Alicante, 29 mars.

På stranden: De väntade på båtarna som skulle komma. Blickar fixerade horisonten som snart skulle skäras av de väldiga fartygen. De väntade på att få jubla, springa ut i vattnet, lyfta upp sina barn så att de skulle få se, och säga: Nu blir vi räddade. Minst hundra skepp skulle komma, vilken mäktig syn, och från däck skulle besättningen ropa åt dem att stiga ombord, att de var välkomna, nu tar vi er härifrån. Conxa tänkte att han var en av dem som kom. I en av de första båtarna skulle han stå och vinka till henne. Ingemar. Han hade hämtat hjälp, inte glömt henne, och hans skepp kom närmare för varje sekund.

De var tiotusentals samlade. Med blickarna envist riktade. Ett par ljus i horisonten och människor ställde sig upp: nu, nu… nu kommer de!

En kvinna med ett lindebarn i famnen reste sig och ropade: Vi är här!

Och fler ropade med henne: Vi är här!

Blev en kör av röster: VI ÄR HÄR!

Ljusen därute slutade blinka men de stod kvar länge efteråt. Ingen ville vara först med att sätta sig ner. Barnet i kvinnans famn gnydde. Tiden gick. Mörkret sänkte sig över den steniga sanden. Var där ändå inte en ljusglimt? Conxa kupade handen över ögonen och kisade. Hon kände Marcos röra vid hennes ben. Han låg ner med hennes sjal över sig som filt. Sträckte sig efter hennes hand.

De kommer snart, mamma. Var inte rädd. Jag är inte rädd, sa hon.

Den trettionde mars intog Division Littorio fästningen vid hamnen. En man sköt sig själv. Två andra hoppade i vattnet från kajen. Det blev tyst, stilla. Sedan var det fler som hoppade. Fler skott. Ett högt, förtvivlat mummel steg ur tystnaden. Hon höll för Marcos ögon men han skakade bort hennes hand. Tryckte sig mot henne. Conxa hörde skotten eka mot kullen där italienarna väntade. Hon hörde den unga mamman med bebisen gråta men istället för att försöka trösta henne höll hon för Marcos öron i sömnen. Hon tänkte att pappan satt där med henne och höll för också hennes öron, fast hur mycket hon än längtade efter det så skulle han inte… istället hade han väckt henne:

Lyssna Conxa!

Hela tiden skruva upp skärpan och volymen, fast hon längtade efter att han skulle gömma henne. Bara en enda gång försöka skydda henne mot verkligheten.

I gryningen kom italienarna ner från berget. Hamnen omringades. Tanksen riktade sina kulsprutor mot dem: kvinnor, män, barn, gamla.

Först knuffades de framåt, sedan gick de självmant. Hon bar Marcos nästan hela vägen. Skulle inte böja sin rygg och visa sig svag. Om hon sackade efter skulle hon skjutas. Några försökte fly och blev skjutna. Människor som under hela kriget vårdat sina förnuft verkade tappa dem nu. Hon pratade lågt till Marcos, det var en räddning att det fanns någon att skydda.

Allt kommer att ordna sig, ljög hon.

De samlades upp i utkanten av staden, i Campo de los Almendros, bland mandelträden. De fick stå i kö i timmar för en mugg vatten, hon tvingade Marcos att dricka och blev arg när han vände bort huvudet. Kvinnor och barn fördes samman och knuffades iväg igen. Conxa var glad att där inte fanns någon att vända sig mot och säga adjö till. Luften var full av gråt. Hon var stolt över Marcos som inte fällt en tår under hela tiden de varit där. Han ville inte längre att hon skulle bära honom. Hans lilla kropp framför henne på vägen, soldaterna skrek åt dem att skynda på och Marcos ökade farten utan att vända sig om för att se på henne.

De stängdes in på en biograf mitt i staden. Marcos var blek. De hade inte ätit på flera dagar. Hon tvingade ner hans huvud i sitt knä. Strök honom över lockarna. De vande sig vid lukten av mensblod och exkrementer. Vissa blev tokiga nästan på en gång. Hon höll för Marcos öron när de skrek eller pratade högt för sig själva om sådant ingen annan ville höra.

Mammor försökte be vakterna om mat till sina barn men blev slagna, ibland värre. Conxa satt stilla. Strök Marcos över pannan. Så kom fascistsoldaterna in i salongen med höga röster och riktade sina gevär mot dem. De slet barnen ifrån sina mammor. Conxa försökte hålla Marcos kvar men de slog henne över händerna, i magen, de slog Marcos, men han kupade sina händer framför bröstet och höll envist hennes blick i hans. Höll henne kvar. När det kändes som om hon skulle falla in i mörkret gläntade han så pass på fingrarna att hon kunde se duvan han höll i. Hon ropade åt honom att aldrig släppa taget.

 

*

 

Den första april skrev tidningarna att kriget var slut. De skrev inte att den mörka natten tog vid. Överallt ställdes människor upp och skotten ekade mellan byggnaderna. Medan världen firade freden, och överklassen och borgarna kröp fram ur sina gömslen, gnuggade mörkret ur ögonen, klädde sig i slips och högklackat, ställde upp sina altare och kors, torterades de republikanska anhängarna. De som inte infann sig enligt order letades upp och torterades. De som inte nationaliserades torterades. De som förbrutit sig mot fascismen och katolicismen torterades och ställdes sedan upp mot väggen. Blodet rann. Solen sken. Freden var ett nervöst skratt.

De tog Poeten ur cellen i Montjuïc dit han förts i början av februari. Han kördes till stranden. Himlen och havet gled ihop och det gick inte att säga vad som var det ena och det andra. Lastbilar kom med de levande och for med de döda. Liken skulle tillbaka upp till berget och grävas ner utanför kyrkogården. Det var trångt med människor på stranden, vissa satt ner i sanden och bad för sina liv, andra försökte springa ut i vattnet, ytterligare andra stelnade i skräck. Skotten ekade inte bland sanddynorna. De sa åt honom att gå framåt: Vamos, vamos. Han märkte att han inte var ensam, tre andra gick med honom, samma tunga steg i den djupa sanden. Han undvek att titta på dem, också de hade händerna kopplade bakom nacken. Långsamma steg fram- åt. Han önskade att han skulle ha tid att ta av sig skorna.

Han vände sitt ansikte mot kvällshimlen och ordet kom till honom, vaggade in hans rädsla i ljusa minnen: Abraça’m. Abraça’m.

Den nittonde maj höll Franco sin segerparad i Madrid.

I Sverige växte motståndet mot antifascistiska flyktingar. Socialdemokraterna ville avveckla Spanienkommittén. Georg Branting byggde upp en ny hjälporganisation, till för att lokalisera försvunna svenskar i Spanien. En lista sammanställdes över dem man trodde överlevt och fängslats. Flera hundra krigsfångar var i livet men förbandscheferna ville inte lämna ut dem utan rättegång. Påtryckningar inleddes. Utväxlingsförsök strandade. Men femton svenskar släpptes en efter en, samtliga i ett miserabelt fysiskt och psykiskt skick.

Ingemar Bäckström bokfördes som saknad.

Ej med i strömmen av flyktingar över den spanska gränsen. Ej mottagen av Georg Branting och Röda korset.

Ej överöst med blommor på Malmö Centralstation.

I koncentrationslägret för befäl i Zaragoza satt Lars Berggren, underofficer och särskilt misstänkt för krigsförbrytelser. Han genomgick svåra förhör och torterades. Den tjugoåttonde maj 1940 frigavs han och eskorterades av en italiensk jagare, köpt av den svenska armén. Det var mitt under brinnande världskrig och fartyget höll på att sänkas vid Färöarna av engelsmännen. Men Lars Berggren kom välbehållen tillbaka, jagaren körde rätt in i hamnen på Alder- holmen till hamnarbetarnas stora förskräckelse.

 

*

 

Första maj 1916 var Eivor Bäckström ovanligt tidigt iväg till Fisketorget. Ingemar låg i vagnen, pigg och vaken och, tänkte Eivor, förväntansfull. Till Gävle och syndikalisterna hade kommit ett kuvert. Det innehöll Joe Hills aska. Den skulle spridas på olika platser, över hela världen. Flera av hans sånger sjöngs. Hon märkte att Hans skämdes för att hon sjöng med fast hon inte kunde orden och inget hade i demonstrationståget att göra: en kvinna med ett litet barn. De gick på sidan om och pojken tittade upp på henne med stora ögon, hon kände sig både sedd och snärjd, hon hade aldrig förut tänkt att hon var någon. När de kommit förbi Stadsträdgården och var på väg in i Boulognerskogen lyfte han upp huvudet, och hon tänkte att det var för att han inte ville missa något.

Förstås var det Kurt som höll tal. Bredvid honom vid sommarserveringen stod Verner Holm och vägde på hälarna. Barnhemspojken som i tioårsåldern knuffat en annan pojke i ån, ingen visste varför. Vad alla däremot trodde sig veta var att hans mamma varit prostituerad, och att hans pappa kört runt, runt i staden för att visa upp sin blänkande automobil.

De gick tillbaka mot söder, och många föll bort. De kände inte till Joe Hill men Kristina Larsdotter, som väntade på Nedre Bergsgatan, hade följt honom från början. Hon hade vinkat av bröderna vid stationen, och, påstod hon, fått ett brev från en familj i Amerika som hyst Joel en tid och berättat om det förfärliga, samt att hon erhållit tidningsurklipp från egna släktingar som emigrerat. Under ceremonin utanför huset där Joel bott sa ingen hans riktiga namn, men Joe Hill var bara en liten del av sanningen.

Verner grävde gropen. Han var noggrann och såg ordentlig ut med slips. Kurt bar dit trädet och placerade det, fick tillsägelse om att det stod snett, det tog en stund, sedan stod det rakt och Verner skyfflade jorden över de trassliga rötterna. En av Joels systrar öppnade kuvertet. Eivor gick närmare med vagnen. Det var knäpptyst, till och med fåglar- na höll inne med sin sång. Då kom en vind, och vinden tog tag i askan, och Eivor och flera andra också såg att en del av askan flög rätt mot pojken i vagnen, eftersom vinden och Joe Hill gjort upp om det. Ingemar grimaserade, det var inget mer med det. Tiden stannade. En stillbild att spara: pojkens grimas, genomskinlig aska, konturerna av Joel Hägglund vid det unga körsbärsträdet.

Så hade Eivor berättat det för honom. Men trädet hade stått där sedan Joel var liten. Trädet var gammalt, döende, och askan – och systern… och Verner Holm – varför hade hon lagt till honom?

Klara hade inte haft hjärta att fråga Ingemar om det. Han var uppfylld av berättelsen, byggde sitt liv på den. Det hade verkat som om det bara var Ingemar och Klara som kände till Joe Hill. Och varje gång hon blev arg hade hon velat ta det ifrån honom: Askan var inte i närheten av ditt ansikte, Ingemar. Ville dra alla lögner ur hans kropp. Se honom rasa. Sedan:

Börja på ett nytt blad, en berättelse som handlade om dem, om henne, om de som levde.

Lill rita, sa flickan och kravlade upp på stolen bredvid Klara.

Lill ritar fint, sa Klara och tog fram kritorna och ritblocket som Holmström kommit med. Hon strök flickan över håret som började bli så långt att det snart gick att fläta. Hon bläddrade fram till notisen om djuren på Barcelonas zoo som alla dött under bombningarna. Läste sedan om motståndsmännen som gömde sig i bergen och fortsatte kampen därifrån. Ingemars kropp hade inte hittats.

 

*

 

Det var vårprakt överallt runt om när Einar skyndade mot Arbetarens redaktion. Han togs vördnadsfullt emot. Reportern var nervös. Det var som om Einar skulle vara någon särskild. Han skruvade obekvämt på sig.

Inte vet jag riktigt vad jag ska säga om det, sa han. Det lilla man kan göra måste man väl. Men det är klart man sett saker. Som det inte går att glömma.

Vad gör ni nu? kom det i slutet av intervjun.

Ingenting, svarade Einar. Det är ont om arbeten, och vi som varit i Spanien är inte särdeles önskvärda. Han ville skratta till men det gick inte. Reportern tittade ner i sitt block.

Hur kommer ni att klara er då?

Einar ryckte på axlarna. Inte fan visste han väl det heller. Han hade bott hos Klas föräldrar sedan han kom tillbaka, det blev bara så, för att de frågat och för att han inte velat åka hem. Han hade sovit i Klas säng. Haft mardrömmar. Knappt velat gå utanför dörren. Han tittade ut på träden och kunde inte minnas att han någonsin sett så kraftfullt gröna blad.

För det första vill jag säga, sa han (och det var någon annan som talade inifrån honom), att i Spanien struntade vi helt i formaliteterna. Vi försökte vara likadana, fast det är svårt, för man har vant sig vid skillnader. För det andra vill jag säga att det är tungt, och det tyngsta är att det inte blev som vi trodde. Det flyter så satans mycket blod, och det fortsätter flyta, men sånt vill ni väl inte höra nåt om? Att man måste göra något innan man vänjer sig vid färgen och lukten. För när man vant sig, när man rent av kan klafsa kring i det utan att ta notis, då är det för sent. Det finns ingen Gud som ger de döda livet tillbaka. Det måste man veta.

Han tystnade, rodnade.

Något annat som du skulle vilja framföra till våra läsare?

Einar vred på sig, kände svetten i armhålorna. Så höjdes återigen den andra rösten i honom, tog över:

Det var de förtryckta som reste, och slogs. Från andra länder kom intellektuella, men inte från Sverige.

Han avbröt sig.

Ibland visste man inte om det var fiender eller kamrater som närmade sig. Man visste att bakom nästa krön kunde döden stå. Eller, man visste, och visste inte, för sånt går det inte att veta.

Rösten kom från en ny plats i honom:

Frihet och demokrati och sånt kommer inte till oss från början, som en naturlag. Vi kan inte bara räkna med det. Och det vill jag nog framförallt få sagt, för det är många som beklagar oss, tänker väl att det var meningslöst att vi for, men det var inte förgäves, inget av det här har varit i onödan. Och nu vill jag åka hem.

När han på svajiga ben stapplade ut från lokalen (och reportern stod i dörröppningen och vinkade) fick han för sig att det var Ingemar som talat i hans ställe. Själv skulle han ha fortsatt sitta tyst och inte klaga över någonting. Men Ingemar kunde fan ha gjort underverk om han fått komma hem.

Han satte sig på en bänk under träden och tog fram brevbunten ur ryggsäcken, fingrade på det röda blanka bandet. Varje brev började med Klara, och slutade med Ingemar. Men det tog inte slut med den sista punkten. Innan han försökte gå in i skogen igen, ta vid där livet avbrutits eller blivit liv på riktigt, skulle han fara till Joe Hills stad, det var ju ändå på vägen. Han skulle gå på Ingemars och Joels gator. Hem till Klara Jansson.

 

*

 

Det är sant att det går att veta vad en annan människa är med om.

Flickan berättade om Ingemar in i Klaras drömmar. Hon vaknade med honom på näthinnan och sedan gick det inte att hejda. Bilder och minnen strömmade in i henne. De skulle hon ge tillbaka till flickan när hon behövde dem.

Bland minnena fanns en kvinna som återkom och kom för Klara lika verklig och tydlig som om hon stått i rummet på Södra Kungsgatan.

Du ska gå med någon du inte känner, hade sibyllan på tivolit spått. Ni ska träffas där inga andra finns och sedan ska du aldrig mer behöva känna dig ensam.

Kvinnans ögon var mörka och bakom eller inuti mörkret fanns fler bilder:

En strand där havsvinden blåste livet ur människors kroppar. Ett rum där barn låg på rad på halmmadrasser: de flesta var tysta, några grät, några var döda. Ett fängelse packat med kvinnor, de stod tätt intill varandra i cellerna, turades om att sova. En kvinna hade lyckats tränga sig fram till cellfönstret. Hon såg ett barn i åttaårsåldern, iklädd fascistuniform, bäras bort i öppen kista. Kvinnan tryckte sig mot fönstergluggen. Klara fick tag i henne innan hon började slå huvudet mot gallret, drog henne ut genom det. Kvinnan var med henne när hon hälsade på Violet. Hon skulle aldrig lämna Klara. De reste med tåg till Växjö och centralfängelset för kvinnor.

På hemvägen hade hon bestämt sig:

Barnet fick namnet Inga-Lill Katarina Marie Jansson. Men hon döptes inte i någon kyrka.

 

*

 

My Will is easy to decide

For there is nothing to divide

My kin don’t need to fuss and moan

»Moss does not clinge to a rolling stone« My body? – Oh! – If I could choose

I would to ashes it reduce

And let the merry breezes blow

My dust to where some flowers grow

Perhaps some fading flower then Would come to life and bloom again

This is my Last and Final Will Good Luck to All of you

Joe Hill

 

 

*

 

Jag har lånat och inspirerats av ord från de svenskar som reste frivilligt till Spanien för att bekämpa fascismen och några av dessa vill jag nämna: Bengt Segerson, Stig Berggren, Allan Ericsson, Per Eriksson, Conny Andersson, Hilding Johansson, Gösta Andersson, Olof Liljegren, Nils Lätt, Gösta Hjärpe, Sixten Olsson (Rogeby), Karl Ernstedt, Egon Nilsson, Bror Paulsson. Tack för ert mod och tack för att ni berättade.

Flera av Gävleanekdoterna har jag hittat på www.gavledraget.se och i Ulf Ivar Nilssons Gävle på 1900-talet. Även Ivan Faludi, Axel Österberg, Lise Lindbæk och Barbro Alving, som rapporterade från kriget, måste nämnas, samt Lennart Lundbergs Svenskarna i spanska inbördeskriget 1936–1939, Kaj Björks Spanien i svenska hjärtan, Arvid Rundbergs biografi om Gustav Ericson, En svensk arbetares memoarer, Nisse Lätts En svensk anarkist berättar och Shirley Manginis Memories of Resistance. Citatet av Bengt Segerson på s. 143 kommer från en radiointervju från 1977: »Avgörande ögonblick/Spanska inbördeskriget 1936–1939.«

Tack till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Gävle stadsbibliotek, Gotlands försvarshistoria, Arkiv Gävleborg, Svenska Spanienfrivilligas vänner, Mikael Hjort, Björn Wallebom, Albert Herranz, Ulf Stridsberg, Staffan Nilsson, Carl Åkerlund, Peter Endahl, Ingrid Miljand, Mathias Åberg, Almudena Cros, Nick Lloyd (www.iberianature. com), Ulf Ivar Nilsson, Anders Wesslén, Kerstin Gustafs- son Figueroa, Mekki Karlsson, David Nordström, Kerstin Ekström, Anne-Marie Höglund, Jérôme Reuter/Rome, The Knife samt turistbyråerna i Alicante och Huesca. Tack också till Vera och Vanessa för månaderna vi tillbringade i lekparker runt om i Barcelona.

Tillägnan Lars Berggren, Harry Eriksson, Ivar Haglund, Vilhelm Alex Larsson, Skoglar Tidström och Herman Olof Wohlin, vars öden var ursprunget till denna roman.

 

***