Världen måste vara vår arena

Vad rapporteringen om missförhållandena vid vinproduktionen i Sydafrika visar på, utöver det ännu rådande armodet, är vilken styrka som ligger i facklig organisering. Det är nödvändigt att de fackliga organisationerna börjar betrakta hela världen som sin arena – precis som företagen gör.

Ledare
Även fackförbunden måste börja tänka globalt, menar Arbetarens chefredaktör Toivo Jokkala. ”Det krävs globala utbyten, globala möten och globala diskussioner om strategier och handlingsberedskap”, skriver han.
Foto: Pxphere

Våra konsumtionsvaruföretag kastar långa skuggor. Ungefär samtidigt som vi nåddes av informationen om att de allvarliga missförhållandena kvarstår för de sydafrikanska arbetare som tillverkar Leeuwenkuilvinet som säljs på svenska Systembolaget stod det också klart att det multinationella företaget Ikea överväger att förlägga tillverkning till diktaturstaten Etiopien.

Källor till SVT säger att Ikea undersökt den etiopiska marknaden för framställning av skinn, bambu och textilprodukter, men företaget dementerar att några beslut om produktion skulle vara fattade. En dagslön för en arbetare i en fabrik i Etiopien är cirka tio svenska kronor.

Utnyttjandet av människor i den fattiga delen av världen upprör med rätta många. Men kritiker av exploateringen fastnar inte sällan i den fruktlösa rollen att vädja till företagens samveten: ”Gör inte så här, det är inte etiskt.”

Så länge risken för förlorade marknadsandelar finns i sikte kan förvisso etiken vara av visst intresse för företagen – det finns ibland en gräns för hur skitig ens verksamhet kan framstå utan att det hotar affärerna.

Men – och det har också uppenbarats många gånger om – konsumenternas minne är kort, mängden exploateringshärdar i världen svåröverskådlig och etiken tänjbar. Inte minst Systembolaget har visat hur man på ytan kan bedriva ett ansvarstagande etiskt arbete utan att det får några nämnvärda praktiska följder för produktionen.

Inte minst Systembolaget har visat hur man på ytan kan bedriva ett ansvarstagande etiskt arbete utan att det får några nämnvärda praktiska följder för produktionen.

Vad rapporteringen om missförhållandena vid vinproduktionen i Sydafrika också visar på är dock vilken styrka som ligger i facklig organisering. Det är det sydafrikanska vinarbetarfackförbundet CSAAWU:s visselblåsande som gjort att vinproducenter som Leeuwenkuil inte kunnat flyga under radarn med sitt fortsatta utnyttjande av de anställda, och det är CSAAWU:s arbete som gjort att de norska och finska alkoholmonopolen – ännu till skillnad från det svenska – dragit öronen åt sig och krävt åtgärder från vinföretaget.

Händelseförloppet ger också en försmak om vilken kraft det ligger i den gränsöverskridande solidariteten när den aktiveras. Den svenska kampanjen Rättvis vinhandel – med rötter i bland annat den syndikalistiska driftsektionen för Systembolagsanställda – har varit en starkt bidragande aktör när det gällt att sprida CSAAWU:s vittnesmål. Tänk om de berörda svenska fackliga organisationerna unisont varit med på tåget – i stället för att som fackförbundet Unionen uttryckligen deklarera att de överlåter det etiska arbetet till Systembolaget själva.

I förlängningen behövs dock även mer än internationella sympati- och solidaritetsyttringar från fackligt håll. Det är nödvändigt att de fackliga organisationerna börjar betrakta hela världen som sin arena – precis som företagen gör.

Det krävs att fackförbunden i nord ger konkret stöd till den fackliga organiseringen i syd – men utan att försöka topprida eller ta makten över den. Det krävs globala utbyten, globala möten, globala diskussioner om strategier och handlingsberedskap.

Det krävs globala utbyten, globala möten, globala diskussioner om strategier och handlingsberedskap.

Svårigheterna ska förstås inte sopas under mattan. Just exploateringen av arbetarna i syd gör att skillnaderna i löner och villkor regionerna emellan är avsevärda. Även förhållandevis makt- och egendomslösa människor i nord har relativa privilegier som de inte lättvindigt vill sätta på spel. Det är inte alltid säkert att den grundläggande identifikationen för en europeisk arbetare sker med en utsatt vinarbetare i Sydafrika eller en underbetald möbeltillverkare i Etiopien.

Likväl är det enda vägen framåt. De svenska fackförbundens framtid ligger inte i ett chauvinistiskt värnande av ”Sveriges konkurrenskraft, ”Sverige som kunskapsnation” eller någon annan företagartillvänd och nationalistisk klyscha ägnad att skymma de verkliga globala maktförhållandena.

Framtiden ligger i den gemensamma organiseringen – över gränserna.