”LO står öppen för alla fackliga organisationer, som vilja samverka inom den ram fackförbunden själva uppdragit för detta samarbete.”

Året är 1922 och LO:s ledning konstaterar att fackligt samarbete enbart är möjligt med de fack som ingår i den egna centralorganisationen. Den tolv år unga uppstickaren, det syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC, med närmare 31 000 medlemmar, ska ”marginaliseras”. Ett ”erkännande åt den syndikalistiska organisationen” skulle bara vara ”till skada för oss” hade LO-ordföranden Arvid Thorberg deklarerat två år tidigare.

2018, ett sekel senare, är det fristående facket Hamnarbetarförbundet under attack. Först från arbetsköparna som fråntar facket möjligheten att representera sina medlemmar kollektivt. Därefter från den socialdemokratiskt ledda regeringen som tillsätter en utredning om att även frånta dem rätten att vidta stridsåtgärder mot arbetsköparna.

I Ekots lördagsintervju lägger LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson skulden på det nu 46 år gamla Hamnarbetarförbundet och markerar att 100 år inte fått den fackliga jätten att ändra hållning.

– Vi kommer naturligtvis inte att börja släppa in konkurrerande fack på samma arbetsplatser, säger Karl-Petter Thorwaldsson till Ekot.

Lars Ekdahl är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola och en i LO-sfären återkommande facklig historieskrivare. För honom är likheterna mellan inställningen 1922 och 2018 ingen överraskning.

– LO har en tradition av att se andra fackliga organisationer som konkurrenter som man ska försöka marginalisera. När det blivit så att man inom LO, eller vissa LO-förbund, har känt att andra grupperingar börjar få ett visst inflytande börjar man agera för att motverka detta, säger han.

Men LO:s monopolsträvan har inte alltid bara stannat vid att tillbakavisa samarbetsförslag eller att vända ”utbrytare” och ”konkurrenter” ryggen. I vissa fall har centralorganisationen ägnat sig åt regelrätta fientligheter. Under 1930-talets svåra arbetslöshet började flera LO-förbund att skriva in ”organisationsklausuler” i kollektivavtalen med arbetsköparna.

Man hade satt föreningsrätten ur spel och kränkt den genom att man gett organisationsklausuler överhöghet, trots att föreningsrätten borde vara överordnad LO:s organisationsstruktur.
Kristian Falk, ekonomhistoriker och syndikalist

Kristian Falk är ekonomhistoriker och har varit organiserad syndikalist sedan 1972. Nu är han medlem i Enköping-Heby Lokala Samorganisation av SAC. Enligt honom hade klausulerna udden riktad mot konkurrentorganisationen SAC.

– Man skrev in att det endast är medlemmar i berört LO-förbund som har rätt till arbete. Om en arbetssökande var syndikalist blev det nobben. Det var en strävan att utestänga syndikalister från arbetsplatserna och det var ofta så klausulerna användes, säger han.

Det hände också att redan anställda syndikalister blev avskedade från sina arbeten om de vägrade byta facklig hemvist. Den då relativt unga Arbetsdomstolen, AD, slog dessutom i en rad domar under 1940-talet fast att agerandet var i enlighet med kollektivavtalen.

– Man hade satt föreningsrätten ur spel och kränkt den genom att man gett organisationsklausuler överhöghet, trots att föreningsrätten borde vara överordnad LO:s organisationsstruktur. Där har du en parallell till dagens strejkrättsutredning. I den laborerar man återigen med samma grej, att upphöja LO:s organisationsplan till lag, säger Kristian Falk.

1947 fick Arbetsdomstolen skarp kritik av Justitieombudsmannen som konstaterade att kollektivavtalens monopolklausuler inte stod över den grundlagsstadgade föreningsrätten. Men LO och arbetsköparna fortsatte att skriva in monopolklausuler i avtalen och 1954 stämde LO-facket Livs arbetsköparen Konsum Stockholm för avtalsbrott. Anledningen var att arbetsköparen inte avskedat de anställda som valt att lämna LO för SAC.

Livs förlorade visserligen, men AD angrep inte monopolklausulens existens. Det var också i fortsättningen tillåtet att avvisa syndikalistiska arbetssökande. Avskedanden på grund av organisationstillhörighet fortsatte under 1960-talet trots att både privata och LO-ägda arbetsköpare åtskilliga gånger fick betala skadestånd.

– Det hade blivit en riktlinje. Den typen av klausuler blev juridiskt ogiltiga, men LO gav inte upp. Då skapade Byggnads ackordmätningsmonopol inom byggnadsindustrin och syndikalister fick godmodigt betala, säger Kristian Falk.

– Under 80-talet fanns till och med förslag från LO att införa en automatisk dragning av fackavgift från alla anställda. Man skulle ansluta alla till den statligt auktoriserade fackföreningen. Det fick de backa från.

Länge var det SAC som utgjorde det huvudsakliga sorgebarnet för LO:s strävan efter ensamt herravälde. Men i mars 1972 störs ordningen ytterligare när en ny facklig spelare inträder i de svenska hamnarna. En intern strid inom LO-förbundet Transport, om hur autonoma lokalorganisationerna skulle tillåtas vara från förbundsledningen, hade rasat sedan slutet av 1960-talet. I februari 1972 upplöser förbundsledningen 18 trilskande hamn-avdelningar och närmare tusentalet medlemmar utesluts. Men i stället för att ge upp och återinträda i Transport bildar de uteslutna en månad senare en ny organisation, som de döper till Svenska Hamnarbetarförbundet.

I juli bjuder Hamnarbetarförbundet in Transport för gemensamma överläggningar inför den kommande avtalsrörelsen.

Vid ett möte två månader senare beslutar Transports förbundsstyrelse ”enhälligt att avböja”. I motiveringen skriver styrelsen: ”Enligt LO:s organisationsplan, vilken antagits av kongressen, har vårt förbund att organisera och sluta avtal för arbetstagare, som arbetar med lastning och lossning av fartyg och övriga arbetstagare som utför arbete i hamnterminaler. Vårt förbund har således organisations- och avtalsrätten för Sveriges hamn- och stuveriarbetare.”

45 år senare i Ekots lördagsintervju utvecklar Karl-Petter Thorwaldsson sin hållning till icke LO-anslutna fack på arbetsmarknaden. Han ser det som att LO och arbetsköparna har ett gemensamt ansvar för ”renhållningen”.

– Vi har en modell i Sverige och den gäller för både LO, TCO och Saco-förbund, att det är ett fack som organiserar på en arbetsplats, det kallas för industriförbundsprincipen. Det är ett renhållningsarbete som facket gör, men det är också ett renhållningsarbete som arbetsgivarna måste göra och det har de missat i hamnen, säger han i intervjun.

Björn A. Borg, tidigare ordförande för Hamnarbetarförbundet, som har upplevt både ”isvinter” och ”töväder” i relationen med Transport, lyssnar hemma i köket, men kommer av sig i lördagslunchens förberedelser.

– Han ägnar halva lördagsintervjun till att fullständigt döma ut möjligheterna till kollektivavtal. Det är verkligen monopolism han pratar om. I hans ögon har inget fack utom LO något existensberättigande. Vilket fackförbund du ska tillhöra bestämmer LO. Det är häpnadsväckande odemokratiskt, säger Björn A. Borg.

Efter det uteblivna samarbetet med Transport inför avtalsrörelsen 1974 inleds avtalsförhandlingar med arbetsköparorganisationen Stuveriförbundet, nuvarande Sveriges Hamnar. Hittills har alla avtal varit lokala och slutits med Transports avdelningar i respektive hamn. I de hamnar där Hamnarbetarförbundet har majoritet vill de nu förhandla om egna avtal. Men efter att Hamnarbetarförbundet har lämnat sitt bud tystnar arbetsköparna.

Samtidigt pågår förhandlingar mellan Transport och arbetsköparorganisationen. Det börjar nu cirkulera uppgifter bland hamnarbetarna om att det avtal som ska tecknas kommer att vara med Transport enbart. Hamnarbetarförbundet varslar om strejk, men Transports förbundsledning uppmanar medlemmarna att agera strejkbrytare.

– De jobbade på så mycket de kunde och uppmanade medlemmarna att jobba och utföra våra arbetsuppgifter. Det har de gjort vid senare tillfällen också, säger Björn A. Borg.

På de ställen där Transport har så få medlemmar att arbetet inte kan utföras, exempelvis i Karlshamn, kallas i stället medlemmar i Fabriksarbetareförbundet, som numera ingår i IF Metall, in. I Dagens Nyheter 1974 uttalar sig LO:s pressombudsman Olle Rytterbrandt att det ”visst inte” är fråga om strejkbryteri. Fabriks avtalssekreterare, Uno Ekberg, ger i samma artikel sin syn på det nystartade förbundet.

– Vi har samma inställning till Hamnarbetarförbundet som vi har till Syndikalisterna. En konflikt som startas av ett förbund som står utanför gemenskapen, kan aldrig få vårt stöd, säger Uno Ekberg.              

Men för de Fabriksanslutna arbetarna i Karlshamn var tilltaget lite väl magstarkt. När båtarna väl skulle lossas, dök ingen av dem upp. Det uteblivna strejkbryteriet till trots meddelas den 6 maj 1974 att Transport och Stuveriförbundet tecknat avtal.

På Transports begäran har parterna tecknat det första riksavtalet för branschen, vilket gör Transport till huvudsaklig avtalspart i alla landets hamnar. 1974 års riksavtal ska 44 år senare vara det huvudsakliga argumentet från Transport och LO till varför Hamnarbetarförbundet inte ska tillåtas bli jämbördig part. Men det är även Sveriges Hamnars argument för att avveckla Hamnarbetarförbundets utökade fackliga rättigheter i hamnarna.

– Hade man släppt in Hamnarbetarförbundet 1974 hade situationen i Göteborg i dag aldrig uppstått. Arbetsgivaren har ju i sin fight mot Hamnfyran ridit på att de inte är kollektivavtalsslutande organisation, säger Björn A. Borg.

Men som i Karlshamn 1974 har historien också visat att LO-topparnas engagemang för fackligt monopol inte alltid delats av dem som haft syndikalister eller hamnarbetarförbundare som arbetskamrater.

– Uppmaningarna har inte alltid åtlytts av Transports medlemmar. De har inte gjort arbetet, till heder för dem. De har skitit i vad ombudsmännen sagt. Lojaliteten med kollektivet har varit större, säger Björn A. Borg.

Ur den syndikalistiska historien finns det, säger Kristian Falk, gott om exempel på där de anställda haft långtgående samarbeten över organisationsgränserna.

Under andra hälften av 1910-talet bildades lokala fackliga samorganisationer med representanter från båda fackliga lägren. Men i oktober 1925 skickades en skrivelse från LO-ledningen att samtliga syndikalister skulle uteslutas. En del samorganisationer följde påbudet, men andra ignorerade det helt.

När de fackliga organisationerna enbart ser till den ekonomiska tillväxten, är de beredda att acceptera mycket och då kommer maktfrågan bort.
Lars Ekdahl, professor emeritus i historia

Enligt Lars Ekdahl finns det flera skäl till den fackliga monopolismen. Det finns ända sedan tiden kring första världskriget en strävan mot politisk kontroll av medlemmarna att inte avvika från den socialdemokratiska linjen. Men en avgörande faktor är strategin att säkra förbättrade villkor genom att få arbetsköparna att ingå kollektivavtal. Taktiken är att sälja arbetsfred mot kollektivavtal.

– Om man ingår kollektivavtal måste man se till att man inför motparten visar att man har så stor kontroll över medlemmarna att de följer avtalet. För att motparten skulle ställa upp var man tvungen att vara dominerande och inte tillåta andra fackliga metoder, säger Lars Ekdahl.

Samtidigt visade det sig rätt snart att de fackliga utmanarna inte blev den black om foten som befarats, resonerar han. I stället har de verkat som motor för förnyelse och influerat progressiva idéer inom LO. Men i dag är situationen en annan. Sedan 1980-talet har arbetsköparna kunnat driva ned de fackliga maktpositionerna. Efter 90-talskrisen och skapandet av industriavtalet som lönenormerande har facket fått den yttersta rollen att värna den svenska ekonomin och säkra arbetstillfällen.

– När de fackliga organisationerna enbart ser till den ekonomiska tillväxten, är de beredda att acceptera mycket och då kommer maktfrågan bort. Diskussionen kring hamnarna kretsar kring att hålla igång verksamheten, men var är maktfrågan? I stället riktas ljuset mot den ena fackliga sidan. Det är makabert, säger Lars Ekdahl.

Medan Transport är fullt upptagna med att visa att kollektivavtalet fungerar och LO att värna ekonomin lämnar det fältet öppet för arbetsköparna, enligt hans resonemang. Den offensiva arbetsköparsidan har som målsättning att försvaga den fackliga sidan ytterligare.

Plötsligt har frågan låsts in i en statlig utredning som kan få än värre långsiktiga konsekvenser för balansen mellan fack och arbetsköpare. Lars Ekdahl kallar hamnkonflikten för ”ett nederlag för den fackliga rörelsen”.

– Vi har en ny situation och det finns vissa traditioner som försvårar diskussionen om den. Man anser att initiativet till nytänkande kommer från fel håll och väljer att stänga av. Min allmänna slutsats är att en fackligt dominerade rörelse i dag inte har råd att inte gå i närmare dialog med den mindre organisationen. De måste erkänna att det här gick åt helvete och nu riskerar att leda till politiska ingrepp mot hela den fackliga rörelsen.

FOTNOT: Efter att reportaget färdigställdes tecknade LO, TCO och Saco tillsammans med arbetsköparna i Svenskt Näringsliv en gemensam överenskommelse om inskränkningar i strejkrätten.

Läs också i Arbetaren: LO:s avtals­sekreterare Torbjörn Johansson bemöter kritiken