Vid vägskäl, välj alltid det mest romantiska. Orden är Nina Kinerts och har fungerat som ett slags ledstjärna för henne de senaste åren. Skrivprocessen, i vilken hon tycks ha hittat tillbaka till där hon började, tog fart vid det gamla trasiga pianot hemma i vardagsrummet i en småsömnig söderförort till Stockholm.

Hon sitter i soffan och tittar ut genom fönstret från tredje våningen, mot det lilla gräsfältet med den avgränsande skogen. Det har gått tre år sedan förra albumet On Ice släpptes, och nu är hon redo igen.

– Jag ser verkligen fram emot att få släppa den här skivan ifrån mig. Jag vill få ut den och det är en ganska härlig känsla faktiskt, säger hon.
 
Tre år är ändå en ganska lång period i pop-sammanhang. Vad har du gjort under de här åren?

– Livet bara sker, så är det ju. Men jag fick barn 2016, strax efter den förra skivan. Den handlade väldigt mycket om döden och sedan kom barnet och det blev ju naturligtvis en stor förändring. Jag var på Nya Zeeland tillsammans med min man när min producent Daniel Fagerström hörde av sig och tyckte att vi skulle börja jobba på något igen. Och där och då, på Nya Zeeland, såg jag allt med väldigt romanistiska ögon och bestämde mig. Att vid varje vägskäl, välj det romantiska.

Ja, skivan heter ju Romantic. Vad är romantik för dig?

– Oj. Romantik är ett skimmer, som antingen finns där eller appliceras på något. Det kan vara nostalgi och en ganska naiv bild av kärlek kanske. Och det där är något som jag återkommer till hela tiden på skivan. Låtarna är gjorda på ett nästan akademiskt sätt kring det där, men skimret tycker jag lyser igenom. Det som bara finns där.
Jag fick upp ögonen för det jag hade här hemma. Till exempel att jag har den här trolska skogen alldeles utanför lägenheten.
Just nostalgi är ju intressant. Har du lätt att bli nostalgisk?

– Jag tror att jag upplever något slags nostalgi just nu, sedan jag fick barn. Och så är jag gift med min gamla highschool-sweetheart också. Vi var ihop i början av gymnasiet men sedan gjorde han slut med mig, det var då jag skrev Heartbroketown. Vi var visserligen fortfarande vänner fast båda blev ihop med andra. Men vi var hela tiden måna om varandra, att den andra skulle må bra och så vidare. Plötsligt började vi spela ihop samtidigt som bådas förhållanden gick i kras. Det där är romantik, säger Nina Kinert, skrattar och fortsätter:

– Men det här med nostalgi kan ju vara farligt också. Att man liksom bygger föreställningsbilder av hur saker ska vara.

Nya Zeeland då, som du återkommer till. Vad var det som gjorde så stort intryck med den resan?

– Naturen. Att åka dit – det är ju ändå en ganska isolerad plats på andra sidan jorden – gjorde att jag fick upp ögonen för det jag hade här hemma. Till exempel att jag har den här trolska skogen alldeles utanför lägenheten.

Det låter nästan lite andligt. Är du andlig av dig?

– Jag kommer från en kyrklig bakgrund och har väl lärt mig att se det som är gudomligt i naturen. Men för mig har det alltid handlat mer om kultur än om tro, för det finns många fina saker jag tagit med mig från den där tryggheten i kyrkan som jag växte upp med. Och ja, jag är nog mer andlig än troende.

Nina Rinert berättar om föräldrarna som fortfarande är aktiva inom Pingströrelsen. Själv kallar hon sig inte religiös, men uppväxten har satt spår.
­

– Det är klart att det kanske inte känns så roligt för dem att jag inte är aktiv inom kyrkan. Det är väl samma sak som om du är uppväxt med föräldrar som var med i VPK, man vill ju gärna presentera en modell för sina barn. Men de gav mig också skepticismen att bära med mig, att man skulle tänka själv, och det är jag tacksam för, säger hon.
Det enda jag vet är att jag inte orkar vara någon jag egentligen inte är.
Det var också i kyrkan som tankarna på en musikkarriär tog fart. Precis som hos många andra artister formades Nina Rinert av körsångerna hon hörde på söndagsgudstjänsterna.

OM NINA KINERT

Nina Kinert föddes i Stockholm 1983. Hon albumdebuterade som 20-åring 2004 med hyllade skivan Heartbreaktown.

Sedan dess har hon släppt ytterligare fyra album och är nu aktuell med sin sjätte skiva, Romantic, som släpps den 11 maj.

Låten ”Beast” från albumet Pets & Friends från 2008 blev en stor hit i Nederländerna.

Nina Kinert har turnerat och spelat ihop med artister som Ane Brun och Anna Ternheim. Genom åren har hon pendlat mellan traditionell singer/songwriter-musik och mer synt- och trumbaserat.

– Det finns ju något väldigt universellt och lättförståeligt i de där melodierna. Så jag började drömma om att bli upptäckt. Långt senare förstod jag att man måste upptäcka sig själv först, innan någon annan gör det.

Vad hoppas du på med skivan?

– Jag vill ju så klart att den ska nå ut och bli älskad på samma sätt som jag älskar den. Vågar man egentligen säga att man gråtit till sin egen musik? För det gjorde jag när jag lyssnade igenom den, jag känner mig så otroligt representerad i det här och hoppas att den ska få ett långt liv. Att det blir en sådan där skiva som folk plockar fram igen om några år. Att det kanske kan bli en markör, en viktig del i någons liv.

Hur skulle du beskriva musiken då?

– Förutom romantisk? I så fall som fluffig, fast spetsig. Produktionen låter nog betydligt dyrare än den faktiskt var. Det var otroligt skönt att komma tillbaka till något mer organsikt. Allt utgick från mitt piano.

Du var 20 år när du skivdebuterade och jag har läst att du sagt att du ångrar den skivan. Du tyckte att du var för ung, att du inte hade hittat dig själv.

– Jag har ångrat den, men nu känner jag att det inte finns någon vits med det längre. Den skivan berättar väl någonting om mig och den jag var då. Nu har den dessutom blivit så svår att få tag i att det blivit lite av en raritet, haha.

Har du hittat dig själv nu då, 14 år senare?

– Det har jag säkert inte gjort men så ska det väl vara också. Det enda jag vet är att jag inte orkar vara någon jag egentligen inte är.

Efter skivsläppet den 11 maj återstår det lite småfix. Ytterligare någon video ska spelas in, en releasefest ska planeras och i höst väntar en turné med spelningar inbokade i flera svenska och europeiska städer.

– Det är alltid spännande att se var en sådan här sak landar, och ganska härligt att få fortsätta lite till när skivan är släppt. När man håller på så kommer det ju hela tiden nya idéer och ny musik. Det där är nog en ständigt pågående process för mig, och jag har svårt att lägga mig på latsidan, säger Nina Kinert.