Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 1

1
Nina hade aldrig förut sökt arbete. Nu var hon på väg in i ett stort rivningshus. Det var tunnelbanan som dödsdömt detta vackra hus. Det hette Fersenska palatset och låg mitt i Stockholm, i en vinkel mellan Kungsträdgården och Blasieholmen, mellan Enskilda Banken och Grand Hôtel.

Trapphallen var gammaldags vacker med blomrankor i gipsornament längs taket och stengolv med mönster i. Fönstren var djupa nischer där ett dunkelt ljus silades genom de färgade glasbitarna. Varje fönster visade en bild från en tropisk trädgård med en mörkröd fågel omgiven av vita liljor och gröna palmer.
 
Advokat Torsten Lindholm, fyra trappor. Mässingsskylten var stor och blank. Det hade varit Marit Lindholms pappas kontor. Han hade flyttat till ett finare. Ett modernt kontor i andra höghuset i det nya city som växte upp i groparna efter det gamla Klara.

Fersenska palatset var redan kraftigt nedslitet. Fasaden var avflagnad och rappningen föll av i stora sjok. På en prydligt textad pappskylt läste hon: Lao-Tse Svensk Design AB. Ringklockan hängde lös i sin tråd vid sidan av dörren. Hon knackade. Det var Marit som öppnade.

Hallen var fylld med ytterkläder. Den kalla vintern hade börjat redan i oktober. De tre som startat Lao-Tse var alla på kontoret denna eftermiddag. Det var ett viktigt ögonblick också i deras företags korta liv. De skulle besluta om sin första anställning.

– En anställd med tre chefer, det är litet bak och fram, sa Rebecca Tannberg som kom från skissbordet med en pensel i handen. Du är psykiskt stark va, så du kan förstå vad du måste göra även om du får helt olika besked?

Den tredje delägaren hette Hanna Bylund. Hon satt i telefon och antecknade och vinkade och pratade med en penna i munnen.

Kontorets väggar var vita och dekoren bestod av arbetsredskapen. Hylla efter hylla med garnspolar i olika kvaliteter och i färger som sällan skådats, illande röda och rosa och vrålvioletta nyanser som nästan gjorde ont att se på. Det måste ha lyst ur Ninas ögon, för Hanna började förklara så fort hon lagt på luren.

– Det är våra nya färger, färgskalan för nästa höst. Den ska vara som en smäll i ögat, man måste blinka. Skitfränt och nytt ska det kännas. Det här är färger som inte tidigare funnits på kläder. Det är dom nyaste syntetfärgerna som blir så starka. Dom bleks inte heller. Man färgar in syntetiska material, inte ylle som bara krymper eller bomull som måste strykas, utan acryl som är gjort av olja. Ett fullkomligt evigt material med en fullkomligt evig färg! Man tvättar i maskin och hänger på tork, ingen tidsödande klädvård. Vi har ju viktigare saker för oss. Vem hinner stryka blusar när USA utplånar folket i Vietnam? Kläderna ska man inte behöva tänka på, de ska fungera ändå. Det är vår filosofi.

– Men Hanna! Det var Rebecca som avbröt. Du kan skrämma bort vem som helst med den där filosofin. Hon kanske inte söker filosofipraktik, menar jag, utan modepraktik. Var det inte så?

– Jag sätter på litet kaffe, sa Marit. Ja, Nina, du är dig faktiskt lik sen plugget. Jag minns när du var hemma hos oss och drack eftermiddagste med Danne. Du var tillsammans med en kille, vad hette han nu igen, söt men förfärligt präktig.

– Ingvar?

– Just. Hänger ni ihop än?

– Nej.

Hon tyckte att det gått decennier sedan hon var tillsammans med Ingvar. Så här långt efteråt kunde hon nästan undra om de alls hade varit tillsammans. Annorlunda var det med Svein. Skulle hon berätta om Svein? Nej, hon bestämde sig snabbt för att inte nämna honom.

– Har du någon ny kille?

– Inte direkt.

– Om vi skulle gå igenom jobbet med Nina. Om hon tror att hon passar här. Var är listan med frågorna?

Ingen kunde hitta listan med frågorna. Det var en lista där alla hade antecknat vad de skulle fråga praktikanten.

– Det berättar en hel del om det här kontoret.

– Kan du leta rätt på listor som är jätteviktiga men som saknas just när de behövs, då är du rätt kvinna för jobbet! Nina sa att hon kunde försöka, om det var det som var inträdesprovet.

– Nej, nej, sitt ner, sa Hanna.
Senare vill jag bli textilkonstnärinna, men det verkar så världsfrånvänt. Jag skulle vilja vara till nytta.
Nina tittade ut genom fönstren, som vette mot den intensiva trafiken över Strömbron och det fyrkantiga slottet. Taken var vita av nyfallen snö. På strömmen låg hundratals svanar och blev matade av gatukontoret. Den mörkblå decemberskymningen vilade över staden.

– Om du tror att du ska syssla med konst eller konsthantverk,  då är inte detta rätt plats för dig, det måste vi göra klart med en gång. Här får du inte dra ett streck. Du får bara koka kaffe och gå till posten och svara i telefon. Det roliga vill vi göra själva och dig vill vi ha för allt det tråkiga.

Alla skrattade.

– Du kan få gå mannekäng när vi har kundbesök. Du ser ut som en trettioåtta som skulle kunna gå in i provplaggen.

– Vad vill du göra?

– Vad som helst som behöver göras, svarade Nina. Jag vill lära mig hur det går till på ett sånt här ställe. Senare vill jag bli textilkonstnärinna, men det verkar så världsfrånvänt. Jag skulle vilja vara till nytta.

– Vi är ju alla textilkonstnärinnor, utbildade på Konstfack och allt. Men vi känner som du, att vi vill vara till nytta. Vi lärde oss väva bilder, dyrbara konstverk där vi skulle förverkliga oss själva i vår avskildhet. Om man sen hade verklig tur skulle en rik kapitalist fatta tycke för ens konst och köpa hem den till sitt lyxiga vardagsrum. Jag fick en beställning från en amerikansk diplomat. Han var väldigt trevlig, men man måste ändå hålla på några principer. Inte kan man väva konstverk till amerikanska diplomater.

– Men kläder är något som människor behöver. Dom kan massproduceras. Man kan uttrycka sig politiskt genom att producera kläder.

– Man får inse att människan är både en del av massan och en individ. Fast jag tycker att man kan ifrågasätta om människan har rätt att uttrycka sig som individ under alla förhållanden. Det finns situationer i världen, som nu, när kollektivets mål måste gå före.

– Men hör ni, vi skulle faktiskt tala med vår praktikant. Är det inte lika bra att vi säger som det är från början. Det är så att vi är slarviga och charmiga och vi erbjuder stora möjligheter till politisk fortbildning vid sidan av praktiken. Du får kanske tråkiga arbetsuppgifter, men du får utföra dom bland roliga människor. Vill du börja genast?

– Men ni har inte frågat ut mig som ni skulle göra.

– Man måste improvisera här i livet!

– Då börjar jag genast.

Marit tittade på klockan. Hon reste sig med ett ryck och lämnade sitt rykande kaffe orört.

– Jag måste till banken. Vi ska skriva på lånet! Vem kommer med?

Hon var redan halvvägs inne i en osannolik kappa som såg ut som fem hopsydda ryamattor med lugg i olika längder. Här och där glittrade en guldpärla och någonstans satt en bjällra som klirrade litet när hon rörde sig. Hon blåste som en vind genom kontoret och fångade upp ett papper här och ett papper där. Hennes hår lyste kopparrött ovanför den pälsliknande garnkragen och färgerna böljade vilt i de flygande garnändarna. Hon drog upp kappan och kjolen och visade sina svarta strumpor och röda stövlar och gjorde en cancanliknande spark till avsked.

Rebecca var redan utanför dörren. Bankdirektörer brukade hålla på tiderna.

– Vi är inne i en ekonomisk svacka, sa Hanna. Vi måste absolut ha det här lånet, annars kommer vi inte att kunna betala fabriken för vår vårkollektion. Och om vi inte får in kläderna kan vi inte sälja dom och då blir det konkurs. Men det ska nog ordna sig. Om vi skulle tala om dig nu. Vad har du för löneanspråk?

Det kunde Nina inte svara på. Hon visste inte om en praktikant kunde ha anspråk på lön överhuvudtaget.

– Klart du ska ha lön. Vi vill att alla ska arbeta här på lika villkor, ingen ska ha mer makt eller lön än någon annan.

– Men jag ska vara praktikant.

– Det är sant. Det måste bli litet annorlunda. Men du ska veta att om vi kommer bra överens och trivs med varandra, då får du fortsätta på samma villkor som vi efter praktiken.

– Men jag har ingen utbildning.

– I så fall har du praktiken. Det är en senare fråga. Nu måste vi bestämma hur vi ska ha det från början. Vi har femtonhundra i månadslön var. Om du skulle få femhundra i månaden, till att börja med?

– Då säger vi så. Vad ska jag göra?

– Vänta, jag måste svara i telefon.

Hanna drog i en telefon som satt i en lång svängande arm vid väggen.

– Lao-Tse, godmiddag. Men det förstår jag inte. Det kan ni inte anklaga oss för, det måste vara något misstag på fabriken. Vi kan inte stå med och övervaka sömnaden av varje enskilt plagg. Nej, självklart inte. Självklart inte. Är det verkligen inte ett enda plagg som går att sälja? Då får vi skicka nya ersättningsplagg om ni skickar er leverans i retur till fabriken. Jaså, det vill dom inte. Skicka den hit då. Men vi kan inte få fram en ny leverans så snabbt. Kan vi ordna det så snart det går? Ja, jag beklagar.

Hanna la på luren och såg blek ut över pannan.

– Hörde du? Vi har råkat ut för en fabrik som inte kan sy.

– En syfabrik som inte kan sy?

– Just det. Kunden går in i provrummet med en av våra klänningar och så säger det ritsch och en hel söm går upp. Och fabriken bara blånekar och säger att det är vi som använt okända material som inte håller måttet. Jag tror dom syr med knivar på den där förbannade fabriken.

Hon reste sig och la handen mot tinningen som om hon hade fått huvudvärk.

– Ibland tycker jag synd om kapitalister som har stora fabriker med massor med personal. Så jobbigt som vi har det på vår lilla firma förstår jag inte hur dom överlever med hälsan i behåll.

– Det kanske är lättare om man tjänar mycket pengar, föreslog Nina.

Hanna såg inte ut som om hon instämde.

– Pengar kan inte vara drivkraften i allt mänskligt handlande. Det är det dom tror. Vi jobbar inte för pengarna. Vårt mål är inte att Lao-Tse ska gå med största möjliga vinst. Vi vill göra nyttiga saker till lägsta möjliga pris.

Hon tittade på klockan.

– Jag måste hämta Kristoffer på dagis. Kan du ha halv tio till kvart över fem som arbetstid? Det brukar oftast köra ihop sig om eftermiddagarna. Jag måste sticka. I morgon blir det en hård dag.

Hanna knäppte sin grå flanellkappa med dubbla rader små svarta knappar. Hon hade ett ansikte som verkade tillhöra en annan tid. En blek och nobel dam som hade trätt ut ur en målning på Nationalmuseum, som låg två kvarter bort, och sedan av misstag hamnat här.

Hanna var den som tog hand om allt obehagligt och tråkigt, det som ingen annan orkade eller ville ta hand om. Hon sminkade sig inte, utom att hon målade ögonfransarna. Håret var spikrakt avklippt just nedanför örsnibbarna. Det blänkte i mörkblått. Hon bar sina viktiga papper i en platt mörk herrportfölj med vassa kanter, medan de andra bar viktiga eller oviktiga papper om varandra i stora mjuka tygväskor som måste tömmas minst en gång om dagen.
Det är klart att ingen med vilje levererar klänningar som går upp i sömmarna när man tar dom på sig.
Nina blev ensam kvar på kontoret. Allt tydde på att hon var anställd. Hanna hade lämnat två nycklar på kaffebordet. Klockan fem ringde telefonen.

– Jag har just sänt iväg frakttaxin. Ni får reklamera i er tur, men det vill jag framhålla att med sådana leveranser blir ni inte gamla i branschen.

– Jag beklagar, sa Nina med vek röst.

– Beklaga och beklaga, det är lätt gjort. Men ni ska inte tro att jag återkommer som kund hos er efter detta.

– Det var tråkigt att höra.

– Försök inte låta som om jag var den enda! Jag har hört mig för och vi är fler som råkat illa ut.

– Jag ska tala med mina chefer i morgon bitti.

– Vem är det jag talar med?

– Jag heter Nina Broman, jag är praktikant här.

– Är inte fru Tannberg inne?

– Jag är ensam på kontoret för tillfället.

– Gå då genast ner och ta emot taxin. Den innehåller hela leveransen, etthundratvå klänningar. Och hälsa att dom har en kund mindre från och med nu.

Hon tänkte efter om det fanns något hon kunde göra för att rädda kvar en ursinnig kund.

– Det måste ändå röra sig om ett tillfälligt fel, försökte hon. Det är klart att ingen med vilje levererar klänningar som går upp i sömmarna när man tar dom på sig.

– Jag ger fullkomligt fan i om det är oförstånd, okunnighet eller dumhet. Gå ner och ta emot frakttaxin nu, lilla fröken. Hundratvå klänningar.

Hon tittade ut och såg en stor gul bil åka upp på trottoaren. Grevgränd var smal. Hundratvå klänningar. Tur att det fanns hiss. När hon kom ner höll chauffören på att lasta ur. I porten stod garderober av wellpapp med femton klänningar i varje. I sidorna var det hål där man skulle stoppa in händerna.

Hon försökte greppa ett stadigt tag. Det var tungt men framförallt var det stort. Hon såg ingenting för kartongen gick henne över huvudet när hon lyfte den.

– Det där är bestämt för mycket för lilla damen, sa chauffören och tog i från baksidan. Jag bär in dom i hissen, så kan lilla damen ta ut dom däruppe. Bär inte, dra dom över golvet bara.

Hissen var smal och tålde bara en garderobskartong åt gången. Chauffören fyllde hissen och Nina tömde den, släpade och drog. Hon fick en följesedel, ett grågult sladdrigt papper med grynig karbonskrift. Hon skrev på. Det framstod som det slutliga beviset på att hon var anställd. När hon fått in lådorna på kontoret, över de höga trösklarna, öppnade hon försiktigt en låda för att studera innehållet.

Klänningarna var blanka och illande gröna med glesa ränder i vitt eller skärt tvärs över. ”Måne” stod det på lappar som hängde från nacken. Alla klänningar hade namn. Måne, sol, blomma, fisk, hav och kust.

Någon som hade nyckel öppnade dörren. Det var ingen av flickorna. Det var Marits pappa, advokaten.

– Hejsan, sa han. Vem är det här då? Är det du som tagit över efter konkursen?

Nina log osäkert. Vilken konkurs?

– Dom skulle väl till banken idag? Visserligen har jag en charmerande dotter och hennes kolleger är jävligt snygga brudar, men inte skulle jag ta det som tillräcklig säkerhet om jag var deras bankdirektör. Jag tittade bara förbi för att höra hur det gått. Har du hört något?

– Nej, jag skulle vänta här. Jag har just tagit emot det här, hundratvå felsydda klänningar. Jag ska börja som praktikant här. Jag tror jag har börjat. Idag alltså.

– Jaså minsann. Välkommen. Kan du göra mig en tjänst?

– Det beror på.

Marits pappa var mycket lång och ganska rund. Han hade ett kort och välansat skägg. Han uppträdde som om han ägde allt omkring sig, och det gjorde han, i varje fall hyreskontraktet till detta kontor.

– Vad du ser förskräckt ut. Det gäller en mycket enkel sak som du inte får berätta för någon. Du ska ringa det här numret och fråga efter fru von Imhof, och om hon är hemma ska du räcka över luren till mig och gå in i ett annat rum och stänga dörren efter dig.

– Om hon inte är hemma, ska jag framföra något?

– Nej, tyvärr, det går inte. Jag kan slå numret. Du behöver bara fråga. Nina skrattade.

– Om jag nekar? Blir din kväll förstörd då?

– Då får jag hitta på något annat. Hennes man är hemskt svartsjuk. Du fattar, va? Nu ringer vi.

Han slog numret och gav Nina luren. En liten pojke svarade. Mamma lagar mat, sa han. Från ett fjärran kök hördes någon ropa: Vem är det, Johan?

– Vem är det, sa Johan i luren.

– Vem är det, sa Nina till Marits pappa som väste, det är du förstås, vad var det du hette, säg ditt namn för helvete.

– Hallå, ropade en damröst i andra änden. Monika von Imhof, vem är det jag talar med?

– Ett ögonblick, sa Nina och räckte luren vidare.

– Monika! Vilken tur att jag fick tag i dig, sa Torsten Lindholm med en helt förändrad sammetsröst.
Alla medelålders manliga fabriksägare tycker om blondiner.
Nina försvann diskret och stängde dörren som hon lovat.  Just då kom Marit och Rebecca instormande som en mindre sällskapsresa i tamburen. Banken hade sagt ja! Ingen returleverans i världen, om det så gällt ettusentvåhundra klänningar, kunde förmörka glädjen. Nya lån, företaget var räddat. Nu skulle man satsa.

– Vem reser till Mercore och går igenom tillverkningen med dom, undrade Rebecca.

– Kan inte du resa, suckade Marit. Alla medelålders manliga fabriksägare tycker om blondiner. Jag blir bara tvärarg och lyckas aldrig dölja det. Den där Rojne Nilsson är en jubelidiot, men du är så bra på att lirka med honom.

– Jag tycker att vi skulle byta fabrik, sa Rebecca. Men det finns inte många kvar att välja på som kan tillverka den här kvaliteten.

Rebecca var en äkta blondin. Långt, ljusgult hår, blek vit hy, grågröna ögon och en liten rund kropp med stora bröst. Hon påminde om god mat, efterrätter och choklad. Hon hade tre små barn, berättade hon för Nina.

– Men ikväll är jag barnledig. Vi ska på teach-in.

– Vi studerar marxism-leninismen i en studiecirkel en kväll i veckan. Finns det buljong kvar? Buljong och en stor ostmacka, vi måste ha något i oss, annars överlever vi inte kvällens läsövningar.

– Kan jag också få en ostmacka, med kaffe tack?

Det var Torsten Lindholm som kom ut från sitt hemliga telefonsamtal. Han verkade lika glad som om han också hade fått ett banklån och räddats från konkurs. Han tittade på klockan och ångrade sig genast.

– Nej fan, det hinner jag inte. Tack för hjälpen!

Han blinkade med ena ögat mot Nina. Hon undrade varför.  Alla såg att han blinkade. Först var samtalet så oerhört hemligt. Sedan gick han själv och blinkade så att alla närvarande började undra. Han hann knappt stänga dörren förrän Marit spände ögonen i Nina och sa:

– Vad handlade det där om?

– Ingenting särskilt.

– Jaså det. Det gamla vanliga alltså, sa Rebecca.

– Efter alla dessa år, att han fortfarande tror att jag ska skvallra för mamma, sa Marit.

– Jag har inte sagt något, klargjorde Nina för säkerhets skull.

– Det behövs inte. Han brukar förvissa sig om att hans hemligheter läcker ut till alla berörda, med namn och allt. Femtiofyra år och så barnslig, suckade Marit.

– Jo Nina, i morgon blir det en viktig dag, sa Rebecca. Vi får hit uppköpare från England. Dom är väldigt tända på våra kläder, problemet är priset. Vi måste verkligen anstränga oss. Du är en trettioåtta, va? Kan du tvätta håret ikväll och vara modell i morgon? Har du gått mannekäng någon gång?

– Nej.

– Det är inte alls svårt. Du ska bara gå omkring i kläderna. Det är mycket lättare att få ett intryck då, än när dom hänger på galgar. Du kan vara sminkad som nu, gärna litet mer. Kan du måla extra ögonfransar under ögonen, raka streck bara? Prova att ha håret mittbenat, den där sidbenan ser så skolflicksaktig ut. Få se på dina naglar? Toppen! Måla om dom så att lacket är fräscht bara.

Marit hade dukat fram buljongpulver och hett vatten och lagt fram sina studiepapper bland smörgåsarna. Rebecca skakade på huvudet. Inte läsa bland maten, tänkte Nina, men det var inte det.

– Det där är fel studiebrev. Folkfrontskriget av Lin Piao, det är den andra cirkeln, Vietnamgruppens. I kväll ska vi lära oss Marx mervärdesteori, eller hur?

– Varför läser ni det där, frågade Nina.

– Man måste hela tiden utbilda sig för att kunna delta i folkens befrielsekamp på bästa möjliga sätt. Man måste lära sig grunderna för det marxist-leninistiska tänkandet, eftersom det är basen för hela kampen.

– Vad ska vi ge engelsmännen till lunch, frågade plötsligt Rebecca. Har någon planerat för det? Ingen hade planerat för engelsmännens lunch.

– Kan du göra god mat, Nina?

– Jag kan göra en kycklingsallad som alla brukar tycka om.

– Då tar vi den. Du visar kläderna först, en halvtimme före lunch skickar vi ut dig i pentryt. Det är bra med sallad, inget matos. Lägg upp den extra vackert. Ta femtio kronor ur kassan så kan du köpa det som behövs på vägen hit i morgon. Det är vi fyra och tre gäster. Köp ett gott vitt bröd att ha till.

– Ska vi ha vin också?

– Till lunch? Det tycker jag inte. Köp det nya mellanölet. Engelsmännen tycker bäst om öl. Klockan är halv sju. Vi ses i morgon. Nytvättat hår och kycklingsallad!

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan
Under Arbetarens vinjett ”Röster från rörelserna” kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Ta tillbaka framtiden, Johan Nilsson/ TT. Montage: Arbetaren

Därför ställer vi oss bakom ungdoms­strejken

Den 20 november anordnas en internationell ungdomsstrejk, International Youth Strike, i över 25 länder. Sverige är ett av dem. ”Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för”, skriver representanter från Ta tillbaka framtiden.

Framtiden berövas oss alla av ett system som inte ser till människors behov utan endast till ett fåtals profiter. Med parollen ”fight for our future, not their wars” uppmanar student- och ungdomsorganisaioner över hela Europa till strejk fredagen den 20 november. I Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund väntas walk outs och demonstrationer.

Ta tillbaka framtiden är bara en av många organisationer som ställt sig bakom Youth strike. Tillsammans med andra kräver vi fungerande skolor, sjukvård, välfärd och bostäder – inte mer krig eller fler vapen. Vi kräver klimaträttvisa och en rättvis omställning som inte lämnar någon bakom. Vi kräver internationell solidaritet och en värld där alla har makten att bestämma över sin framtid utan ockupation och koloniala övergrepp.

Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för. Många av de som nu är ute på gatorna har precis upplevt en ofattbart varm sommar, och vet att det inte var den varmaste de kommer uppleva i sina liv.

En bättre framtid måste vara möjlig. Därför har vi ställt oss bakom den internationella ungdomsstrejken den 20 november. Gör det ni också!

Ta tillbaka framtiden

Demonstrationer i Sverige 20 november:

Umeå
16:00
Rådhustorget

Uppsala
12:00
Slottsbacken

Stockholm
15:00
Norra Bantorget

Göteborg
14:00 Walkout
14:30 Vasaplatsen

Lund
12:00
Stortorget

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Kollage: Bild på lokföraren Nino Mick, skärmdumpar från Järnvägssektioen om varsel och olaga avsked
Det var i onsdags förra veckan som fyra anställda vid SJ och SJ Götalandståg blev varslade. En av dem är lokföraren Nino Mick, som också skriver för Arbetaren. Foto: JiV av SAC, Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Varslet om avsked kom som total chock för de anställda

Tre tillsvidareanställda blev varslade om avsked, och en timanställd blev nekad fortsättning, i förra veckan vid SJ och SJ Götalandståg i Göteborg. De är alla med i den syndikalistiska Järnvägssektionen i Väst av SAC. Varslen ska ha skett efter en offentlig brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen.

Varslet meddelades den 11 november. De anställda kallades in på separata möten tillsammans sina fackliga ombud. Som enda anledning till avskeden angav SJ:s representanter händelser som ägde rum söndagen 1 november.

När Arbetaren pratar med en av de drabbade, den timanställda lokföraren Nino Mick som också är kulturskribent, berättar hen om vad som hände den dagen:

 – Vi hade en brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen där vi bad förbipasserande kollegor att formulera några rader om hur jobbet påverkar deras liv och vad som skulle kunnas göra för att göra jobbet bättre.

Breven skulle sedan skickas till vd:arna för SJ och SJ Götalandståg. Enligt Nino Mick förflöt workshoppen lugnt och trevligt med många bra samtal med kollegor i cirka en timme tills det dök upp en mellanchef som sa åt dem att avbryta allt och packa ihop. 

Sedan dök det upp ytterligare en chef.

Nino Mick berättar att det uppstod diskussioner mellan fackföreningsmedlemmarna och en av cheferna.

 – Från vår sida hävdade vi vår rätt att verka som fackförening enligt medbestämmandelagen. Medan mellanchefen hävdade att fackföreningen absolut inte fick vara i lokalen och dela ut information, säger Nino Mick.

Fackföreningen fortsatte att hävda sina rätt och fortsatte brevskrivningskampanjen.

Fick inga skriftliga varningar

Det är denna händelse som SJ anger som skäl för när de senare varslar om avsked.

Men ingen av de inblandade fick några skriftliga varningar efter händelsen och ingen av dem har heller några varningar från arbetsköparen sedan innan, enligt Nino Mick.

– Jag hade förberett mig på att det kanske skulle komma en skriftlig varning.

När de sedan blev varslade om avsked var det en total chock.

De tvingades lämna in sina passerkort och visades ut ur lokalerna.

Nu väntar fackliga överläggningar.

”Finns ingen rättvisa för den som kan köpa sig fri”

Varslen har föregåtts av flera konflikter mellan ledningen för SJ Götalandståg och den syndikalistiska Järnvägssektionen. I våras stämde Järnvägssektionen SJ Götalandståg för förhandlingsvägran och i en tidigare artikel i Arbetaren har facket anklagat SJ för att förhindra dem från att sprida facklig information.

Mycket talar för att facket kommer att stämma SJ Götalandståg för brott mot föreningsrätten enligt medbestämmandelagen och olaga avsked. Men en dom i Arbetsdomstolen kan i bästa fall bara konstatera att företaget gjort fel och utdöma skadestånd. Och vinner syndikalisterna kan företaget ändå köpa sig fria genom utköp av de anställda.

Samma dag som Nino Mick kom hem efter det sista mötet med SJ försökte hen berätta vad som skett för sina tonåriga bonusbarn.

 – Det är just det här med att försöka förklara rättvisa. Även om vi skulle vinna i arbetsdomstolen så får vi inte våra jobb tillbaka. Att den som har tillräckligt mycket pengar kan köpa sig fri från rättvisa.

För Nino Mick som var timanställd innebar varslet ett direkt avsked. Rent juridiskt innebär det att hen fick sin företrädesrätt till tillsvidareanställning nekad.

Nino Mick har jobbat inom järnvägen i nästan tio år. Först som tågvärd och sedan som lokförare med några perioder av uppehåll och tjänstledigt för att skriva.

För de tre tillsvidareanställda väntar nu en oviss period.

De är precis som Nino Mick avskurna från kommunikation med sina kollegor och de har inte rätt att vistas på arbetsplatsen. Nu väntar en facklig överläggning och om SJ inte ändrar sig så kvarstår varslet. Det kommer i så fall innebära att de tillsvidareanställda varken har rätt till uppsägningstid eller lön.

Järnvägsektionen i Väst meddelar på sin hemsida att de kommer ta fajten och att de hoppas att ”du vill fajtas med oss!”.

SJ hänvisar till ”beteende”

När Arbetaren frågar SJ om varslet svarar SJ:s presschef Niklas Ekström via mejl:

”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden. Det aktuella ärendet handlar inte om facklig tillhörighet, utan om ett beteende som vi bedömer inte är acceptabelt på vår arbetsplats. Alla medarbetare har rätt till en trygg arbetsmiljö, och som arbetsgivare har vi ett ansvar att agera.”

Men när Arbetaren ställer motfrågan vad det är för ”beteende” som SJ avser så upprepar Niklas Ekström bara svaret: ”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden.”

Järnvägssektionen uppger på sin hemsida att SJ vid varslen den 11 november ska ha sagt att det handlar om ett beteende under brevskrivningen den 1 november. Att det ska ha handlat om att syndikalisterna ”varit olydiga mot cheferna”, men att SJ:s representanter samtidigt inte velat berätta vad det är för uppmaningar syndikalisterna har brutit mot.

När Arbetaren frågar Nino Mick om vad ”beteendet” skulle kunna handla om, svarar hen:

– Ett ”beteende” som utgör laga grund för avsked skulle förstås vara något extremt hotfullt eller våldsamt som vi alla fyra skulle ha gjort. Men det vi faktiskt har gjort är att hålla en facklig brevskrivning på arbetsplatsen och inte gå när chefen sa åt oss att gå. Menar presschefen att vi har betett oss hotfullt? Inget hotfullt hände, och det vet alla som var där. Vi har inget emot att SJ går in på detaljer i våra personalärenden, tvärtom är det välkommet att de talar ur skägget om vad vi står anklagade för.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Det råder missförhållande på många av de gårdar som använder sig av utländska praktikanter. Foto: Anna Hållams /TT, Vendela Engström.

Vad ska jag säga till Migrations­verkets utredare?

Migrationsverket vill förstå hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. När både arbetsmarknadens parter och myndigheter misslyckas med att stoppa exploateringen krävs mer än enstaka ingripanden, skriver SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson.

Jag har blivit inbjuden till ett möte med Migrationsverket. De vill veta vad vi inom SAC och Solidariska lantarbetare vet om hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. Det är en kunskap som fler än svenska myndigheter bör ha tillgång till.

Uppläggen för exploatering ser olika ut, men det handlar om uteblivna ersättningar för övertid, obekväm arbetstid och semester, om oskäliga avdrag på lönen, avsaknad av utbildningsmoment och handledare och brott mot arbetstidslagen. Men också om omfattande brister i såväl boende- som arbetsmiljön, om gårdar som drivs nästan uteslutande av praktikanter, och ibland också om hot och övervakning.

För de enskilda praktikanterna handlar det om en ekonomisk förlust som kan räknas i sexsiffriga belopp, och om förluster i hälsa som är svårare att kvantifiera. Om begynnande förslitningsskador, stresskador och utbrändhet, kraftig viktnedgång och hjärtklappning. Om ångest och sömnförlust och om fysiska skador i olyckor som hade gått att förebygga.

Systemet missbrukas av många

Varje år beviljas några hundra uppehållstillstånd för praktikanter inom två olika program: JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) och Bixter. Och sammanlagt har 148 svenska lantbruk använt sig av systemet under de senaste sex åren. På tio av dem kan vi säga säkert att systemet har missbrukats på något eller alla de sätt som beskrivs ovan. (Sedan det här skrevs har det framkommit att systemet har missbrukats på ytterligare fem gårdar.)

Att det är missförhållanden hos sju procent av gårdarna låter kanske inte så farligt. Men det är inte främst mot det totala antalet gårdar jämförelsen ska göras. De tio gårdarna ska i stället ställas mot de två gårdar där vi kan vara hyfsat säkra på att systemet inte har missbrukats utanför lagens ramar.

Orsaken till att vi inte vet mer ligger hos arbetsköparna. Vem som har tillträde till en arbetsplats är strikt reglerat. Utan vare sig 
kollektivavtal eller medlemmar på en gård saknar vi grund för att gå in. Däremot borde det i teorin vara en enkel uppgift att söka upp praktikanterna i deras hem för att prata villkor och rättigheter. I praktiken är det nästintill omöjligt.

Praktikanterna får sitt boende anordnat av gårdarna. Boendet kan vara en barack inklämd mellan djurstallen eller ett rum i en villa flera kilometer från arbetsplatsen. Trots att gårdsägarna inte har någon rätt att begränsa sina hyresgästerna rätt till besök sker det gång på gång. Under en serie gårdsbesök nyligen möttes vi av polis och godsägarbeskedet att ”mina arbetare vill inte prata med er”.

Det krävs en maktanalys

Det finns förstås också annat som ekar statarsystem. De fasta och årslånga avtalen, att en del av lönen ges i form av boende och mat (på en gård rättfärdigade bonden de låga lönerna med att arbetarna fick dricka hur mycket mjölk de ville och äta av de kor som måste nödslaktas), det hårda arbetet och de dåliga boendena. Men till skillnad från i statarlängorna finns på dagens gårdar inga barn och bland praktikanterna inte heller några fruar eller äkta män. Det är ett uttryckligt krav att deltagare i JUF:s program varken har barn eller fasta förhållanden.

Liksom statarsamhället har också praktikantsystemet sina historiska rötter. Det var en gång tänkt att ge unga människor en möjlighet att skaffa sig värdefulla erfarenheter samtidigt som de upplever nya kulturer. Och så länge som praktikanterna kom från Norge, Danmark och Tyskland fungerade det säkert. Men precis som i andra frågor kopplade till migrantarbetare måste man förmå att göra en enkel maktanalys.

När praktikanterna kommer från Uganda, Filippinerna och Uzbekistan är det något annat än när de kommer från grannländerna. Skillnaden är inte främst en skillnad i kultur eller kunskap. Den avgörande skillnaden är de ekonomiska och migrationsrättsliga villkoren. Alla arbetsköpare har ett avgörande inflytande över sina anställdas arbetstid och inkomst. Arbetsköparna i praktikantsystemen har förutom det dessutom närmast total makt över de anställdas boende, fritid, rätt till information och möjlighet att få stanna i Sverige. För att en sån anställning inte ska övergå i exploatering krävs en exceptionell principfasthet. Och det är bara att konstatera att de allra flesta bönder inte är exceptionella.

Parterna förmår inte reglera systemet

Det går också att konstatera en rad andra saker:

• Även när alla regler efterföljs fungerar praktikantsystemet diskriminerande. Det gällande kollektivavtalet för svenska praktikanter ger en betydligt högre ingångslön och skarpare steg för lönehöjning. Det handlar om en lönedumpning i storleksordningen 30-40 procent för en praktik på ett år.

• JUF och Bixter kan inte tillåtas att själva administrera systemet. Vi ser hur praktikanter utan att få gehör gång på gång framför klagomål till sina respektive organisationer. JUF har varit ute på gårdar och i växthus där praktikanter månad efter månad arbetar över 300 timmar, där besprutning sker utan skyddsutrustning och där varken övertidsersättning eller OB betalas. Ändå har de inte upptäckt några missförhållanden. Korruption eller inkompetens blir mot den bakgrunden snarast en semantisk fråga.

• Parterna förmår uppenbarligen inte att själva reglera systemet. Gröna arbetsgivare tycks inte intresserade av att göra det och det 
kollektivavtalsbärande facket är bakbundet av sina egna beslut. När praktikanterna till slut vågar berätta om missförhållandenasätter interna regler för karens och retroaktiv reglering stopp. Att LO centralt gått med på att inte kräva in löneskulder äldre än två år blir i sammanhanget en gåva direkt till fuskarna.

• Inte heller staten förmår att reglera systemet. Det handlar såväl om hinder inbyggda i den svenska modellen som om resursbrist. Vi har exempel på gårdar där det har genomförts myndighetsgemensamma razzior, men där missförhållandena sen fortsatt som om inget hänt.

• En fackförening med några tusen medlemmar och en småbarnspappa som nyss blivit vald till migrantorganisatör utgör det största hotet mot den systematiska exploateringen. Det säger förstås något om potentialen i syndikalistisk organisering, men mest är det ett bevis på de enorma bristerna hos de institutioner som är tänkta att utgöra skyddsnät.

Inför ettårigt moratorium

Rekommendationen till Migrationsverket är därför att införa ett ettårigt moratorium på beslut om uppehållstillstånd för deltagande i praktik. På ett år borde inblandade parter kunna ge svar på hur de anser att exploatering ska förebyggas i framtiden och hur tidigare praktikanter ska kompenseras.

För gårdar som under tiden saknar arbetskraft finns alltid möjligheten att bjuda in tidigare praktikanter – jag har en mycket lång kontaktlista – att arbeta till vanliga löner och som vanliga anställda. LRF har genom ett intensivt lobbande redan fått igenom ett undantag i det annars höjda lönekravet för arbetstillstånd. Tänk om de hade använt samma kraft för att säkra schysta arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad