Vi som inte äger något varuhus

Ett nytt år har börjat. Ändå tycks det som att dåtiden ständigt är viktigare än framtiden, att arbetarna var härligare förr. Och vilka har vi, som bara har varandra och sällan får beskriva vår verklighet, att rösta på i årets val?

Signerat
Jona Elings, läkare och skribent.

Vilka är vi? Ett nytt år har börjat och jag vet inte vilka vi är. Arbetarna. Vi som inte likt Karl-Bertil Jonssons pappa äger något varuhus, och heller inget annat att tjäna pengar på. Vi som bara har oss själva.

Jag ser oss på tv. Antingen har vi dött i en arbetsplatsolycka eller så är vi skitfulla och gråter halvnakna i en reality-show. Folk tycker synd om oss eller skrattar åt oss. Vi skrattar åt oss. Vi är vår egen skeva underhållning. Det är aldrig vi som skildrar oss, perspektivet är från ovan.

Vilka är vi? Vi har flytt till Sverige och det gör människor som fötts här oroliga. Vi ska stjäla varandras jobb eller pengar, menar man. Förståndiga personer försöker lindra oron: ”Många som kommer är högutbildade!” Puh, då ska vi alltså andas ut. Tänk vilken tur att det inte var människor som vilka som helst, som oss, som kommit hit.

Vi får berätta hur det är att bo där vi bor eftersom någon blivit skjuten eller våldtagen i samma kvarter. Här är berättarrösten zoologens. Tv-kameran panorerar över djurparken, gärna i grått dis eller regn. Se så de har det! Se så vi har det, utan att förstå att det är vi, i tron att det är några andra än vi som skildras.

Ibland, men endast undantagsvis, får vi själva komma till tals och beskriva hur saker står till: helt åt skogen. Hur löner dumpas, sextrakasserier accepteras, äldrevården raseras.

Stig Dagermans Dagsedlar kommer i nytryck. Finns det verkligen inget skrivet det senaste 63 åren som är intressantare att ge ut? Arbetarna var härligare förr, verkar det. På arbetar­författarnas tid. Med mer glesbygd och huckle och författare som tog sina liv. Dåtiden ständigt viktigare än framtiden.

Ibland, men endast undantagsvis, får vi själva komma till tals och beskriva hur saker står till: helt åt skogen. Hur löner dumpas, sextrakasserier accepteras, äldrevården raseras. Genast fylls då kommentarsfälten med varsel om stundande inbördeskrig och nysvenska begrepp som bidragsturism eller flyktingkvot.

Den nya världen vi bär i våra hjärtan växer ur våra händer från den sekund vi väljer varandra.

Vilka är vi? Vi som bara har oss själva har också varandra och det är vår enda styrka, vår superkraft. Hatarna som inte vill vara varandra med oss andra går till val och deras motståndare kommer innan du hunnit säga tjillevippen mana på soffliggare för att rösta bort rasismen. Och rasismen måste sannerligen bort.

Men rasismen begränsar sig inte till ett enda partis vara eller icke vara. Och dessutom kommer vi oavsett vad vara ett stort och spretigt gäng människor som inte har något varuhus. Om vi inte rätt och slätt tar varuhusen och fördelar dem gemen­samt. Om vi låter också marknaden vara demokratisk. Men det finns inte som alternativ att rösta på i höstens val.

Den nya världen vi bär i våra hjärtan växer ur våra händer från den sekund vi väljer varandra. När hånskrattet tystnar, när pekfingrarna tar ut riktningen framåt i stället för att föraktfullt riktas nedåt. Vad finns i ditt hjärta? Hur stark är din hand i min? Vilka är vi?