En sufflé av klassförakt

[FILM] C’est la vie! Regi: Eric Tolado och Olivier Nakache Att ha ett bröllop på ett franskt 1600-talsgods låter väl som en dröm att spara i åratal till. Serveringspersonalen i rokokoutstyrsel med peruk och ett känt band som underhåller de många gästerna. Den intellektuelle Pierre sparar inte på pretentioner eller kostnader och har instruerat festfixaren […]

Att ha ett bröllop på ett franskt 1600-talsgods låter väl som en dröm att spara i åratal till. Serveringspersonalen i rokokoutstyrsel med peruk och ett känt band som underhåller de många gästerna. Den intellektuelle Pierre sparar inte på pretentioner eller kostnader och har instruerat festfixaren Max om hur han vill ha det, in i minsta detalj och minut.

Eric Tolados och Olivier Nakaches komedi med den intetsägande ”svenska” titeln C’est la vie! (“Sånt är livet” – originaltiteln Le sens de la fête/”Meningen med festen” är lite mer intressant) vänder lovande på perspektivet och skildrar personalens arbete bakom den perfekta inramningen för brudparet.

Upplägget är inte dumt: Max har samlat det gamla inarbetade frilansgänget av kockar, serveringspersonal, teknisk personal och bröllopsfotograf med sin prao i släptåg. En blandning av folk med sina respektive privata historier som sällan skildras i ett sådant här sammanhang: här finns outredda kärlekstrassel, alkoholproblem och egotrippar för den koleriska arbetsledaren Adèle att försöka samordna.

Som publik ställer man sig snart på arbetsköparens sida inför dessa barn.

Men i takt med att timmarna framskrider under förberedelserna sjunker intresset ihop som en allt kallare sufflé.

Skälet till att vända kameran mot kulissen kunde ha förväntats vara att ta tillvara den i dessa sammanhang extremt lågt betalda och utsatta personalens intressen, inte att som här ställa ut dem som apor i en djurpark.

Slappa, självupptagna och snarstuckna män och kvinnor gör vad de kan för att smita från jobbet, mest på grund av dumhet. Som publik ställer man sig snart på arbetsköparens sida inför dessa barn, som smygäter av maten, råkar sabotera en perfekt planering genom att inte förstå att kylskåp kräver elektricitet eller att en jätteballong (med en dansande brudgum under) flyger iväg om man inte håller i repen.

När en misstänkt skatteinspektör dyker upp och de fyra svartarbetarna uppmanas blanda sig bland gästerna chockar de sällskapet med plumpa skämt och flirt med brudens mamma som är inte så ung (plats för skratt över henne).

Alla som sett manus-/regissörsduons tidigare En oväntad vänskap (som förstås borde hetat “En förutsägbar vänskap”) kan förstås redan från första scenen förutspå utvecklingen.

Underbara karaktärsskådespelare sliter som galningar för att få oss att skratta åt klassföraktet. Det usla manuset hindrar också dem i deras arbete.