Solidärer – avsnitt 14

Alicante, 29 mars.

På stranden: De väntade på båtarna som skulle komma. Blickar fixerade horisonten som snart skulle skäras av de väldiga fartygen. De väntade på att få jubla, springa ut i vattnet, lyfta upp sina barn så att de skulle få se, och säga: Nu blir vi räddade. Minst hundra skepp skulle komma, vilken mäktig syn, och från däck skulle besättningen ropa åt dem att stiga ombord, att de var välkomna, nu tar vi er härifrån. Conxa tänkte att han var en av dem som kom. I en av de första båtarna skulle han stå och vinka till henne. Ingemar. Han hade hämtat hjälp, inte glömt henne, och hans skepp kom närmare för varje sekund.

De var tiotusentals samlade. Med blickarna envist riktade. Ett par ljus i horisonten och människor ställde sig upp: nu, nu… nu kommer de!

En kvinna med ett lindebarn i famnen reste sig och ropade: Vi är här!

Och fler ropade med henne: Vi är här!

Blev en kör av röster: VI ÄR HÄR!

Ljusen därute slutade blinka men de stod kvar länge efteråt. Ingen ville vara först med att sätta sig ner. Barnet i kvinnans famn gnydde. Tiden gick. Mörkret sänkte sig över den steniga sanden. Var där ändå inte en ljusglimt? Conxa kupade handen över ögonen och kisade. Hon kände Marcos röra vid hennes ben. Han låg ner med hennes sjal över sig som filt. Sträckte sig efter hennes hand.

De kommer snart, mamma. Var inte rädd. Jag är inte rädd, sa hon.

Den trettionde mars intog Division Littorio fästningen vid hamnen. En man sköt sig själv. Två andra hoppade i vattnet från kajen. Det blev tyst, stilla. Sedan var det fler som hoppade. Fler skott. Ett högt, förtvivlat mummel steg ur tystnaden. Hon höll för Marcos ögon men han skakade bort hennes hand. Tryckte sig mot henne. Conxa hörde skotten eka mot kullen där italienarna väntade. Hon hörde den unga mamman med bebisen gråta men istället för att försöka trösta henne höll hon för Marcos öron i sömnen. Hon tänkte att pappan satt där med henne och höll för också hennes öron, fast hur mycket hon än längtade efter det så skulle han inte… istället hade han väckt henne:

Lyssna Conxa!

Hela tiden skruva upp skärpan och volymen, fast hon längtade efter att han skulle gömma henne. Bara en enda gång försöka skydda henne mot verkligheten.

I gryningen kom italienarna ner från berget. Hamnen omringades. Tanksen riktade sina kulsprutor mot dem: kvinnor, män, barn, gamla.

Först knuffades de framåt, sedan gick de självmant. Hon bar Marcos nästan hela vägen. Skulle inte böja sin rygg och visa sig svag. Om hon sackade efter skulle hon skjutas. Några försökte fly och blev skjutna. Människor som under hela kriget vårdat sina förnuft verkade tappa dem nu. Hon pratade lågt till Marcos, det var en räddning att det fanns någon att skydda.

Allt kommer att ordna sig, ljög hon.

De samlades upp i utkanten av staden, i Campo de los Almendros, bland mandelträden. De fick stå i kö i timmar för en mugg vatten, hon tvingade Marcos att dricka och blev arg när han vände bort huvudet. Kvinnor och barn fördes samman och knuffades iväg igen. Conxa var glad att där inte fanns någon att vända sig mot och säga adjö till. Luften var full av gråt. Hon var stolt över Marcos som inte fällt en tår under hela tiden de varit där. Han ville inte längre att hon skulle bära honom. Hans lilla kropp framför henne på vägen, soldaterna skrek åt dem att skynda på och Marcos ökade farten utan att vända sig om för att se på henne.

De stängdes in på en biograf mitt i staden. Marcos var blek. De hade inte ätit på flera dagar. Hon tvingade ner hans huvud i sitt knä. Strök honom över lockarna. De vande sig vid lukten av mensblod och exkrementer. Vissa blev tokiga nästan på en gång. Hon höll för Marcos öron när de skrek eller pratade högt för sig själva om sådant ingen annan ville höra.

Mammor försökte be vakterna om mat till sina barn men blev slagna, ibland värre. Conxa satt stilla. Strök Marcos över pannan. Så kom fascistsoldaterna in i salongen med höga röster och riktade sina gevär mot dem. De slet barnen ifrån sina mammor. Conxa försökte hålla Marcos kvar men de slog henne över händerna, i magen, de slog Marcos, men han kupade sina händer framför bröstet och höll envist hennes blick i hans. Höll henne kvar. När det kändes som om hon skulle falla in i mörkret gläntade han så pass på fingrarna att hon kunde se duvan han höll i. Hon ropade åt honom att aldrig släppa taget.

 
*
 

Den första april skrev tidningarna att kriget var slut. De skrev inte att den mörka natten tog vid. Överallt ställdes människor upp och skotten ekade mellan byggnaderna. Medan världen firade freden, och överklassen och borgarna kröp fram ur sina gömslen, gnuggade mörkret ur ögonen, klädde sig i slips och högklackat, ställde upp sina altare och kors, torterades de republikanska anhängarna. De som inte infann sig enligt order letades upp och torterades. De som inte nationaliserades torterades. De som förbrutit sig mot fascismen och katolicismen torterades och ställdes sedan upp mot väggen. Blodet rann. Solen sken. Freden var ett nervöst skratt.

De tog Poeten ur cellen i Montjuïc dit han förts i början av februari. Han kördes till stranden. Himlen och havet gled ihop och det gick inte att säga vad som var det ena och det andra. Lastbilar kom med de levande och for med de döda. Liken skulle tillbaka upp till berget och grävas ner utanför kyrkogården. Det var trångt med människor på stranden, vissa satt ner i sanden och bad för sina liv, andra försökte springa ut i vattnet, ytterligare andra stelnade i skräck. Skotten ekade inte bland sanddynorna. De sa åt honom att gå framåt: Vamos, vamos. Han märkte att han inte var ensam, tre andra gick med honom, samma tunga steg i den djupa sanden. Han undvek att titta på dem, också de hade händerna kopplade bakom nacken. Långsamma steg fram- åt. Han önskade att han skulle ha tid att ta av sig skorna.

Han vände sitt ansikte mot kvällshimlen och ordet kom till honom, vaggade in hans rädsla i ljusa minnen: Abraça’m. Abraça’m.

Den nittonde maj höll Franco sin segerparad i Madrid.

I Sverige växte motståndet mot antifascistiska flyktingar. Socialdemokraterna ville avveckla Spanienkommittén. Georg Branting byggde upp en ny hjälporganisation, till för att lokalisera försvunna svenskar i Spanien. En lista sammanställdes över dem man trodde överlevt och fängslats. Flera hundra krigsfångar var i livet men förbandscheferna ville inte lämna ut dem utan rättegång. Påtryckningar inleddes. Utväxlingsförsök strandade. Men femton svenskar släpptes en efter en, samtliga i ett miserabelt fysiskt och psykiskt skick.

Ingemar Bäckström bokfördes som saknad.

Ej med i strömmen av flyktingar över den spanska gränsen. Ej mottagen av Georg Branting och Röda korset.

Ej överöst med blommor på Malmö Centralstation.

I koncentrationslägret för befäl i Zaragoza satt Lars Berggren, underofficer och särskilt misstänkt för krigsförbrytelser. Han genomgick svåra förhör och torterades. Den tjugoåttonde maj 1940 frigavs han och eskorterades av en italiensk jagare, köpt av den svenska armén. Det var mitt under brinnande världskrig och fartyget höll på att sänkas vid Färöarna av engelsmännen. Men Lars Berggren kom välbehållen tillbaka, jagaren körde rätt in i hamnen på Alder- holmen till hamnarbetarnas stora förskräckelse.

 
*
 

Första maj 1916 var Eivor Bäckström ovanligt tidigt iväg till Fisketorget. Ingemar låg i vagnen, pigg och vaken och, tänkte Eivor, förväntansfull. Till Gävle och syndikalisterna hade kommit ett kuvert. Det innehöll Joe Hills aska. Den skulle spridas på olika platser, över hela världen. Flera av hans sånger sjöngs. Hon märkte att Hans skämdes för att hon sjöng med fast hon inte kunde orden och inget hade i demonstrationståget att göra: en kvinna med ett litet barn. De gick på sidan om och pojken tittade upp på henne med stora ögon, hon kände sig både sedd och snärjd, hon hade aldrig förut tänkt att hon var någon. När de kommit förbi Stadsträdgården och var på väg in i Boulognerskogen lyfte han upp huvudet, och hon tänkte att det var för att han inte ville missa något.

Förstås var det Kurt som höll tal. Bredvid honom vid sommarserveringen stod Verner Holm och vägde på hälarna. Barnhemspojken som i tioårsåldern knuffat en annan pojke i ån, ingen visste varför. Vad alla däremot trodde sig veta var att hans mamma varit prostituerad, och att hans pappa kört runt, runt i staden för att visa upp sin blänkande automobil.

De gick tillbaka mot söder, och många föll bort. De kände inte till Joe Hill men Kristina Larsdotter, som väntade på Nedre Bergsgatan, hade följt honom från början. Hon hade vinkat av bröderna vid stationen, och, påstod hon, fått ett brev från en familj i Amerika som hyst Joel en tid och berättat om det förfärliga, samt att hon erhållit tidningsurklipp från egna släktingar som emigrerat. Under ceremonin utanför huset där Joel bott sa ingen hans riktiga namn, men Joe Hill var bara en liten del av sanningen.

Verner grävde gropen. Han var noggrann och såg ordentlig ut med slips. Kurt bar dit trädet och placerade det, fick tillsägelse om att det stod snett, det tog en stund, sedan stod det rakt och Verner skyfflade jorden över de trassliga rötterna. En av Joels systrar öppnade kuvertet. Eivor gick närmare med vagnen. Det var knäpptyst, till och med fåglar- na höll inne med sin sång. Då kom en vind, och vinden tog tag i askan, och Eivor och flera andra också såg att en del av askan flög rätt mot pojken i vagnen, eftersom vinden och Joe Hill gjort upp om det. Ingemar grimaserade, det var inget mer med det. Tiden stannade. En stillbild att spara: pojkens grimas, genomskinlig aska, konturerna av Joel Hägglund vid det unga körsbärsträdet.

Så hade Eivor berättat det för honom. Men trädet hade stått där sedan Joel var liten. Trädet var gammalt, döende, och askan – och systern… och Verner Holm – varför hade hon lagt till honom?

Klara hade inte haft hjärta att fråga Ingemar om det. Han var uppfylld av berättelsen, byggde sitt liv på den. Det hade verkat som om det bara var Ingemar och Klara som kände till Joe Hill. Och varje gång hon blev arg hade hon velat ta det ifrån honom: Askan var inte i närheten av ditt ansikte, Ingemar. Ville dra alla lögner ur hans kropp. Se honom rasa. Sedan:

Börja på ett nytt blad, en berättelse som handlade om dem, om henne, om de som levde.

Lill rita, sa flickan och kravlade upp på stolen bredvid Klara.

Lill ritar fint, sa Klara och tog fram kritorna och ritblocket som Holmström kommit med. Hon strök flickan över håret som började bli så långt att det snart gick att fläta. Hon bläddrade fram till notisen om djuren på Barcelonas zoo som alla dött under bombningarna. Läste sedan om motståndsmännen som gömde sig i bergen och fortsatte kampen därifrån. Ingemars kropp hade inte hittats.

 
*
 

Det var vårprakt överallt runt om när Einar skyndade mot Arbetarens redaktion. Han togs vördnadsfullt emot. Reportern var nervös. Det var som om Einar skulle vara någon särskild. Han skruvade obekvämt på sig.

Inte vet jag riktigt vad jag ska säga om det, sa han. Det lilla man kan göra måste man väl. Men det är klart man sett saker. Som det inte går att glömma.

Vad gör ni nu? kom det i slutet av intervjun.

Ingenting, svarade Einar. Det är ont om arbeten, och vi som varit i Spanien är inte särdeles önskvärda. Han ville skratta till men det gick inte. Reportern tittade ner i sitt block.

Hur kommer ni att klara er då?

Einar ryckte på axlarna. Inte fan visste han väl det heller. Han hade bott hos Klas föräldrar sedan han kom tillbaka, det blev bara så, för att de frågat och för att han inte velat åka hem. Han hade sovit i Klas säng. Haft mardrömmar. Knappt velat gå utanför dörren. Han tittade ut på träden och kunde inte minnas att han någonsin sett så kraftfullt gröna blad.

För det första vill jag säga, sa han (och det var någon annan som talade inifrån honom), att i Spanien struntade vi helt i formaliteterna. Vi försökte vara likadana, fast det är svårt, för man har vant sig vid skillnader. För det andra vill jag säga att det är tungt, och det tyngsta är att det inte blev som vi trodde. Det flyter så satans mycket blod, och det fortsätter flyta, men sånt vill ni väl inte höra nåt om? Att man måste göra något innan man vänjer sig vid färgen och lukten. För när man vant sig, när man rent av kan klafsa kring i det utan att ta notis, då är det för sent. Det finns ingen Gud som ger de döda livet tillbaka. Det måste man veta.

Han tystnade, rodnade.

Något annat som du skulle vilja framföra till våra läsare?

Einar vred på sig, kände svetten i armhålorna. Så höjdes återigen den andra rösten i honom, tog över:

Det var de förtryckta som reste, och slogs. Från andra länder kom intellektuella, men inte från Sverige.

Han avbröt sig.

Ibland visste man inte om det var fiender eller kamrater som närmade sig. Man visste att bakom nästa krön kunde döden stå. Eller, man visste, och visste inte, för sånt går det inte att veta.

Rösten kom från en ny plats i honom:

Frihet och demokrati och sånt kommer inte till oss från början, som en naturlag. Vi kan inte bara räkna med det. Och det vill jag nog framförallt få sagt, för det är många som beklagar oss, tänker väl att det var meningslöst att vi for, men det var inte förgäves, inget av det här har varit i onödan. Och nu vill jag åka hem.

När han på svajiga ben stapplade ut från lokalen (och reportern stod i dörröppningen och vinkade) fick han för sig att det var Ingemar som talat i hans ställe. Själv skulle han ha fortsatt sitta tyst och inte klaga över någonting. Men Ingemar kunde fan ha gjort underverk om han fått komma hem.

Han satte sig på en bänk under träden och tog fram brevbunten ur ryggsäcken, fingrade på det röda blanka bandet. Varje brev började med Klara, och slutade med Ingemar. Men det tog inte slut med den sista punkten. Innan han försökte gå in i skogen igen, ta vid där livet avbrutits eller blivit liv på riktigt, skulle han fara till Joe Hills stad, det var ju ändå på vägen. Han skulle gå på Ingemars och Joels gator. Hem till Klara Jansson.

 
*
 

Det är sant att det går att veta vad en annan människa är med om.

Flickan berättade om Ingemar in i Klaras drömmar. Hon vaknade med honom på näthinnan och sedan gick det inte att hejda. Bilder och minnen strömmade in i henne. De skulle hon ge tillbaka till flickan när hon behövde dem.

Bland minnena fanns en kvinna som återkom och kom för Klara lika verklig och tydlig som om hon stått i rummet på Södra Kungsgatan.

Du ska gå med någon du inte känner, hade sibyllan på tivolit spått. Ni ska träffas där inga andra finns och sedan ska du aldrig mer behöva känna dig ensam.

Kvinnans ögon var mörka och bakom eller inuti mörkret fanns fler bilder:

En strand där havsvinden blåste livet ur människors kroppar. Ett rum där barn låg på rad på halmmadrasser: de flesta var tysta, några grät, några var döda. Ett fängelse packat med kvinnor, de stod tätt intill varandra i cellerna, turades om att sova. En kvinna hade lyckats tränga sig fram till cellfönstret. Hon såg ett barn i åttaårsåldern, iklädd fascistuniform, bäras bort i öppen kista. Kvinnan tryckte sig mot fönstergluggen. Klara fick tag i henne innan hon började slå huvudet mot gallret, drog henne ut genom det. Kvinnan var med henne när hon hälsade på Violet. Hon skulle aldrig lämna Klara. De reste med tåg till Växjö och centralfängelset för kvinnor.

På hemvägen hade hon bestämt sig:

Barnet fick namnet Inga-Lill Katarina Marie Jansson. Men hon döptes inte i någon kyrka.

 
*
 

My Will is easy to decide

For there is nothing to divide

My kin don’t need to fuss and moan

»Moss does not clinge to a rolling stone« My body? – Oh! – If I could choose

I would to ashes it reduce

And let the merry breezes blow

My dust to where some flowers grow

Perhaps some fading flower then Would come to life and bloom again

This is my Last and Final Will Good Luck to All of you

Joe Hill

 

 
*
 

Jag har lånat och inspirerats av ord från de svenskar som reste frivilligt till Spanien för att bekämpa fascismen och några av dessa vill jag nämna: Bengt Segerson, Stig Berggren, Allan Ericsson, Per Eriksson, Conny Andersson, Hilding Johansson, Gösta Andersson, Olof Liljegren, Nils Lätt, Gösta Hjärpe, Sixten Olsson (Rogeby), Karl Ernstedt, Egon Nilsson, Bror Paulsson. Tack för ert mod och tack för att ni berättade.

Flera av Gävleanekdoterna har jag hittat på www.gavledraget.se och i Ulf Ivar Nilssons Gävle på 1900-talet. Även Ivan Faludi, Axel Österberg, Lise Lindbæk och Barbro Alving, som rapporterade från kriget, måste nämnas, samt Lennart Lundbergs Svenskarna i spanska inbördeskriget 1936–1939, Kaj Björks Spanien i svenska hjärtan, Arvid Rundbergs biografi om Gustav Ericson, En svensk arbetares memoarer, Nisse Lätts En svensk anarkist berättar och Shirley Manginis Memories of Resistance. Citatet av Bengt Segerson på s. 143 kommer från en radiointervju från 1977: »Avgörande ögonblick/Spanska inbördeskriget 1936–1939.«

Tack till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Gävle stadsbibliotek, Gotlands försvarshistoria, Arkiv Gävleborg, Svenska Spanienfrivilligas vänner, Mikael Hjort, Björn Wallebom, Albert Herranz, Ulf Stridsberg, Staffan Nilsson, Carl Åkerlund, Peter Endahl, Ingrid Miljand, Mathias Åberg, Almudena Cros, Nick Lloyd (www.iberianature. com), Ulf Ivar Nilsson, Anders Wesslén, Kerstin Gustafs- son Figueroa, Mekki Karlsson, David Nordström, Kerstin Ekström, Anne-Marie Höglund, Jérôme Reuter/Rome, The Knife samt turistbyråerna i Alicante och Huesca. Tack också till Vera och Vanessa för månaderna vi tillbringade i lekparker runt om i Barcelona.

Tillägnan Lars Berggren, Harry Eriksson, Ivar Haglund, Vilhelm Alex Larsson, Skoglar Tidström och Herman Olof Wohlin, vars öden var ursprunget till denna roman.

 
***

Publicerad Uppdaterad
15 hours sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Jessica Stegrud och Ulf Kristerson

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Folke Schimanski har skrivit en bok om sin syster vera Oredsson som fortfarande hyllar Hitler

Han är bror till Vera Oredsson, Sveriges mest ökända nazist

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk mualmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Joe Hill Visitor Center öppnas i Gävle i september. Desirée Kjellberg på fängelsemuseet är en av initiativtagarna.

Gävle storsatsar: Ska lyfta Joe Hills minne

Joe Hilldagarna i Gävle

Nio dagar om Joe Hill i Gävle: ”Intresset är stort”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han: 

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. På savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Bussförare på bristningsgränsen

Fackets larm: Buss­förare på bristnings­gränsen

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

ICC har utfärdat en internationell arresteringsorder mot Israels premiärminister benjamin Netanyahu

Internationell arresteringsorder mot Netanyahu

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Iran: Riktig revolution bara genom arbetarklassen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Greta Thunberg intervjuar väljare på Fältöversten, Östermalm. Kvinnan till vänstern spelade Malin i Saltkråkan.
Louise och Michael intervjuas av Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto på Östermalm, som en del i Arbetarens väljarintervjuer. Foto: Alexandra Urisman Otto

Här läxar Malin i Saltkråkan upp Greta – ingen förstår vad som händer

Miljöfrågorna är viktiga – men internationella. Och Centerpartiet är det bästa alternativet ”på vänstersidan”. 

Välkommen till den något udda väljarintervjun från Östermalm i Stockholm, där Arbetaren inte känner igen den superkända intervjupersonen – och intervjupersonen i sin tur inte förstår att det är Greta Thunberg som ställer frågorna.

Under ett besök i köpcentret Fältöversten i Stockholm möter Arbetarens utsända Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto ett par vänner på shoppingrunda. Efter att ha gått med på att bli intervjuade presenterar vännerna sig som Louise och Michael, 79 respektive 64 år. Greta håller i mikrofonen och väljarintervjun börjar trevande:

Vad har ni för spontana tankar inför valrörelsen? 

– Den blir hård tror jag. Och eftersom jag är gammal liberal så är jag lite orolig, svarar Louise.

– Berätta precis vem du är, säger Michael.

– Det behöver jag inte säga, skrattar Louise försynt och fortsätter.

– Men… Jag ser fram emot en schysst valrörelse. Det kan man verkligen säga i dessa tider: hoppas den blir schysst. 

Hur skulle en schysst valrörelse se ut?

– Att politikerna inte alltid pratar illa om varandra. Jag har själv varit aktiv i politiken men jag säger ”de” för jag är inte längre en del av det där, säger Louise.

Michael fyller i:

– Hon vet vad hon pratar om. Hon har suttit i riksdagen och allting. Och hon är en känd skådespelerska. Jag är inte ett dugg känd men jag kommer gå och rösta, säger han och fortsätter:

– Som läget är nu, när man ser opinionen, så leder de rödgröna. Men jag tror att när det närmar sig så kommer det bli mycket, mycket jämnare. Och sen tror jag också att partierna som ligger lite risigt till… Och det är väl framför allt – jag säger fortfarande Folkpartiet och inte Liberalerna, det är så inarbetat för mig – Folkpartiet. Jag tror att Folkpartiet kommer klara sig kvar genom borgerlig stödröstning.

– En dröm att stilla bedja om, säger Louise och fortsätter:

– Jag är nog lite mer realist än du där i nuläget. Men jag hoppas att politiken drar sig mer åt mitten. Att ytterkanterna inte får så mycket att säga till om, som man ibland kan befara. Där ligger mitt hopp. 

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Michael håller med. Och avslöjar hur han tror att han kommer att rösta:

– Jag lovar ingenting åt något håll men som läget är nu… Man lägger tre röster, i riksdag kommer jag antingen rösta på Folkpartiet eller Kristdemokraterna. Men jag kan ändra mig, jag garderar mig. Jag vill inte lova åt något håll. 

Louise:

– Den som lever får se, som man brukar säga. Men det blir spännande. Och som världen ser ut så är det också extra spännande för jag tror att världsläget påverkar en del, även det svenska valet. Det vore konstigt annars. 

På vilket sätt påverkar det?

– Om det är kris i världen – så har det ju varit historiskt – så tenderar partier att gå samman. Att ”nu är det vi mot dem”, nu ska vi hålla ihop. Och då försvinner förhoppningsvis en del av det interna schabblet… Äh, nu säger jag det rakt ut: Att moderater och socialdemokrater har en hel del gemensamt i stora frågor. Det är klart att det inom dessa partier finns grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans. Men jag tror att i ett internationellt krisläge, då skulle det kunna finnas en chans för en sådan mittenuppgörelse, vilket jag alla gånger skulle välkomna. 

Louise: ”Jag var ersättare i EU-parlamentet för Folkpartiet”

Arbetarens Alexandra Urisman Otto lånar intervju-mikrofonen av Greta:

Får jag ställa en fråga? 

Louise nickar.

Jag skriver mycket om klimatförändringarna i mitt jobb som journalist. Och vi vet ju nu att den globala medeltemperaturen de senaste tre miljoner åren har legat väldigt stadigt kring 14 grader, med avvikelser nedåt på minus fem och uppåt på som mest två grader. Och nu är vi med stormsteg på väg ut ur det här spannet, som forskare beskriver som livets korridor.

– Där har vi varit snabba.

Jag vet inte om du har barn eller så – men hur tänker du om framtiden utifrån det här perspektivet?

– Jodå, jag har både barn och barnbarn.

För det är ju precis nu som det här händer. 

Louise berättar att hon var ersättare i EU för Folkpartiet under 2006, när liberala Marit Paulsen (bilden ovan) ville inrätta ett “matens FBI”. Foto: Gunnar Lundmark/TT

Alexandra lämnar tillbaka mikrofonen till Greta och Louise nickar igen. Hon säger:

– Miljöfrågorna är ju några av de väldigt stora frågorna. Och i allra högsta grad internationella frågor där man måste komma överens, internationellt och inom EU. Det kanske inte hjälper så mycket om vi väljer rätt sorts potatis eller frukt eller så. Men det föder ett medvetande hos unga människor att man tar hänsyn till det, säger hon. 

– Och jag var faktiskt ersättare i EU-parlamentet när vår folkpartistiska eller liberala Marit Paulsen ville inrätta ett matens FBI. Hon var väldigt noga och väldigt tidig med detta: att man ska veta vad man sätter i sig.

Louise: ”Greta gör fel grejer nu”

Arbetarens team funderar över vem denna före detta politiker och skådespelare kan vara, men hinner inte ställa frågan innan Louise fortsätter – och avslöjar att inte heller hon vet vem det är hon pratar med:

– Men jag tror tyvärr att enskilda punktinsatser och ja… Greta… Alltså Greta… Ja, jag beundrar henne på många sätt. Men tyvärr så tror jag att den där typen av agitation som har varit, eller de här demonstrationerna… Eller deras agerande inte har hjälpt. Även där handlar det om samarbete.

Greta, som alltså för ovanlighetens skull inte är igenkänd, höjer lätt på ögonbrynen. Hon frågar sedan: Vad tycker du att Greta och aktivisterna borde göra i stället?

– Jag skulle vilja att Greta hade fått hjälp att ta vara på den enorma situation hon hade när hon var som mest trovärdig. Hon är trovärdig nu också. Men hon har hamnat i sällskap där hon inte backas på det sätt som hon behöver backas. Hon gör fel grejer nu, tillsammans med sina kamrater. Det föder ilska och det föder aggressivitet, i stället för att säga: Gud vad hon är bra! Vilket hon var. 

Jag blir väldigt intresserad, säger Greta. Vad är det för fel grejer som man gör? Och om det är något man borde göra i stället, är det något du skulle vilja göra själv?

– Nej, du vet att jag är 80 år nu så jag orkar inte så mycket. Men man kan prata om det och jag kan agitera för det. Och jag pratar med mina barn och barnbarn om det väldigt mycket. Men alltså att förbjuda bilar, förbjuda det ena, det andra. Det tror jag inte på. Jag tror på att öka vetskapen om det.

Har någon sagt att man ska förbjuda bilar?

– Nej, men att jobba bakåtsträvande tror jag inte på. Men jag tror på… Jag tror på vetenskap. Och jag tror på att man ska satsa mer vetenskapligt på miljöfrågorna. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och att man också ska lyssna på den vetenskap som kommer fram.

Greta nickar och ställer nästa fråga till båda intervjupersonerna: Vad har ni för plan B om allt går åt helvete?

– Ja… Eh… Alltså hur menar du? undrar Michael.

– Du menar om det säger ”pang” bara imorgon? Då spelar det ingen roll om vi har en plan eller inte, säger Louise.

Greta Thunberg anländer till Arlanda flygplats efter att ha deporterats från Israel. Thunberg var på väg mot Gazaremsan på segelbåten Madleen när hon och andra aktivister frihetsberövades av Israel på internationellt vatten. Foto: Anders Wiklund/ TT

Greta utvecklar sin fråga:

Jag tänker att eftersom den mänskliga civilisationen och de samhällen som vi har nu har byggts upp under Holocen, en geologiskt väldigt stabil period. Och när vi nu går ur den perioden till en med ett mycket mer instabilt klimat. Med många extrema väderhändelser. Det blir svårt med matförsörjning, vattenförsörjning. Det riskerar att bli mycket krig, många människor på flykt. Det kommer bli väldigt mycket instabilitet. Till och med demokratin riskerar att påverkas väldigt mycket. 

– Det kommer att bli mycket större uppslutning människor emellan om detta. Folk kommer att hålla ihop, arbeta tillsammans. Jag är inte… Alltså orolig, det kan man vara. Men jag ser inte hopplöst på det. Jag tror faktiskt att det skulle kunna hjälpa människor att jobba ihop igen om det verkligen blev problem, säger Louise.

Men det forskningen säger är ju att vi är på väg ditåt. Som Alexandra sa, vi är på väg ut ur livets korridor. Och då är min fråga: hur ser ni er position? Vad gör ni då? Eller är det för abstrakt?

– Det det är lite abstrakt när man är 80 år, så tänker man att ja, det spelar inte så stor roll för mig. Men för mina barnbarn spelar det roll. Och de är mycket mer konkreta än vad jag är. De har nog en plan B för hur de ska fixa det, säger Louise.

–  När mina jämnåriga säger att de tycker så synd om våra barn och våra barnbarn, så brukar jag säga att jag tycker inte det. Därför att vi människor har lärt oss att ta livet som det kommer. 

Hon fortsätter:

– Jag tillhör en generation som har haft det oförskämt bra och inte behövt tänka på att jorden ska gå under. Men det är klart att den generation som kommer efteråt, kommer inte ha det lika bra materiellt. Och de kommer att ta hänsyn till det i sina val av liv också. Så jag är ganska hoppfull… Jag tror inte att ni i er generation kommer att behöva förtvivla.

Okej. Så det är bara att acceptera och hoppas att de löser det?

– Nej, nej, det säger jag ju inte. Jag säger ju att vi måste jobba för det. Jag säger att vi måste satsa väldigt mycket hårdare på forskning och på upplysning. Och agera utefter den forskningen naturligtvis. Naturligtvis tycker jag det. Självklart.

Michael: ”Skulle jag rösta på vänstersidan skulle jag rösta på C”

Vi talar en stund om tippningspunkterna i klimatsystemen. De som gör att det finns en tidsfaktor att ta hänsyn till, att flera av systemen nu tycks ha börjat gå från ett tillstånd till ett annat, att förändringarna är irreparabla och att mänskligheten riskerar att helt tappa kontrollen över utvecklingen. Sedan byter vi ämne och det blir ett långt samtal. Michael säger bland annat:

– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet. Det jag tänker på då är ekonomisk utjämning. Om det är som en del säger att det börjar bli för stora klyftor i samhället – och om jag skulle prioritera det – så kanske vänstersidan är bäst. Då skulle jag rösta på Centern. Så nu har jag ett till alternativ i riksdagsvalet. Men jag lovar ingenting åt något håll ännu.


– Jag vill säga att om jag skulle rösta på vänstersidan, som läget är just nu, då skulle jag rösta på Centerpartiet, säger Michael.På fotot: Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist (C) med ett valplakat med texten ”Sverige kan mer”.
Foto: Jessica Gow/ TT

När Louise än en gång påpekar att händelser i omvärlden sannolikt kommer att ha stor inverkan på det svenska valet utbrister Michael:

– Men man får aldrig ge upp hoppet!

Han fortsätter:

– Problem är till för att lösas! Och det går, om alla hjälps åt! Det går – vilket problem det än handlar om, miljö, krig eller vad det är – det går att lösa! 

Var ser du hoppet i dag? frågar Greta.

– Jag ser hoppet i att alla tänker till och… Viktigast är att få slut på krigen. Alltså miljön i all ära men nu… Det finns mer än en konflikt och att få slut på dem – för det handlar direkt om människors liv och hälsa. Och det går! Om vi alla vill och alla hjälps åt, förr eller senare ska det vara slut på det där, säger Michael.

– Det det är en bra grundtanke jag tror på det också. Jag hoppas i alla fall, säger Louise.

”Riksdagskvinna och känd skådespelare”

Arbetaren tackar för all tid vännerna har lagt på att prata med oss. 

– Får jag bara säga en sak? skjuter Michael in.

– Det var en ära att få bli intervjuad. Ni var trevliga. Och att stå bredvid Louise som vet vad hon pratar om! Riksdagskvinna och känd skådespelare och allting. Det var en ära! You made my day, säger han och fortsätter.

– Men jag vill bara säga en sak till. Miljöfrågor är viktiga. Och här utanför står det ibland folk och delar ut flygblad och det är nästan alla partier men väldigt sällan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De är välkomna även hit!

Louise hakar på:

– Det är därför det är så synd att inte Greta satsar på det. Tänk om hon kunde satsa i Miljöpartiet eller någonting sånt där. I stället för att bli haffad för de här båtaktionerna och sådana saker. Det är så synd, det är bortkastat, tyvärr. Tror jag. Men jag menar, det är inte jag som bestämmer vad hon ska göra.

Louise Edlind i rollen som Malin Melkersson vid filminspelningen av barnfilmen Vi på Saltkråkan, juli 1963. Foto: Jan Collsiöö/TT

– Nej, säger Greta.

– Hon får bestämma själv. Det tycker jag, säger Louise och avslutar från sitt håll:

– Ha det jättebra!

Är Arbetaren kommunistisk?

Vi säger hej då, igen. Och Michael hejdar oss, igen. Frågar vilken tidning det var vi kom ifrån, nu igen. Var det Arbetaren? Och var den kommunistisk?

Det är syndikalisterna som äger den, berättar vi. Men på redaktionen är man fristående. Greta påpekar att hon inte jobbar där och jag berättar att jag är frilans.

– Jaha, syndikalistisk är den. Okej, säger Michael och avslutar:

– Alla får finnas!

***
Fotnot. Väl hemma på kammaren upptäcker Arbetaren vilken Louise det är vi har träffat: Louise Edlind Friberg, också känd som Saltkråkan-Malin och tidigare riksdagsledamot för dåvarande Folkpartiet under 2006.

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

Amalthea Frantz:
Varje val, inget val – eller?

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln