Solidärer – avsnitt 14

Alicante, 29 mars.

På stranden: De väntade på båtarna som skulle komma. Blickar fixerade horisonten som snart skulle skäras av de väldiga fartygen. De väntade på att få jubla, springa ut i vattnet, lyfta upp sina barn så att de skulle få se, och säga: Nu blir vi räddade. Minst hundra skepp skulle komma, vilken mäktig syn, och från däck skulle besättningen ropa åt dem att stiga ombord, att de var välkomna, nu tar vi er härifrån. Conxa tänkte att han var en av dem som kom. I en av de första båtarna skulle han stå och vinka till henne. Ingemar. Han hade hämtat hjälp, inte glömt henne, och hans skepp kom närmare för varje sekund.

De var tiotusentals samlade. Med blickarna envist riktade. Ett par ljus i horisonten och människor ställde sig upp: nu, nu… nu kommer de!

En kvinna med ett lindebarn i famnen reste sig och ropade: Vi är här!

Och fler ropade med henne: Vi är här!

Blev en kör av röster: VI ÄR HÄR!

Ljusen därute slutade blinka men de stod kvar länge efteråt. Ingen ville vara först med att sätta sig ner. Barnet i kvinnans famn gnydde. Tiden gick. Mörkret sänkte sig över den steniga sanden. Var där ändå inte en ljusglimt? Conxa kupade handen över ögonen och kisade. Hon kände Marcos röra vid hennes ben. Han låg ner med hennes sjal över sig som filt. Sträckte sig efter hennes hand.

De kommer snart, mamma. Var inte rädd. Jag är inte rädd, sa hon.

Den trettionde mars intog Division Littorio fästningen vid hamnen. En man sköt sig själv. Två andra hoppade i vattnet från kajen. Det blev tyst, stilla. Sedan var det fler som hoppade. Fler skott. Ett högt, förtvivlat mummel steg ur tystnaden. Hon höll för Marcos ögon men han skakade bort hennes hand. Tryckte sig mot henne. Conxa hörde skotten eka mot kullen där italienarna väntade. Hon hörde den unga mamman med bebisen gråta men istället för att försöka trösta henne höll hon för Marcos öron i sömnen. Hon tänkte att pappan satt där med henne och höll för också hennes öron, fast hur mycket hon än längtade efter det så skulle han inte… istället hade han väckt henne:

Lyssna Conxa!

Hela tiden skruva upp skärpan och volymen, fast hon längtade efter att han skulle gömma henne. Bara en enda gång försöka skydda henne mot verkligheten.

I gryningen kom italienarna ner från berget. Hamnen omringades. Tanksen riktade sina kulsprutor mot dem: kvinnor, män, barn, gamla.

Först knuffades de framåt, sedan gick de självmant. Hon bar Marcos nästan hela vägen. Skulle inte böja sin rygg och visa sig svag. Om hon sackade efter skulle hon skjutas. Några försökte fly och blev skjutna. Människor som under hela kriget vårdat sina förnuft verkade tappa dem nu. Hon pratade lågt till Marcos, det var en räddning att det fanns någon att skydda.

Allt kommer att ordna sig, ljög hon.

De samlades upp i utkanten av staden, i Campo de los Almendros, bland mandelträden. De fick stå i kö i timmar för en mugg vatten, hon tvingade Marcos att dricka och blev arg när han vände bort huvudet. Kvinnor och barn fördes samman och knuffades iväg igen. Conxa var glad att där inte fanns någon att vända sig mot och säga adjö till. Luften var full av gråt. Hon var stolt över Marcos som inte fällt en tår under hela tiden de varit där. Han ville inte längre att hon skulle bära honom. Hans lilla kropp framför henne på vägen, soldaterna skrek åt dem att skynda på och Marcos ökade farten utan att vända sig om för att se på henne.

De stängdes in på en biograf mitt i staden. Marcos var blek. De hade inte ätit på flera dagar. Hon tvingade ner hans huvud i sitt knä. Strök honom över lockarna. De vande sig vid lukten av mensblod och exkrementer. Vissa blev tokiga nästan på en gång. Hon höll för Marcos öron när de skrek eller pratade högt för sig själva om sådant ingen annan ville höra.

Mammor försökte be vakterna om mat till sina barn men blev slagna, ibland värre. Conxa satt stilla. Strök Marcos över pannan. Så kom fascistsoldaterna in i salongen med höga röster och riktade sina gevär mot dem. De slet barnen ifrån sina mammor. Conxa försökte hålla Marcos kvar men de slog henne över händerna, i magen, de slog Marcos, men han kupade sina händer framför bröstet och höll envist hennes blick i hans. Höll henne kvar. När det kändes som om hon skulle falla in i mörkret gläntade han så pass på fingrarna att hon kunde se duvan han höll i. Hon ropade åt honom att aldrig släppa taget.

 
*
 

Den första april skrev tidningarna att kriget var slut. De skrev inte att den mörka natten tog vid. Överallt ställdes människor upp och skotten ekade mellan byggnaderna. Medan världen firade freden, och överklassen och borgarna kröp fram ur sina gömslen, gnuggade mörkret ur ögonen, klädde sig i slips och högklackat, ställde upp sina altare och kors, torterades de republikanska anhängarna. De som inte infann sig enligt order letades upp och torterades. De som inte nationaliserades torterades. De som förbrutit sig mot fascismen och katolicismen torterades och ställdes sedan upp mot väggen. Blodet rann. Solen sken. Freden var ett nervöst skratt.

De tog Poeten ur cellen i Montjuïc dit han förts i början av februari. Han kördes till stranden. Himlen och havet gled ihop och det gick inte att säga vad som var det ena och det andra. Lastbilar kom med de levande och for med de döda. Liken skulle tillbaka upp till berget och grävas ner utanför kyrkogården. Det var trångt med människor på stranden, vissa satt ner i sanden och bad för sina liv, andra försökte springa ut i vattnet, ytterligare andra stelnade i skräck. Skotten ekade inte bland sanddynorna. De sa åt honom att gå framåt: Vamos, vamos. Han märkte att han inte var ensam, tre andra gick med honom, samma tunga steg i den djupa sanden. Han undvek att titta på dem, också de hade händerna kopplade bakom nacken. Långsamma steg fram- åt. Han önskade att han skulle ha tid att ta av sig skorna.

Han vände sitt ansikte mot kvällshimlen och ordet kom till honom, vaggade in hans rädsla i ljusa minnen: Abraça’m. Abraça’m.

Den nittonde maj höll Franco sin segerparad i Madrid.

I Sverige växte motståndet mot antifascistiska flyktingar. Socialdemokraterna ville avveckla Spanienkommittén. Georg Branting byggde upp en ny hjälporganisation, till för att lokalisera försvunna svenskar i Spanien. En lista sammanställdes över dem man trodde överlevt och fängslats. Flera hundra krigsfångar var i livet men förbandscheferna ville inte lämna ut dem utan rättegång. Påtryckningar inleddes. Utväxlingsförsök strandade. Men femton svenskar släpptes en efter en, samtliga i ett miserabelt fysiskt och psykiskt skick.

Ingemar Bäckström bokfördes som saknad.

Ej med i strömmen av flyktingar över den spanska gränsen. Ej mottagen av Georg Branting och Röda korset.

Ej överöst med blommor på Malmö Centralstation.

I koncentrationslägret för befäl i Zaragoza satt Lars Berggren, underofficer och särskilt misstänkt för krigsförbrytelser. Han genomgick svåra förhör och torterades. Den tjugoåttonde maj 1940 frigavs han och eskorterades av en italiensk jagare, köpt av den svenska armén. Det var mitt under brinnande världskrig och fartyget höll på att sänkas vid Färöarna av engelsmännen. Men Lars Berggren kom välbehållen tillbaka, jagaren körde rätt in i hamnen på Alder- holmen till hamnarbetarnas stora förskräckelse.

 
*
 

Första maj 1916 var Eivor Bäckström ovanligt tidigt iväg till Fisketorget. Ingemar låg i vagnen, pigg och vaken och, tänkte Eivor, förväntansfull. Till Gävle och syndikalisterna hade kommit ett kuvert. Det innehöll Joe Hills aska. Den skulle spridas på olika platser, över hela världen. Flera av hans sånger sjöngs. Hon märkte att Hans skämdes för att hon sjöng med fast hon inte kunde orden och inget hade i demonstrationståget att göra: en kvinna med ett litet barn. De gick på sidan om och pojken tittade upp på henne med stora ögon, hon kände sig både sedd och snärjd, hon hade aldrig förut tänkt att hon var någon. När de kommit förbi Stadsträdgården och var på väg in i Boulognerskogen lyfte han upp huvudet, och hon tänkte att det var för att han inte ville missa något.

Förstås var det Kurt som höll tal. Bredvid honom vid sommarserveringen stod Verner Holm och vägde på hälarna. Barnhemspojken som i tioårsåldern knuffat en annan pojke i ån, ingen visste varför. Vad alla däremot trodde sig veta var att hans mamma varit prostituerad, och att hans pappa kört runt, runt i staden för att visa upp sin blänkande automobil.

De gick tillbaka mot söder, och många föll bort. De kände inte till Joe Hill men Kristina Larsdotter, som väntade på Nedre Bergsgatan, hade följt honom från början. Hon hade vinkat av bröderna vid stationen, och, påstod hon, fått ett brev från en familj i Amerika som hyst Joel en tid och berättat om det förfärliga, samt att hon erhållit tidningsurklipp från egna släktingar som emigrerat. Under ceremonin utanför huset där Joel bott sa ingen hans riktiga namn, men Joe Hill var bara en liten del av sanningen.

Verner grävde gropen. Han var noggrann och såg ordentlig ut med slips. Kurt bar dit trädet och placerade det, fick tillsägelse om att det stod snett, det tog en stund, sedan stod det rakt och Verner skyfflade jorden över de trassliga rötterna. En av Joels systrar öppnade kuvertet. Eivor gick närmare med vagnen. Det var knäpptyst, till och med fåglar- na höll inne med sin sång. Då kom en vind, och vinden tog tag i askan, och Eivor och flera andra också såg att en del av askan flög rätt mot pojken i vagnen, eftersom vinden och Joe Hill gjort upp om det. Ingemar grimaserade, det var inget mer med det. Tiden stannade. En stillbild att spara: pojkens grimas, genomskinlig aska, konturerna av Joel Hägglund vid det unga körsbärsträdet.

Så hade Eivor berättat det för honom. Men trädet hade stått där sedan Joel var liten. Trädet var gammalt, döende, och askan – och systern… och Verner Holm – varför hade hon lagt till honom?

Klara hade inte haft hjärta att fråga Ingemar om det. Han var uppfylld av berättelsen, byggde sitt liv på den. Det hade verkat som om det bara var Ingemar och Klara som kände till Joe Hill. Och varje gång hon blev arg hade hon velat ta det ifrån honom: Askan var inte i närheten av ditt ansikte, Ingemar. Ville dra alla lögner ur hans kropp. Se honom rasa. Sedan:

Börja på ett nytt blad, en berättelse som handlade om dem, om henne, om de som levde.

Lill rita, sa flickan och kravlade upp på stolen bredvid Klara.

Lill ritar fint, sa Klara och tog fram kritorna och ritblocket som Holmström kommit med. Hon strök flickan över håret som började bli så långt att det snart gick att fläta. Hon bläddrade fram till notisen om djuren på Barcelonas zoo som alla dött under bombningarna. Läste sedan om motståndsmännen som gömde sig i bergen och fortsatte kampen därifrån. Ingemars kropp hade inte hittats.

 
*
 

Det var vårprakt överallt runt om när Einar skyndade mot Arbetarens redaktion. Han togs vördnadsfullt emot. Reportern var nervös. Det var som om Einar skulle vara någon särskild. Han skruvade obekvämt på sig.

Inte vet jag riktigt vad jag ska säga om det, sa han. Det lilla man kan göra måste man väl. Men det är klart man sett saker. Som det inte går att glömma.

Vad gör ni nu? kom det i slutet av intervjun.

Ingenting, svarade Einar. Det är ont om arbeten, och vi som varit i Spanien är inte särdeles önskvärda. Han ville skratta till men det gick inte. Reportern tittade ner i sitt block.

Hur kommer ni att klara er då?

Einar ryckte på axlarna. Inte fan visste han väl det heller. Han hade bott hos Klas föräldrar sedan han kom tillbaka, det blev bara så, för att de frågat och för att han inte velat åka hem. Han hade sovit i Klas säng. Haft mardrömmar. Knappt velat gå utanför dörren. Han tittade ut på träden och kunde inte minnas att han någonsin sett så kraftfullt gröna blad.

För det första vill jag säga, sa han (och det var någon annan som talade inifrån honom), att i Spanien struntade vi helt i formaliteterna. Vi försökte vara likadana, fast det är svårt, för man har vant sig vid skillnader. För det andra vill jag säga att det är tungt, och det tyngsta är att det inte blev som vi trodde. Det flyter så satans mycket blod, och det fortsätter flyta, men sånt vill ni väl inte höra nåt om? Att man måste göra något innan man vänjer sig vid färgen och lukten. För när man vant sig, när man rent av kan klafsa kring i det utan att ta notis, då är det för sent. Det finns ingen Gud som ger de döda livet tillbaka. Det måste man veta.

Han tystnade, rodnade.

Något annat som du skulle vilja framföra till våra läsare?

Einar vred på sig, kände svetten i armhålorna. Så höjdes återigen den andra rösten i honom, tog över:

Det var de förtryckta som reste, och slogs. Från andra länder kom intellektuella, men inte från Sverige.

Han avbröt sig.

Ibland visste man inte om det var fiender eller kamrater som närmade sig. Man visste att bakom nästa krön kunde döden stå. Eller, man visste, och visste inte, för sånt går det inte att veta.

Rösten kom från en ny plats i honom:

Frihet och demokrati och sånt kommer inte till oss från början, som en naturlag. Vi kan inte bara räkna med det. Och det vill jag nog framförallt få sagt, för det är många som beklagar oss, tänker väl att det var meningslöst att vi for, men det var inte förgäves, inget av det här har varit i onödan. Och nu vill jag åka hem.

När han på svajiga ben stapplade ut från lokalen (och reportern stod i dörröppningen och vinkade) fick han för sig att det var Ingemar som talat i hans ställe. Själv skulle han ha fortsatt sitta tyst och inte klaga över någonting. Men Ingemar kunde fan ha gjort underverk om han fått komma hem.

Han satte sig på en bänk under träden och tog fram brevbunten ur ryggsäcken, fingrade på det röda blanka bandet. Varje brev började med Klara, och slutade med Ingemar. Men det tog inte slut med den sista punkten. Innan han försökte gå in i skogen igen, ta vid där livet avbrutits eller blivit liv på riktigt, skulle han fara till Joe Hills stad, det var ju ändå på vägen. Han skulle gå på Ingemars och Joels gator. Hem till Klara Jansson.

 
*
 

Det är sant att det går att veta vad en annan människa är med om.

Flickan berättade om Ingemar in i Klaras drömmar. Hon vaknade med honom på näthinnan och sedan gick det inte att hejda. Bilder och minnen strömmade in i henne. De skulle hon ge tillbaka till flickan när hon behövde dem.

Bland minnena fanns en kvinna som återkom och kom för Klara lika verklig och tydlig som om hon stått i rummet på Södra Kungsgatan.

Du ska gå med någon du inte känner, hade sibyllan på tivolit spått. Ni ska träffas där inga andra finns och sedan ska du aldrig mer behöva känna dig ensam.

Kvinnans ögon var mörka och bakom eller inuti mörkret fanns fler bilder:

En strand där havsvinden blåste livet ur människors kroppar. Ett rum där barn låg på rad på halmmadrasser: de flesta var tysta, några grät, några var döda. Ett fängelse packat med kvinnor, de stod tätt intill varandra i cellerna, turades om att sova. En kvinna hade lyckats tränga sig fram till cellfönstret. Hon såg ett barn i åttaårsåldern, iklädd fascistuniform, bäras bort i öppen kista. Kvinnan tryckte sig mot fönstergluggen. Klara fick tag i henne innan hon började slå huvudet mot gallret, drog henne ut genom det. Kvinnan var med henne när hon hälsade på Violet. Hon skulle aldrig lämna Klara. De reste med tåg till Växjö och centralfängelset för kvinnor.

På hemvägen hade hon bestämt sig:

Barnet fick namnet Inga-Lill Katarina Marie Jansson. Men hon döptes inte i någon kyrka.

 
*
 

My Will is easy to decide

For there is nothing to divide

My kin don’t need to fuss and moan

»Moss does not clinge to a rolling stone« My body? – Oh! – If I could choose

I would to ashes it reduce

And let the merry breezes blow

My dust to where some flowers grow

Perhaps some fading flower then Would come to life and bloom again

This is my Last and Final Will Good Luck to All of you

Joe Hill

 

 
*
 

Jag har lånat och inspirerats av ord från de svenskar som reste frivilligt till Spanien för att bekämpa fascismen och några av dessa vill jag nämna: Bengt Segerson, Stig Berggren, Allan Ericsson, Per Eriksson, Conny Andersson, Hilding Johansson, Gösta Andersson, Olof Liljegren, Nils Lätt, Gösta Hjärpe, Sixten Olsson (Rogeby), Karl Ernstedt, Egon Nilsson, Bror Paulsson. Tack för ert mod och tack för att ni berättade.

Flera av Gävleanekdoterna har jag hittat på www.gavledraget.se och i Ulf Ivar Nilssons Gävle på 1900-talet. Även Ivan Faludi, Axel Österberg, Lise Lindbæk och Barbro Alving, som rapporterade från kriget, måste nämnas, samt Lennart Lundbergs Svenskarna i spanska inbördeskriget 1936–1939, Kaj Björks Spanien i svenska hjärtan, Arvid Rundbergs biografi om Gustav Ericson, En svensk arbetares memoarer, Nisse Lätts En svensk anarkist berättar och Shirley Manginis Memories of Resistance. Citatet av Bengt Segerson på s. 143 kommer från en radiointervju från 1977: »Avgörande ögonblick/Spanska inbördeskriget 1936–1939.«

Tack till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Gävle stadsbibliotek, Gotlands försvarshistoria, Arkiv Gävleborg, Svenska Spanienfrivilligas vänner, Mikael Hjort, Björn Wallebom, Albert Herranz, Ulf Stridsberg, Staffan Nilsson, Carl Åkerlund, Peter Endahl, Ingrid Miljand, Mathias Åberg, Almudena Cros, Nick Lloyd (www.iberianature. com), Ulf Ivar Nilsson, Anders Wesslén, Kerstin Gustafs- son Figueroa, Mekki Karlsson, David Nordström, Kerstin Ekström, Anne-Marie Höglund, Jérôme Reuter/Rome, The Knife samt turistbyråerna i Alicante och Huesca. Tack också till Vera och Vanessa för månaderna vi tillbringade i lekparker runt om i Barcelona.

Tillägnan Lars Berggren, Harry Eriksson, Ivar Haglund, Vilhelm Alex Larsson, Skoglar Tidström och Herman Olof Wohlin, vars öden var ursprunget till denna roman.

 
***

Publicerad Uppdaterad
19 hours sedan
Både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, menar Marcin Anglart. Foto: Janerik Henriksson/TT

Att inte rösta är en meningslös handling

”En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall.” Syndikalisten Marcin Anglart svarar Jonas Lundström som i hävdat att det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval.

I en nyligen publicerad debattext i Arbetaren argumenterar Jonas Lundström för att på etiska grunder avstå från att rösta. Han beskriver övertygande hur de strukturer och processer som partierna både är beroende av och sedan vid makten förfogar över utgör ett oerhört våld, förtryck, och en förstörelse som drabbar såväl människor som andra djur och natur. Allt detta är sant, men slutsatsen som dras skaver ändå lite.

Jag har i grunden två invändningar mot hans argumentation. Den första är att jag finner det etiska argumentet svagt, då det lika gärna går att luta sig mot konsekvenstänk som mot principer. En icke-röst är också en handling, och det blir svårt att argumentera för att den leder till ett bättre utfall. Att hela tiden välja det mindre dåliga bland en rad dåliga alternativ leder oss såklart inte framåt, som Jonas korrekt påpekar, men då pratar vi om taktik och strategi, inte etik och principer.

För det andra riskerar valbojkott ironiskt nog att lägga alltför stor vikt vid själva röstandet, och därmed skifta fokus från det jag tycker är det viktigaste: den individuella rösten är i praktiken betydelselös. Ett parlamentariskt system kan oavsett valresultat inte leda oss ut ur det samhällsskick som förstör oss och vår omvärld, och parlamentarismen är dessutom även i sin bästa form ett väldigt svagt och indirekt sätt att påverka vår vardag. För sådan påverkan krävs i stället, vilket jag tror att jag och Jonas Lundström är överens om, direkt aktion och gräsrotsorganisering. Resten av texten riktar sig därför inte specifikt mot Jonas Lundström, utan utvecklar detta argument.

Samhällsförändring skapas underifrån

Valresultat är inte den drivande kraften för samhällsförändring, utan visar snarare på skiftande sentiment bland väljarna, samhälleliga maktförhållanden, samt på organisationsgraden i arbetarklassen. När vi använder ugnen för att baka eller laga mat så sätter vi först på värmen och följer sedan med spänning temperaturen som termometern visar. Att tänka att val är den process som driver förändring är som att försöka skruva upp värmen med termometern. Reglaget är egentligen den rörelsemylla av organisationer, egna medier, och direkt aktion som sätter press på de som har makten.

Förbättringar som dikteras från ovan är oerhört bräckliga om de inte backas upp av tryck underifrån. Lagar är bara en bit papper som kan ändras, kringgås eller avskaffas. De gör oss till isolerade individer och demobiliserar ofta kämpande subjekt, medan vår organisering och solidaritet i våra dagliga liv är kollektiv, konkret, och direkt. Det är så som Teslastrejken, genomförd av till synes starka och partipolitiskt backade IF Metall, kan sluta i ett fiasko medan ett mindre och från alla håll ansatt kollektiv på arbetsgolvet, Hamnarbetarförbundet, är betydligt svårare att besegra.

Politiker behöver oss

För de som håller med om analysen blir den viktigaste interventionen i valjippot därför varken att försöka entusiasmera människor till deltagande eller till bojkott, utan att ifrågasätta valets skadligt överdrivna betydelse och att rikta om uppmärksamhet och energi till annat. Framförallt att förmå människor att gå med i organisationer och genomföra handlingar som på ett mer direkt och förebildande sätt leder till förändring. Chefer, kapitalister, och även de mest progressiva av politiker behöver oss för att genomföra sin agenda, men vi behöver inte dem. Vi skulle kunna organisera samhället på ett sätt där det är vi själva som bestämmer.

Marcin Anglart är syndikalist och sporadisk skribent. Foto: privatr.

De som argumenterar för att röstandet inte är så viktigt som det vanligtvis görs gällande anklagas ibland för att vara verklighetsfrånvända eller privilegierade. Men en snabb titt på valstatistik visar att de som i störst utsträckning inte röstar tvärtom är just de minst privilegierade och mest marginaliserade. Det sägs ibland att revolutionära subjekt ofta utgörs av en underförstådd allians mellan de mest förtryckta och de minst alienerade. Det vill säga de som i sin materiella vardag ser spektaklets meningslöshet, och de som åtminstone delvis frigjort sig från den dominerande samhällsideologin. Att det är just i dessa grupper som färre röstar är knappast en slump. De vet att riktig förändring är något vi tillsammans måste upptäcka och genomföra i vår vardag.

Det betyder att att både soffliggare och de som går och röstar kan göra så med gott samvete, om de inser den handlingens ringa betydelse och omsätter denna insikt i praktisk handling.

Silas Aliki:
Sverige saknar verklig opposition

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
22 hours sedan
Channa Riedel, till vänster, är en av festivalarrangörerna från Svensk judisk vänster. Till höger: Violinisten Katt Hernandez. Foto: Simon Rydén, Marie Gavois

Svensk judisk vänster bjuder in till kultur­festival

Den 30 augusti bjuder den ideella föreningen Svensk judisk vänster in till kulturfestivalen Doikayt på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm – om, i och med den judiska diasporan. ”Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor.”

Vad är Svensk judisk vänster för förening? 

– Svensk judisk vänster, SJV, är en ideell förening som bildades 2024 för att organisera en judisk vänster i Sverige socialt, kulturellt och politiskt. Vi bjuder in till firandet av högtider för barn och vuxna – typ Chanukkah och Purim – studiecirklar, skriver sporadiskt debattartiklar eller deltar i panelsamtal. De senaste inslagen i vår verksamhet är arbetet med ett zine och vinprovning med vin från diasporan, alltså inte från Israel. Ett första frö till bildandet av SJV såddes i och med den debattartikel som jag och andra skrev och som publicerades i Expressen i november 2023. Den texten var ett försök att svara på den extremt laddade och hatfyllda stämning som vi upplevde i våra judiska sammanhang efter 7 oktober. Vi fick utstå en hel del hat och hot efter detta och behovet av att organisera oss och samla fler likasinnade växte. Vi inspireras av Bundrörelsen och den brittiska organisationen Jewdas men till skillnad från Bund har vi många medlemmar som har en stark religös praktik. Vi ser ingen motsättning mellan ett politiskt liv och en religiös övertygelse.

Författaren Balsam Karam. Foto: Märta Thisner

Den 30 augusti arrangerar ni en kulturfestival i Stockholm. Hur kom ni på idén att arrangera en festival?

– Under 2025 arrangerade vi en kulturkväll i Stockholm som gick under namnet Salong Doikayt. Hanna Rajs läste poesi, Rotem Geffen spelade musik och vi bjöd in Håkan Blomqvist för att tala om sin bok Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige. Inträdet under kvällen gick till Svenska Hamnarbetarförbundet som stöd åt Hamnarbetarförbundets uppsagda vice ordförande Erik Helgeson efter förbundets blockad mot israeliskt krigsmateriel. Ur denna kväll kom idén om att skapa ett större sammanhang för judisk kultur från och i diasporan. Tack vare Hägerstensåsens medborgarhus och bidrag från Kulturrådet kan vi nu genomföra detta! Vi som arbetat fram det hela heter Nelly Klayman-Cohen, Hanns Rajs och Channa Riedel.

Vad kan besökarna förvänta sig? 

Tonsättaren Georg Riedel. Foto: Noomi Riedel

– En helt igenom judisk, diasporistisk festival som visar fram en mångfald av judiska identiteter. Det blir en kavalkad av namnkunniga och initierade programpunkter: Judisk musik från marginalen med improvisationsviolinisterna Anna Lindal, Eva Lindal och Katt Hernandez; Performance lecture med Balsam Karam, animerad film om ockupationen av Palestina och döda fäder av Sarah Gampel, samtal om religion och nationalism med Judith Kiros, Tomas Poletti Lundström, Emin Poljarević och Miriam Selén Gerson; poesi och samtal med Hanna Rajs och Gabriel Itkes-Sznap. Och som avslutning något som betyder särskilt mycket för mig: Konsert med mycket sällan spelad musik av min pappa Georg Riedel. En samling stycken han kallade ”Jazz på jiddisch”, framförda av jazzstjärnorna Mattias Ståhl, Fredrik Ljungkvist och Pär-Ola Landin. Ett verkligt mångfacetterat program!

Vilka besökare hoppas ni hittar till festivalen?

– Ensamma, vilsna vänsterjudar som letar efter kamrater. Samt judar som undrar om vi är galna. Och den helt utan judisk koppling som gillar poesi, eller musik, eller samtal om religion i världen, eller animerad film, eller bara vill komma och äta Hanna Rajs underbara mat och besöka vårt bok- och skivbord.

Ni kallar festivalen för Doikayt, som betyder ”härhet” på jiddisch. På er hemsida beskriver ni ordet som en motståndshandling och uppmaning till organisering. Vilken form av motstånd och organisering vill ni uppmana till?

– Doikayt kan kanske handla om att hävda att den judiska världen är där judar bor. Vi är inte på besök och vårt centrum är inte någon annanstans. Doikayt som begrepp är ju kopplat till Bundrörelsen som också formades som ett sorts svar och en motkraft mot det sionistiska svaret på den ökade antisemitismen. Vi ser att judar och judars erfarenhet används flitigt för att befästa nationalismen och hetsa mot muslimer. Vi är inte någons maskot.

Bella och SIlas

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Två från Backa Kåken Kirseberg

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren
Krabbskeppet ges ut av Federativs förlag och går sommaren 2026 som följetong i tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Petros Karadjias/TT. Montage: Arbetaren

Krabbskeppet – epilog

Takiji Kobayashis roman Krabbskeppet är en klassiker inom den japanska arbetarlitteraturen. Romanen utspelar sig på ett stormigt hav norr om Japan och har i år, för första gången, getts ut på svenska av Federativs förlag. I sommar har Arbetarens prenumeranter fått ta del av den. Här är epilogen.

Epilog

Låt oss lägga till ytterligare några ord om vad som hände sedan.

1. Det andra ”sabotaget” genomfördes framgångsrikt i sin helhet. Förmannen trodde inte sina ögon och sprang för sitt liv mot radiorummet. Där blev han stående framför dörren, alldeles handlingsförlamad. Han visste varken ut eller in längre

2. ”Sabotage” och strejker hade inträffat även på andra skepp. Detta blev känt vid hemkomsten till Hakodate efter att fiskesäsongen var över. Flygblad med ”kommunistpropaganda” hittades ombord på två eller tre skepp.

3. Förmannen och basen för diversearbetarna och övriga anklagades ha gett upphov till strejkskandalen ombord under pågående fiskesäsong. Vidare ansågs detta ha lett till avsevärda försämringar sett till såväl produktionsmängd som till produktkvaliteten. Förmannen och övriga basar – företagets egna trogna hundar – fick helt sonika foten av företaget utan att få en endaste sen i lön, garanterat mindre än vad någon fiskare fick. Förmannens reaktion var obetalbar när han skrek: ”Förbannade utsugare! Under hela den här tiden… Så skamlöst utnyttjad som jag har varit!”

4. ”Organisering” och ”kampvilja” – de dyrköpta erfarenheterna skulle bistå fiskarna och de unga diversearbetarna vart de än gick när de begav sig ut genom polishusets portar och vidare ut i det brokiga arbetslivet.

Den här berättelsen är första delen ur ”Historier om kapitalismens invasion i kolonierna”.

(30 mars, 1929)

Krabbskeppet Federativs sommarföljetong Arbetaren

Krabbskeppet, del 9 av 10

Krabbskeppet seglar igen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan

Det här är det mest hoppfulla med helgens massiva klimatmarsch

Vilken helg det blev i Stockholm! Först 24 timmars klimataktiviteter på Sergels torg. Och sedan: Minst 50 000 personer i en marsch genom staden. Familjer, singlar, vänner, rullatorstödda äldre och barnvagnsburna småungar. Jag (det är Alexandra som skriver) tror inte jag träffade någon som – trots höga förväntningar – inte var närmast chockad över såväl uppslutningen som stämningen. Det var något i känslan på gatorna som i alla fall jag inte har känt på väldigt länge, som att alla fann en sådan förtröstan i att få befinna sig i ett sammanhang där majoriteten klart och tydligt sa: Vi vill ha något annat än det vi har i dag. 

Demonstranter i helgen. Foto: Alexandra Urisman Otto

Som jag har tjatat om så många gånger (senast i den här krönikan) så är ju detta – önskan om förändring – helt i linje med vad vetenskapen säger krävs.

Den kanske allra mest hoppingivande slutsatsen efter helgens manifestation är nog ändå den här: Det går att arbeta sig till förändring. För det faktum att det var så många organisationer representerade och så otroligt många människor på gatorna i söndags, det var inte en slump. Givetvis bidrog med säkerhet den uppdämda frustrationen och ilskan över såväl den förda så kallade ”klimatpolitiken”, som den närmast kriminella frånvaron av klimatkrisen i valrörelsen och det offentliga samtalet som helhet. Men det som framför allt låg bakom att helgens demonstration blev så lyckad stavas hårt arbete. 

Arbetet bakom den stora klimatdemonstrationen

För över ett år sedan kom idén från en rebellpappa i Örebro – han ville genomföra en dygnslång manifestation inför valet. En annan aktivist hörde om planerna och fick en vision: ”Låt oss kombinera 24-timmarskonceptet med en jättelik demonstration på över 10 000 personer!”

Sara Nilsson Lööv är en av rebellmammorna som har arbetat allra mest med demonstrationen. Hon berättar, när jag ringer henne och frågar, att hon i ärlighetens namn var skeptisk till chanserna att kunna genomföra något så stort. Men hon ”har lärt sig att hålla tyst”, som hon sa och satte igång att hjälpa till med organiseringen. Forskarna i Researchers Desk anslöt sig till initiativtagarna och tog tillsammans med Rebellmammorna och Rebellpapporna kontakt med Naturskyddsföreningen, som snabbt visade intresse och blev ”den trygga samarbetspartnern som behövdes för att samla hela civilsamhället”.

Det har varit matiga excelark, otaliga inbjudningsmejl och möten. Och fler mejl och fler möten. Månad ut och månad in. De sista veckorna har mycket handlat om praktiska saker som scen och teknik. Sammantaget har hundratals människor varit involverade i arbetet på olika sätt, kanske till och med uppemot 1 000 personer. Sara vet inte riktigt själv. Men 40 olika arbetsgrupper har det funnits, vissa av dem har i sin tur haft undergrupper. 

Till slut hade 280 olika organisationer anslutit sig – och som sagt – över 50 000 personer deltog. 

”Jorden är den enda planeten med pizza – förstör den inte!” Foto: Alexandra Urisman Otto

I den här bloggen är ju den stående frågan: Vad fan ska man göra som väljare när klimatkrisen accelererar, den internationella rättsordningen är i fritt fall och det politiska samtalet präglas av faktaresistens? Jag frågar Sara Nilsson Lööv hur hon resonerar.

Om du skulle våga dig på att formulera ett svar på den frågan. Vad fan ska man göra egentligen, om man tillhör kategorin medborgare som ser det här?

– Ja, men då skulle jag säga: gå in i ett kollektiv som redan gör saker. Hitta den grupp som gör saker som du själv får hopp av eller tycker verkar meningsfullt. Och våga testa. Jag satt själv innan jag blev aktiv i ett halvår och skulle hitta rätt rörelse att gå in i. Och sen kom jag på mig själv med att den processen nog aldrig skulle ta slut, så då testade jag. Så jag gick in i Amnesty och sen så kände jag ”nej, det här blev inte riktigt rätt”. Då hoppade jag av och så testade jag något nytt. Och sen hamnade jag rätt, säger hon.

– Den rebellmamma som fick den här visionen, Elin, hon är ju bara en vanlig mamma. Hon har ett vanligt jobb. Men hon gör något hon tycker är meningsfullt och vågade satsa på att göra det i stor skala. Och sedan kan vi skapa det här tillsammans för att det blir som ett mycel av människor som gör grejer. Och så kan det poppa upp sådana här svampar. Som från ingenstans, kan det se ut som för vissa. Men det är ett enormt kollektivt arbete bakom. Som har pågått länge.

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Demonstration för klimatet i Stockholm. Augusti 2026. Alexandra Urisman Otto, porträttbild, till höger.
Den 23 augusti deltog över 50 000 personer i en klimatdemonstration i Stockholm. Foto: Christine Olsson/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Vill Svt att mammorna ska bryta mot lagen?

”Redaktionerna måste ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt.” Alexandra Urisman Otto om helgens klimatdemonstration och Svt Nyheters huvudregel om att de inte rapporterar om en demonstration, såvida den ”inte påverkar människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla.”

Dagarna innan över 50 000 människor gav sig ut på Stockholms gator för att kräva att politikerna prioriterar klimatkrisen, läste jag i Time magazine om en studie som kom tidigare i år. Den visar att luften vi och våra barn andas riskerar att bli toxisk – giftig – inom 50 år på grund av den ökande koldioxidhalten.

Alltså själva luften, är ni med? Inte bara att det blir varmare, att extremvädren kommer att bli mer outhärdliga och skada och döda fler, att skördarna kommer att slå fel oftare så att ännu fler människor kommer att svälta och fly. Att konflikterna kommer öka, krigen, kaoset. Utan att själva luften blir giftig. Varje andetag.

Hur som helst så var det en mäktig manifestation i söndags. För att citera DN:s Linus Larsson som var där och bevakade för tidningens räkning: ”Jag uppskattar antalet deltagare till sviiiiiiiinmånga”. De flesta medier hade för ovanlighetens skull representation på plats, flera livesände.

Måste klimataktivister begå brott för att höras?

Sveriges Television svarade med att inte ens nämna demonstrationen i sin sena nyhetssändning. Kanske hade vi eventuella trafikstörningar att tacka för att en bit ändå kom med i 19.30-nyheterna. För trafikkaos är tydligen en av de få saker som kan göra att public service berättar för sina tittare att det finns människor som organiserar sig för en bättre värld. Det fick vi lära oss för drygt två år sedan när 1 500 rebellmammor omringade riksdagshuset med en drygt fyra kilometer lång hemstickad röd halsduk.

Då fick fick arrangörerna höra att huvudregeln för Svt Nyheter var att de inte rapporterar om demonstrationer och manifestationer. Och att det är ”först när en demonstration får påverkan på andra människors vardag, exempelvis om det begås brott i samband med den eller om den tvingar trafiken att stå stilla, som den blir relevant ur ett nyhetsperspektiv”.

Jag antar att sensmoralen för de stillsamma, fredliga aktivisterna som manifesterar med stämsång, garnnystan och sina barn på axlarna är att de måste bli mer radikala och i högre grad ”påverka människors vardag” eller ”begå brott”? Är detta vad Svt önskar?

På den snälla motsvarigheten till X, Bluesky, kommenterar en användare helgens demonstration:

”Om det hade varit 50 000 rasister som demonstrerat mot invandring hade medierna sänt live hela dagen och Agenda hade bjudit in alla partiledarna för att diskutera ’hur mycket invandring tål Sverige’.”

DN:s ledarsidas Isobel Hadley-Kamptz fortsätter i samma anda:

”Tänk om lika många hade demonstrerat mot invandring eller matpriser, vi skulle ha specialinsatta partiledardebatter innan tåget ens kommit i mål”, skriver hon utan att själv göra någon ansats att kräva sådana partiledardebatter. I stället fortsätter hon:

”Men det är något särskilt med klimatet. Trots att en bred majoritet av svenskarna vill ha en aktiv klimatpolitik – och själva är beredda att göra uppoffringar för att minska utsläppen – är det som om politikerna inte tror dem.”

Snabba, genomgripande samhällsförändringar

Så praktiskt det verkar att bara kunna konstatera att det är ”något särskilt med klimatet” och sedan avstå från nästa led i analysen. Nämligen att klimatkrisen sätter blixtbelysning på våra genomruttna politiska, sociala och ekonomiska system som är i behov av det som FN:s klimatpanel redan för åtta år sedan beskrev som ”rapid, far-reaching and unprecedented changes in all aspects of society”. 

Det system där ”det är något särskilt med klimatet” är det system som har försatt oss i en situation där planetens livsuppehållande funktioner bryter samman i realtid. Och där luften snart är bokstavligen förgiftad av koldioxid. Också journalistiken ingår i ”all aspects of society” och den transformation som krävs i vår yrkeskår är minst lika omfattande som överallt annars. Liksom vi under pandemin i vår rapportering utgick ifrån att samhället behövde snabba, genomgripande förändringar, måste vi nu på redaktionerna ta avstamp i detta glasklara faktum: Status quo är livsfarligt. Förändring är nödvändig.

Det här är förstås inget som görs i en handvändning och det kräver både hårt arbete och publicistiskt mod. Men ett första steg – som egentligen bara kräver lite grundläggande historiekunskaper om aktivismens roll i alla stora samhällsomvandlingar – är att åtminstone låta de människor som kräver förändring komma till tals. 

Alexandra Urisman Otto:
Klimatet kräver en helrenovering – allt vi får är spackel

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Två från Backa Kåken Kirseberg
Sandra Qvarfordt och Nils Agger från Backa Kåken. Foto: Natacha Lopez

Backa Kåken – Malmöborna vill ge gamla fängelset nytt liv

I en tid när regeringen kraftigt expanderar antalet fängelseplatser pågår ett initiativ i Malmö för att göra om det gamla fängelset i Kirseberg till ett socialt, kulturellt och kreativt center.

På 1910-talet invigdes Kirsebergsanstalten – då en av Sveriges största med drygt 150 platser. Efter mer än 100 år i drift stängdes fängelset 2015. Sedan dess har det stått tomt och övergivet, förutom den pampiga Direktörsvillan som sedan sommaren 2024 inhyst föreningar, aktivister och konstnärer som smider planer för att köpa det gamla fängelsets 12 000 kvadratmeter.

Sandra Qvarfordt och Nils Agger på trappan till Direktörsvillan, som Backa Kåken och ett gäng föreningar redan använder som kontor och till aktiviteter. Foto: Natacha Lopez

– Vi vill skapa en plats som vi kan äga och påverka tillsammans. Fängelset har stått tomt i så många år så vi vill öppna upp det och skapa en ekonomiskt och ekologiskt hållbar plats, säger Sandra Qvarfordt, ledamot i föreningen Backa Kåken, som fått sitt namn från att stadsdelen Kirseberg även kallas Backarna.

Allt började när hon och ett gäng andra åkte till tyska Hamburg och besökte fux eG, ett kooperativt drivet projekt med lokaler för konst, föreningar och småföretag. 

– Då började vi prata om att det hade varit kul att göra något sådant här, säger Sandra Qvarfordt. 

Nils Agger flyttade till Malmö i september förra året från Bristol, i England, där han jobbade på ett kultur- och aktivistcenter. Han längtade efter att hitta något liknande i Sverige och gick med i Backa Kåkens styrelse. 

– Det finns en stor potential i att kunna vara så många organisationer med gemensamma kärnvärden, säger han.

Ytterligare en anledning till aktivisternas engagemang är att förhindra att byggnaderna – totalt elva stycken som hört till fängelset – rivs.

– Det är dyrt och dåligt för miljön att riva byggnader, förklarar Nils Agger.

Nils Agger i det bås som Backa Kåken använder när de är ute på stan och sprider information om projektet. Foto: Natacha Lopez

Sandra Qvarfordt tillägger att just i Kirseberg lyckades byalaget stoppa rivningen av de karakteristiska små gatuhusen på 1960-talet. I dag är de ett av de mest uppskattade och utmärkande kännetecknen för stadsdelen.

Bemötts positivt av kommunen

Föreningen Backa Kåkens initiativ har tagits emot med intresse från kommunen och den nuvarande ägaren av fängelset – Malmö kommunala bostadsbolag, MKB. De tog över byggnaderna 2017 med ambitionen att göra om dem till bostäder men det visade sig vara dyrt och svårt – bland annat eftersom flera av byggnaderna har ett historiskt värde och därför inte får rivas. I september gick kommunalrådet Andreas Schönström (S), ordförande i tekniska nämnden, ut med att han vill att Malmö stad köper det gamla fängelset för att det ska kunna användas till annat än bostäder. 

Backa Kåken har i flera år fört en dialog både med kommunen och MKB om att få ta över byggnaderna och får redan låna nedervåningen på den stora Direktörsvillan mot att de aktiverar platsen och gör den tryggare.

I dag används byggnaden av ett 15-tal föreningar – en del av deras medlemmar håller till där om dagarna medan andra använder lokalerna kvällstid till möten och kulturevenemang. Men här finns också två konstnärer som har sina ateljéer i lokalerna och arkitektstudenter som gör projektarbeten om fängelset.

– De flesta som är här är intresserade och investerade i fängelsets framtid. Detta är som en prototyp för hur vi vill använda fängelset i stort, säger Sandra Qvarfordt.

Sandra Qvarfordt framför foton och planer över fängelsebyggnaderna, framtagna av arkitektstudenter. Foto: Natacha Lopez

Utöver de som i dag använder Direktörsvillan för man också en dialog med andra aktörer som är intresserade av att vara med i ett framtida övertagande av hela eller en större del av fängelset.

– Vi har en folkhögskola som vill flytta in, en restaurang, en vävstuga och en massa föreningar. Vi tänker också att det ska finnas mycket plats för konst och kultur, berättar Sandra Qvarfordt.

Hon förklarar att planen är att ha en blandning av kommersiella och ideella verksamheter men de kommersiella aktörerna ska vara småskaliga och lokala.

– Vi har ju kärnvärden som är viktiga för oss. Att det ska vara hållbart, både ekologiskt och socialt och inte vinstdrivande i för stor skala. Självklart måste sådant som restauranger vara vinstdrivande till viss del men vi vill inte ha några större kommersiella aktörer.

Säljer ”Backa-aktier” för att köpa fängelset

Målet är inte bara att driva det gamla fängelset utan helst vill Backa Kåken äga det. 

– För att vara politiskt oberoende på sikt och vara oberoende av bidrag. Även om det tekniskt sett inte ska vara någon politisk styrning av verksamheten om vi hyr så kan det komma att ändras, säger Sandra Qvarfordt.

Cellfängelset, till vänster i bild, är den största av byggnaderna som utgör Kirsebergsanstalten och hade plats för mer än 150 fångar. Foto: Natacha Lopez

Man har därför tagit till det ovanliga greppet att starta ett aktiebolag och säljer ”Backa-aktier” för 500 kronor styck – en idé föreningen hämtat från länder där det är vanligare att man går ihop och äger tillsammans.

– Vi har inte riktigt rätt vokabulär i Sverige för att förklara det. I England pratar man om en share, att man äger en andel, förklarar Sandra Qvarfordt.

Målet är att sälja aktier till en procent av Malmös befolkning, det vill säga omkring 3 500 personer. Hittills är man uppe i cirka 500 personer som köpt 700 aktier.

– Vi är glada över det och jag tror också att folk väntar på att det ska bli skarpt läge för att investera, säger Sandra Qvarfordt.

Just nu tittar föreningen på olika modeller för ägande och förvaltande, exempelvis en där de skulle börja med att hyra fängelset i 5 till 10 år för att köpa loss det i framtiden.

Och de ser ljust på framtiden. 

– Vi har i alla fall en dialog med Malmö stad och det finns mycket energi i föreningen så det finns ett väldigt stort engagemang kring platsen, säger Nils Agger.

Bella och SIlas

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Cyklopen blir permanent

Fiket lever!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Mahmoud Illean/TT, Montage: Arbetaren

Veckovers: Medan vapnen vilar

Medan vapnen vilar
sjunger någon en visa i natten.
Skrattar barnen i tältet intill.
Andas hjärtan av sten och av vatten.

Medan vapnen vilar
gräver någon i grus
efter sin framtid, och sin farbror.
Hittar en sko, som var hans frus.

Medan vapnen vilar
bakar någon ett bröd.
Vakar någon annan som aldrig mer kan sova
men drömmer om liv och död.

Medan vapnen vilar
hänger någon stjärnor på ett streck.
Vapnen vaknar ur mardrömmar,
de skriker och spottar ut skräck.

Medan vapnen vilar
saltar en regndroppe öken,
och de som fanns, men som inte finns nu
kommer tillbaka som spöken.

Medan vapnen vilar
sover björnen i sitt lugna bo,
och fast man är så varlig det alls går att vara
kan man aldrig nånsin björnen tro.

Medan vapnen vilar
släcks livslågor, en efter en
för fastän det stora ögat blundar
mullrar fortfarande natthimlen.

Medan vapnen vilar
ristar någon sin bild i frusen tid
eftersom någon vet att medan vapnen vilar
finns för människorna ingen frid.

IF Metall veckovers

Veckovers: Schack matt

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Bella och SIlas
Bella Aksoy till vänster och försvarsadvokat Silas Aliki till höger. Foto: Alexandra Urisman Otto, TT

Bella Aksoy har släppts ur förvaret i Märsta

Den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy släpptes under måndagen ur förvaret.

Under måndagen släpptes den kurdiska transaktivisten och dj:n Bella Aksoy ur Migrationsverkets förvar. Detta efter att Migrationsverket bedömt att det finns hinder för att verkställa hennes utvisning, och därmed finns det inte längre grund till att hålla henne i ett av myndighetens förvar. Det bekräftar Bella Aksoys advokat Silas Aliki för Arbetaren.

– Det enda vi kan säga just nu är att Bella är släppt då Migrationsverket anser att utvinsingen inte kan verkställas inom närtid. Och då får man ju inte hållar människor i förvar.

Bella Aksoy greps av polis i maj och har suttit frihetsberövad i Migrationsverkets förvar i Märsta sedan dess. Hon kom till Sverige från Turkiet för nio år sedan. Hon valde att lämna landet efter dödshot från sin egen familj och på grund av de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet, vilket Arbetaren skrivit om. Sedan dess har hon byggt upp ett liv och gift sig i Sverige.

I början av året fick hon avslag från ett försök till överprövning inom FN-systemet. Det utvisningsbeslut som kom från Migrationsverket för sex år sedan vann med det laga kraft. Hon levde därefter gömd från polisen för att undgå utvisning, tills hon greps i maj.

Brister i Migrationsverkets hantering

Under Migrationsverkets process uppmärksammades också Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot tidigare har berättat om.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella Aksoy till Arbetaren tidigare i år.

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling till PKK längre, men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

– Det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. Hon är kurd, transkvinna, aktivist som är medialt uppmärksammad och som redan utsatts för övergrepp i hemlandet. Personer med den profilen bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet, sade försvarsadvokat Silas Aliki till Arbetaren under våren.

I mitten av juli rapporterade Arbetaren att Migrationsverket avslagit Bella Aksoys ansökan om omprövning, i vilken hon och hennes försvarsadvokat förde fram att omständigheterna i hennes fall ändrats sedan hon fick utvisningsbeslutet vilket hindrat henne från att resa tillbaka till sitt hemland. Det handlar bland annat om att hon fortsatt med sin politiska aktivism i Sverige, att hennes fall uppmärksammats i Turkiet, samt att situationen för politiskt oppositionella i Turkiet försämrats sedan 2020, då Bellas Aksoys ärende prövades för första gången.

– Just nu väntar vi fortfarande på information kring hur Migrationsverket landat i den här bedömningen, säger Silas Aliki.

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Avslag för utvisnings­hotade Bella Aksoy

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

Bella AKsoy Uppsala Turkiet utvisa

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Falska valaffischer på statminister Ulf Kristersson har fått Moderaternas Karin Enström att reagera
Moderatetnas partisekreterare Karin Enström kallar den anarkistiska kampanjen för en "ny bottennivå" Foto: Jonas Ekströmer/TT och privat

Anarkisternas valplakat som fått Moderaterna att se rött

Den senaste veckan har satiraffischer föreställande en beväpnad Ulf Kristersson satts upp bland valplakat och politisk reklam runt om i Sverige. Något som fått Moderaterna att se rött och Justitiekanslern, JK, att starta en utredning gällande förtal. Bakom aktionen står ett anonymt anarkistiskt nätverk som själva tar uppståndelsen med ro.

– Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir, säger de till Arbetaren.

De kallar sig Bakunins Balaclavor och Kropotkins Kadaver och anklagas av den moderata partisekreteraren Karin Enström för att ha nått ”en ny bottennivå” i svensk politik.

Anledningen är de hemmatillverkade valplakaten som börjat spridas runt om i landet och som föreställer Ulf Kristersson och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Den satirbild som fått mest uppmärksamhet och vållat störst ilska föreställer en beväpnad statsminister med texten ”Skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”.

När Arbetaren når det anonyma anarkistkollektivet har de viss förståelse för Moderaternas upprördhet.

På en falsk valaffisch föreställer Ulf Kristersson Napoleon
Ulf Kristersson med Napoleonkomplex? En av de affischer som satts upp runt om i landet inför valet. Foto: Privat

”Vi är inte resultatinriktade”

I helgen satte ni upp ett gäng egentillverkade och falska valaffischer på Södermalm i Stockholm. Hur kom ni på idén och vilka är ni som ligger bakom den?

– Vi kom inte på idén, den har alltid funnits där, tillgänglig för alla att ladda hem från det kollektiva medvetandemolnet och sprida. Skillnaden är kanske att de flesta stannar på idéstadiet, men om viljan är själens ryggrad, som den gode, eller onde, Strindberg påstod, så är handling dess språk i den fysiska världen. Utan att förankra idéer genom praktiskt handlande så kommer de aldrig att manifesteras, och då kan man lika gärna sitta hemma och onanera över vilka fina idéer och värderingar man har. Vilka vi är har vi även frågat oss själva i tid och otid. Det vi har märkt är att ju intensivare vi söker, desto längre bort kommer vi från målet. Lite som de där illusiva grumlingarna i ögat och att det är först när sökandet upphör som insikten landar. Därför uppmanar vi alla andra att göra detsamma och genast upphöra med sitt sökande.

Aktionen har fått stor uppmärksamhet och utreds nu bland annat av Justitiekanslern. Hur ser ni på det?

– Det blir plågsamt tydligt att man inte skyr några skattemedel för att tysta sina meningsmotståndare, och att man vill använda Justitiekanslern som slagträ i en fråga som så uppenbart rör politisk satir är både pinsamt och beklagligt. Det verkar mer som att det är en Rikskansler de efterfrågar. Ett fritt och öppet samhälle måste tåla satir.

Sverigedemokraterna har till skillnad från Moderaterna än så länge inte kommenterat satirplakaten som nu utreds av Justitiekanslern, JK. Foto: Privat

En av affischerna föreställer Ulf Kristersson med pistol och texten ”skjut alla fattiga barn innan de blir kriminella”. Det har fått Moderaterna att reagera. En ny bottennivå, säger partisekreteraren Karin Engström. Vad säger ni själva?

– Vi förstår att partisekreteraren är något av en expert på bottennivåer och därmed kanske har ett visst tolkningsföreträde, med tanke på att hon backar en av våra mest korrumperade politiker genom tiderna. Det påstås ibland att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Kristerssons mest förlåtande drag är kanske då att intentionerna aldrig har varit goda. Hans väg mot makten är strösslad med samhällets mest utsatta. Att stjäla barn och boende avsedda för sjuka och hemlösa, stötta ett pågående folkmord, utvisa eller skicka barn i fängelse är uppenbarligen inget som bekommer honom, så hans moraliska svansföring ligger troligen nånstans under Hermann Görings. 

Vad hoppas ni den här aktionen ska ge för resultat?

– Vi är inte resultatinriktade, det hör den gamla världen till. Tiden då vi såg upp till ledare är förbi och tiden då vi ser upp för ledare är här. Vi behöver aktivera våra inre ledare och avsätta alla yttre, som endast är kapabla att leda oss ner i ett djupare fördärv. Och snabbt, dessutom, utan en tanke på kommande generationer. Till och med MAGA-rörelsen börjar vakna upp från den sekteristiska personkultshypnosen och inser att de har blivit lurade. Bakom det brandgula, uppblåsta egot finns bara en pysande och snart punkterad pedofil. Vem vill dö på den kullen? Insikten att det sitter ett gäng narcissister, sociopater och gamla nazister på ledande samhällspositioner börjar drabba människor här också. Det är hög tid att strukturera samhället nerifrån och upp, så som demokratin alltid varit tänkt att fungera. Vi finns överallt för alla som vill förändra världen utan att förminska den.

Klimatdemonstration i stockholm 23 augusti 2026

Över 50 000 tågade för klimatet: Hittar du dig själv på bilderna?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 days sedan
Skoldådet i Fagersta Johan Apel Röstlund
Ensamma gärningsmän agerar knappast i ett vakuum, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Fagersta: När ord blir lika farliga som svärd

”Det är fortfarande mycket vi inte vet om det fruktansvärda i Fagersta. Ändå förstår vi tillräckligt. Ett mönster av monster som upprepas när den rasistiska retoriken skruvas upp”, skriver Johan Apel Röstlund.

En 17-årig flicka är död och två andra, en jämnårig pojke och en 12-årig elev, vårdas för allvarliga skador. Lyckligtvis lever den misstänkte gärningsmannen, något som gör att vi förhoppningsvis kan få svar på det ofattbara.

Malmö, Trollhättan, Örebro och nu den lilla bruksorten i hjärtat av Västmanland.

Det senaste decenniets skoldåd följer, vad det hittills tycks, samma mall. Unga män som radikaliserats på nätet och hämtat inspiration av den norske terroristen, massmördaren och högerextremisten Anders Behring Breivik.

Agerar inte i ett vakuum

De agerar ensamma men knappast i ett vakuum. Nätets allra mörkaste sidor finns givetvis där. Men främst handlar det om en utveckling där de känner samhällets stöd. Lasermannen hämtade kraft i Bert Karlsson, Ny Demokrati och Ultima Thule. Dagens terrorister behöver bara titta mot regeringen för att få inspiration till att sprida skräck omkring sig och sin omgivning.

När Sverigedemokraterna uppmanar somalier att flytta ”hem”, när de etablerade högerpartiernas verbala attacker på Sveriges muslimer blir hårdare för varje dag som går och när centralstationen i Stockholm tapetseras med rasistiska budskap. Då har vi en statsminister som låtsas att det regnar. Då blir ord plötsligt lika farliga som svärd. Det är dit vi har kommit.

Vi vet som sagt inte allt än. Men ändå tillräckligt.

Filmatisering av Lunabbas bok griper tag

Itamar Ben-Gvir och kriget i Gaza

Israel planerar hänga palestinier inför publik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln