En rörig plats i solen

Film
Filmen Solsidan infriar inte förväntningarna – allt från barnlöshet till begravning slår över till grunda skämt, menar Arbetarens Josephine Askegård.
Foto: SF

TV 4-serien Solsidan har en stor tittarskara. Det är en ganska oförarglig bild av tre familjer i den fina förorten Saltsjöbaden. Det är kul att skratta åt nidbilden av de rikaste, envetet historielösa, som skamlöst sprätter iväg pengar för njutning men ännu mer för skryt, och deras inte riktigt lika rika vänner som kämpar på med vardagsbestyren och försöker hänga med i statusjakten.

[FILM] Solsidan
Regi: Felix och Måns Herngren

I filmen Solsidan får vi veta bakgrunden till Freddes vilsna position i finansvärlden och det höga blodtrycket som man ständigt anar bakom hans Kalle Anka-liknande attityd till lagen om alltings krånglighet. Sven Wollter dyker upp som Freddes mer eller mindre bortglömda pappa, i en intagande gestaltning av i alla fall sin offentliga persona: gammal vänsterman i ständig kamp mot kapitalet.

Men han visar sig ha ett hus i numera så fashionabla Torekov och Mickan tar inte ett nej när det gäller att komma åt ännu en statusmarkör.

Samtidigt pågår skilsmässa mellan de ständigt gnabbande Anna och Alex – ska de och deras statistbarn äntligen få lite lugn och ro? – medan den irriterande Karlsson på taket-figuren Ove och hans pådrivande fru Anette tvingar på omgivningen sina problem och idéer här mer brutalt än skojigt.

De ganska allvarliga livskriser som de tre paren genomgår känns inte ens.

Måns och Felix Herngren har förstås förväntningar på sig – som de inte infriar alls. De ganska allvarliga livskriser som de tre paren genomgår känns inte ens. Dusterna mellan fäder och söner om politiska motsättningar och framför allt om gamla onda svek skojas snart bort – den geniale Henrik Dorsin (jag säger bara Grotesco i SVT och på SVT Play) verkar ha fått fria händer men hade behövt några regianvisningar för att verkligen beröra. Nu blir han den där clownen med sorg och lite ondska innanför kostymen men det är en roll som inte direkt passar in i de djupa frågor som filmen ändå berör. Allt från barnlöshet till begravning slår över till grunda skämt.

Visst skrattar man åt parodier som Henrik Schyfferts bohemiske vildmarksman som aldrig vill växa upp och Mickans galna modeutstyrslar, men det är mer schematiskt än gestaltat. Snökanoner till jul, stålborste på träskor och singelkalas på Medeltidsmuseet för att skapa slitna outfitar inför Torekovsemestern blir till slut bara något att pricka av på karikatyrlistan.

Okej, det där sista var faktiskt lite småkul – men strax försvinner det roliga bort i en enda flabbröra.