Även i den nordindiska delstaten Kashmir lever rohingyer som drivits på flykt från våldet och förföljelsen i hemlandet Burma. Och även här präglas deras liv av rädsla och en oro för framtiden.
Enligt de lokala myndigheterna finns det drygt 5 700 rohingyer i den indiska delstaten Kashmir. Det är ingenting jämfört med det enorma antalet flyktingar som nu befinner sig i Bangladesh.
Men trots att de är så få så har vissa lokala grupperingar anklagat rohingyerna i Kashmir för att vara involverade i kriminalitet, för att ha upprättat illegala bosättningar och för att ge stöd till terrorister. Anklagelserna kommer bland annat från det lokala högerpartiet JNKPP, som kräver att rohingyerna omgående ska skickas tillbaka till hemlandet.
Förra året uppmanade den indiska regeringen landets delstater att räkna hur många rohingyer som finns i varje region, i syfte att eventuellt kunna deportera dem. Det är en åtgärd som dock har blivit föremål för en rättslig prövning i landets högsta domstol.
I staden Jammu i Kashmir träffar vi fem kvinnor i en enkel byggnad med väggar av kartong. Kvinnorna försöker tysta sina lekande barn och verkar oroliga. De unga flyktingarna tillhör alla rohingyafolket och samtliga visar tecken på undernäring. De oroar sig dessutom för att de ska tvingas tillbaka till landet de drevs på flykt ifrån.
– Jag var 13 när jag kom hit och nu har jag fyllt 19, säger den yngsta av kvinnorna, Nur Kalina.
Jag var 13 när jag kom hit och nu har jag fyllt 19.
Nur Kalina, rohingyaflykting i Jammu, Kashmir
Hon berättar om hur hon tvingades fly från hembyn i Rakhine i Burma tillsammans med sina föräldrar för att komma undan våldet. Först tog sig familjen över gränsen till Bangladesh.
– Vi sprang över risfälten och följde sedan en flod. När vi kom fram till Cox’s Bazar träffade vi andra från vår hemby. De berättade att det inte fanns någon mat, arbete eller framtid där. Så då tog sig mina föräldrar hit, säger hon.
De övriga kvinnorna i rummet – Leila, Shamshida, Taiyyaba och Rahena – kan alla berätta liknande historier. Här i Jammu lever de tillsammans i två längor som kantas av mycket enkla byggnader. Alla kvinnorna har gift sig och fått barn på plats i Indien.
De har anhöriga kvar i Burma som återkommande ringer och berättar om situationen i hemlandet. Vid varje samtal hör de om nya våldsdåd och namnen på fler anhöriga och vänner som har blivit dödade.
– ”Kom inte tillbaka hit”, är deras budskap, varje gång, säger Laila.
Motståndet mot flyktingarna i Jammu ökade efter en attack mot en armébas i Sunjwan, i utkanten av staden. Efter dådet gick en lokal politiker ut och anklagade rohingyerna för delaktighet i attentatet. Uttalandet kritiserades hårt av andra politiker, men tycks ha spätt på fientligheterna mot flyktingarna.
Hazara är en 29-årig rohingyer som bor i en enkel boning i närheten av armébasen i Sunjwan. Liksom de flesta andra kvinnor i befolkningsgruppen har hon aldrig gått i skolan. Som ensamstående mamma till två barn lever hon på att sälja nötter till lokalbefolkningen och även om inkomsten är mycket liten har den gjort att familjen kunnat få mat för dagen.
Men efter attacken på armébasen har det blivit allt svårare för henne att bedriva sin verksamhet.
– Dagen efter fick jag höra ”ni är bråkmakare, vi vill inte ha er här”. Alla tittade misstänksamt på mig, som om jag hade gjort något hemskt, berättar Hazara.
Vi har fått höra att vi samarbetar med militanta grupper.
Mushtaq Ahmed, lärare vid koranskola
Mushtaq Ahmed är lärare vid en koranskola som drivs av rohingyer. Han berättar att polisen kom till skolan och förhörde personalen direkt efter attacken mot armébasen. På senare tid har attityderna gentemot flyktingarna försämrats drastiskt, säger han.
– Vi har fått höra att vi samarbetar med militanta grupper, berättar Mushtaq Ahmed.
Den fientliga stämningen har lett till att en del rohingyaflyktingar har flyttat vidare från Jammu. Men de flyktingar vi talar med uppger att de inte har något annat val än att stanna där de är.
– I Burma dödar de oss, och här säger de att vi är bangladeshier, trots att vi inte talar bengali. Vart ska vi ta vägen? Det finns ingen säker plats för oss, det enda vi kan göra är att hålla låg profil, säger flyktingkvinnan Ansari.