Fängelsemusik på kåkspråk

Bok
Kåkspråk på Hallanstalten 2017.
Foto: Lars Pehrsoin/TT

I Svenskt visarkivs projekt “Utanförskapets röster” har Dan Lundberg forskat kring så kallade “kåklåtar”, alltså visor och annan typ av musik som handlar om livet i fängelset. Undertiteln ”Fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv” på boken Kåklåtar, som arbetet resulterat i, visar på hur musiken har stått för någonting betydligt mer än underhållning.


[BOK] Kåklåtar. Fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv
Dan Lundberg
Gidlunds förlag, 2017

Fångar har i alla tider ägnat sig åt musik och sång – och många av text­erna innehåller också ord och uttryck som delas av de intagna. Kåkjargongen, som funnits i många hundra år, är en gemenskapsbildande företeelse men även en kod för att kunna meddela sig med varandra utan att vakter och andra förstår vad man säger. Den är också ett sätt att ta avstånd från majoritetssamhället.

Dan Lundbergs bok är en historisk genomgång, och han påpekar att rehabiliteringssyftet med fängelsestraffet är en ganska ny företeelse. Först i början av 1800-talet började humana tankar om fängelsevistelsen komma fram, det som i dag kallas för fångvård. Innan dess handlade det om straff – eller utplåning av brottslingen genom dödsstraffet, som avskaffades helt i Sverige så sent som 1973.

Lundberg börjar med att försöka ringa in vad en kåklåt egentligen är, vilket inte är så enkelt som det kan låta. Under 1800-talet spreds moralistiska visor som bygger på konceptet att en fånge sitter och begrundar sitt brott och väntan på sitt straff, som ofta är verkställandet av en dödsdom. Under senare delen av 1900-talet har visor och sånger i andra genrer skrivits och framförts av personer som aldrig satt sin fot i ett fängelse, som till exempel Cornelis Vreeswijk (som senare faktiskt satt några månader på öppen anstalt för trafikbrott). Handlingen kan skifta mellan brottsbeskrivningar, den inlåstes romantisering av narkotika, erotik, eller längtan efter frihet.

Handlingen kan skifta mellan brottsbeskrivningar, den inlåstes romantisering av narkotika, erotik, eller längtan efter frihet.

Under 1960- och 70-talen växte kåk­låtarna i popularitet bland allmänheten, bland annat på grund av Svenskt visarkivs insamlande av musik från fängelser och utgivningen av två skivor med kåklåtar som sålde bra. En av artisterna på skivorna och i högsta grad en representant för genren var Lennart ”Konvaljen” Johansson, en mytifierad figur som också själv byggde på sin offentliga persona genom att bland annat uppfinna en bakgrund av att ha fötts i fängelse. Konvaljen har fått stort utrymme med flera kapitel, genom intervjuer och berättelser, inte helt oförtjänt tänkt eftersom han verkligen bidragit till att sprida fängelsevisorna och gjort dem kända som en egen genre.

Boken är lite ojämn, i vissa delar är den akademiskt torr med många noter, i andra levande berättad – bitvis till och med gripande.