diskuterade det från början och beslöt oss för att inte satsa på den linjen. Egna affärer blir alltid en exklusiv angelägenhet för ett privilegierat fåtal. Vi ville sälja våra kläder överallt där människor handlar. Vanliga människor, arbetarklassen. Helst ville vi sälja genom Epa och Tempo, men dom kommer inte ens hit och tittar. KF kom åtminstone hit.

– Jag tror vi måste ompröva våra tankar på den punkten, sa Hanna. Vi klarar inte en säsong till som säljer lika dåligt som den här ser ut att göra.

Varför ska vi hålla på någon tjusig moral och gå under, medan kapitalisterna ger bort kläder och överlever?

Medan de fortsatte sin bekymrade diskussion om framtiden ringde Beatrice Klinge. Hon hade en stark och kvittrande röst som spreds från telefonluren ut i rummet om man avlägsnade luren en centimeter från örat. De hörde alla hennes inställsamma och skräckinjagande pärlskratt.

– Hallå tjejer! Hur har ni det? Är det nån idé att beställa tid för en visning eller ska vi ta fjolårets bilder i tidningen? Ryktet går att ni inte alls har några nyheter att komma med.

– Du kanske vill komma hit och bilda dig en egen uppfattning? Du är välkommen i så fall, svarade Hanna artigt.

– Så du tycker att det är värt besväret? Jag är ju hemskt upptagen, vet du. Nej hördu, jag bara skämtar, det begriper du väl. Ni tål väl litet skoj, va? Ni får inte ta er själva för allvarligt. Jag kommer i morgon, ska vi säga klockan två?

De sa klockan två. Fortsatte det så här skulle inte en klänning säljas och de som eventuellt såldes skulle inte efterfrågas i affärerna för ingen skulle veta att det fanns några nya Lao-Tse-klänningar. Ekonomin tillät ingen annonsering, de hade räknat med samma vänliga bemötande från modejournalisterna som förra året och dessutom annonser från butikerna som köpte.

– Om Beatrice Klinge väljer ut något plagg som hon vill ha med pressrabatt, så säg att rabatten är hundra procent och slå in paketet fint, sa Hanna när hon lagt på luren.

– Ska vi verkligen gå med på sånt! Rena mutor! Marit var upprörd. Om dom inte gillar våra kläder kan vi väl inte köpa dom med en klänning.

– Det verkar gå bra, efter vad jag sett hittills, sa Hanna. Och kan man komma någon vart med så billiga mutor som hundrasexton kronor får man väl ta chansen. Varför ska vi hålla på någon tjusig moral och gå under, medan kapitalisterna ger bort kläder och överlever?

– Jag undrar vad Marx skulle säga om ett sånt resonemang, sa Marit.

– Uppriktigt sagt ger jag katten i Marx. Ska vi överleva eller inte? Marx bryr sig säkert inte om så här små firmor i vilket fall. Dessutom är han död.

Alla började skratta.

– Här får du lära dig affärslivets hårda verklighet, Nina, sa Hanna undervisande. Du har det på sätt och vis bättre än vi. Du kan bli arbetslös om vi går omkull men då får du ett nytt jobb för vi ger dig ett jättefint betyg. Men vi får betala av våra förbannade skulder halva livet.

– Alltihop är marknadsekonomins fel, sa Marit. Om man brydde sig om vad människorna behövde istället för vad som ger mest vinst, då skulle det se annorlunda ut.

– Jag kan köpa en stor presentask med choklad som vi kan ge Beatrice Klinge tillsammans med hennes favoritklänning, så att hon verkligen känner att vi bryr oss om henne, föreslog Nina.

– Jag hör att du genast förstår vad det hela går ut på, skrattade Hanna. Dock tror jag att det skulle uppfattas som en överdrift. Man ska muta med försiktighet.

– Var har du lärt dig så mycket om hur man mutar, undrade Marit.

– Här. Och när jag skulle sälja mina bildvävar. Ett vedervärdigt smilande inför alla som man visste hade pengar. Herregud vad man har bockat och skrapat med foten inför direktörer och ambassadörer och disponenter och kapitalister med tusen titlar.

– Och landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen, glöm inte dom, la Marit till. Och Statens Konstråd.

Landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen måste sägas representera folket, arbetarklassen, sa Hanna.

Statens Konstråd. Skoldirektionen. Nina tappade intresset för diskussionen och lät istället blicken glida över chefernas skrivbord. De såg olika ut, minst sagt. Marits skrivbord hade en decimetertjock beläggning av räkningar och tygprover och utländska modetidningar och böcker om socialismen och böcker om kvinnofrågan och en ljusblå storförpackning handbalsam från apoteket.

När Marit skulle rita något, grävde hon sig inte fram till den vitlackerade skivan som var skrivbordet, utan hon ordnade om litet bland bråten, så att det bildades ett jämnt underlag för hennes arbete.

På golvet stod hennes stora tygväska. Ingen bar omkring så mycket bagage som Marit. Idag innehöll väskan en flaska tysk fruktsaft att dricka till lunchen, ett praktverk om orientaliska mattor där det fanns fantastiska mönster att inspireras av, en bunt med veckans Gnistan som hon och Rebecca skulle sälja vid Luma-fabriken i Hammarbyhamnen i morgon bitti, tre gröna äpplen att äta under dagen, ett par extra strumpor, eftersom man måste ha hela strumpor när man skulle till banken, två par rena trosor, ett par präktiga och ett par sexiga, huvudvärkspulver, plåster, sax, säkerhetsnålar, tamponger och smink för modefotografering.

Nina var mycket tilltalad av det lätt kaotiska i Marits framtoning. Det var Marit som stod henne när- mast och det var Marit som hade tagit dit henne.

– Ska man aldrig komma längre än så här i livet? Ska man alltid behöva stå med mössan i hand inför klassfienden, frågade Rebecca bortifrån sitt skrivbord. Det syntes inte heller under alla papper. Somliga papper hade ljusbruna ringar av kaffekoppen som Rebecca nästan jämt hade bredvid sig när hon jobbade. Det konstiga var att hon själv ögonblickligen hittade det hon sökte och inte tappade bort några papper.

– Landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen måste sägas representera folket, arbetarklassen, sa Hanna.

– Ändå känns det precis likadant att smila in sig hos dom, svarade Rebecca. Och dom ser på pricken likadana ut.

– Folkets representanter kommer sällan själva från arbetar- klassen, försökte Hanna förklara.

Det skrivbord hon satt vid skilde sig från de andras. Det var blankt. Hanna var ordentlig och tyckte om ordning. Det som hon just arbetade med låg i en prydlig hög vid bordsskivans kant. Pennorna låg nyvässade i en rak rad. I en glasburk stod rengjorda och torra penslar.

– Hur vet man att landstingets inköpsnämnd och Statens Konstråd representerar arbetarklassen, frågade Nina.

– Dom är valda, därför vet man det, sa Hanna.

– Men hur väljer folket Statens Konstråd?

– Det kan jag inte svara på. Men konsten hängs inte i privata kapitalisthem utan på offentliga institutioner där vanliga människor har en chans att se den.

De måste avsluta diskussionen. Det var dags att stänga kontoret för dagen. Ute var det mörkt. Telefonen ringde. Alla fyra spände sig. Rebecca svarade.

– Lao-Tse, yes. Really? Oh yes. Hon stapplade på orden. Really, yes, really. We will.

Det var engelsmännen. En beställning på artonhundrasextio klänningar. Fantastiskt!

Fortsättning följer…

Publicerad
5 dagar sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Torsdag 13 juni, kl: 08:14

Igår när jag vaknade upptäckte jag att min dotter fortfarande sov. Jag hann scrolla igenom mina sociala medier för att kolla hur det går med mina kampanjer. Många visningar men tyvärr dåligt med stöd.

Sama, min dotter alltså, vaknade och vi lekte en stund tillsammans innan vi bytte om och åt frukost. Falafel och te medan min man gick ut för att skaffa bröd.

Efter att jag städat ordning rummet och sett hur Sama fortsätter att kämpa för att lära sig gå så somnade hon på nytt utmattad av ansträngningarna.

Vi fortsatte då att planera för hur vi ska gå vidare med kampanjen att ta oss härifrån.

Det finns en organisationen som hjälper Gazabor med sådana saker, kampanjer på sociala medier alltså.

Till lunch lyckades jag göra några ostpajer som vi åt innan vi gick ut en sväng. Min man hämtade vatten medan jag rullade runt Sama i vagnen på den närliggande marknaden.

Senare på eftermiddagen satt jag tillammans med våra grannar och pratade. Väl hemma igen föll Sama i djup sömn.

Förhandlingarna verkar fortfarande pågå men under tiden lider folk av hunger, bombningar och förstörelse.

Jag försökte göra popcorn. Det misslyckades. Jag antar att det var dålig kvalitet, men till slut fick jag ändå ihop till en liten skål.

Pratade också med min mamma under kvällen. Vi hade inte haft någon kontakt på hela dagen på grund av att telefonnätet låg nere. Det känns viktigt att försäkra sig om att hon och resten av familjen är okej.

Efter det gick jag och lade mig till ljudet av bomber och flygplan. Sama vaknade flera gånger under natten, ljuden skrämmer henne, men jag lyckades trösta henne och hon kunde ganska snabbt somna om.

Lama Majdi

Onsdag 12 juni, kl: 10:20

Återkommande dagar av tråkig väntan på det faktiska resultatet av förhandlingarna som nu pågår. Bägge parter med klausuler och reservationer som de vill ha med. Samtidigt fortsätter beskjutningen och eldstriderna tycks aldrig avta. Varje gång ny förstörelse och nya offer. Överallt i hela Gaza…

Dagens lunch bestod av potatis med tahini, risk och några gröna paprikor jag fick tag i: Det smakade bra. 

Däremot finns det fortfarande många varor som är otillgängliga, som till exempel rengöringsmedel och fryst kött. Priserna är dessutom ofattbara. En liter bensin eller ett kilo gas till matlagning: 25 dollar. Knappt någon har råd.

Men som al-Shafi´i (Muhammed ’Idris ash-Shafi’i född 767 och död 827 och den person som tillskrivits grundandet av den tredje största sunnitiska rättskolan, reds anm.) ”Svårigheterna kommer inte att vara för evigt, och lättnaden kommer där efter, även om jag en dag trodde att det aldrig skulle ta slut.”

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Victor Pressfeldt och polis på plats i samband med tältprotest i Lund.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren

Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter

Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.

Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.

Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.

Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.

– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.

Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.

– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.

Vill inte ha dialog med studenterna

Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.

”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”

En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.

Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT

Polisen upplöste lägret

I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.

– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.

Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.

Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.

– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.

– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.

Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.

Felaktig anklagelse om flaskkastning

I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.

– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon. 

I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet.
Foto: Johan Nilsson/TT

Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.

– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.

Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften. 

– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier. 

Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.

Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT

– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.

Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.

I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.

SVT: ”nåddes sent av informationen”

Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.

Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.

Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka.
Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT

SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.

– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.

Griper demonstranter

På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.

– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder. 

Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig. 

– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.

Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.

Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.

Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.

– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.

”Helt uppdiktat”

– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.

Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.

– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst? 

Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.

– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.

För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.

– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.

Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.

– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.

Polisen: ”Första uppgifterna är skissartade”

Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.

– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.

Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?

– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.

Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?

– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara ”Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.

SVT svarar på kritiken

Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.

Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT

Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?

– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén

Henrik Johansson:
Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle

Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.

Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.

Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.

Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.

Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa

Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.

Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.

I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?

Behov av utopier

För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar. 

Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.

Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.

Vägen dit går genom organisering.

Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Gabriel Kuhn är generalsekreterare för SAC Syndikalisterna.

Tål den svenska modellen inga kritiska röster?

”Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.

Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.

De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.

Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.

Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Medicarrier ägs av Region Stockholm

Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.

Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.

För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.

”Tål den svenska modellen inga kritiska röster?”

Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.

Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.

Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

SMS från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 11 juni, kl: 10:01

Igår var det den 10 juni och jag hade förväntat mig betydligt starkare reaktioner efter Gantz avgång från det israeliska krigsrådet och den fruktansvärda Nuseirat-massakern som dödade omkring 280 civila där de sökt skydd i flyktinglägret.

FN:s säkerhetsråd har nyss beslutat att godkänna resolutionen om vapenvila och enligt den ska krigets avslutas i tre steg. Både Israel och Hamas har välkomnat förslaget och för oss i Gaza råder en allmän stämning av glädje, dock utan firande.

Vi är ju vana att bli besvikna och det har meddelats om vapenvila tidigare men trots det har kriget fortsatt.

Om nu kriget skulle upphöra kommer många av oss att få återvända till våra förstörda hem i samhällen helt tomma på liv. 

Och det är sant att vi har förlorat allt, men vi måste försöka bygga upp våra liv igen eftersom vi förtjänar det. Vi förtjänar att leva och vi förtjänar frihet.

Vi kommer aldrig att ge upp de tankarna!

Lama Majdi

Måndag 10 juni, kl: 08:45

Igår var det den 9 juni och jag undrar hur länge vi ska behöva vakna rädda och ängsliga över allt som händer. Även när Gantz nu meddelat att han hoppade av Israels krigsråd så kommer väl Ben Gvir i stället. Han som tidigare sagt att han vill släppa en atombomb över Gaza och förinta oss alla.

Alla människor i Gaza, inklusive jag själv, har sedan kriget började förvandlats till politiska analytiker. Vi förväntar oss nyheter som innehåller hopp för att på något sätt lura oss själva att känslan av lättnad är nära. 

Men samtidigt: När kriget väl slutar så kommer de svårigheter vi då står inför vara de bittraste eftersom vi har förlorat allt: Våra besparingar, hem och våra nära och kära med barn som tvingats växa upp utan att veta vad barndom egentligen innebär.

Ja kriget kommer någon gång att ta slut. Men omvärldens förräderi och de vi tvingats uppleva kommer aldrig att suddas ut ur våra tankar.

Lama Majdi

Söndag 9 juni juni, kl: 09:03

Igår var det den 8 juni och en av de mest skrämmande dagar jag varit med om. Massakern tog livet av minst 210 oskyldiga människor.

Fullt av eldstrider och obeveklig beskjutning överallt. Något som påminde mig om den där dagen i november när lägenheten ovanför oss bombades och alla där inne dödades. Det var jag då jag träffades av splitter och fick den där knäskadan som tack och lov läkte.

Men just nu är det bara känslor av rädsla och sorg som överväldigar oss: Vi vet inte längre var eller när nästa anfall kommer och vilka av oss som är måltavlor.

Jag har försökt att kontakta alla mina vänner för att informera dem om vår situation och att det inte längre finns några garantier för vad som kan hända.

På eftermiddagen minskade intensiteten i bombningarna och Israel meddelade att de återhämtat några av de som togs som gisslan.

Hela den här så kallade operationen måste ha varit ett underrättelsesamarbete mellan Israel och USA.

Och USA som hävdar att de vill stoppa all blodspillan: Vilken skam!

Jag försökte sova, och lyckades faktiskt en liten stund, innan ångesten och sömnlösheten återigen tog över.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket av migrantarbetare finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt, menar Emil Boss. Foto: Gustaf MŒnsson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Lönegolvet har inte stoppat fusket

I ett försök att råda bot på förtrycket av migrantarbetare i Sverige införde regeringen i oktober 2023 ett lönegolv för arbetstillstånd. Ett halvår senare kan jag tyvärr rapportera att fusket fortsätter som vanligt, skriver Emil Boss.

”Så här gör vi för alla anställda. Byggnads och Migrationsverket kräver 195 kronor per timme, men vi betalar bara 159, så du måste betala tillbaka en del varje månad.” 

I ett inspelat samtal med en rivningsarbetare förklarar chefen hela upplägget. Alltihop skrivs sedan ut i prydliga SMS till alla anställda månad för månad. ”detta är den normala lönen (…) men detta är vad Migrationsverket kräver”. Chefen skickar en beräkning på hur mycket som ska betalas och den anställde gör en banköverföring av samma summa till chefens privatkonto. Ena månaden 6720 kronor. Andra månaden 10 650 kronor. 

Vid några tillfällen är det kontanter som gäller. Chefen skriver då vart den anställde ska åka för att möta henne och lämna pengarna. Samma sak på ett annat rivningsföretag: I tydliga SMS berättar företaget för alla anställda vilken timlön som egentligen ska betalas (den Migrationsverket kräver) och vilken timlön man betalar i verkligheten. Båda bolagen har kollektivavtal med Byggnads.

Snabb anpassning till nya lönegolvet för fuskande bolag

Utöver trettio till fyrtio kronors skillnad i timlönen betalar bolagen inte någon övertidsersättning eller OB, inte det SL-kort kollektivavtalet kräver och de anställda får själva betala för sina säkerhetsutbildningar och sina ID06-kort (en sorts säkerhetskort som krävs på svenska byggen).

Medan jag skriver detta kommer min kollega David in med ytterligare två nya ärenden. Samma öppna upplägg, samma kollektivavtal, ett av bolagen är till och med medlemmar i Sveriges Byggindustrier. I SMS:en står summorna och på en inspelning räknar den anställde sedlar: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex tusen tillbaka, varsågod”. Chefen säger att det egentligen fattas några hundralappar men att han bjuder på dem.

De fuskande företagen i byggbranschen tycks ha anpassat sig snabbt efter det nya lönegolvet. Det är mest lite större summor som betalas tillbaka. Förtryckarna är tydligen inte oroliga varken för myndigheterna eller för Byggnads eftersom de öppet skriver ut sitt fusk i hundratals SMS till mängder av anställda.

Att det skulle bli såhär var en lågoddsare. Politikerna har missat en dimension av problematiken. Så länge vanmakten hos arbetarna är tillräckligt stor kommer skurkarna kunna anpassa verksamheten efter nya lagar och regler. Det de förlorar på gungorna tar de så att säga igen på karusellerna. 

Facklig organisering enda motmedlet

Detta är ingen nyhet för arbetarrörelsen, så har det alltid fungerat. Ett tydligt exempel utspelade sig i Sydafrika för tio år sedan när lantarbetare strejkade och höjde minimilönerna med över trettio procent. Gårdsägarna svarade då omedelbart med att höja hyrorna motsvarande summor.

Så länge migrantarbetarna är vanmäktiga riskerar lagreformerna att resultera i större påtvingade uttag i bankomater. Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt. 

Återinför risken för de arbetslivskriminella bolaget. Ändra på sikt normerna i själva maktrelationen. Få bolagen att kalkylera med att arbetarna kanske går med i facket och att det kan skapa stora merkostnader när de stulna lönerna krävs tillbaka och kunderna drar sig ur samarbeten. 

Vad kommer att hända med de där två bolagen? Samma som vanligt. Syndikalisterna rycker ut och ser till att Byggavtalet följs. Det tjänar alla arbetare på.

Publicerad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Lördag 8 juni juni, kl: 10:54

Johan, jag vet inte om jag kommer kunna kontakta dig så länge till. De går in här i Deir al-Balah nu och allt är kaotiskt.

Men här kommer åtminstone gårdagens dagbok.

7 juni och vi vet inte längre hur det känns att sova. Faran är närmare än någonsin och min dotter vaknar och skakar av rädsla vid varje ny bombning. Sömnlösheten är total.

Frukosten består nu mer av sådan vi får från hjälpsändningarna. Det bara att äta vad som finns tillgängligt oavsett hur det smakar eller vad det är. 

Men på ett sätt får man vara tacksam för det lilla vi trots allt får.  För folk här svälter och dör av hunger och brist på sjukvård just nu. 

Jag lyckades åtminstone ge min dotter lite mjölk imorse som hon drack medan hon tittade på min telefon.

Senare tog min man och jag med henne ut. En tur till marknaden för att försöka få lite energi.

Att se människorna där och alla nya ansikten gör henne glad mitt i allt som pågår.

FN har nu lagt till israeliska militären på sin internationella lista över de som skadar barn i konflikt.

Åh alla frihetsälskande människor runt om i världen. Fortsätt att stå upp för oss och tvinga fram en ny verklighet. Fortsätt pressa era ledare att säga ifrån mot folkmordet som pågår.

All kärlek till er som stödjer oss och fortsätter att protestera mot kriget.

Mina djupa och kärleksfulla hälsningar till er.

Från min tillfälliga tillflyktsort i Deir al-Balah, mitt på Gazaremsan.

Lama Majdi

Fredag 7 juni juni, kl: 11:40

Jag har förlorat passionen för nästan allt här i livet på grund av den hopplösa situationen som vi befinner oss i.

Ändå har jag någonstans ett litet hopp om att det en dag kanske kan bli bättre.

Jag spelade in en video igår där jag försökte berätta om allt som händer. Tyvärr fick den inte så många visningar.

Däremot har jag blivit bättre efter några dagars sjukdom. Men fortfarande: Bomber överallt och minst 40 dödade i den där fruktansvärda attacken mot en UNRWA-skola där folk sökt skydd. De sade att det skulle vara en säker zon…

Den allmänna känslan just nu är frustration och faran kommer hela tiden närmare och närmare. Natten till igår var fylld av stridsflyg och hårda strider. Jag har helt förlorat förmågan att sova utan att hela tiden vakna till.

Lama Majdi

Torsdag 6 juni juni, kl: 09:13

Igår var det den 5 juni och jag vaknade utmattad, trött och desperat. Det blir farligare för varje dag som bombningarna tilltar här i Deir al-Balah.

Jag har svårt att ens hitta en gnutta hopp just nu med min kampanj. Ändå finns det inget annat alternativ än att fortsätta med den för att någon gång kanske lyckas återuppbygga våra liv.

Utmattad av sjukdom så lyckas jag dock fortfarande ta hand om min dotter tillsammans med min man som också hjälper till.

Byggnaden vi bor i har skakat flera gånger det senaste dygnet och skottlossningen utanför fortsätter oavbrutet. Samtidigt och hela tiden, det där ljudet av drönare och stridsflygplan ovanför oss. Vi är i verklig fara nu, mer än någonsin under det här kriget.

Jag slutade lägga upp mina filmer och berättelser på instagram eftersom deras policy inte längre tillåter palestinskt innehåll. De snarare bekämpar det, vilket har påverkat mina besökssiffror.

Jag är djupt frustrerad för ingen verkar längre bry sig om vårt lidande. Vad mer är det som de vill ha?

Efter att vi förlorat allt: Våra pengar, hem, nära och kära så vill de nu att vi ska dö och sluta existera. Skam över er och er falska medmänsklighet. Vi har fått nog!

I slutet av dagen kände jag mig lite bättre. Vi drack te och lekte med vår dotter.

Hejdå, och hoppas att vi kan ses någon gång. Om vi nu överlever det här.

Lama Majdi

Onsdag 5 juni juni, kl: 11:24

Hej Johan, förlåt att det dröjt med mitt meddelande. Men jag har mått väldigt dåligt den senaste tiden, det därför du får det först nu.

Igår var det den 4 juni.

Min feber tilltog och jag var sjuk för andra dagen i rad. Eftersom jag ammar finns det knappt några sätt att minska smärtan från huvudvärken så det blev en tuff dag där jag varken orkade äta eller dricka för att bli bättre. 

Min man tog hand om vår dotter medan jag vilade. Samtidigt påbörjade Israel ”en militär operation” i de centrala delarna av Gaza dit vi flytt och beskjutningen har därför eskalerat kraftigt de senaste dygnen. Ofta alldeles i närheten av oss. 

Vår byggnad skakade flera gånger av bomberna vilket gjorde att vår dotter inte kunde sova på hela natten. Det gör knappast min trötthet mindre. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades somna, men till slut gick det ändå.

Jag önskar faktiskt inte att någon människa ska behöva leva under våra förhållanden eller ens komma i närheten av att smaka på den bitterhet jag känner just nu.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Strax efter klockan 11 på tisdagen lämnade de första strejkande sjuksköterskorna arbetet på Södersjukhuset i Stockholm.
De strejkande sjuksköterskorna kräver bättre arbetsvillkor och kortare arbetstider. Foto: Johan Apel Röstlund

Applåder och hurrarop när sjuksköterskorna gick ut i strejk

Applåder och hurrarop mötte sjuksköterskorna på Södersjukhuset i Stockholm när de gick ut i strejk på tisdagsförmiddagen. Precis som i resten av landet kräver de kortare arbetstider för att orka fortsätta jobba och på parkeringen utanför sjukhuset var stödet stort.

– Vi är så tacksamma för det och vi tänker inte ge oss, för vården håller på att krascha, säger intensivvårdssjuksköterskan Lotta Dickman när hon kliver ut genom huvudentrén några minuter efter klockan elva den första strejkdagen.

Se videon när sjuksköterskorna på Södersjukhuset gick ut i strejk.

Det var rörda ansiktsuttryck på de 38 sjuksköterskorna som ingår i Vårdförbundets första strejkvarsel på Sös när de under tisdagsförmiddagen lämnade arbetsplatsen med sina skyltar om rimliga arbetsförhållanden.

Patienter och lunchlediga kollegor samlades vid entrédörrarna för att applådera och önska lycka till.

– Ni har en tuff arbetsgivare, men jag håller på er, sade en man på kryckor och klappade en av de strejkande på axeln.

En taxichaufför tutade ute på parkeringen och sträckte ut armen genom det nervevade fönstret på sin svarta bil som en hälsning. 

– Fortsätt kämpa.

”Alla vi har pratat med tycker att vi ska ta fighten”

I solen utanför den väldiga byggnaden, uppförd 1944 och länge Nordens största sjukhus, står strejkvakten Carin Lhotsky Andersson. Hon är sjuksköterska och förtroendevald för Vårdförbundet och ler när hon pratar om stödet de fått från allmänheten inför den infekterade konflikten med arbetsköparoraginsatonen Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Carin Lhotsky Andersson upplever att allmänhetens stöd för strejken är stort där hon står utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund

– Strejk är ju vår sista åtgärd och egentligen vill ju ingen det här men det sitter en propp på SKR och då måste vi trycka på och visa att vi menar allvar. För om vi får rimligare arbetsvillkor så får patienterna en bättre vård och det tror jag folk förstår. Alla vi pratat med här på morgonen tycker att vi ska ta fighten.

Många som samlats den här första strejkdagen vittnar om samma sak. För att orka jobba heltid inom vården krävs bättre villkor och kortare arbetstid. Frågan är långt ifrån ny och frustrationen har vuxit med åren. 

Foto: Johan Apel Röstlund

63 000 vårdarbetare vägrar arbeta övertid

Under pandemin kallades vårdarbetarna hjältar. Men trots uppmaningar om bättre villkor har arbetsköparna inte gett med sig. 

Underbemanning, över tre miljoner övertidstimmar och ibland inte ens tid för att gå på toaletten. Arbetsförhållandena har gjort att många sjuksköterskor och andra vårdarbetare lämnat yrket. Andra har tvingats gå ned i tid för att orka med. Med försämrad lön och pension som följd.

När nu strejken är ett faktum hoppas Vårdförbundet att deras varsel ska ge resultat. 63 000 av fackets medlemmar ingår redan i den övertidsblockad som pågått sedan slutet av april och om inget händer de kommande dagarna tas ytterligare 1 900 anställda på landets hälsocentraler ut i strejk den 11 juni nästa vecka.

Lotta Dickman håller upp sitt plakat och kramar om en kollega. Hon har jobbat länge inom vården och märkt förändringarna som skett.

Övertid och knappt tid för lunch. Strejken handlar om de försämrade arbetsvillkoren inom vården. Foto: Johan Apel Röstlund

– Våra villkor hotar Sveriges offentliga sjukvård. Sedan slutet av 1990-talet har vi sett hur patientsäkerheten varit i fara och det har bara blivit värre. Men när vi sagt det har politikerna och andra ansvariga svarat med att ”nej det är inte patientfarligt”. Så plötsligt nu, när några få går ut i strejk då är det plötsligt jättesamhällsfarligt. Vi behöver kortare arbetstider för sjukvården håller på att krascha. Det är dags att lyssna på oss som vet, säger hon.

Förutom på Södersjukhuset i Stockholm inleddes under tisdagen även strejker på bland annat Skånes och Norrlands universitetssjukhus, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och på Linköpings universitetssjukhus.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Här en satir inför EU-valet. Foto: Tomas Oneborg/TT, Privat, Montage: Arbetaren

Edvin Alpros:
Välfärdsmiljardärer bakom nya Segelbylistan i EU-valet

Du får ha vilka åsikter du vill, men bör ha tillgång till egen helikopter, skriver Edvin Alpros inför att Segelbylistan startar upp lagom till EU-valet.

Goda nyheter alla välfärdsmiljardärer, yrkespolitiker och andra utsatta grupper.

Lagom till EU-valet startar vi upp Segelbylistan!

Segelbylistan ska inte uppfattas som ett konventionellt parti, utan ska mer ses som en valsamverkan eller en sorts inkomstförsäkring för människor som vant sig att leva ett glamoröst liv på skattepengar men nu riskerar att röstas bort eller, gud förbjude, se sitt eget flyktingmotstånd resultera i att det inte längre släpps in några flyktingar att göra miljonvinster på.

I takt med att profitkvoten tenderar att falla har vi börjat inse vilken marknad som är tryggast att investera i, och den marknaden kallas skattepengar! Precis som med vilken friskola eller nätläkare för förkylda som helst så är Segelbylistan ett upplägg som, rätt hanterat, kommer att ge en rejäl avkastning av skattemedel för en oöverskådlig framtid.

Kommunikationsavdelningen viktigare än politiken

Eftersom att politik är en förtroendebransch kommer vi att, utöver att avlöna våra politiker, lägga fokus på att finansiera vår kommunikationsavdelning. Politiken i sig är inte så viktig längre, och vi har därför köpt in en slumpgenerator som matas med bindgalna inlägg från förintelseförnekare på twitter och offentliga uttalanden från regeringen, eller om det var tvärtom, och ut får vi intetsägande politiska förslag ämnade att appellera till reptilhjärnan. Redan vid första körningen blev vi nöjda med vårt politiska program:

1) Stoppa woke, sänk skatten för aktieinnehav!

2) Förbjud alla pronomen, de har inget i Europa att göra!

3) Avskaffa allemansrätten, gängkriminella ska inte kunna tälta gratis!

4) Lös bostadsbristen – större fängelsen nu!

Segelbylistans kommunikationsavdelning kommer att särskilja sig ifrån mindre sofistikerade trollfabriker i det att vi ämnar avstå från att attackera våra egna samarbetspartners och istället enbart trakassera de riskfria grupperna: invandrare, homosexuella, muslimer, tiggare och kvinnliga politiker.

Vi har dessutom försäkrat oss mot eventuella skandaler genom att ha köpt in ett globalist-alarm som går av ifall det vänsterliberala etablissemanget skulle försöka infiltrera oss. Det är programmerat att upptäcka tofu i matlådor och människor som inte skrattar helhjärtat när vi tittar på Gudarna måste vara tokiga på våra aw:n.

Vi har fortfarande platser kvar att fylla och vi söker nu fler kandidater från Stockholms innerstad, Gran Canaria och Bryssel som befinner sig i riskzonen att förlora sin direkta tillgång till skattemedel. Vår profilering skall vara ”Stå upp för den lille människan!”. Du får ha vilka åsikter du vill, men bör ha tillgång till egen helikopter. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 4 juni, kl: 10:36

Jag har blivit smittad av min mans infektion så nu är det plötsligt jag som behöver medicin. Men trots att jag känt mig svag och haft huvudvärk hela dagen så måste jag uppfylla mina skyldigheter. Det är extra viktigt under de omständigheter som vi nu lever under. 

För kriget fortsätter och igår var det häftiga strider i vårt område. På nyheterna fortsätter de att prata om möjligheten till vapenvila och eldupphör.

Vår granne som skadades i den där skottlossningen med polisen jag tidigare skrev om har dött nu. Det var en hjärtskärande scen med kvinnor som skrek och män som försökte hålla tillbaka sina tårar. Tyvärr en sådan där syn som finns i nästan varje palestinskt hushåll nu.

Samtidigt jobbar jag vidare med min kampanj och försöker att nå ut så gott det går i hopp om stöd.

Min dotter har varit ledsen, men trots min trötthet tog vi oss ut på en kort promenad, vilket gjorde henne på bättre humör.

Livet känns verkligen inte rättvist, men samtidigt måste vi hålla fast vid hoppet. Om fred.

Lama Majdi

Måndag 3 juni, kl: 08:06

Igår började min dag som vanligt. Med den enformiga rytmen av artillerield och drönarnas oväsen. Det har på något konstigt och samtidigt skrämmande vis blivit det normala. Vi har förvandlats till individer som inte längre påverkas av den typen av ljud. Eller om det är så att våra sinnen helt enkelt avtrubbats. 

Min man mår bättre, medicinen hjälpte och han har börjat äta. 

Samtidigt har min dotter allt mer börjat resa på sig. Hon är nästan halvvägs nu och fortsätter oförtröttligt att kämpa och jag ser fram emot att se hennes första steg. 

Förhandlingarna om förslaget kring eldupphör verkar fortsätta men vi ser mest på med tristess efter att ha förlorat hoppet. Gång på gång har vi blivit förrådda, så många gånger under kriget. Av alla.

Åh, världens ledare: Skäms på er för vad som händer. Vi behöver inte längre era pengar. Vi vill bara ha ett rättvist och resolut nej till de kränkningar av mänskliga rättigheter och det folkmord som tillåts fortsätta. 

Hejdå för den här gången

Lama Majdi

Söndag 2 juni, kl: 08:06

1 juni och början på en ny månad i detta krig. Jag kan inte föreställa mig att halva året snart har gått och att allt fortfarande bara pågår. Dagen startade tufft med svår huvudvärk på grund av sömnbrist och drönarnas konstanta oljud. Om det inte hade varit för huvudvärkstabletterna hade jag nog inte sovit alls.

Hörde om att Vita Huset uppmanat bägge sidor att acceptera förslaget om eldupphör. Om det är möjligt? Jag har faktiskt ingen aning.

Min man blev förresten sjuk idag, så jag tog hand om honom och gav honom den vård jag kunde med våra knappa resurser. Tack och lov kände han sig bättre framåt kvällen, men det känns som att han behöver tid att återhämta sig.

GoFundMe-kampanjen gör mig utmattad. 

På natten vandrade jag runt i mina egna tankar. Tänkte på världens ledare som inte gett oss något. Är det inte dags nu? Är ni nöjda med situationen? Ni har svikit oss.

God natt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad