Solidärer – avsnitt 14

Alicante, 29 mars.

På stranden: De väntade på båtarna som skulle komma. Blickar fixerade horisonten som snart skulle skäras av de väldiga fartygen. De väntade på att få jubla, springa ut i vattnet, lyfta upp sina barn så att de skulle få se, och säga: Nu blir vi räddade. Minst hundra skepp skulle komma, vilken mäktig syn, och från däck skulle besättningen ropa åt dem att stiga ombord, att de var välkomna, nu tar vi er härifrån. Conxa tänkte att han var en av dem som kom. I en av de första båtarna skulle han stå och vinka till henne. Ingemar. Han hade hämtat hjälp, inte glömt henne, och hans skepp kom närmare för varje sekund.

De var tiotusentals samlade. Med blickarna envist riktade. Ett par ljus i horisonten och människor ställde sig upp: nu, nu… nu kommer de!

En kvinna med ett lindebarn i famnen reste sig och ropade: Vi är här!

Och fler ropade med henne: Vi är här!

Blev en kör av röster: VI ÄR HÄR!

Ljusen därute slutade blinka men de stod kvar länge efteråt. Ingen ville vara först med att sätta sig ner. Barnet i kvinnans famn gnydde. Tiden gick. Mörkret sänkte sig över den steniga sanden. Var där ändå inte en ljusglimt? Conxa kupade handen över ögonen och kisade. Hon kände Marcos röra vid hennes ben. Han låg ner med hennes sjal över sig som filt. Sträckte sig efter hennes hand.

De kommer snart, mamma. Var inte rädd. Jag är inte rädd, sa hon.

Den trettionde mars intog Division Littorio fästningen vid hamnen. En man sköt sig själv. Två andra hoppade i vattnet från kajen. Det blev tyst, stilla. Sedan var det fler som hoppade. Fler skott. Ett högt, förtvivlat mummel steg ur tystnaden. Hon höll för Marcos ögon men han skakade bort hennes hand. Tryckte sig mot henne. Conxa hörde skotten eka mot kullen där italienarna väntade. Hon hörde den unga mamman med bebisen gråta men istället för att försöka trösta henne höll hon för Marcos öron i sömnen. Hon tänkte att pappan satt där med henne och höll för också hennes öron, fast hur mycket hon än längtade efter det så skulle han inte… istället hade han väckt henne:

Lyssna Conxa!

Hela tiden skruva upp skärpan och volymen, fast hon längtade efter att han skulle gömma henne. Bara en enda gång försöka skydda henne mot verkligheten.

I gryningen kom italienarna ner från berget. Hamnen omringades. Tanksen riktade sina kulsprutor mot dem: kvinnor, män, barn, gamla.

Först knuffades de framåt, sedan gick de självmant. Hon bar Marcos nästan hela vägen. Skulle inte böja sin rygg och visa sig svag. Om hon sackade efter skulle hon skjutas. Några försökte fly och blev skjutna. Människor som under hela kriget vårdat sina förnuft verkade tappa dem nu. Hon pratade lågt till Marcos, det var en räddning att det fanns någon att skydda.

Allt kommer att ordna sig, ljög hon.

De samlades upp i utkanten av staden, i Campo de los Almendros, bland mandelträden. De fick stå i kö i timmar för en mugg vatten, hon tvingade Marcos att dricka och blev arg när han vände bort huvudet. Kvinnor och barn fördes samman och knuffades iväg igen. Conxa var glad att där inte fanns någon att vända sig mot och säga adjö till. Luften var full av gråt. Hon var stolt över Marcos som inte fällt en tår under hela tiden de varit där. Han ville inte längre att hon skulle bära honom. Hans lilla kropp framför henne på vägen, soldaterna skrek åt dem att skynda på och Marcos ökade farten utan att vända sig om för att se på henne.

De stängdes in på en biograf mitt i staden. Marcos var blek. De hade inte ätit på flera dagar. Hon tvingade ner hans huvud i sitt knä. Strök honom över lockarna. De vande sig vid lukten av mensblod och exkrementer. Vissa blev tokiga nästan på en gång. Hon höll för Marcos öron när de skrek eller pratade högt för sig själva om sådant ingen annan ville höra.

Mammor försökte be vakterna om mat till sina barn men blev slagna, ibland värre. Conxa satt stilla. Strök Marcos över pannan. Så kom fascistsoldaterna in i salongen med höga röster och riktade sina gevär mot dem. De slet barnen ifrån sina mammor. Conxa försökte hålla Marcos kvar men de slog henne över händerna, i magen, de slog Marcos, men han kupade sina händer framför bröstet och höll envist hennes blick i hans. Höll henne kvar. När det kändes som om hon skulle falla in i mörkret gläntade han så pass på fingrarna att hon kunde se duvan han höll i. Hon ropade åt honom att aldrig släppa taget.

 

*

 

Den första april skrev tidningarna att kriget var slut. De skrev inte att den mörka natten tog vid. Överallt ställdes människor upp och skotten ekade mellan byggnaderna. Medan världen firade freden, och överklassen och borgarna kröp fram ur sina gömslen, gnuggade mörkret ur ögonen, klädde sig i slips och högklackat, ställde upp sina altare och kors, torterades de republikanska anhängarna. De som inte infann sig enligt order letades upp och torterades. De som inte nationaliserades torterades. De som förbrutit sig mot fascismen och katolicismen torterades och ställdes sedan upp mot väggen. Blodet rann. Solen sken. Freden var ett nervöst skratt.

De tog Poeten ur cellen i Montjuïc dit han förts i början av februari. Han kördes till stranden. Himlen och havet gled ihop och det gick inte att säga vad som var det ena och det andra. Lastbilar kom med de levande och for med de döda. Liken skulle tillbaka upp till berget och grävas ner utanför kyrkogården. Det var trångt med människor på stranden, vissa satt ner i sanden och bad för sina liv, andra försökte springa ut i vattnet, ytterligare andra stelnade i skräck. Skotten ekade inte bland sanddynorna. De sa åt honom att gå framåt: Vamos, vamos. Han märkte att han inte var ensam, tre andra gick med honom, samma tunga steg i den djupa sanden. Han undvek att titta på dem, också de hade händerna kopplade bakom nacken. Långsamma steg fram- åt. Han önskade att han skulle ha tid att ta av sig skorna.

Han vände sitt ansikte mot kvällshimlen och ordet kom till honom, vaggade in hans rädsla i ljusa minnen: Abraça’m. Abraça’m.

Den nittonde maj höll Franco sin segerparad i Madrid.

I Sverige växte motståndet mot antifascistiska flyktingar. Socialdemokraterna ville avveckla Spanienkommittén. Georg Branting byggde upp en ny hjälporganisation, till för att lokalisera försvunna svenskar i Spanien. En lista sammanställdes över dem man trodde överlevt och fängslats. Flera hundra krigsfångar var i livet men förbandscheferna ville inte lämna ut dem utan rättegång. Påtryckningar inleddes. Utväxlingsförsök strandade. Men femton svenskar släpptes en efter en, samtliga i ett miserabelt fysiskt och psykiskt skick.

Ingemar Bäckström bokfördes som saknad.

Ej med i strömmen av flyktingar över den spanska gränsen. Ej mottagen av Georg Branting och Röda korset.

Ej överöst med blommor på Malmö Centralstation.

I koncentrationslägret för befäl i Zaragoza satt Lars Berggren, underofficer och särskilt misstänkt för krigsförbrytelser. Han genomgick svåra förhör och torterades. Den tjugoåttonde maj 1940 frigavs han och eskorterades av en italiensk jagare, köpt av den svenska armén. Det var mitt under brinnande världskrig och fartyget höll på att sänkas vid Färöarna av engelsmännen. Men Lars Berggren kom välbehållen tillbaka, jagaren körde rätt in i hamnen på Alder- holmen till hamnarbetarnas stora förskräckelse.

 

*

 

Första maj 1916 var Eivor Bäckström ovanligt tidigt iväg till Fisketorget. Ingemar låg i vagnen, pigg och vaken och, tänkte Eivor, förväntansfull. Till Gävle och syndikalisterna hade kommit ett kuvert. Det innehöll Joe Hills aska. Den skulle spridas på olika platser, över hela världen. Flera av hans sånger sjöngs. Hon märkte att Hans skämdes för att hon sjöng med fast hon inte kunde orden och inget hade i demonstrationståget att göra: en kvinna med ett litet barn. De gick på sidan om och pojken tittade upp på henne med stora ögon, hon kände sig både sedd och snärjd, hon hade aldrig förut tänkt att hon var någon. När de kommit förbi Stadsträdgården och var på väg in i Boulognerskogen lyfte han upp huvudet, och hon tänkte att det var för att han inte ville missa något.

Förstås var det Kurt som höll tal. Bredvid honom vid sommarserveringen stod Verner Holm och vägde på hälarna. Barnhemspojken som i tioårsåldern knuffat en annan pojke i ån, ingen visste varför. Vad alla däremot trodde sig veta var att hans mamma varit prostituerad, och att hans pappa kört runt, runt i staden för att visa upp sin blänkande automobil.

De gick tillbaka mot söder, och många föll bort. De kände inte till Joe Hill men Kristina Larsdotter, som väntade på Nedre Bergsgatan, hade följt honom från början. Hon hade vinkat av bröderna vid stationen, och, påstod hon, fått ett brev från en familj i Amerika som hyst Joel en tid och berättat om det förfärliga, samt att hon erhållit tidningsurklipp från egna släktingar som emigrerat. Under ceremonin utanför huset där Joel bott sa ingen hans riktiga namn, men Joe Hill var bara en liten del av sanningen.

Verner grävde gropen. Han var noggrann och såg ordentlig ut med slips. Kurt bar dit trädet och placerade det, fick tillsägelse om att det stod snett, det tog en stund, sedan stod det rakt och Verner skyfflade jorden över de trassliga rötterna. En av Joels systrar öppnade kuvertet. Eivor gick närmare med vagnen. Det var knäpptyst, till och med fåglar- na höll inne med sin sång. Då kom en vind, och vinden tog tag i askan, och Eivor och flera andra också såg att en del av askan flög rätt mot pojken i vagnen, eftersom vinden och Joe Hill gjort upp om det. Ingemar grimaserade, det var inget mer med det. Tiden stannade. En stillbild att spara: pojkens grimas, genomskinlig aska, konturerna av Joel Hägglund vid det unga körsbärsträdet.

Så hade Eivor berättat det för honom. Men trädet hade stått där sedan Joel var liten. Trädet var gammalt, döende, och askan – och systern… och Verner Holm – varför hade hon lagt till honom?

Klara hade inte haft hjärta att fråga Ingemar om det. Han var uppfylld av berättelsen, byggde sitt liv på den. Det hade verkat som om det bara var Ingemar och Klara som kände till Joe Hill. Och varje gång hon blev arg hade hon velat ta det ifrån honom: Askan var inte i närheten av ditt ansikte, Ingemar. Ville dra alla lögner ur hans kropp. Se honom rasa. Sedan:

Börja på ett nytt blad, en berättelse som handlade om dem, om henne, om de som levde.

Lill rita, sa flickan och kravlade upp på stolen bredvid Klara.

Lill ritar fint, sa Klara och tog fram kritorna och ritblocket som Holmström kommit med. Hon strök flickan över håret som började bli så långt att det snart gick att fläta. Hon bläddrade fram till notisen om djuren på Barcelonas zoo som alla dött under bombningarna. Läste sedan om motståndsmännen som gömde sig i bergen och fortsatte kampen därifrån. Ingemars kropp hade inte hittats.

 

*

 

Det var vårprakt överallt runt om när Einar skyndade mot Arbetarens redaktion. Han togs vördnadsfullt emot. Reportern var nervös. Det var som om Einar skulle vara någon särskild. Han skruvade obekvämt på sig.

Inte vet jag riktigt vad jag ska säga om det, sa han. Det lilla man kan göra måste man väl. Men det är klart man sett saker. Som det inte går att glömma.

Vad gör ni nu? kom det i slutet av intervjun.

Ingenting, svarade Einar. Det är ont om arbeten, och vi som varit i Spanien är inte särdeles önskvärda. Han ville skratta till men det gick inte. Reportern tittade ner i sitt block.

Hur kommer ni att klara er då?

Einar ryckte på axlarna. Inte fan visste han väl det heller. Han hade bott hos Klas föräldrar sedan han kom tillbaka, det blev bara så, för att de frågat och för att han inte velat åka hem. Han hade sovit i Klas säng. Haft mardrömmar. Knappt velat gå utanför dörren. Han tittade ut på träden och kunde inte minnas att han någonsin sett så kraftfullt gröna blad.

För det första vill jag säga, sa han (och det var någon annan som talade inifrån honom), att i Spanien struntade vi helt i formaliteterna. Vi försökte vara likadana, fast det är svårt, för man har vant sig vid skillnader. För det andra vill jag säga att det är tungt, och det tyngsta är att det inte blev som vi trodde. Det flyter så satans mycket blod, och det fortsätter flyta, men sånt vill ni väl inte höra nåt om? Att man måste göra något innan man vänjer sig vid färgen och lukten. För när man vant sig, när man rent av kan klafsa kring i det utan att ta notis, då är det för sent. Det finns ingen Gud som ger de döda livet tillbaka. Det måste man veta.

Han tystnade, rodnade.

Något annat som du skulle vilja framföra till våra läsare?

Einar vred på sig, kände svetten i armhålorna. Så höjdes återigen den andra rösten i honom, tog över:

Det var de förtryckta som reste, och slogs. Från andra länder kom intellektuella, men inte från Sverige.

Han avbröt sig.

Ibland visste man inte om det var fiender eller kamrater som närmade sig. Man visste att bakom nästa krön kunde döden stå. Eller, man visste, och visste inte, för sånt går det inte att veta.

Rösten kom från en ny plats i honom:

Frihet och demokrati och sånt kommer inte till oss från början, som en naturlag. Vi kan inte bara räkna med det. Och det vill jag nog framförallt få sagt, för det är många som beklagar oss, tänker väl att det var meningslöst att vi for, men det var inte förgäves, inget av det här har varit i onödan. Och nu vill jag åka hem.

När han på svajiga ben stapplade ut från lokalen (och reportern stod i dörröppningen och vinkade) fick han för sig att det var Ingemar som talat i hans ställe. Själv skulle han ha fortsatt sitta tyst och inte klaga över någonting. Men Ingemar kunde fan ha gjort underverk om han fått komma hem.

Han satte sig på en bänk under träden och tog fram brevbunten ur ryggsäcken, fingrade på det röda blanka bandet. Varje brev började med Klara, och slutade med Ingemar. Men det tog inte slut med den sista punkten. Innan han försökte gå in i skogen igen, ta vid där livet avbrutits eller blivit liv på riktigt, skulle han fara till Joe Hills stad, det var ju ändå på vägen. Han skulle gå på Ingemars och Joels gator. Hem till Klara Jansson.

 

*

 

Det är sant att det går att veta vad en annan människa är med om.

Flickan berättade om Ingemar in i Klaras drömmar. Hon vaknade med honom på näthinnan och sedan gick det inte att hejda. Bilder och minnen strömmade in i henne. De skulle hon ge tillbaka till flickan när hon behövde dem.

Bland minnena fanns en kvinna som återkom och kom för Klara lika verklig och tydlig som om hon stått i rummet på Södra Kungsgatan.

Du ska gå med någon du inte känner, hade sibyllan på tivolit spått. Ni ska träffas där inga andra finns och sedan ska du aldrig mer behöva känna dig ensam.

Kvinnans ögon var mörka och bakom eller inuti mörkret fanns fler bilder:

En strand där havsvinden blåste livet ur människors kroppar. Ett rum där barn låg på rad på halmmadrasser: de flesta var tysta, några grät, några var döda. Ett fängelse packat med kvinnor, de stod tätt intill varandra i cellerna, turades om att sova. En kvinna hade lyckats tränga sig fram till cellfönstret. Hon såg ett barn i åttaårsåldern, iklädd fascistuniform, bäras bort i öppen kista. Kvinnan tryckte sig mot fönstergluggen. Klara fick tag i henne innan hon började slå huvudet mot gallret, drog henne ut genom det. Kvinnan var med henne när hon hälsade på Violet. Hon skulle aldrig lämna Klara. De reste med tåg till Växjö och centralfängelset för kvinnor.

På hemvägen hade hon bestämt sig:

Barnet fick namnet Inga-Lill Katarina Marie Jansson. Men hon döptes inte i någon kyrka.

 

*

 

My Will is easy to decide

For there is nothing to divide

My kin don’t need to fuss and moan

»Moss does not clinge to a rolling stone« My body? – Oh! – If I could choose

I would to ashes it reduce

And let the merry breezes blow

My dust to where some flowers grow

Perhaps some fading flower then Would come to life and bloom again

This is my Last and Final Will Good Luck to All of you

Joe Hill

 

 

*

 

Jag har lånat och inspirerats av ord från de svenskar som reste frivilligt till Spanien för att bekämpa fascismen och några av dessa vill jag nämna: Bengt Segerson, Stig Berggren, Allan Ericsson, Per Eriksson, Conny Andersson, Hilding Johansson, Gösta Andersson, Olof Liljegren, Nils Lätt, Gösta Hjärpe, Sixten Olsson (Rogeby), Karl Ernstedt, Egon Nilsson, Bror Paulsson. Tack för ert mod och tack för att ni berättade.

Flera av Gävleanekdoterna har jag hittat på www.gavledraget.se och i Ulf Ivar Nilssons Gävle på 1900-talet. Även Ivan Faludi, Axel Österberg, Lise Lindbæk och Barbro Alving, som rapporterade från kriget, måste nämnas, samt Lennart Lundbergs Svenskarna i spanska inbördeskriget 1936–1939, Kaj Björks Spanien i svenska hjärtan, Arvid Rundbergs biografi om Gustav Ericson, En svensk arbetares memoarer, Nisse Lätts En svensk anarkist berättar och Shirley Manginis Memories of Resistance. Citatet av Bengt Segerson på s. 143 kommer från en radiointervju från 1977: »Avgörande ögonblick/Spanska inbördeskriget 1936–1939.«

Tack till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Gävle stadsbibliotek, Gotlands försvarshistoria, Arkiv Gävleborg, Svenska Spanienfrivilligas vänner, Mikael Hjort, Björn Wallebom, Albert Herranz, Ulf Stridsberg, Staffan Nilsson, Carl Åkerlund, Peter Endahl, Ingrid Miljand, Mathias Åberg, Almudena Cros, Nick Lloyd (www.iberianature. com), Ulf Ivar Nilsson, Anders Wesslén, Kerstin Gustafs- son Figueroa, Mekki Karlsson, David Nordström, Kerstin Ekström, Anne-Marie Höglund, Jérôme Reuter/Rome, The Knife samt turistbyråerna i Alicante och Huesca. Tack också till Vera och Vanessa för månaderna vi tillbringade i lekparker runt om i Barcelona.

Tillägnan Lars Berggren, Harry Eriksson, Ivar Haglund, Vilhelm Alex Larsson, Skoglar Tidström och Herman Olof Wohlin, vars öden var ursprunget till denna roman.

 

***

Publicerad Uppdaterad
21 timmar sedan
– Lagstiftningens konstruktion skapar därmed en rättslig osäkerhet som förstärker mannens kontroll och försvårar för kvinnan att agera, säger Terrafems generalsekreterare Bernardita Núñez. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Fredrik Sandberg /TT. Skärmdumpar: Regeringen. Montage: Arbetaren

Kvinnojourer larmar: Vålds­utsatta rädda att utvisas med förövaren

Arbetaren granskar. Tidöpartiernas migrationspolitik riskerar att ytterligare låsa fast våldsutsatta kvinnor i relationer med förövaren. Kvinnorättsjurister delar en oro för att vandelsförslagen och anhörigutvisningar kan medföra dubbel bestraffning – och våldsamma män kan använda utvisning som ett reellt hot.

Arbetaren har varit i kontakt med ett tiotal jurister med expertis inom området. En av de mest namnkunniga är advokaten och föreläsaren Rebecca Lagh.

Rebecca Lagh. Foto: David Lagerlöf

– I och med de vandelsförslag som ligger nu så försämrar man för våldsutsatta kvinnor genom migrationspolitiken. Om en man ska utvisas och kvinnan är anhörig så utvisas hon med. Då kanske man inte anmäler, för om han döms för våldtäkt mot mig, eller andra våldsbrott, så leder det till utvisning, säger hon.

Juristen Jenni Stavare har en bakgrund inom både migrationsrättsliga frågor och kvinnorätt och berättar att detta används som en del av det psykiska våldet. 

– Att det kan påverka barnens rätt att växa upp här. Det finns inte en kvinna som inte är medborgare i Sverige som inte har frågat mig ”påverkar det här mitt uppehållstillstånd på något sätt? Min man hotar att de kommer slänga ut mig ur Sverige”, och så vidare, säger hon. 

Vågar inte anmäla våld – vandelsprövning oroar

Till och med Sverigedemokraterna har sviktat om utvisningar av barn som uppmärksammats i media år. Men för att väcka folkligt motstånd krävs tydliga exempel som människor kan relatera till. Och det kan inte alla vara.

Jenni Stavare. Foto: Harald Nilsson

2023 kom en avhandling av Lisa Kerker från Lunds universitet som med hjälp av rättsfall visade hur rättsskyddet för våldsutsatta kvinnor från så kallat tredje land fungerade i förhållande till vistelserätten. I ett av fallen uppgav kvinnan att hon efter fyra månader i Sverige började utsättas för kraftigt våld. Mannen misshandlade henne minst tio gånger i månaden. Samtidigt hölls hon isolerad och om hon lämnade huset medan mannen var borta rapporterade en vän till honom. Mannen hotade kvinnan bland annat med att hon kunde bli utvisad.

Problemet har alltså inte varit okänt, men oron växer i och med skärpningarna av migrationslagstiftningen och kommande vandelsprövning. 

Rättslig osäkerhet stärker mannens kontroll

Kvinnojourerna Terrafem, Somaya och Lex Femme har alla haft kontakt med kvinnor som undviker att anmäla våld på grund av rädsla för utvisning.

– Det är vanligt bland våra klienter att man har en rädsla för att berätta om sin utsatthet, inklusive att anmäla, om man är här på anknytning till våldsutövaren, säger Maria Jonsson som är verksamhetschef på Somaya.

En av dem som länge varit engagerad i frågan är Bernardita Núñez som är generalsekreterare på nätverket Terrafem.

Bernardita Núñez, generalsekreterare på nätverket Terrafem. Foto: pressbild

– Många av de kvinnor som söker stöd hos oss har tidsbegränsade uppehållstillstånd eller befinner sig i en anknytningsprocess. I dessa situationer används hot om utvisning som ett effektivt maktmedel. Lagstiftningens konstruktion skapar därmed en rättslig osäkerhet som förstärker mannens kontroll och försvårar för kvinnan att agera.

Hon konstaterar att det finns lagrum i utlänningslagen för fortsatt uppehållstillstånd om relationen upphör på grund av allvarlig kränkning eller våld. Men det kräver att det finns en tydlig koppling mellan våldet och separationen, samt att våldet kan styrkas. Det gör att kvinnor med uppehållstillstånd som är tillfälliga eller kan återkallas befinner sig i en osäker position när de överväger att lämna och anmäla. Nätverket möter inte sällan kvinnor som avstår från att anmäla våld mot dem av rädsla för att bli av med sin rätt att stanna i landet.

– Denna oro har funnits under lång tid, men har fördjupats i takt med skärpningar och förslag inom migrationslagstiftningen.

”Patriarkalt och rasistiskt förtryck som samspelar”

Stockholms Tjejjours jurister ser mycket kritiskt på regeringens migrationspolitik, inklusive vandelsförslagen. I ett mejl till Arbetaren konstaterar de att de arbetar intersektionellt och att det finns flera parametrar att väga in i problematiken.

”I detta fall handlar det om patriarkalt och rasistiskt förtryck som samspelar. Tjejer som befinner sig i en våldsutsatthet drar sig ofta för att berätta om och anmäla sin våldsutsatthet, oavsett om hon riskerar utvisning eller inte. När det dessutom finns ett hot om att hon eller någon av hennes närstående kan komma att tvingas lämna landet finns det som vi ser det en överhängande risk att hon avstår från att berätta om sin våldsutsatthet eller anmäla”, skriver de till Arbetaren. 

Vidare ser de påtagliga risker för godtyckliga bedömningar genom vandelsförslagen, vilket skulle innebära hot mot rättssäkerheten. Bland annat vänder de sig mot den initiala idén om att involvera prostitution i vandelsprövningarna, men det har regeringen nu tagit bort.

Terrafem: ”Inget parti vill ändra på detta”

Terrafem har under sina 25 år försökt uppmärksamma och påverka lagstiftningen, men upplever att intresset för de berörda kvinnorna är begränsade i dagens samhällsklimat. De har mött Kvinnofridsrådet tillsammans med statsminister Ulf Kristersson, justitieminister Gunnar Strömmer med flera, men menar att reaktionen uteblev. 

Bernardita Núñez känner sig uppgiven efter kvinnofridsrörelsens enträgna påstötningar sedan 1980-talet. Hon konstaterar att man nu skickar tillbaka kvinnor till Iran och Afghanistan, med hänvisningar till att de har män som kan sörja för dem där. Ett resonemang som inte skulle vara gångbart i Sverige. 

– De har ingen relation till vad de pratar om. Det finns, de vill inte se sambandet, säger Bernardita Núñez. 

Också hon menar att det finns många fall där män utnyttjar det faktum att kvinnorna befinner sig i beroendeställning. Hon har även mött kvinnor som tvingats in i prostitution, fastän de migrerat med löften om helt andra liv. De senaste fyra åren verkar inget ha gått åt rätt håll, enligt Bernardita Núñez. 

– Nu är det fruktansvärt. Jag har hört så många ledsna kvinnor i så många år att jag trodde inte att det skulle vara möjligt. Jag var naiv, jag trodde att det skulle hända någonting positivt. Framför allt gäller det anhöriginvandring, säger hon.

– Många är jätterädda nu och vågar inte tala med journalister. 

Bernardita Núñez säger att hennes förslag till lösning kan verka extremt i rådande diskussionsklimat, men handlar om att ge kvinnan möjligheter att sluta vara beroende av den man som hämtat hit henne.  

– Dessa män som hämtar kvinnor och misshandlar dem gör det för att det ger dem makt. ”De måste lyda mig och göra precis som jag säger.” De som kommer hit skulle kunna kan beviljas permanent uppehållstillstånd om de får en rimlig tid på sig att klara sig själva. För att du har blivit utsatt för ett brott i vårt fina land. Som människa behöver hon stöd, men politikerna tänker inte logiskt.

Ansvariga ministrar ställer inte upp på intervju

Arbetaren har gjort upprepade försök att få ett bemötande av justitieminister Gunnar Strömmer (M), men har inte fått någon återkoppling. Migrationsminister Johan Forssell (M) ställde inte upp på intervju. Han fick ett antal frågor skickade till sig (se faktarutan) som han lät sin pressassistent svara på via mejl:

”Det är en prioriterad uppgift för regeringen att bekämpa mäns våld mot kvinnor, och det är något som regeringen gör aktivt på flera olika områden.

För att just motverka en inlåsningssituation där en kvinna inte vågar anmäla eller känner sig tvungen att stanna kvar i en våldsam relation finns det ett undantag som möjliggör för henne att få ett förlängt tillstånd. Ett fortsatt uppehållstillstånd tidsbegränsas i 13 månader utan en möjlighet att förlänga på samma grund. Det följer av en lagändring som genomfördes av den förra regeringen 2021. Det finns däremot en möjlighet att söka ett annat uppehållstillstånd. För att kunna få ett annat uppehållstillstånd krävs att personen har skäl att beviljas det. Det är t.ex. möjligt att beviljas ett uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Enligt utlänningslagen ska ett uppehållstillstånd som huvudregel sökas och beviljas innan inresa till Sverige, men även här finns det undantag. Det är Migrationsverket och ytterst domstolarna som bedömer när undantaget är tillämpbart och om det finns skäl att bevilja ett annat uppehållstillstånd. Detsamma gäller för anhöriga i de fall då anknytningspersonen utvisas och anknytningen tidigare brutits på grund av våld.”

Våldsutsatta kvinnor kan tvingas lämna landet efter seperation

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

En annan värld växer när maskinerna står stilla i skogen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändning. Foto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Per-Anders Svärd:
Att Sverige är jämlikt är en chimär

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Protest mot att Trafikverket släcker ner byn Rönnöfors 

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln