Kvinnan, som flytt sitt hemland och en man som hotat döda henne och fått tre avslag av Migrationsverket, har nu levt fyra år i Sverige och blivit utnyttjad av åtskilliga arbetsköpare. Regeringen döljer inte vad de gör – det är hårdare tag som gäller. Men det vi inte förstår konsekvenserna av, kommer vi inte heller att kunna skämmas över.
En kvinna i trettioårsåldern kommer till Sverige från ett annat land. Hon har flytt hit, med det av sina barn som hon lyckades få med sig från en förtryckande och farlig man. De andra barnen blev kvar hos honom, alldeles för länge. Ett barn – som nu kallas vuxen – är fortfarande kvar. Barndomar har förstörts.
När prinsessan Estelle föddes skrev jag en krönika om en flicka som föddes samma dag, i samma land. En flicka som kort tid efter födseln blev väckt av instormande gränspoliser och bortförd tillsammans med sin mamma, bort från pappan, till ett land och en familj som inte accepterade mammans kärlek till barnets far.
Det var också på den tiden då man pratade mycket om genus, jämställdhet och mäns våld mot kvinnor.
Det blev en hyfsat uppmärksammad krönika. Det var några år sedan. Det var på den tiden då man fortfarande pratade, också inom regeringen, om möjligheten att göra barnkonventionen till lag. Det var innan den så kallade flyktingströmmen (som borde kallas något annat, som till exempel ”en våg av lidande och utsatthet som EU kände sig tvungen att skydda sina privilegier mot”). Det var också på den tiden då man pratade mycket om genus, jämställdhet och mäns våld mot kvinnor.
Att kvinnor behövde skyddas mot ett våldsamt patriarkat, liksom att rasifierade behövde skyddas mot rasister, kändes nästan som något självklart.
Vid samma tid talades det om vissa rättigheter som om de var grundläggande: som asylrätt, arbetsrätt, strejkrätt, med mera. Människor skulle få ha sina skyddade områden att säga ifrån och förmedla sina behov på. Det tycktes inte vara något konstigt med det.
Kvinnan som berövades två av sina barn har jag skrivit om många gånger förut. Hon fick sina tre avslag. Mannen i hemlandet hade hotat att döda henne men Migrationsverket ansåg att hon skulle kunna söka skydd i ett korrupt och manschauvinistiskt land där kvinnomisshandel är lika mycket vardag som maffia och hederskultur.
Nu har hon levt i snart fyra år i välfärdslandet Sverige och blivit utnyttjad på flera becksvarta arbetsplatser. Det hennes yngsta barn varit med om, under den långa tiden utan mamman, går omöjligt att prata om på denna lilla yta. Allting, från ruta ett till ruta nu, stavas övergrepp. På olika plan. Från olika håll.
Kvinnan säger det själv: Sveriges regering och Migrationsverket har förstört deras liv. Nu delar hon sin tid mellan olika myndigheter, sjukskriven för depression men utan sjukpenning. Hon har inga rättigheter, men många skyldigheter, hon är utbränd och skitstark och maktlös. Svenskar är naiva, säger hon, Sverige är en låtsasdemokrati.
Kvinnan har, trots att hon blivit hotad, vågat berätta för en tidningsreporter om sin situation på en av arbetsplatserna.
Hon är inte ensamt vittne, fler skulle kliva fram och prata, hon längtar efter det, inte minst de svenskar som utnyttjats och som har minst att förlora. Det är den tredje manliga arbetsköparen som behandlat henne som en slav. Hon hatar att hon trott att människor i det här landet går att lita på. Det är svårt att skriva det här för jag vill inte lämna ut henne, samtidigt behöver allt hon berättar uppmärksammas och leda till mer än ett ”Åh, tråkigt!” och en ihopslagen tidning.
Hur många gånger ska jag behöva skriva om henne?
Hennes senaste arbetsköpare har inte betalat henne den lön hon utlovats. Facket har räknat ut att han är skyldig henne cirka hundratusen kronor. Han vägrar betala, hon har inte vågat gå till polisen.
Hur många gånger ska jag behöva skriva om henne? Eller om barnet som fråntogs sin förälder? Eller, för den delen, den romska 13-åringen som skickades från Sverige tillbaka till lägret i Serbien och blev våldtagen och gravid?
Beslut är beslut, ryar någon på Facebook, i Sverige följer vi svenska lagar! Jo, är jag på väg att svara, och i Tyskland på 30-talet och så vidare – men är så trött på det där enträgna skruvandet tillbaka i tiden. För perspektiv, res tidsmaskin, absolut – men ta inga kopior.
Det som sker med avslag och avvisningar, det den här kvinnan och hennes döttrar utsätts för, är inget som varken samtid eller regering försöker dölja. Det är hårdare tag som gäller. De hårdare tagen sägs vara motsats till det kriminella. (Var är det kriminella?) Kvinnan säger att hon inte orkar mer, men hon måste kämpa för barnens skull, och jag kan viska “hjälte, förebild” i hennes öra fast hon inte har något val.
Det vi inte förstår konsekvenserna av, det vi inte ens förstår att vi gör, kommer vi inte heller att kunna skämmas över. Vi kommer att gå vilse i mörkret, och när vi irrar och inte hittar ut, kommer andra att säga att lamporna är tända, att allt är som det ska vara. I det allra värsta framtidsscenariet kommer vi att tro att det är sant.
