Solidärer – avsnitt 7

Gävle, januari 1937.

Det gick inte att dölja längre och hon skulle väl bara ha sagt det rätt ut men det blev omöjligt när hon såg deras blickar. Hon, ordentliga Klara, hade en hemlighet. Det var väl de som fick ta upp det. Hon började stryka med handen över magen. Inte för att hon ville utan för att de glodde. Hon bar på ett liv och det var fint, tänkte hon, fast det var krystat och hon inte kände så egentligen. Men när Johansson stirrade tog hon bort handen. Jobbade på i raskare takt. Hon kände inget mer än att hon blev tyngre och att det blev svårare att stå länge, böja sig, hålla sig vaken. Det värkte i ljumskar och ländrygg och hon fick springa på dass hela tiden, sitta i kylan bland råttorna bakom soptunnorna. Hon kände inget mer än rädslan för att förlora arbetet och hon avskydde den känslan mer än de andra. Om två månader skulle ungen ut. Så klart gick det inte att dölja längre, fast hon hade gjort det duktigt länge.

Marit hade i en månads tid kommit med antydningar till de andra, så att Klara nästan skulle höra. Himlat med ögonen. Och så blev det som det blev.

Astrid drog Klara avsides. Höll henne under armen.

Alla vet, Klara, sa hon. Du skulle ha sagt nåt till Johansson, nu har Marit hunnit före. Du vet hon vill ha hit sin syster. Du vet hennes lillasyster som gått utan arbete så länge, efter det som hände på… med han som –

Har Marit pratat med Johansson? Astrid nickade.

Klara skrattade till. Den avundsjuka apan.

Vad skulle hon vara avundsjuk på? Astrid släppte Klaras arm. Det är väl ingen som är avundsjuk på dig. Vi tycker så synd om dig allihop. Ja utom Marit då. Men hon har alltid bara tänkt på sig själv.

Hon tänker på sin syster, sa Klara. Tårar tryckte på inifrån och hon tryckte tillbaka. Aldrig i livet skulle de upp.

Men jag blir inte kvar länge till, viskade Astrid, för Erik har friat. Han har studerat klart nu. Jag är så stolt.

Jag förstår det, sa Klara och kände hur ointresserad hon var. Snart, om bara några minuter, skulle hon kanske vara utan arbete, precis som Hellgren. De skulle behöva flytta, men ingen skulle vilja ha dem.

Så för mig kommer det att ordna sig, sa Astrid, det var det väl ingen som trodde men så blir det ändå. Vi ska gifta oss i pingst. Ni borde också gifta er, varför gör ni inte det? Hur ska det gå annars tänkte du? Hon hämtade andan. Jag tycker verkligen synd om dig, Klara. Och barnet.

Hon tryckte Klaras arm igen, hastigt, och så stod Johans- son där.

Mig veterligen har ni ingen rast nu. Tillbaka till arbetet Olsson, så kan Jansson få följa med mig.

Klara gick bakom Johansson och struntade i allting. Sara tittade upp från makaronerna och det var nog värme i hennes blick men annars var det struntsamma.

Hon skulle föda det här barnet och det kunde leva eller dö och hon kunde leva eller dö. Hon fick hindra handen från att riva ner ett knippe spaghetti på väg in till förmannens kontor.

Det är för löjligt, sa han, hur ni går här med magen i vädret, och har gjort länge, utan att ni tror att det syns.

Men nu har Karlsson berättat?

Det hade hon inte behövt göra. Jag har väntat på att Jans- son ska berätta själv.

Jo, jag ska ha ett barn, sa Klara, det ska komma ut i mars och det behöver inte bli någon förändring.

Det är väl klart att det blir förändring, förstår väl Jansson. Min mamma tar hand om barnet.

Johansson granskade henne. Klara tittade ner. Jag behöver det här jobbet.

Han tog en penna och pickade den mot ett papper som var fyllt av svarta bokstäver och siffror. Det var omöjligt att se vad där stod.

Jag vet att de flesta här anser det vara skandalöst, och det är det också, om det de säger är sant.

Johansson avbröt sig med en harkling.

Men jag är inte intresserad av det privata, jag är intresserad av att fabriken ska fungera och Jansson har alltid varit en pålitlig arbetskraft. Jag ska inte sticka under stol med att Janssons belägenhet förvånar mig men även de klokaste kan brista i omdöme.

Han suckade djupt. Klara ville ta tag i pennan och papperet. Hon ville själv skriva vad det skulle bli med henne.

Jansson ska vara tillbaka senast två veckor efter… efter det att barnet kommit. Och då har jag varit ordentligt generös. Folk står i kö för att –

Jag förstår det, tack så mycket.

Och jag vill inte se det där barnet drälla omkring här på fabriken.

Det skulle inte jag heller vilja.

Gott, sa Johansson. Då säger vi så. Inte en dag längre än två veckor.

Han reste sig upp och lade handen på Klaras axel. Tack så väldigt mycket, sa Klara igen.

Hans hand gled ner från axeln. Hans hand grep tag om hennes ena bröst. Tryckte, höll kvar. Det gjorde ont. Hon hörde hans andetag. Han andades, klämde. Lade sedan tillbaka handen på axeln, klappade ett par gånger.

Då kan Jansson återgå till arbetet.

När hon kom ut från Johanssons rum stod vaktmästaren där med sin kvast och med röda fläckar i ansiktet.

Mig gör det inget det där, sa han och nickade mot magen.

Jag tycker att Klara är fin som snus.

Klara log mot honom fast hon ville ta kvasten, bryta sönder den, slå in den i hans dumma, röda ansikte.

På vägen hem gick hon förbi där Ingemar bott – bodde. Det var ingen större omväg men hon hade inte varit förbi där sedan han åkt, det hade inte funnits någon anledning. Hon pulsade i snön, ingen hade brytt sig om att skotta bort framför hans dörr. Om hon haft en skovel, och inte varit så gravid, men det skulle bara börja snöa igen. Skulle hon ha vetat att i morgon kommer han hem, eller nästa vecka, då skulle hon sett till att… och snön från fönsterblecket också, men vad gjorde det nu?

Hon kikade in genom fönstret. Hjärtat slog snabbare för tänk om –

Hon såg rätt på vasen med mönstret. Hon hade inte väntat sig att se mörkblå nästan svarta vågor kastas fram mot fönsterrutan. Hon ramlade bakåt, hittade balansen. Det sparkade hårt i magen, en rytm som av springande steg.

 
*
 

Murcia, januari 1937.

De som önskade kunde anmäla sig till maskingevären och lära sig hantera den tunga Maximsprutan (den var tvungen att skötas av tre personer: eldobservatör, skytt och laddare). Fler milismän anslöt sig, sådana som varit vid Madridfronten och skulle återhämta sig. Ingen av dem ville säga något om striderna i Las Rozas den sjunde januari.

Nä, sa de, det pratar vi inte om här i det vackra oförstörda Murcia.

Eller, sa de, om ni absolut vill veta kan vi kan berätta om de tjugofyra fascistplanen och de femton stridsvagnarna, det öronbedövande larmet, och att tyska socialister slogs mot tyska nazister på spansk mark. Men sen räcker det.

Eller, fortsatte de, vi kan säga också att över hundra man ur bataljonen dog, och efteråt, när vi kom tillbaka till högkvarteret i Mora Leja, gick vi runt och letade efter dem, ifall de skulle ha kommit tillbaka, eller försovit sig, eller rest sig upp från döden, vad som helst är möjligt eftersom kriget i sig är så abnormt.

Vi kan berätta, avslutade de, att angreppet mot Madrid slogs tillbaka och att vi har sett saker som det inte går att beskriva. Och om det inte går att beskriva går det inte att prata om, bara minnas, och försöka glömma. Mardrömmarna speglar verkligheten exakt och vice versa. Men sen säger vi inget mer.

I Murcia var det vår redan och ovanför grotthålorna, bland palmer, enar och klosterruiner, växte vita villor. Fem mil ifrån staden låg det glittrande Medelhavet och staben tillät en dags permission. De reste i lastbilarna som vanligtvis åkte till fronten. Ingemar satt bredvid Klas och tittade upp i den klarblå himlen mellan blad och barr. Allt ska du ha och mista, tänkte han och tankarna kom från en annan tid. Lastbilen krängde till och gruset smattrade mot plåten. Hans lår tätt intill Klas. Kanske var det från honom mörkret kom farande? Klas med blicken i flaket, kinderna stödda mot händerna, som ett tjurigt barn. Nå, han var ju ett barn, hade inte fyllt tjugo än. Det kom tjock dimma över vägen och suddade ut dem. Klas rörde olustigt på sig, och rörelsen smittade. Torsten längre fram på flaket sa att de snart var framme. Som om han visste. Han började sjunga, och Ragnar slog takten med handen mot knäet. Ingemar önskade han suttit med honom istället.

Vi är snart framme, upprepade Ingemar till Klas, tänkte att orden skulle trösta. Klas blängde på honom.

Framme? Och sen då?

Jo, sen när vi kommit fram, då reser vi tillbaka.

Han log, tryckte till med sitt lår mot Klas, och miraklet skedde, att Klas också log.

Och efter tillbaka? Vad händer då? flinade han, som om Ingemars tankar smittat honom. De seglade rätt igenom dimman, ut på andra sidan. Ingemar tänkte på havet i Gävle, det som knappt syntes men bredde ut sig bortanför Alderholmen, med kobbar och skär. Båtarna tog sig in i hamnen med berättelser om andra städer och länder. Havet gled in i hamn och ån delade staden. Människorna hade vant sig vid vattnet som tyst gled under broarna, de tänkte inte på möjligheten att lära sig av det främmande. Medelhavet var ett helt annat hav än Östersjön, men de två förenades ungefär vid Biscayabukten, eller högre upp vid det keltiska havsområdet. Det var samma vatten, men var någonstans förändrades det, när blev det så glittrande blågrönt?

Östersjön var grunt och saltfattigt, Medelhavet djupt och salt och med ett helt annat fiskbestånd. Europas kanalsystem sträckte sig från Rotterdam vid Nordsjön i väster, till Svartahavskusten i öster och Medelhavet i söder. Östersjön gick till Nordsjön, från Kiel till Brünsbuttel, rätt genom nazistland. Det måste ta minst sex veckor att fara emellan, tänkte Ingemar, kanske genom Donau och Svarta havet? Eller via Rhen och Main? Få lift med en pråm. Kanalsläp som strävade motströms. Innerst inne var Ingemar en sjöman, precis som Nils Green, men han hade inte hunnit förverkliga sig själv än. När han såg Medelhavet sträcka ut sig tänkte han att det fanns tid i evighet.

Han såg Hernandez med fötterna i det kalla vattnet, hon hade rullat upp byxorna till knäna. Om han inte varit feg hade han gått fram till henne. Han var inte feg. Hon vände sig om men solen var rätt i ögonen så han kunde inte se om hon tittade på honom. Hon hade färgats av sol och hav. Han tog djupa andetag, ville bära med sig lukten av Medelhavet hem till Klara. Det var omöjligt för henne att förstå det här, men han ville i varje fall försöka förklara. Han såg Hernandez vinka. Han vinkade tillbaka. Vindarna var hårda men kunde inte riva sönder dem. Han tog av sig skorna.

 
*
 

Conxa såg honom rulla upp byxorna. Det var något med att se hud, när allt annat var krig. Det var att se en liten glimt av människa. Han gick ut i vattnet och hon skrattade när hon såg honom stelna till.

På vägen tillbaka till övningsområdet passerade de människor på ett kafé i solen, som om allt var som vanligt. Hon märkte att han sneglade på henne, och det var skönt att titta tillbaka, att möta någons blick.

 
*
 

I Murcia anslöt sig flera av bygdens lantarbetare. De internationella var inkvarterade i universitetet, omgivna av fontäner och rosor. Kriget fortsatte hålla sig på avstånd: en fond mot vilken livet blev skört och starkt och meningslöst och viktigt. I Murcia fanns en fungerande biograf, och i det före detta kasinot ordnade stadens socialistiska ungdom fester för milismännen. Ingemar fortsatte öva på att bära geväret, sätt det mot skuldran för fan, tänk på det som en kroppsdel, hade Meister sagt, tänk på att det är till för att döda fascister – vad nu det var för märklig kroppsdel? Han skämdes när kvinnor kom med frukter och när pojkar som inte var äldre än elva tittade beundrande på honom. Mordt bjöd ut Juanita fast han var en fegis, och hon tackade ja, mot föräldrarnas vilja. Bara det att hon hette Juanita och hade höfter och hårsvall som en bild i en tidning. De måste drömma allihop. Mordt såg ut som vem som helst. Det kanske hon också gjorde. Egentligen. Om det inte varit krig. Kanske hette hon något vanligt, verkligt, som Rita eller Alma. Torsten sa att Mordt hade en fästmö hemma i Oslo. Torsten ville väl också stå under någons fönster med blåklint fulla famnen, om det nu fanns blåklint i Spanien.

Ingemars gevär trilskades och ville inte bli kroppsdel. Det var ingen som märkte hur han kämpade. De var många, flöt in i varandra, kunde vara vem som helst av dem som tryckte upp Juanita mot en stenvägg i solnedgången.

Fan vad du glor på henne, skrattade Torsten och nickade åt Hernandez håll. Inte för att jag har något emot det, jag bara observerar.

Att han inte kunde lyfta geväret ordentligt, det sa de inget särskilt om, men att han tittade efter Conxa.

Det är bara härligt, menar jag, skrattade Torsten, eller hur grabbar, det är härligt med kärleken, när man får stoppa hård pitt i mjuk kvinna – åtminstone till dess att det blir könssjukdomar.

De skrattade och Ingemars skratt kom rullande ur honom som en befrielse, när hon passerade och det blev löjligt uppenbart att hon var en kvinna i en värld av män. Deras skratt förföljde henne, lindade sig in i hennes hår. Det såg inte klokt ut med den blå overallen, hon skulle ha haft klänning, de behövde få se hennes vader, knän, lår… Torsten visslade. Hon vände sig inte om men Ingemar såg att hon stelnade.

Stenmuren som norrmannen tryckte upp Juanita mot – fast han var feg – låg jämte Juanitas föräldrars hus. Det var vitkalkat med ett tak där det växte gräs. De syntes från köks- fönstret men kriget var fond och det skulle alltid fortsätta klättra blåregn över muren.

Malaga blir nästa stopp för fascisterna, sa Torsten, vad kan det vara, en halv dags resa härifrån? Man får ju skämmas. Sitta här och pilla med struntsaker.

Vi får ju utbildning, sa Klas. Vi behöver lära oss.

Det kom ur Ingemar något konstigt, han sträckte upp sig och sa:

Hörru Professorn. Vi sitter inte på nåt universitet i Stock- holm nu.

Skratten var med honom. Hans sida avgrunden.

Vadå? sa Klas, ska vi verkligen slänga ut stackars Bäck- ström i ett fullskaligt krig utan att han kan hantera ett gevär? Skratten flyttades över till hans sida. Det hade varit lätt att få det tillbaka. Klas med sin späda kropp, som aldrig fått ta i ordentligt. Han var en sådan som somnat om. Tills det blev akut. Och det hade det aldrig blivit. Inte som för Ingemar att det handlade om sekunder om han skulle få

behålla arbetet eller inte.

Ingemar bestämde sig. Han skrattade med.

Så jävla konstigt med geväret, skrattade han. Jag som burit kaffesäckar hela mitt liv.

Det darrar av sig självt det fantyget, hjälpte Ragnar till. Ett vapen ska behandlas som en kvinna, sa Torsten – och

Ingemar himlade med ögonen – fast, bestämt, utan att tveka. Inga dröjande smekningar, ingen osäkerhet, Bäckström.

Vad vet du om det? försökte Ingemar flina. Torsten gav honom en hård blick.

Det blev tyst.

Men när fan ska vi få slåss egentligen? sa Klas, och de andra kom av sig för det var inget som var väntat att komma ur den slokande dysterkvisten.

Efter sex dagar i Murcia hade Mordt friat till Juanita och hon sa ja. På den åttonde dagen stod det första revolutionära bröllop som Ingemar varit på. De missnöjda föräldrarna drogs med i stämningen. Bruden bar svart klänning och blodröd azalea i håret. Så klart fanns det milismän som kunde traktera instrument och så klart blev stämningen uppspelt. De låtsades att de drack vin för att fira brudparet och kärleken men ingen kände något särskilt varken för Mordt eller Juanita. Kärleken kunde i varje fall ingenting göra mot fascisterna. Men vinet flödade, främmande händer klättrade omkring på okända kroppar.

Ingemar tittade åt Conxas håll. I Murcia var det lätt att låtsas vara någon annan. Han bjöd upp henne, fast han inte dansade, och fast han fick slå sig fram för att nå henne. När han tog henne runt midjan kom han ihåg en annan dans, som han inte dansat, på Sätraåsen, en gång för länge sedan. Han borrade in näsan i hennes hår och kände doften som fick honom att känna sig lugn.

Orkestern skramlade i bröstet på honom när de gick från dansgolvet i ungdomsklubbens hus. Gult ljus, gul natt, tiden ville stanna. Hon var inte bra på engelska och han kunde löjligt få ord på spanska.

Like child, sa hon, pekade på honom, det var mest på hennes ansikte han begrep vad hon menade. En palm fläkte ut sig vid kanten till floden. Hon frågade varför han kommit dit och det märktes att hon laddat för den frågan.

Jag slåss för samma sak som du, försökte han svara, försökte låta förnärmad (men var för full).

Du vet inte vad vi har varit med om. Conxa blängde på honom. Du visste väl knappt var Spanien låg innan du kom hit?

Jag har, stammade Ingemar, varit här tidigare.

Idiotiska ord som bara kom. Han tittade på floden som rann sävlig och tjock.

Du är inte född här, du kan inte känna samma kärlek och smärta. L’amor i el dolor.

Och vad är då kärlek? ville Ingemar fråga men då hade det blivit ännu dummare. Han borde kanske ha blivit arg och gått därifrån, men istället ville han ta hennes hand. Fråga henne var de var, varifrån hon kom, varför det här landet var så svårt att ta hand om. Himlen var randig i guld och rött. Han kände hennes hand söka hans och skyndade att ta den. Vi föds med en inandning och dör med en utandning.

Entens? Varje andetag är räknat. Tycker du att det är en

tröst… una consolació?

Näe? sa Ingemar. Han förstod inte men rös till ändå. Natten växte omkring dem.

Vi kan låtsas att vi har med varandra att göra. Hon pekade på deras kroppar: Podem pretendre. No importa.

Vi behöver mer att dricka, sa han. Més begudes. Hennes hand på hans lår.

Vi är en motståndsrörelse, sa hon. Un moviment de resistència.

 
*
 

För att kärleken ska nästla sig in måste den först alliera sig med drömmarna. Sedan måste den uppmuntras, det kan räcka med ett ögonkast, ett leende. Det måste finnas ett sökande. Och för att börja söka måste man behöva och för att behöva måste det finnas ett missnöje. I den myllan – av missnöje och drömmar – är det inget svårt för kärleken att slå rot.

Vad är det med dig och svensken? frågade Luna.

Conxa hade inget svar, ville inte ha något heller. Det är bara en våg av längtan, kunde hon inte säga, det var patetiskt, och säkert inte heller sant. Lunas blick var förebrående. Det gick inte att skämmas i ett krig, men de var i ett mellanrum. De levde. Ingen av de hon älskade hade dött av det här kriget. Bara det fick de skämmas över, att de klarat sig, när människor hela tiden dödades eller fängslades eller förföljdes, i Spanien och överallt.

Även nästa kväll, efter övning och undervisning, gick hon och Ingemar till floden. De hade inte planerat det. De gick bredvid varandra och det var kyla i vindarna. Han tittade på henne och hon blev synlig och hon tyckte inte om det. Han tittade bort och hon blev osynlig. Vid floden Segura sa han saker hon inte begrep. Hon bad honom att upprepa, långsammare, fast det kunde få räcka med floden och mörkret och händerna och tystnaden. Hon ville inte ha hans ord. Ändå fortsatte han prata. Vad var det han sa nu? Vi… har alltid… känt… varandra? Hon tänkte att så skulle Poeten aldrig ha sagt. Han skulle ha erkänt tomheten i sådana fraser och hellre varit tyst. De satt på en av stenbänkarna gjutna ur brogrunden och han räckte henne vinet. Hon skakade på huvudet, han trugade, hon satte upp händerna framför sig som skydd. Han sa, förstod hon, att hon såg misstänksam ut. Han var löjlig. Ung. De befann sig på en plats bredvid tiden. Hon ville vara där. Ville att det skulle bli ännu mörkare. I det mörkret skulle de tvingas leva bredvid varandra, det fanns inget de kunde göra åt det. De var tvungna att vara nära varandra. Tvungna att trösta, hålla om. Det fanns inga andra människor. Hon lutade sitt huvud mot hans axel. Han lutade sitt huvud mot hennes.

Vi är i en grotta, försökte hon säga. Cave… Drog en linje

i luften runt deras kroppar, tätt, tätt. De skulle snart inte kunna andas därinne.

Han drog henne närmare intill och hans mun var ivrig, men hon orkade inte. Hon slumrade till mot hans axel och drömde att hon föll ner i floden. Den var full av människor som simmade och skrattade och flöt med, ingen sjönk ner under ytan, floden bar dem, hon såg Ingemar på kanten med utsträckta armar, hon ropade åt honom att hoppa i, det är inte farligt, men han stod kvar och såg på när hon flöt bort under broarna.

Efter att de sprungit i gränderna, hon och Poeten, hade hon frågat kamraterna om honom, kanske någon visste vem han var, var han fanns? Hon försökte beskriva honom men alla män, och särskilt bohemerna, såg likadana ut. Eftersom han kallades Poeten trodde hon att han var känd, kanske rent av gett ut betydande verk. Inte för att hon någonsin läst poesi. Det var borgerligt och världsfrånvänt. Men det fanns de, som Victor Hadad, som sa att poesin också kunde vara ögonöppnande, rent av subversiv. Han berättade för henne om surrealisterna som lekte med ord och betydelser. Hon tyckte det lät tramsigt men Victor sa att också språket kan vara revolutionärt. Nya ord… ord som kliver ur sina gamla, dammiga uniformer och visar på en ny mening.

Hon borde ha gått till Victor det första hon gjorde men han kunde vara så omständlig. När hon kom sig för att fråga lyste han upp, vinkade henne till sig, uppför trappan till sitt kyffe ovanför baren. Hon hade inte satt sin fot där förut, och hon hade aldrig i sitt liv sett så många böcker. De låg staplade i drivor på och runt det smala skrivbordet och hon undrade om han också skrev, ja, förutom artiklar till Solidaridad Obrera. Han sökte ivrigt i bokhyllan, kom tillbaka med en bok som snarare liknade ett tunt häfte. Röd pärm. Hon öppnade den. Doften av trycksvärta.

Jag har ett fotografi av honom också någonstans, sa Victor och började bläddra bland böcker och papper och album. Det är från ett möte där han läste dikter. Det är några år gammalt. Vänta lite –

Dammet yrde i Victors rum.

Han sken upp och räckte henne fotot.

Hans ansikte kom emot henne med sådan kraft att hon ryckte till. Han såg hårdare ut på bilden än hon mindes honom, han kom ut ur fotot och tog tag i henne. Vissa människor tar i en bättre än andra, så att faran minskar, en viss sorts händer skjuter en bort från rädslan. Spring din väg. Hon berättade för Victor om mötet och gränden, och Victor sa att han inte var från Barcelona utan Girona, trugade på henne boken, kilade in fotot mellan två sidor. Nej, hon läste inte poesi, men hade ändå gått till kaktusarna på Montjuïcs östra sida och slagit upp boken igen, plockade ord och meningar från olika sidor: att se jorden är att minnas flickans kött / i svart vatten: tjurens nakna skelett / begär efter mörk gräns / natten skimrar av oväntad kärlek / mörkt blod rinner i strömfåror / ögon utan salt, hjärta utan natt, regn utan vind / magnolia mot jas- min, dalar mot guld, kaktus mot paddor, fjärilar mot skorpioner/ vägen till Madrid kantad av violetta skuggor, skälvande träd / tiden stannar, världen sörjer, himlen förlorar sin färg / ay, ay, ay. Hon förstod ingenting. Hon undrade vart han tagit vägen. Han kunde inte bara uppslukats av jorden?

Victor ruskade på huvudet, hade ingen aning. Kanske han rest hem till Girona för att skriva om revolutionen?

Aldrig, fnös hon. Det gör han först efteråt, som ett vittnesmål. Mitt i går det ändå inte att säga något.

Å, Conxa, log Victor och skakade på huvudet igen. Det är när det händer som det måste sägas.

Ett oroligt ljus lyste upp den gula floden. Hon försökte uttala hans namn rätt och tyckte om att det var svårt och att det hela tiden blev fel. Han skrattade. Hon ville inte heller höra sitt namn uttalas som det skulle, Ingemar kom närmare, men hans språk passade dåligt för de mjuka, sammansmälta ljuden.

Också den tredje natten vid floden somnade hon på hans axel. Den här gången drömde hon om en karneval. Hon skulle ta sig igenom vimlet för att komma till ett hus. Människor försökte dra in henne i yran, hon knuffades runt, de kunde omöjligt veta vart hon var på väg och ändå försökte de hindra henne från att komma fram. Hon kom bara längre och längre bort från huset.

Jag har en son, sa hon till Ingemar när de vaknade. La guerra ens separa.

När vi vunnit över fascisterna kan ni förenas, då är allting möjligt, sa han, eller det var vad hon trodde att han sa. Han pratade på. Hon trodde att han sa att fascisterna förvandlats från människor till monster, det skulle Poeten aldrig säga, det var naivt. Han gjorde något nytt med de få ord som fanns. Hon undrade hur han skulle förklara det hon ville få Ingemar att förstå.

Hon försökte:

Jag behöver någon som förstår allt, och som aldrig är rädd. Hon sa det på engelska men han rynkade ihop pannan.

Jaha, sa han och tittade ner på sina händer. Vände och vred på dem. Hon kysste honom för han såg dum ut och för att hon inte ville prata mer och för att hon tyckte om att kyssas. De var nära att ramla av stenbänken men höll sig kvar genom att trycka kropparna närmare varandra.

 
*
 

Vart smyger ni iväg någonstans? flinade Torsten.

Vad gör ni nere vid floden? Bara står där, som fånar. Narren, sa Meister. Också Einar log menande. Det var bara Klas som inte verkade bry sig. Ingemar kände sig stolt och dum. Han var huvudpersonen i det här. De andra kropparna – som han en gång blandat ihop sig med – höll sig undan.

Jaså, fortsatte Torsten, det kunde man väl begripa. Att hon var sån. Han slog ut med händerna. Du behöver inte bli sur Bäckströmmen, vi är avundsjuka på dig allihop.

Warten bis Sie an die Front kommen, sa Meister. Kärlek och krig går inte ihop.

Det lät som en dålig filmreplik. Det är inte kärlek, sa Ingemar.

Det beror på vad för slags kärlek man menar.

Det var Verner Holm som stod där, Ingemar såg honom tydligt framför sig. Han tog Ingemar runt axlarna, pekade ut över landskapet, fabrikspiporna, kyrktornen, granarna som omringade bergen och bergen som fångade in den vidsträckta staden.

Underligt hur kärlekens knopp kunde slå ut mitt i kriget, sa han, tycker du inte, Bäckström, men det var kanske kriget som fick den att blomma?

Nej, det var inte Verner, det var Joel Hägglund, det var hans hand som kamratligt tryckte Ingemars axel.

Jag har varit här förr, med henne, försökte Ingemar, då när det inte var krig.

Det har alltid varit krig, sa Joel. Och det är inget konstig att hitta kärlek på platser som inte riktigt finns.

Men jag minns henne. Jag är säker på att vi har träffats förut.

Ja ja, Bäckström. Om du säger det så. Joel blev Verner igen, som muttrande lyfte handen från Ingemar. Det är ändå inte upp till dig att bestämma vilken form kärleken ska ha. Det glödde i fjärran. Det där fjärran som det aldrig gick att ta på. Himlen var samma som i Gävle, ändå inte. Från en trädtropp flög svarta fåglar upp.

Hon är ett fruntimmer, sa Torsten, och ibland får det räcka. Vi lever i svåra tider, hörde Ingemar någon säga – inte Torsten, inte Meister. Det var en viskning från en annan tid, en annan plats: Ta den tröst du kan få. Sjunk djupt in i den. Han blundade och såg trädkronorna i allén längst bort i Boulognerskogen, på gränsen mot kyrkogården, där Eivors grav fanns. Inga ord och krusiduller. Bara namn och årtal på en tyst sten. Långt bort från änglar, keruber och kapell. Och Kristina Larsdotters sten var en överväxt stenplatta bara. Han kände sig yr. Han var hungrig och lortig och skittrött. Mörkret föll återigen som ett skott, hoppade över skymningen.

Han sprang mot floden och gasljusen över bron brann vacklande. Conxa var redan där. Hon hade väntat på honom. Han kunde inte minnas om han någonsin blivit så glad över att se en annan människa. Det fanns någon som väntade på honom! Han kunde inte minnas om han någonsin känt glädje ens? När Conxa tog hans hand och de lindade in fingrarna i varandras försökte han komma på sådana platser – och kunde bara minnas: mammans knä, Klaras famn, och så längst fram i demonstrationståget med fanan i bältet, den rödsvarta fanan i perfekt lutning ut mot Gävle. Hur svårt det hade varit då att inte skratta, inte ens le – han måste se allvarlig ut. Nu ville han skratta, fast kriget fanns bakom de där bergen. Måste skratta. Hon skrattade också. Kysste honom och skrattade. När de slutat skratta kysstes de bara. De var underligt ensamma i staden. En neonskylt blinkade. En biograffilm som slutade på Cino Rex och sorlet som följde med ut på trottoaren. Ett äldre par som satt tätt ihop på restaurang La Tienda de Susana. De grep samtidigt om varandras axlar.

Jag minns dig verkligen, sa Ingemar andfått. Fick fatt i orden, som om han kom ihåg dem djupt inifrån: Et recordo. Conxa skakade på huvudet. No. De svarta fåglarna han sett utanför lägret landade på brokanten och i träden runt om. Gula näbbar riktades åt deras håll. Han tryckte in näsan i hennes hår, han letade efter lukten som skulle göra honom trygg, men hittade den inte.

 
*
 

Om dagarna krälade männen i lera och lekte krig. Luna och Conxa ansvarade för bespisningen. De var guider, men i Murcia blev deras uppgifter diffusa. De fick tvätta. Ta hand om in- och utgående post. Hon hade skrivit till Marcos och föreställde sig hur han försökte bokstavera sig fram till henne. Kära mamma. Jag har det bra här. Men jag längtar efter dig. Diana Prieto skrev: I Madrid får barnen inte längre gå till skolan. Francos fotsoldater är kuvade, krig existerar för att hålla arbetarklassen i schack och för att generaler, kungar och diktatorer ska få mer av det de redan har. Vi måste kämpa för att behålla våra förnuft, vi som har förnuftet kvar. Vi får inte låta oss sugas in i den stora maktlösheten, hur hungriga och trötta och maktlösa vi än känner oss – det är det enda vi har kvar, att vi är människor i ett land, i en värld, som måste fortsätta bestå av förnuftiga människor.

Det här kan jag använda rakt av, sa Luna. Hon ställde sig inför milismännen som jublade, men hennes ögon strålade inte som de gjort på scenen i Barcelona. Conxa lät sin applåd klinga ut och den ekade länge i salen i universitetsbyggnaden. Luna räckte henne brevet.

Jag måste åka dit, Conxa. Till min kusin. Till Madrid. Vi är inte viktiga här.

Vi har skrivit på kontrakt.

Som binder oss till att försvara republiken, ja, men vi kämpar inte. Jag är trött på det här. Trött på att de tittar på mig och inte ser mig som en av dem.

Lunas hand på Conxas. Var det medlidande i blicken?

Det var outhärdligt.

Jag reser i morgon bitti. Fundera på det bara.

Hon ryckte på axlarna. Den unga kroppen – håret som hon äntligen lärt sig att tygla och klippt kort. Hon höjde näven och vände sig sedan om.

Du sviker, ville Conxa ropa efter henne. Vi har våra uppgifter här.

Kom tillbaka, ville hon ropa.

Efter fältövningarna läste hon högt för Ingemar, medveten om att det inte var mycket han förstod av allt det han måste förstå:

I Madrid, skriver Diana Prieto, hjälpte jag en naken kvinna upp ur ett dike. Hennes ben skakade så att hon nästan inte kunde stå upp. Ingen kommer att utreda vilket brott som ligger bakom, ingen kommer att straffa de skyldiga… för hennes nakenhet och hennes darrande kropp. Jag vet inte vad som hade hänt henne, för hon kunde inte prata om det. Utlovade undersökningar av dylika fall blir aldrig av. Jag såg kvinnors underkläder ligga utspridda på en grusplan mitt i staden. Jag har sett skjutna hundar och katter. Jag hittade ett meddelande i en död hunds mun: Böj era huvuden för Franco. Liknande står på väggarna: Ni kommer att få se Spaniens styrka, och: Kvinnor, vi har kommit för att rädda er. Fascisterna är här! Jag har sett deras vapen riktas mot de civila, också mot barn. Jag såg ett barn slungas in i en vattenpost.

Hon vek ihop brevet och stoppade det i bakfickan. Hon tog Ingemars hand.

Jag vet en kvinna som svalt ihjäl i sin källare. Utegångsförbuden kan sträckas ut i evighet. En annan kvinna var tvungen att mata sina barn med hundmat. Hur länge du än stannar i Spanien, Ingemar, och vad du än får se, kommer du aldrig att känna det som vi känner. Det kommer alltid att finnas det mellan oss. Du ska få se mycket, Ingemar, men sen får du åka hem.

 
*
 

Fram emot ljus och frihet. Sången ekade mellan husväggarna på Murcias huvudgata. De tunna sandalerna slog upp damm. Folk reste sig från trottoarserveringarna och knöt sina nävar. Småpojkar skrek för full hals: Salud camaradas! Ingemar, Ragnar och Einar slog de andra i skjuttävling, trots Ingemars uppenbara oförmåga att hålla geväret rakt och tryckt mot axeln så att det inte blev rekyl. Efteråt, i kasernen, rengjordes gevären och vinet skickades runt. Torsten gnolade. Klas läste. På väggen bland ryggsäckarna satt den påbörjade väggtidningen som ingen orkat ta tag i och istället täckts av urklipp på skådespelare som Rosita Moreno,

Conchita Montenegro och Greta Garbo. När de skulle välja vem som var snyggast vann Conchita över svenskan.

Klockan tio på kvällen kom order om uppställning och avresa. De tilldelades varsin tallrik, sked, gevär, ammunition. Rockar på, filtar, matväskor, patrongördel, hjälm.

Kvinnor i olika åldrar skockades på perrongen. Äldre kvinnor med svarta hucklen vinkade med suddiga rörelser. Juanita, Mordts hustru, började sjunga en låg, klagande visa och andra stämde in.

Vi ska norrut, sa Torsten.

Klart vi ska norrut, sa Klas buttert, det går ju knappt att komma längre söderut.

Jo, sa Einar, till Malaga.

Ett rykte hade spridits att Malaga fallit utan motstånd. Att hundratusentals civila flytt mot Almería men blivit beskjutna, både från luften och hamnen. Att engelska fartyg som legat i hamnen inte gått in till försvar.

Varför kallade de inte in oss? Einar ville ha svar, men inte ens Meister, som blivit utsedd till kapten, kunde förklara.

Två tåg avgick från stationen i Murcia, det ena med milis- män, det andra med kök, vapen, sjukvård. De reste in i kylan och träden längs rälsen kastade frågor efter dem: Vad har hänt? Varför är inte vintern som den brukar? Varför kommer det soldater in i de övergivna dalarna och fyller dem med blod? Varför långa tåg av flyktingar, vart ska de ta vägen? Ingemar försökte fånga Conxas blick i tågkupén. Hon satt en bit ifrån med ansiktet bortvänt, det hade varit skönt att se henne gråta.

Vi reser mot Madrid, sa Ragnar.

När de anlände till Villarubia för nattlogi i en lada hörde de kanonskott. Inga varma djur att somna mot, men det fanns gott om utrymme och halm. I huset bodde ett äldre par som tyst kommit ut med brödkanter, oliver och surt vin. Det märktes på deras blickar att de inte hade mer. Det stank gödsel och fukt, Ingemar drog filten över sig och försökte minnas doften från Gevalia, Läkerolfabriken, kaffe och karameller. Conxa, tänkte han, luktade på ett sätt när det var krig och på ett annat när det var fred och hon kunde cykla långsamt på gatorna i Barcelona.

Spårvagnarna skramlade, i Barcelona liksom i Gävle, vid sidan av vägen stod en häst med svängande huvud. Han gick ända fram till hennes port. Uppför trappan, dörren var olåst och han gick in. På skänken stod ett fotografi av henne som liten flicka. På bordet låg en tidning uppslagen. Han hade tyckt om att prata med henne. I hennes fönster stod en paradisväxt. Bredvid sängen kommoden med handfat och kanna i billigt vitt porslin. Hon låtsades sova. Låg hoprullad som en katt med den rutiga filten halvvägs över kroppen.

Han lutade sig över henne. Hon slog upp ögonen och såg på honom. Reste sig upp på armbågen:

Vad vill du?

Ingemar visste inte vad han skulle säga.

Nen petit, sa Conxa och lyfte på filten. Ingemar tryckte ansiktet mot hennes hals och hon smekte honom långsamt över håret.

I Morata de Tajuña såg Ingemar för första gången blottade hus, uppfläkta kyrkor och mörka flyktingtåg. Han såg knyten i famnar, ovanför dem surrade gigantiska flugor. Det gick inte att slå bort dem från barnens kroppar. Fascisterna kretsade kring Madrid och hade tagit både San Martin de la Vega och kemikaliefabriken i La Marañosa.

Över himlen kom flygplanskropparna och ljudet störtade över och in i dem. Ett första kraftfullt anfall och Ingemar tog skydd i en träddunge. Uppe på höjden gömde sig marockaner och främlingslegionärer, understödda av Panzer 1 och artilleri. Ingemar försökte gräva sig ner med händerna. Hur länge låg han där hopkurad, utan att slåss, utan att någon visste var han var? Kylan utrullad över axlarna, ner över kroppen. Marken vred sig i plågor under skottsalvorna. Så såg han Mordt. Han var på väg åt fel håll. Ingemar såg kulan genom luften, han kunde ha skrikit. Mordts huvud exploderade. Mil efter mil i omkrets täcktes av blod, flöt ända till Sverige, in i Gävle. Han såg Klara lyfta sina fötter, han ville inte att hon skulle halka i det. Mordt låg stilla. I skymningen började kulsprutorna arbeta. Artilleriet befann sig i en skogsglänta. Korta salvor, långa mellanrum.

Ingen tid att sova. Hård eld också nästa dag.

De gratulerade varandra till gott kämpande, men det var bara ord för att få upp moralen. De tvättade av sig blod och smuts i regnvatten. Conxa räckte Ingemar en skål med svarta linser.

Hur vet vi att människorna blir fria? viskade eller väste hon. Om anarkisterna fick bestämma blev det så, men vi har inga anspråk på makt. Och det är de som älskar makt som tar den.

Han tittade på henne och såg att hon var gammal, äldre än han åtminstone, det var inte Klaras ansikte. Han tänkte att det inte funnits några att välja mellan. Tungan var sträv av rödvin.

Snart kommer vi inte vara kamrater längre, fortsatte hon och svepte med handen ut över rummet. Hur tror du det blir i Spanien om kommunisterna får styra? Tror du att rött bara går i en nyans?

Det snurrade i huvudet och han mådde illa.

Ni kommer hit och infiltrerar, viskade Conxa i hans öra.

Ni förstör det vi har försökt bygga upp. Och sen blir ni höga på hyllningar och tror ni är hjältar.

Han förstod plötsligt varje ord hon sa. Fick bilder av henne som barn i ett blått hus i en sluttande trädgård. Han såg henne springa ensam på gården. Såg en man komma gående från långt håll, reslig, med hatt och mustasch och blod på skjortan, blod på hela ärmen. Såg henne rusa emot honom – Jag har varit här förut, ville han säga och ta hennes hand.

Jag har varit här hela tiden.

Han såg Mordt förirra sig bort mot fascisternas ställning- ar. Även om han hunnit skrika skulle Mordt aldrig ha hört det i kakofonin. Längre bort i rummet stämde männen upp i sång och Ingemar ville sätta sig med dem. Conxa reste sig för att gå. Meister ropade efter henne. Om den här dagen någon gång tog slut skulle det bli en ny dag och han ville inte det.

Hon sov när han kom in till henne i tältet.

Nej Ingemar, inte i natt, sa hon när han lade sig bakom henne på den tunna madrassen med armarna om hennes armar.

Han skrattade som han brukade åt hennes uttal. Säg Joe Hill istället, tänkte han. Säg hjälte. Sug min kuk. Han tryckte sig närmare. Han visste inte, när han tänkte efter, en enda flicka i Gävle som inte skulle kunna falla för honom.

Jag tycker om dig, hörde han att hon sa – han drog i hennes byxor, samma som hans byxor, samma hårda tyg, svåra skärp – men vad sa hon sedan? Atura ja, idiota! Knuffade honom ifrån sig, ut från skogsgläntan. Han låg utanför henne. Det gick inte.

Saps què? fortsatte hon. Vi är inte på fiendeområde. Vi är inte fiender.

Han hade bestämt innan hur det skulle bli. Han skulle in i den kroppen och bestämma varje rörelse.

Vad vill du egentligen? frågade hon och rösten var inte sorgsen, inte arg, den var ingenting. Han såg sina händer i dunklet, de såg små ut. Ingemar, jag behöver sova, vi ska snart upp igen. Gå härifrån nu. Vi är alla väldigt ledsna.

Jag älskar dig, sa Ingemar, fast han inte alls visste vad kärlek var och fast han ville dunka hennes huvud i väggen när hon inte sa det han måste höra, inte tog emot honom. Kuken slaknade och han ville krypa ihop på ett ställe långt inne i kroppen, ett ställe dit ingen kom åt.

Det var kolsvart utanför tältet. Tio meter till hans egna sängplats men han orkade inte röra sig. Det var omöjligt att säga exakt var fienden befann sig – det kunde smyga morer alldeles utanför, det fanns en kniv som i detta nu sänkte sig mot hans kropp. Morerna hade fördrivits från det här landet. Ingemar hade trängt sig på som en oinbjuden gäst. Var det då konstigt att kniven skulle in i honom? Han som var en jävla idiot.

Han drömde om en fest. Han fyllde år men kände ingen av gästerna som kom med presenter. De fyllde rummen i ett stort, gammalt hus och han skämdes över att inte ha något att bjuda på. Han skulle ha letat i skafferierna, eller skrattat åt det, men stod handfallen. Einar kom emot honom, knuffade på honom:

Ingemar, vakna, du har en mardröm. Nej, tänkte Ingemar, det var ju en fest. Du pratar ofta i sömnen, vet du det?

Jag minns inte vad jag drömde, ljög Ingemar. Han hade satans ont i magen och lössen kliade. Det blev alldeles tyst och Ingemar trodde att Einar somnat om igen. Då kom en harkling ur mörkret:

Ingemar, är du vaken? Einars röst var tunn och långt ifrån.

Jag skulle bara behöva prata lite.

Javisst, sa Ingemar. Einar harklade sig igen.

Innan jag reste hit vågade jag ingenting. En gång var det en flicka som var kär i mig, vi hade bestämt träff utanför biografen i Storuman men när jag såg henne stå där, uppklädd och söt och liksom förväntansfull, klarade jag inte av att gå dit. Jag bara vände och gick hem igen. På så små platser kommer ingen undan, och jag sa till henne sen att jag glömt bort det och då ville hon inte prata med mig mer. Det är som om inget kommer ur mig ordentligt. Jag går omkring som i alldeles hemliga trädgårdar. Jag skulle kunna dö där och ingen ser. Om inte allt hängde på en så skör tråd skulle jag aldrig prata så här. Om inte Mordt dött…

Jag hör mina föräldrar muttra och oja sig för de vet inte längre vem jag är. De planterade mig, planerade mig menar jag, och nu vet de inte längre. När jag stack hit kunde de ändå fabulera ihop en bild. Vet du att de säger att jag är sinnesförvirrad? När det här är det enda jag vågat i hela mitt liv. Pappa sliter i samma skog som jag, jag tycker att han borde förstå. Min syster säger att jag åkte för att lämna över föräldrarna på henne. Det är lätt att tro, tänker jag, att man lever i en förut- bestämd riktning, och så bygger man hela sin tillvaro åt det hållet, försöker få delarna att passa. Jag tänker att det rent av går att bygga mot stormar och strömmar, om du begriper vad jag menar. Det ska till en jädrans massa lögner men det går.

Jag har aldrig pratat så här förut, Ingemar, som en jävla idiot. Det är väl för att jag känner mig levande, men inte måste väl rädslan vara en garant för att känna att man lever? Det får väl inte bara vara när man ska dö som saker börjar kännas på riktigt, och man börjar föreställa sig andra människors armar som grenar, som växer och får knoppar och blommor och allt sånt, och sträcker sig mot en?

Vet du förresten vad jag gjorde? Efter bion? Jag gick hem och skrev en jävla dikt om flickan som jag inte vågade gå fram till, jag trodde att det räckte.

Du ska inte dö, sa Ingemar först. Han visste inte vad han skulle säga. Hade en klump i halsen eller bröstet eller var fan den satt. Och förresten är vi inte likadana, fortsatte han, vi växer väl åt olika håll och ser olika ut, precis som växterna. Men det är inte det jag menar, sa Einar. Att vara feg är väl ingen jävla egenskap heller. Feghet är bara nåt man har fabulerat ihop. För att få slippa.

Han såg inte Einar, tyckte sig bara känna igen rösten, men vem det än var som pratat vände han sig om med en suck och sedan blev det tyst.

Lössjävlar! Ingemar kliade en stund, nöp några och krossade dem mellan tumme och pekfinger. Sedan klev han rätt in i festen igen.

Det märktes på varje ansikte när de vaknade att de också hade drömt och att drömmarna var lockrop. Ju längre in i drömmarna, desto större längtan efter att få fortsätta sova. De lurade sig själva att döden var samma som att sova och drömma, bara att de slapp vakna. Men sedan ruskade de på sig. Fick hjälpa varandra att minnas varför de kommit. Ragnar tog fram fotografiet på sina barn, han strök med fingertopparna över deras ansikten innan han reste sig och klädde på sig.

Nu vinner vi det här jävla kriget! rev han i. För ni vet vad som händer om vi inte gör det?

Det var som att ladda upp inför en fotbollsmatch. Kom igen nu, Bäckström. Du behövs där borta.

Elastisk krigsföring kallades det, att springa fram och till- baka, eller snarare: springa framåt, backa, sedan framåt igen. Fotbollsplaner, åkrar, slagfält. Livsviktigt att vinna. Han såg Conxa långt bakom sig. Han ville springa tillbaka till henne men det var fel håll. En av deras stridsvagnar träffades av en granat och började brinna. Han slungades till marken. Grep tag med händerna om huvudet.

En brand bröt ut och slukade en stor del av staden. Det var mitt i sommaren och från Bottenviken såg sjömännen lågorna sträcka sig mot himlen. Husen skrynklades ihop som papper och i ett av dessa hus låg Ingemars mormorsmor på ett virkat överkast och födde. Det knastrade i väggarna och hon pressade ut flickan precis innan huset slöt sig som en solfjäder och elden slungade upp taket. Hon rusade från elden med barnet i famnen, blodet forsande och moderkakan på väg ut. Efteråt pratade man om flickebarnet som om hon var förhäxad. Rykten spreds: hon skrek inte när hon föddes, hon hade haft eldrött hår de första dagarna. Förvånansvärt få omkom. Invånarna på norra sidan ån kastade ut sina möbler genom fönstren, lindade in sitt finporslin i lakansväv och sprang ifrån helvetet. På ett dygn blev åttatusen Gävlebor hemlösa och en av dem var Ingemars mormorsmor som fick plats med sin dotter i tältlägret på Sätraåsen. Det var ett underverk att flickan överlevde. När staden byggdes upp igen lades industrierna på Brynäs, i samlad skara, och dottern, Eva, fick arbete i ångväveriet. Hon var fjorton år och fortfarande omgiven av myter, men de hade mattats av. Ångan var het, de andra på fabriken sa att den var outhärdlig, men Eva klarade den bra. I övrigt visste hon lika lite som alla andra vem hon var. Livet fortsatte så länge Gud ville, det var inte mer med det.

Det fanns ett annat Gävle inuti det Gävle som syntes: en ruinstad, den såg ut som om den blivit bombad, men bara på norra sidan. På södra sidan var allt sig likt, dit hade elden – tack vare ån – inte nått. På norr planterades träd som skydd om en ny brand skulle bryta ut och norrstaden byggdes upp igen, tegel för tegel, hus efter hus. I efterhand var det lätt att tro att det gått fort, fast arbetarna, murarna, takläggarna, snickarna, hade känt varje litet steg av förändringen och framväxten i sina kroppar. På ångväveriet träffade Eva Inge- mars morfar. En hygglig karl, på ett sätt, på ett annat sätt oduglig. Allting var Guds verk, om det inte var Djävulens, det var bara att finna sig i det. När Eva var tjugo år födde hon en flicka utan komplikationer. Hon fick sluta sitt arbete på väveriet och fick plats som piga åt ett äldre par. Då var staden uppbyggd och ny och pappan lyfte flickan Eivor mot himlen när ingen såg. Drog henne på kälken första och andra vintern, knuffade på nerför backen den tredje – och skrek lika högt som hon när kälken for iväg – men på våren, när hon skulle till att fylla fyra, var han borta. Ingemar kunde inte minnas vart han tagit vägen, visste inte de vägar som ledde papporna bort från sina barn.

Ingemar hade sett Eva på ångväveriet, och sedan Eivor på Tekniska aktiebolaget Flora. Såg henne som sextonåring med barnrunda kinder och svart långkjol. Området utan- för fabriken såg ut som Amerika, eller som han föreställde sig Amerika. Fabrikspipor som, åtminstone för ett osynligt spökbarn som Ingemar, snuddade vid molnen. Det luktade kemikalier. På långt håll såg kvinnorna som arbetade där likadana ut, svarta silhuetter som kunde göra enorma skuggor mot väggarna om solen låg rätt, men när man kom närmare såg man hur olika de var. Särskilt Eivor var olik de andra, hennes ansikte omgavs ett särskilt ljus. Hon hade hostat och han var rädd att hon skulle bli sjuk och dö.

Redan innan han fanns hade han varit rädd för att aldrig få finnas. Men så träffade hon Hans Bäckström en sommardag på Kansligatan, och sedan började Ingemar växa i hennes mage, och han kunde på riktigt se mörkret och ljuset som omgav henne. Det gjorde honom lycklig, och ivrig. Han såg kjolarna som svepte mot fabriksgolvet, såg mamman skära tvålar och linda in dem i papper. Det första hon sa till honom när han kom ut och äntligen fick ligga på hennes bröst var: Världen behöver dig, Ingemar. Det var i varje fall vad hon berättat, för det kunde han, av någon anledning, inte min- nas. Det var långt in på hösten, nära vintern. I samma stund som han landade på hennes bröst – utpumpad som efter en lång resa – sköts Joel Hägglund med fem skott, varav ett löst, på en fängelsegård i delstaten Utah.

Han var kanske åtta år när han första gången vågade näm- na att han sett henne på fabriken på Brynäs. Hon frågade hur han visste att hon arbetat där och han svarade att han visste det för att han följt med in genom porten. Hon skrattade men han envisades: Du var sexton år och dina kinder var runda och röda. Aktiebolaget Flora tillverkade eau-de-cologne, hudkrämer, hårvatten, bläck och skokräm, men framförallt toalettvålen Florodol. Ångorna var inledningsvis outhärdliga, men sen vande du dig, mamma, luktsinnet trubbades av. Han sa att han sett henne vid pressen med förkläde och håret i knut. Oron i hennes ögon byttes ut mot nyfikenhet, sedan glädje, det var det som var meningen. Hon slappnade av, lyssnade, och när hon lyssnat färdigt kunde hon också berätta om drömmar hon drömt: om tigrar som gick på gatorna i Gävle, fast de gjorde ingen illa, om karuseller som slukade barn, och så drömmen om jätten som steg ur Gavleån med Ingemar på ryggen.

Det var en rolig dröm, sa Ingemar och försökte få det att låta som om han mindes hur det var att sitta där på jättens rygg.

Ja du var så glad, fyllde mamman i. Det var fler barn som klängde på honom men det var dig han bar. Han gick mot mig där jag stod på stranden. Havet var så blått, det måste ha varit i ett annat land.

Ingemar, hur är det? Vakna, Bäckström!

Det var röster runt om honom. Hetta i luften.

Lukten av pepparmynta låg kvar över karamellkvarteren, blandade sig med kaffelukten och lukten från Korsnäs. Jo, till och med den tjocka, giftiga röken från pappersmassan saknade han. Han hörde skramlet från spårvagnen när den kom uppför eller nerför Södra Kungsgatan, Blå linjen, den stannade mitt i backen för att lägga om växel och han hoppade på alldeles när den skramlade igång igen. Rasslande cykelkedjor, klingande cykelklockor. Vardagsrörelser. Han längtade till och med efter att bära säckar igen. Fast det var inte sant.

Torsten fick upp honom på fötter. Klas hjälpte till att dra bort honom från elden. Han tog djupa andetag, som för att kunna dra in Gävleluften ända till Jarama. Han hade gjort vad som helst för att sitta vid ån, äta det medhavda brödet, titta ut över vattnet – om man hade tid kunde man sitta en hel dag, titta på ytans skiftningarna, lära sig att vattnet var allt annat än blått och innerst inne genomskinligt.

Klas och Torsten hjälptes åt att få in honom i tältet.

Det var Conxa som kom med förband. Han såg att hennes fingrar var blodiga.

Och träden i staden växte upp i alléer som kallades brandgator. Människor tänkte på branden när de gick under trädkronorna, återkallade miraklet att så få dog och att staden orkade växa upp igen. För varje år krympte minnet och perspektivet och till slut tänkte de inte ens på att de gick under träd. De gick fortare. Vissa av dem stannade upp för att slåss för pilen på Rådhustorget som skulle väck. Stammen skulle sprättas upp ur jorden och det var som om hela staden skulle brytas upp med den. Vad hade nu inte det trädet sett? Det var Ingemars öde att minnas. Det var Ingemars öde att aldrig någonsin dö.

Du är lite svedd bara, sa Conxa och räckte honom vinkruset. Vi klarade framryckningen utan förluster.

Vi drev bak de jävlarna, fyllde Torsten i, men de kommer ju tillbaka.

De skulle ha fullt med adrenalin i kroppen och rusa som vilda djur, men Klas och Ingemar tittade förvirrat på varandra och på den okända brända marken framför dem.

Jag trodde du var död, sa Klas. Men det är jag inte, sa Ingemar. Men kommer vi att leva i morgon?

Klas gick med de orden över en gräns, och ytterligare en eftersom hans händer runt geväret skakade. De fick vara människor i huvudet men inte i kroppen. I huvudet fick de göra vad de ville, bara de höll fast i sina kroppar som rötterna håller i trädet. De fick inte bli som branden som ödelade allting.

Vi kommer inte att dö, sa han därför till Klas, och nu måste vi framåt.

 
*
 

Conxa hade inte tittat i en spegel på flera månader. Hon skulle kanske inte känna igen sig själv. Hon längtade efter ett bad men inte efter sitt ansikte. Hon kände blodet klibba mellan låren. Blödningarna var ett helvete, och ett skäl till att Durrutikolonnen velat dra kvinnorna från fronten redan i höstas. Hygienen. Omaket. Kroppen som inte anpassade sig efter kriget. Skillnaderna. Hon mindes att pappan vänt sig bort när hon blött första gången. Hans kropp förvandlades aldrig. Svullnade inte upp och krampade. Orättvisan i det. Hon hade uppfostrats av pappan som bestämt att kroppens enda funktion var kamp och motstånd. Flickan med rosetterna tog plats i hans drömmar men hennes kropp lämnades utanför. Den tog istället plats bredvid Francisco och andra män. För den fanns och gick inte att förbise.

De gjorde sig i ordning för framryckning och hon såg Ingemars spända väntan. Han trodde att han var någon särskild. Om han nu aldrig tänkte dö skulle det förstås vara lättare att älska honom. Han skulle inte explodera i bitar. Inte tas till fånga, torteras och arkebuseras. Hon ryckte till av en tjutande raket, de automatiskt smattrande gevären, adrenalinet slog igång. Ingemar höll händerna för öronen. Han sjönk ner på knä på den hårda marken och hon sprang dit, lade sig över honom, fast de borde gå till motattack. Hon hörde inga order, såg inte var fienden fanns, kände Ingemars armar och andetag. Hon blundade. Hörde fåglar. Det var väl underligt i det tumultet. Hon kände lukten av det brända gräset och hur han försökte komma loss och till slut lyckades. Hon låg på marken, han hade rest sig och famlade efter sitt gevär. Det blev tyst. De väntade. Inget hände.

Va fan gör du? sa han. Varför gjorde du så där?

Det ropades namn. Alla oskadda? Klas? ropade Ingemar. Conxa såg en kvinna ligga på den hårda marken, varför låg hon där, hon var väl inte skadad? Ingen ropade på henne. Klas kom springande mot Ingemar. De omfamnade varandra men kvinnan låg kvar. Poetens gevär liksom utspillt bredvid sig. Hon ville krypa ihop i fosterställning men kom på fötter.

Kom, sa Ingemar. Förlåt, sa han. Kysste henne på kinden som en bror.

Torsten ville prata med henne. Han hade hjälp av Peixos som översatte med blicken ner i marken:

Som politisk kommissarie, sa han, är det min uppgift att informera Hernandez om att kvinnor inte längre är välkomna vid fronten.

Det var väl inget nytt, sa Conxa. Vi har inte varit välkomna på länge.

Torsten Vikman harklade sig:

Och vi har gjort ett undantag… som inte är hållbart läng- re. Är du med här Peixos? Vi har verkligen tänjt på gränserna här, Hernandez. Men det här är en plats som inte passar kvinnornas fysik. Och vi har tillräckligt med män vid fronterna. Segern är snart vår, det är den ena framgången efter den andra. Åk hem till din son, Conxa.

Prata inte om min son med mig. Vad sa hon, Peixos?

Revolutionen är inte möjlig utan kvinnornas medverkan.

Hon sa det automatiskt.

Hernandez ska medverka, men från en annan plats. Det som är viktigt nu är att slå tillbaka nationalisterna. Det finns order att följa.

Om männen ska bestämma vad kvinnorna ska göra är kriget förlorat. Översätt ordentligt, Peixos.

Torsten log.

Vi ska segra. Och sen ska vi nog förverkliga din utopi med kvinnor och män, sida vid sida, i fullkomlig harmoni. Men segern först. Framtiden sen. Åk hem till Barcelona och ta hand om ditt barn, och din stad.

Conxa packade långsamt sin ränsel. Hon önskade att Luna varit med henne. Ingemar stod i tältöppningen och såg på henne.

Jag måste tillbaka till mitt barn, ljög hon. Har inte du ock- så din stads alla namn inom dig? Montjuïc, Plaça d’Espanya, El Raval, Poble Sec?

Så heter ingenting i Gävle, sa Ingemar.

Det finns många delar att slåss för. Varje silverpoppel och papegoja förtjänar en strid.

I Gävle finns inget sånt att slåss för.

Conxa fnös och tyckte att hon lät som sin mamma. Du ska slåss i varje fall.

Ses vi igen?

Hon svarade inte.

Jag skulle bara vilja säga att – Inget tal nu, Ingemar.

Nej, bara det att – Han tystnade.

Det hade varit fint att fortsätta ett tag på den här vägen med dig.

Det var Einar som höll vakt den kvällen och hon tog honom i hand. Hon kunde lika gärna ha valt honom som Ingemar. Hon tyckte om att han inte sa något, som ändå skulle vara meningslöst, som Bona sort, eller Bon viatge. Han tryckte bara hennes hand och nickade. Det fanns många som tyckte att hon borde ha rest från fronten för länge sedan, men hon trodde inte att Einar var en av dem. Han skulle inte ha skrattat bakom hennes rygg. Inte gråtit.

Torsten kom fram till henne. Hon ville inte sträcka fram handen men gjorde det ändå. Han tog inte hennes utan gjorde istället rödfronthälsningen. Min pappa var med och grundade CNT. Hon ville säga det. De skulle komma ihåg vem hon var.

Kvinnor har ändå inget i kriget att göra, sa hon till Torsten och höjde också sin hand.

Nej fy fan, sa Torsten. Hem till spisen med dig, katta. Han skrattade. Hon log. När hon gått några steg vände hon tillbaka till elden och Einar.

Hälsa till Ingemar, sa hon och uttalade hans namn så bra att hon blev förvånad.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
10 hours sedan

Greta och Alexandra: Rekordstor klimatmarsch i Göteborg

Vilken otrolig söndag det blev i Göteborg! Än en gång tiotusentals människor på gatorna och starka rop på förändring. Överallt hördes folk säga att de aldrig tidigare varit i en så stor demonstration i Göteborg. Som vanligt är det svårt att uppskatta hur många som var där men det kändes som att tåget aldrig tog slut. Från vissa håll talades det om minst 20 000, andra sa “uppemot 12 000”. Oavsett tycks det ha varit Göteborgs största klimatmarsch någonsin!

Rekordmånga slöt upp i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

En av alla som gick i tåget var 35-årige Gustaf som puttade en barnvagn framför sig när han tog sig tid att prata med mig (det är Alexandra som skriver). Jag bad honom dela med sig om varför han var på plats, och han svarade så här:

– Vi kämpar mycket för palestinsk självständighet annars. Vi har en protestgrupp som heter “Föräldrar för eldupphör”. Och det är lite samma kamp som klimatkampen. Jag tror att vi kämpar mot samma krafter, för samma krafter. Så därför är vi här.

Han fortsatte:

– Jag tror att det är väldigt viktigt att så många grupper som möjligt kan förena sig. Vi måste alltid tänka på det här med internationell solidaritet. Och vi måste förstå att… Jag tror att det är en klasskamp i grund och botten. Vare sig det handlar om klimatet eller om det är mot krig eller folkmord och ockupation. Anti-imperialism.

Ska barn gå i demonstrationer?

Vi pratade också en stund om vikten av att barnen fick vara med på demonstrationer, inte minst när temat är så tydligt inriktat på förutsättningarna för deras framtid. Och jag frågade:

Det finns nog de som skulle säga: “Ska man verkligen ta med barn på sådana här tillställningar?”. Vad säger du till dem?

– Jag har varit på många demonstrationer och marscher med mina barn och jag har aldrig varit orolig för deras säkerhet eller så. Det finns mycket krafter som vill få det att verka som att demonstrationer är farliga och alldeles för radikala för barn. Det tycker inte jag. 

1,5 graders uppvärmning

Greta var en av flera personer som höll tal efter marschen och hon påminde om den extremt skrämmande rapporten som kom från FN:s miljöorgan UNEP i veckan, som bekräftade att världen kommer att gå över 1,5 graders uppvärmning. 

– En dödsdom för otaliga människor runt om i hela världen. Vår klimatminister Romina Pourmokhtari sa att hon inte ville att det här ska leda till att folk tappar hoppet. Men Romina, det är du som gör att folk tappar hoppet, sa hon och fortsatte:

– Ärlighet får oss inte att tappa hoppet, vi måste vara vuxna nog att se sanningen. För bara om vi är ärliga kommer vi att kunna agera. 

Mäktig stämning, dans och skratt i klimatmarschen i Göteborg. Foto: Alexandra Urisman Otto

Efter två stora klimatmarscher med tiotusentals deltagare borde man kunna önska sig en kraftfull rapportering om klimatkrisen och partiernas förslag till politik för att möta den, liksom att partierna själva kliver fram och visar vad de faktiskt har för planer. Låt oss se vad denna valvecka bjuder på i den vägen… Vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Greta och Alexandra: Rave i Djursholm

Medan valdebatten fortsätter med ett deprimerande fokus på det så kallade “politiska spelet” fortsätter människor runt om i landet att engagera sig för att skapa verklig förändring. Till helgen är Greta och jag (det är Alexandra som skriver) i Göteborg där det arrangeras Folkfest för fred och klimat på lördagen och stor klimatmarsch på söndagen. Ni som är i närheten – missa inte det här!

Igår var vi i Fagersta och fick ett möte vi kommer att bära med oss länge. Ni kommer att få läsa om det i nästa vecka här på Arbetaren.

Helgen som gick vad också den full av viktiga tillställningar. På söndagseftermiddagen besökte vi en demonstration för en human migrationspolitik på Sergels Torg i Stockholm – liknande manifestationer hölls på många platser i landet. Och dagen dessförinnan drog vi till en badstrand i Djursholm – för att dansa i protest.

På plats träffade vi bland andra Tone Martinsdotter och Signe Brümmer, båda 25 år och engagerade i rörelsen Ta tillbaka framtiden som tillsammans med Climate Live arrangerade denna kombinerade fest och protest. 

Tone Martinsdotter och Signe Brümmer framför Daniel Eks halvmiljardsvilla. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Sanden var tung och blöt efter en hel dags regn men det gick fint att ta av sig barfota och känna lite på vattnet. På andra sidan stranden tronade ett palatsliknande hus upp sig på den halvö som (liksom huset) ägs av Spotify-grundaren Daniel Ek. I februari 2021 köpte han denna “villaegendom” som går under namnet “Gamla Djursholm” för omkring 560 miljoner kronor. Bara under 2023 renoverades egendomen för 536 miljoner kronor.

“Många gillar att han renoverar och gör fint. Här i Djursholm är inte avundsjukan så stor”, sa en Djursholmsbo till Expressen då.

“Vi är trötta på att de superrikas vinster är viktigare än vår framtid! Att Daniel Ek tjänar miljarder på krigs-AI (Daniel Ek har investerat i det tyska försvarsteknikbolaget Helsing, som utvecklar AI-drönare, reds. anm.) medan världen brinner. Vi visar vad vi vill ha! Dans, radikal gemenskap och en framtid att längta till! Låt oss drömma!” skrev Ta tillbaka framtiden om evenemanget. På plats frågade jag (det är fortfarande Alexandra som skriver) Tone och Signe varför de hade valt att göra just det här.

Strandfest med krav på beskattning av de superrika. Foto: Alexandra Urisman Otto.

– De rikaste i Sverige blir rikare och rikare. Och de tjänar pengar på saker som krigs-AI, oljeindustrin. Saker som förstör för oss alla. Och de bidrar inte heller till samhället med de skatterna vi har just nu. Så därför vill vi beskatta de superrika, sa Tone Martinsdotter.

– Ikväll vill vi även ikväll fira motståndet och dansa och finna gemenskap.

Och Rave against the machine. Varför kallar ni kvällen för det?

– The Machine är väl en symbol för hela samhällsmaskinen som är så pass skadlig som den är idag med kapitalismen och allting som urholkar vår välfärd. Och att då vi dansar mot den.

Vad säger du, Signe. Hur tänker du inför valet som närmar sig. Kommer den här “maskinen” att bli mycket bättre efter valet?

– Nej, det finns väl inget parti som vi tycker gör gott nog eller har en tillräcklig politik. Men just nu fokuserar vi på det här med att beskatta de superrika, för det är en så liten grej som borde vara uppenbar för alla. Så det här kravet, som vi också har sett från vissa partier i valrörelsen, är något vi hoppas ska kunna bli lite mer verklighet efter valet. Vi är fullt medvetna om att det inte kommer att förändra allt. Men det hade varit ett litet steg, lite mindre i fel riktning i alla fall.

Vad ser du mest fram emot med den här kvällen?

– Att dansa. Dansa och känna gemenskap och glädje trots allt som är så hemskt och fel. Det känns också värt att säga att vi verkligen inte är den första rörelsen som pekar ut just den här specifika personen – utan exempelvis Palestinarörelsen har långt tidigare pekat ut just Spotify och Daniel Ek.

Rave i Djursholmsnatten. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Ni är en ungdomsrörelse och representerar unga människor som också önskar sig ett större engagemang från vuxenvärlden. Vad är ert medskick till exempelvis er föräldrageneration eller för den delen min generation? Vad vill ni att vi ska göra?

–  Ett första medskick är väl: Organisera er! Det är superviktigt! Och jätteroligt, sa Signe.

Tone fyllde i:

– Ja, nu snodde du ju det jag skulle säga. Det var det första jag tänkte också: bara organisera sig! Vi är unga, vi klurar fortfarande ut saker och ting. Och personer som är äldre, kanske har en stabilare ekonomi eller mer tid att ge till saker som förbättrar vårt samhälle, sa hon och fortsatte:

– Var inte tysta! Stötta oss unga! Ta de jobbiga diskussionerna på jobbet eller med släkten. Vi kan inte fortsätta vara tysta i den världen vi lever i. Att ta första steget kanske är jätteläskigt. Men det är också ett val att vara tyst, jag tror det är viktigt att tänka på.

Frågan om en miljardarsskatt är aktuell både i den svenska valrörelsen (V och MP driver på för en sådan) men också i Kalifornien, där ett förslag om en engångsskatt på fem procent för delstatens miljardärer diskuteras. 

Gabriel Zucman, professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics, som har skrivit boken “Miljardärsskatt”, skrev tidigare i år i Aftonbladet:

“Sverige behöver en minimiskatt för de superrika. Det är först och främst en fråga om rättvisa. Varför ska miljardärer betala noll i skatt? Skatterna de inte betalar måste andra betala, antingen direkt eller indirekt genom lägre offentliga utgifter för skola, vård och infrastruktur.

Framför allt är det en fråga om demokrati. Om de superrika inte bidrar med ett minimibelopp i skatt varje år kommer deras förmögenhet att fortsätta öka snabbare än alla andras – och detsamma gäller deras makt, inklusive makten att snedvrida marknaderna, den rådande ideologin och politiken till deras fördel.”

Att rikedom och utsläpp hänger tätt samman är ingen nyhet. Sedan strax innan Parisavtalet slöts har antalet dollarmiljardärer i världen ökat med nästan 60 procent – och var 2 640 stycken år 2024. Genom företagen som dessa miljardärer äger, så släpper var och en ut ungefär en miljon gånger mer koldioxid än den genomsnittliga människan på jorden, visar en studie som organisationen Oxfam gjort tillsammans med forskare i USA. Dessa miljardärer tenderar också att vilja investera i särskilt utsläppstunga industrier, som i fossila bränslen.

“Varför världen inte har råd med de rika” var rubriken i en artikel i Nature 2024. Där argumenterar socialepidemiologer – som studerar vilka faktorer som ligger bakom olika befolkningars hälsotillstånd – för att världen inte längre har råd med två saker. För det första: kostnaderna för ekonomisk ojämlikhet; och för det andra: de rika. Den mest välbärgade procenten av världens befolkning har mer än fördubblat sin förmögenhet på bara ett decennium och släppte år 2019 ut lika mycket koldioxid som de fattigaste två tredjedelarna av mänskligheten. Stora inkomstskillnader är en kraftfull social stressfaktor som i allt högre grad gör samhällen dysfunktionella, beskriver forskarna. Det ökar riskerna för sådant som fler mord, spädbarnsdödlighet, fetma och narkotikamissbruk. Men ger också mer utsläpp.

Förklaringarna är psykosociala, menar forskarna. Skillnader i status och samhällsklass ger fokus på sociala markörer som till exempel vilken bil någon kör, deras kläder eller var de bor. Det skapar känslor av överlägsenhet och underlägsenhet, och det driver i sin tur på konsumtion. När människor upplever kopplingar mellan rikedom och självvärde gör det att de köper varor för att förbättra sitt anseende inför både andra och sig själva. 

Hösten 2024 kom rapporten Sveriges ansvar i klimatkrisen, också den från organisationen Oxfam – som samarbetat med en rad klimatforskare. Där analyseras konsekvenserna av den uppvärmning som svenskarnas utsläpp redan har orsakat. Bara Sveriges konsumtionsbaserade utsläpp mellan år 1990 och 2019 beräknas leda till minskade skördar som hade kunnat mätta över en halv miljon människor om året från och med nu och fram till 2050. Men alla svenskar bär inte samma ansvar, konstaterar rapporten. Det är de rikaste svenskarna som främst eldat – och eldar på – krisen.

På stranden i Djursholm var det god och varm stämning, fredlig protestdans. Och en och annan aktivist som tog sig ett dopp i skenet från miljardärs-halvön på andra sidan vattnet. Allt med en stilla önskan om ett samhälle där vi delar med oss mer till varandra.

Just det, en kort uppdatering för den som inte har sett det. Bella Aksoy – som har varit med både i bloggen och intervjuats i Arbetarens Väljarintervju har släppts från förvaret. Och hennes utvisning har stoppats! Migrationsverket delar nu bedömningen att hon riskerar förföljelse om hon utvisas till Turkiet. Kampen slutar inte här, hon saknar fortfarande uppehållstillstånd. Men nu är hon i alla fall hemma hos sin man Emil igen.

Det var allt för den här gången. Vi återkommer igen i nästa vecka – valveckan!

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Kollage: forskaren Rasmus Ahlstrand vid Lunds Universitet i förgrunden. Inklippt i bakgrunden en blockad med Solidariska byggare
Det banbrytande är att Solidariska byggare med så försvinnande små resurser lyckas få ett sånt genomslag, säger forskaren Rasmus Ahlstrand. Foto: Håkan Gustafsson, Volodya Vagner, Montage: Arbetaren

”Solidariska byggare är en enorm framgång”

”Helt plötsligt så är man någon i Sverige. Man ses som en människa, man ses som en arbetare, man ses som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar här.” Arbetaren har mött sociologen Rasmus Ahlstrand som har följt fackföreningen Solidariska byggare av SAC i en ny studie.

– Det är banbrytande, säger sociologen Rasmus Ahlstrand om Solidariska byggare, när Arbetaren möter honom.

Som en del av ett större nordiskt projekt följde han med Solidariska byggare på möten och blockader under 10 månader. Resultatet har han sammanfattat i en studie som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Work, Employment and Society.

– Det som egentligen ligger till grund för studien är den pågående utvecklingen vi sett de senaste 15 till 20 åren med att arbetskraftsköpare utnyttjar sin maktposition gentemot arbetstagare i allt större utsträckning. De informaliserar arbetet genom att tänja på gränserna för till exempel arbetstid, villkor och löner, berättar Rasmus Ahlstrand.

– I de delar av arbetsmarknaden som jag har tittat på, med bygg och städ, är det i stor utsträckning migrantarbetare det handlar om. Utnyttjandet sker ofta genom lönestöld, att arbetare inte får ut lönen, eller genom felaktiga och fejkade anställningskontrakt.

Det är i den här kontexten som Solidariska byggares mobilisering av migrantarbetare är uppseendeväckande. De lyckas organisera många av dem som andra fackföreningar inte lyckats med, menar Rasmus Ahlstrand.

– Det banbrytande är att, jämfört med tidigare försök i Sverige, Solidariska byggare lyckas få ett så stort genomslag med så försvinnande små resurser.

Anpassat organisationen efter behoven

En viktig anledning, menar Rasmus Ahlstrand, är att Solidariska byggare har sänkt sina kvalificerings- och karensperioder. 

Nästan alla andra svenska fackföreningar har karensperioder. Karensperioden innebär att du som medlem bara kan få hjälp för den period du haft ett aktivt medlemskap. Det här finns i nästan hela den svenska modellens DNA och är en av de delar som bygger upp den relativt höga fackliga organisationsgraden i Sverige.

Men här finns också en lucka, hävdar Rasmus Ahlstrand. Byråkratin och de institutionella ramarna har gjort den svenska modellen otillgänglig för migrantarbetare, som ofta inte är medlemmar eftersom de befinner sig i Sverige under en begränsad tid, inte känner till sina rättigheter och inte talar svenska. Den luckan fyller Solidariska byggare genom att använda sig av flerspråkiga förhandlare och sänkta kvalificerings- och karensperioder, menar han vidare.

– Det är en enorm framgång genom det här, att helt plötsligt är facket tillgängligt. Det betyder jättemycket att man kan hjälpa en person på plats så fort den blir medlem. 

Genom att ta bort kvalificerings- och karensperioder har man anpassat sin egen organisation efter migrantarbetarnas särskilda behov, fortsätter Rasmus Ahlstrand. Och det här är rätt unikt inom den svenska fackföreningsrörelsen.

Sociologen Rasmus Ahlstrand på Lunds Universitet publicerade tidigare i år en vetenskaplig artikel om Solidariska byggare. Foto: Håkan Gustafsson

”Community of struggle”

Rasmus Ahlstrand berättar också att när han varit med på Solidariska byggares medlemsmöten och blockader så har han observerat hur mötena återskapat en värdighet bland medlemmarna.

– Plötsligt så känner migranterna att de också betyder någonting. De ses som människor, som arbetare, som någon som har samma rättigheter som alla andra som jobbar i Sverige, berättar han.

Det här gör att arbetarna blir en del av ett arbetarkollektiv och ett ”community of struggle”, säger Rasmus Ahlstrand. Han har hämtat begreppet från den italienska forskaren Davide Pero som använder det för att beskriva initiativ där migrantarbetare går samman och bildar handlingsorienterade kollektiv. Kollektiv som tar strider för att förbättra till exempel arbetsförhållandena och därmed bygger gemensam makt för sina medlemmar.

– För medlemmarna skapar det fackliga arbetet tillhörighet, identitet och gemenskap – ett ”vi och dem”.

Men handlingsorienterade ”communities of struggle” bygger också kamp- och stridsvilja. Något som blev tydligt när han följde med Solidariska byggare på blockader under studien.

– För migranterna framgår det snabbt att det inte bara är snack utan också verkstad. En förhandling är ju också verkstad men i blockaderna så blir stridsviljan påtaglig.

Aktivistiskt ledarskap

Enligt Rasmus Ahlstrand är det ingen slump att Solidariska byggare växte fram inom just SAC där den syndikalistiska fackföreningstraditionen bygger på stridsvilja och konfrontativa fack med korta beslutsvägar.

På de möten och i de blockader som observerats i studien har Rasmus Ahlstrand också sett något han kallar för ett aktivistiskt ledarskap.

Det är ett ledarskap som inte växer fram genom en byråkratisk eller representativ demokratisk position, utan ett platt demokratiskt ledarskap där organisatören eller förhandlaren deltar.

– Förhandlarna är inte bara där och representerar migrantarbetarna vid blockaderna. De är där och tar kampen sida vid sida med medlemmarna. Det finns en sorts villkorslöshet som på ett tydligt sätt visar att man tar medlemmarnas erfarenheter och utsatta situationer på allvar, säger Rasmus Ahlstrand.

I de konfrontativa och konfliktorienterade delarna av fackets arbete så blir det aktivistiska ledarskapet väldigt påtagligt, menar han vidare.

Arkivbild från blockad med Solidariska byggare av SAC, 2024. Foto: Volodya Vagner

Under studien träffade Rasmus Ahlstrand också företrädare för andra fackföreningar som uttryckte kritik mot att modellen för Solidariska byggare är så pass inriktad på medlemsservice i stället för arbetsplatsorganisering.

– Det finns poänger i den här kritiken. Och jag har förstått det som att många inom SAC Syndikalisterna också är tveksamma till det här. Men poängen i det här fallet är att det ju inte bara handlar om medlemsservice, utan att medlemsservicen är en del av den här organiseringen. Det är det första steget, säger Rasmus Ahlstrand.

– Det är tydligt att det här fungerar otroligt bra som en organiseringsstrategi. Det skapar tillgänglighet och väcker solidariteten och kampviljan hos medlemmarna.

En nyckel till organisering

Följer man Solidariska byggare har det varit tydligt att modellen för att organisera migrantarbetare har varit möjlig att använda även inom andra branscher. Inom Stockholms LS av SAC har man de senaste åren startat upp liknade fackföreningar inom städbranschen, lantarbetaryrken och nu senast inom hotell- och restaurangbranschen.

Men är modellen möjlig att kopiera till andra platser i Sverige? 

– Det aktivistiska ledarskapet tror jag har en väldigt stor del i det här. Man måste ha individer som brinner för det på plats och som har en ordentlig fot i myllan. För att det ska ske krävs det att man satsar på utbildning av medlemmar och förhandlare.

Medlemsunderlaget och kampviljan finns på många platser, menar Rasmus Ahlstrand.

– Vi ser ju till exempel hur missnöjet pyr vid flera av de här stora byggena i Norrland, så förutsättningarna för arbetsplatsmotstånd finns ju absolut. Men hittills har det inte funnits någon som fångat upp arbetarna. Just nu står det folk och bankar på som vill organisera sig. De vill ha ut sina löner och få bättre villkor men har sällan tillgång till facket och därmed inte de verktyg som behövs, så det krävs att någon öppnar dörren och delar med sig av verktygslådan.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Klimatdemonstration och Claes Eriksson i Göteborg
Med en vecka kvar till valet kräver Göteborg förändring. Den folkkära komikern och revyartisten Claes Eriksson är en av deltagarna i helgens stora klimatdemonstration. Foto: Jessica Gow/TT och Adam Ihse/TT

Stor uppslutning väntas när Göteborg organiserar för klimatet

Nu kraftsamlar även Göteborg för en bättre klimatpolitik. Listan på organisationer som ansluter sig till helgens stora demonstration växer så det knakar.

– Det här handlar inte längre bara om den traditionella klimatrörelsen. När vårdfack, kyrkor, läkare, forskare och klimataktivister går tillsammans säger det något om hur brett engagemanget har blivit.

Det säger Åsa Schöier som är en av arrangörerna från Nätverket Klimatmarschen Gbg till Arbetaren.

Demonstrationen hålls nu på söndag, en vecka före valet. Den sittande blåbruna regeringen har under sin mandatperiod fått svidande kritik för sin bristande klimatpolitik av både EU och oberoende experter.

– Detta val är det sista valet före år 2030, ett målår för flera avgörande svenska och europeiska klimatmål, och den sittande regeringens häpnadsväckande nonchalans i klimatfrågan har oroat och provocerat många, det är tydligt. Det har varit fyra förlorade år, om man uttrycker sig snällt, säger Åsa Schöier.

Därför är uppslutningen bakom helgens demonstration stor. Över femtio organisationer har hittills anmält sig och listan fylls fortfarande på.

50 000 tågade för klimatet

I Stockholm samlade klimatmarschen den 22 augusti en bra bit över 50 000 deltagare. Trots detta fick demonstrationen oproportionerligt lite uppmärksamhet i de stora medierna.

Åsa Schöier säger dock att deltagarantalet väcker hopp och att hon förväntar sig stor uppslutning även i Göteborg.

– Vi vill att folk som kommer ska känna att de inte är ensamma i sin oro och vi vill visa på bredden bland oss som kräver en mer kraftfull klimatpolitik. Hopp är något man aktivt måste bygga, för det går att få till en hållbar förändring.

Förutom tal av bland annat Greta Thunberg kommer även den folkkära revyartisten, komikern och skådespelaren Claes Eriksson att dyka upp på scenen.

Demonstrationen samlas vid Linnéplatsen kl 13.00 och tågar bort mot Gustav Adolfs torg i centrala Göteborg. Men redan dagen innan startar aktiviteterna med Folkfest för Fred och Klimat på Bananpiren i Göteborg där bland annat artisterna Stefan Sundström och Daniel Lemma kommer att uppträda.

Publicerad
5 days sedan
Albert Viksten, Kårböle
Arbetarförfattaren, naturskildraren och miljödebattören Albert Viksten förutspådde långt innan bränderna i Hälsingland 2018 vad det industriella skogsbruket skulle leda till. Foto: Wikimedia commons och Pontus Lundahl/TT

Albert Viksten – arbetar­författare och tidig klimatkämpe

I en nyutkommen och alldeles fantastiskt fin bok samlar författaren och Ådalsbon Peter Söderlind sina tankar om en av Sveriges bortglömda giganter. Varningseld är en vacker samling texter om Albert Vikstens tankar kring allt från exploateringen av de svenska urskogarna till världsläget med krig, upprustning och allmänt elände.

När författaren, folkskildraren och den omtyckte miljödebattören Albert Viksten gick bort 80 år gammal sommaren 1969 var Peter Söderlind inte ens påtänkt. Ändå är det som att deras vägar hela tiden korsats. Bägge med rötterna i den ångermanländska Ådalsregionen och med samma brinnande entusiasm för berättandets kraft.

Peter Söderlind bor strax intill älven och är en av eldsjälarna bakom projektet med det maffiga Ådalens industrimuseum i den lilla orten Sandslån mitt emot Nyland, inte långt från Kramfors. Det är en mytomspunnen mark i den svenska arbetarrörelsens historia och vacker som ett vykort.

Klimatkris, upprustning och ekonomi

Här låg under rekordåret 1953 världen största timmerskilje där tiotals miljoner stockar från de norrländska skogarna sorterades av de nästan tusen anställda flottarna, märkestolkarna, huggarna och sumparna innan de skickades vidare ut i världen.

Har du vägarna förbi Höga kusten är ett besök i Sandslån väl värt en avstickare på någon timme eller två. Det är också Albert Vikstens författartorp, hans paradis på jorden som fortfarande står kvar, vid stranden till den lilla sjön Ängratörn i nordvästra Hälsingland.

Det är just där Peter Söderlinds nya bok Varningseld till stor del skrivits. En bok full av tankar kring vår tids stora frågor. Klimatkrisen, upprustningen och de ekonomiska krafter som styr våra liv i helt fel riktning.

Frågor som Albert Viksten i allra högsta grad förutsåg långt före sin samtid och som nu känns skrämmande aktuella.

Författartorpet som fortfarande står kvar är väl värt ett besök. Foto: Wikimedia Commons

Albert Viksten som civilisationskritiker

Varningseld är ingen biografi. Vare sig över Albert Viksten eller författarens eget liv. Snarare en betraktelse över nu- och dåtid. Men också framtid.

Peter Söderlind. Foto: Privat

Albert Viksten var en civilisationskritiker. Från de stormiga åren i slutet av 1910-talet med hungerkravaller och en radikaliserad arbetarrörelse till 1950-talets expansion, exploatering och storskaliga export av den svenska naturen.

Han var den brinnande socialisten som klarade av att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt när världen för många andra sågs genom ett svartvitt filter. Aldrig Moskvatrogen kommunist, snarare folkligt frihetlig. Alltid klassmedveten. 

Han brann för berättandet. Ofta utifrån de egna erfarenheterna som skogsarbetare, rallare, sjöman och ansvarig utgivare på tidningen Nya Norrland där han flera gånger dömdes för brott mot tryckfrihetsordningen efter häftiga ordväxlingar och benhård kritik av den rådande ordningen.

Skogsbränderna sommaren 2018

Peter Söderlind lyckas på ett alldeles utomordentligt sett blanda berättelserna om Viksten med sina egna funderingar. 

Den som någon gång rest längs riksväg 84 från Ljusdal upp mot Härjedalen de senaste åren har knappast missat spåren av det Albert Viksten varnade för långt innan den där ödesdigra sommaren 2018. Det var då Hälsinglands inland drabbades av de enorma skogsbränderna som kom att förvandla landskapet för så lång tid framöver. Bränder som startade inte långt från Kårböle alldeles i närheten av just Ängratörn och som till stor del berodde på det industriella skogsbruket Viksten själv under hela sitt liv var så djupt kritisk till. 

De väldiga skogsbränderna i nordvästra Hälsinglands inland 2018 härjade inte långt från Albert Vikstens författartorp vid den lilla sjön Ängratörn utanför Kårböle. Foto: Mats Andersson/TT

På så många sätt var han därför en av de riktigt stora förgrundsgestalterna till den i dag växande klimat- och miljörörelsen. Men också en språklig, om än något bortglömd, gigant vars hem i Hälsingland blev mötesplats för dåtidens stora arbetarförfattare som Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson.

Varningseld är en reportagebok och en roadtrip genom ett Sverige där splittringarna är stora. Inte bara i samhället utom också inom oss själva. Det är tankar om en tid som flytt och ett här och nu som ter sig nästan obegripligt svårt att förstå. En värld i gungning men också, kanske, ett samhälle med hopp om förändring. Eller som Albert Viksten själv skrev: ”Det vore en skam över oss om kommande generationer skulle ha skäl att i stället för blommor strö förbannelser över våra gravar.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
John Nordmark i debatt om varför syndikalister ska rösta i riksdagsvalet.
John Nordmarks skriver ett inlägg till debatten om att rösta eller inte. Foto: Johan Apel Röstlund, Janerik Henriksson/ TT

Vår motståndare röstar – det gör vi med!

”Vår motståndare röstar. Det gör vi med – och vi är fler. Den 14 september kämpar vi vidare som vanligt i vardagen”. John Nordmark kommenterar de tidigare debattinlägg i Arbetaren om syndikalisters syn på att rösta.

Bra med diskussion om röstning i Arbetaren. Jag tycker vår utgångspunkt  kan vara mycket enkel. Våra motståndare röstar, åtminstone av den anledningen bör vi också göra det.

Vanligt folks motståndare är de människor som är chefer och de som äger företagen och marken, kort sagt de som bestämmer. Deras beslut ger som  resultat den klassorättvisa och den miljöförstöring som vi alla lever med. Människorna med makt går och röstar i mycket högre grad än vanligt folk. I de riktigt rika områdena i Sverige, där cheferna och ägarna bor,  i Djursholm, Bromma, Vaxholm och Vellinge, går ofta långt fler än 90 procent av innevånarna och röstar. Varför, när de redan har all makt? För att de  vet att resultatet påverkar både samhället och dem själva.

Jag menar inte att vi som inte är chefer eller äger kapital behöver tro på partipolitiken och röstandet. Vi vet att det ekonomiska systemet inte kommer ändras efter valet. Vi alla fattar att långsiktiga förbättringar kräver grundlig och uthållig organisering utanför partierna. Det vet också kapitalägarna och cheferna.

Men jag menar att det är dumt att ge upp det som faktiskt kan uppnås med sin röst. Kanske detta?
Färre fascister i beslutande position – bra!
Mindre vinstintressen i välfärden – bra!
Resurser till folkhögskolor och kulturskolor – bra!
En klimatpolitik som inte är helt jävla tvärtemot all forskning – bra!
Nån från regeringen säger till Israel att det är dumt att de begär folkmord – ett fall framåt!
Lite humanare migrationsregler – ja, nån hjälper det alltid.
Kanske till och med att de närmaste fyra åren beslutas nån liten grej i riksdagen, som innebär en smula utjämning av helt sjuka klassklyftor – ja det visar ju i alla fall att det går…

Ok, nog med drömmande, här kommer sammanfattningen: vår motståndare röstar, det gör vi med och vi är fler. Den 14 september kämpar vi vidare som vanligt i vardagen.

John Nordmark, skriver i egenskap av privatperson. Har varit fackligt aktiv under många år. Arbetar just nu som förtroendevald inom SAC.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Kriminalvårdens anstalt i Kumla, säkerhetsklass 1. Fängelsemur med taggtråd och övervakningskamera.
Under Arbetarens vinjett Röster från rörelserna kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Pontus Lundahl / TT, Fånggruppen. Montage: Arbetaren

Det är inte anstalten som gör voltan – det är folket!

Föreningen Fånggruppen har funnits sedan 2012 och har sedan dess arbetat för personer som suttit frihetsberövade, och deras anhöriga. De som driver Fånggruppen har erfarenhet av att avtjäna fängelsestraff, vara gripna, sitta häktade eller vara nära anhörig till någon som avtjänat ett fängelsestraff. ”Vi anser att hur vi som rörelse tar hand om varandra när någon sitter inne återspeglar till stor del hur själva rörelsen mår”. Arbetaren lämnar över pennan till Föreningen Fånggruppen.

Vårt arbete i dag präglas till stor del av att informera, anordna föreläsningar och att samla in pengar till personer som sitter inne och deras anhöriga. Även om vi till stor del har arbetat för att stötta personer som har dömts till vad som brukar kallas för politiskt motiverade brott så har vi även stöttat personer som har suttit av andra anledningar. Under vår mest aktiva tid drev vi vår egen tidning där tanken var att de kamrater som satt frihetsberövade skulle ha möjlighet att skriva egna texter, ta del av alternativa nyheter som inte når innanför murarna, möjliggöra kontakten mellan fångarna men även rörelsen som fanns på utsidan. Tidningen kom även att skickas till andra intagna som delade våra politiska åsikter men som inte satt för ett politiskt motiverat brott. 

Under de år som vi har varit aktiva har vi ofta slagits av insikten om hur lite den allmänna befolkningen vet om Sveriges fängelsesystem. Men också att människor som står politiskt till vänster, som kanske borde ha en kritisk blick till systemet, har en förvånansvärt hög tilltro till den svenska kriminalvården. Det är delvis därför som vi just nu arbetar med en bok som samlar erfarenheter av att sitta frihetsberövad i svenskt fängelse. Boken, som har fått titeln Att göra tid – En bok om att sitta i fängelse och att vara anhörig, bygger till viss del på boken Att leva i fängelse – En överlevnadshandbok för fångar som gavs ut av Andra Chansen år 2000. Även om den har några år på nacken är det mycket som stämmer in på dagens kriminalvård och dagens fängelse. Till stor del för att fängelsesystemet är detsamma. Ett system som bygger på att du ska foga dig till anstaltsledningens regler och beslut där du samtidigt har en ytterst begränsad möjlighet till delaktighet eller påverkan. En stramare kriminalpolitik som vi sett växa fram under de senaste åren har såklart inte gjort anstalterna bättre.

Förutom att boken bygger på en äldre bok innehåller den även en ordlista på användbara ord i fängelset, där finns bland annat ord som volta, plitkur, p18 och knall. Vi har även samlat intervjuer från personer som har avtjänat fängelsestraff – allt från några månader till flera år, både på så kallade öppna anstalter till klass 1 anstalter. I intervjuerna berättar personerna själva vad de anser en god fångkamp innebär, tips till dig som ska sitta inne och hur du förväntas bete dig inne på en anstalt. Boken kan läsas av dig som vill få en inblick i hur livet i fängelse fungerar men också som ett sätt att förbereda dig innan du ska avtjäna ett fängelsestraff. Både utifrån anstaltens regler och utifrån fängelsekulturen som är skapad av de som sitter. Men den kan också läsas av dig som anhörig och hur du kan förbereda dig för att vara kvar på utsidan. 

Här följer ett kort utdrag från boken:

Vad händer under en dag på ett fängelse?

Det skiljer sig så klart lite från anstalt till anstalt, mellan olika säkerhetsklasser och beroende på om det är en anstalt för män eller kvinnor. Vi kommer nu ändå att försöka att förklara vad du på ett ungefär kan förvänta dig av en dag på en anstalt.

På klass 1 och 2 anstalter låser plitarna upp avdelningen klockan 07.00. Då har du tillträde till köket eller matsalen där du kan äta frukost, som på de flesta anstalter betyder fil, smörgås och olika pålägg. På öppna anstalter blir du aldrig inlåst i din cell utan du kan röra dig fritt inom avdelningen vilken tid på dygnet som helst. 

Klockan 08.00 brukar det vara dags att gå till sysselsättningen och vad det innebär och vad du förväntas att göra under den tiden beror på vilken anstalt som du sitter på.

Runt 11.00 – 12.00 är det lunch, vilken antingen äts i en matsal eller på avdelningen. Därefter har du ungefär en timmes fritid och sedan är det dags att gå tillbaka till din sysselsättning. 

Runt 15.00 eller 16.00 är du tillbaka på avdelningen och därefter är det middag som, precis som med lunchen, antingen äts på avdelningen eller i matsalen. Vissa avdelningar har till exempel självförsörjning, vilket innebär att du eller någon av dina medfångar är ansvarig för att beställa och laga maten.

Rutinen är ungefär densamma på klass 1 och 2-anstalter men på en klass 1 äter du alltid på avdelningen. På klass 2 kan det finnas en gemensam matsal där hela anstalten äter eller så skickas maten från ett centralkök till respektive avdelning. Som sagt, det skiljer sig åt från anstalt till anstalt men på ett ungefär så ser rutinen ut på detta sätt. 

Sysselsättning

De flesta intagna går till sysselsättningen eftersom det är arbetsplikt. Att inte gå till sysselsättningen utan en giltig anledning, vilket till exempel kan vara om du är sjuk, resulterar i att plitarna skriver en rapport. Om du vid upprepade tillfällen inte går till din sysselsättning utan en giltig anledning får du en varning, vilket i sin tur kan leda till att du får påbackning på ditt straff. Att få påbackning på ditt straff innebär att du får extra dagar på ditt straff. Du kan också bli straffad genom att bli flyttad till en annan avdelning eller anstalt. 

Vissa anstalter har inte full sysselsättning. Det är via sysselsättningen som du får din “lön”, vilken är 17 kronor i timmen, vilket kan jämföras med priset för ett frimärke som är 22 kronor. Du behöver alltså jobba över en timme för att ha råd att skicka ett brev. Det är därför Fånggruppen alltid tjatar om att du som är på utsidan behöver skicka med frimärken om du vill ha svar på dina brev.

Alternativ till sysselsättning

På varje avdelning brukar det finnas så kallade förtroendejobb, vilket är till exempel ett städ- eller köksjobb. Ett förtroendejobb kan du bli tilldelad om plitarna anser att du skött dig och om du inte fått några rapporter under en period. Dessa jobb är oftast eftertraktade. 

Om du varken har en sysselsättning eller ett förtroendejobb så kan du exempelvis gå en utbildning, om det erbjuds på den anstalt där du sitter och i mån av plats. Du kan också söka om att få gå i skolan, i mån av plats. På manliga anstalter kan du ansöka om att få läsa på högskole- och universitetsnivå medan på kvinnliga anstalter tar det stopp vid gymnasieutbildningar. Det kan samtidigt vara bra att veta att Kriminalvården allt oftare nekar intagna att studera.

Cellen, kiosken och personliga tillhörigheter

Cellen är ditt hem och du ska aldrig gå in i någon annans cell utan att be om lov först. Nuförtiden är det i princip dubbelbeläggning på alla anstalter, kvinnliga som manliga. Sverige har cirka 6 000 fängelseplatser men med den förändrade kriminalpolitiken sitter, när detta skrivs, över 8 000 personer i fängelse. Detta har även gjort att många efter sin dom får börja att avtjäna sitt straff i häktet, eftersom det inte finns någon ledig plats på någon anstalt. Kriminalvården har även planer på att trippelbelägga de största cellerna. Det är inte fångarna som bestämmer eller väljer vilka de ska dela cell med utan du tilldelas en cell där det finns en ledig plats. I cellen finns det en tv och ett skrivbord, delar du cell med någon har ni varsin tv och du förväntas titta på din tv med hörlurar. Intagna under 18 år delar inte cell.

Att det finns en toalett i cellen är relativt vanligt, däremot är det ytterst ovanligt att det finns en dusch i cellen. Om något av dessa saknas i cellen så finns det i stället ute på avdelningen och då delar du dusch och toalett med de övriga fångarna på avdelningen. Avsaknaden av toalett i cellen innebär då att du inte kan gå på toaletten efter inlåsning. Detta innebär ju såklart även att du inte har tillgång till köket och du behöver tänka på att ta med dig saker som du vill äta under kvällen in till din cell innan inlåsning. Inlåsningen brukar ske strax innan 19.00 och därefter är du inlåst i din cell tills dess att plitarna låser upp igen klockan 7.00. (Det finns oftast tillgång till vatten i cellen, alltså ett handfat med en vattenkran).

Vad du får ha för personliga tillhörigheter varierar från anstalt till anstalt. På en klass 3 får du ha dina privata kläder men på 1 eller 2 måste du ha Kriminalvårdens kläder. På vissa anstalter finns det möjlighet att tvätta dina kläder själv medan på andra så måste du lämna in dina kläder till tvätteriet och hämta nya. Det är i princip alltid tillåtet att ha böcker i din cell, precis som papper, pennor, skor, hårtrimmer och smink. Men reglerna på anstalterna kan alltid förändras beroende på vad plitarna tar för beslut. Det du behöver komma ihåg är att om du vill få något skickat till dig behöver du alltid göra en hemställan för att kunna få upp det till avdelningen. Annars ligger det kvar i ditt förråd tills den dagen du muckar.

I kiosken kan du i princip bara köpa godis och läsk. Förr i tiden fanns det mat exempelvis som kyckling och tonfisk som du kunde tillaga om det fanns tillgång till ett kök. Numer är utbudet i kiosken nästan enbart begränsat till livsmedel med socker i.

Vi hoppas att boken kan gå till tryck i början på nästa år. Till dess ta hand om dina nära och kamrater som sitter och kom ihåg att skicka frimärken!

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Fotomontage: Pernilla Wahlgren i mitten av bilden, den högerradikala aktivisten Christian Peterson till vänster i bilden, i förgrunden ett skärmklipp från Pernilla Wahlgrens Instagram med antalet följare, 940 000 markerat
Pernilla Wahlgren har delat inlägg med högerextrem koppling på sitt Instagramkonto, som har nära en miljon följare. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Johan Apel Röstlund, Skärmdump: Instagram. Montage: Arbetaren

Scherman rasar mot Svt: ”Pernilla Wahlgren borde få sparken”

Efter att Pernilla Wahlgren delat Instagram-inlägg från SD-anknutna Riks och högerextremisten Christian Peterson har såväl Svt som andra medier lagt locket på.

Nu kommer skarp kritik från publicisten och tidigare TV4-chefen Jan Scherman.

– Det är undermåligt att Svt inte agerar, säger han till Arbetaren.

Den 24 augusti avslöjade tidningen Dagens Etc att Pernilla Wahlgren, som är programledare för Svt:s flaggskepp Allsång på Skansen, hade delat innehåll från SD-kopplade sajten Riks. Tidningen berättade också att hon hade delat inlägg med extremisten Christian Peterson som avsändare, där en företrädare för Centerpartiet hängdes ut. Svt:s presschef svarade med orden: ”Jag ser inget konstigt på hennes Instagram.”

Jan Scherman. Foto: Robert Eklund/ TT

Jan Scherman är journalist, författare, publicist och före detta chef för TV4. Han reagerar starkt på Svt:s sätt att hantera ärendet kring Pernilla Wahlgrens Instagram-publiceringar. 

– Jag ser ytterst allvarligt på att man inte ens har tagit kontakt med Pernilla Wahlgren och försökt förstå bakgrunden till hennes agerande, säger han.

Bryter mot Svt:s egen policy

I Svt:s egen policy för medarbetare framgår att man två veckor efter det sista sända avsnittet ska avstå från ”medverkan i sammanhang av en karaktär som skulle kunna sätta Svt:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga.” De aktuella delningarna skedde tio dagar efter säsongsavslutningen av Allsång på Skansen. I samband med avsnittet annonserade Svt själva att Pernilla Wahlgren ska fortsätta som allsångsledare också nästa år. 

På sin egen Instagram-sida presenterar Wahlgren uppdraget för Svt högst upp.

”Pernilla Wahlgren är inte aktuell i någon produktion på Svt just nu. Frågor om de inlägg hon har delat, om hon känner till personerna som gjort inläggen och vilka åsikter hon står bakom får hon själv svara på. Pernilla känner väl till de riktlinjer som gäller när hon är aktuell i Svt. Inför nästa års Allsång får vi se om det finns anledning att följa upp detta”, skriver Svt:s presschef Camilla Hagert till Arbetaren.

Delningarna skedde tio dagar efter att det sista avsnittet sändes. Det här är inom den tidsgräns som anges i er egen policy där företrädare ska undvika saker som riskerar att ”sätta SVT:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga”?

”Två veckor är en tumregel och inte en absolut tidsgräns. Eftersom Allsångssäsongen är avslutad för den här gången gör vi bedömningen att Pernilla Wahlgren själv får svara på detta.”

Joakim Lundell och Pernilla Wahlgren vinner kristallen för årets manliga och kvinnliga programledare under Kristallengalan, 31 augusti 2026. Foto: Christine Olsson/TT

Pernilla Wahlgren svarar Arbetaren per mejl, via sin manager:

”Nej, det visste jag faktiskt inte – att Riks är kopplat till Sverigedemokraternas bolag. Jag är inte politiskt bunden till något parti, utan delar blandade inlägg med budskap som jag står bakom oavsett vem som säger det. Jag har till exempel skrivit öppet om att jag tyckte att vår regering gjorde fel när Sverige inte hjälpte till med matleveranser till Gaza. I det här fallet reagerade jag specifikt på en persons ord – inte på vilket parti de tillhör. Och det faktum att jag delade ett inlägg betyder absolut inte att jag röstar på SD. Jag har lika gärna delat inlägg från Moderaterna när de är tydliga med att de vill skärpa straffen mot våldtäktsmän.”

Svt:s hantering av Gazauppropet

Jan Scherman konstaterar att olika typer av åsikter hanteras på diametralt olika sätt av public service.

– Vissa saker får man uppenbarligen göra, när det går åt höger. Som i det här fallet. Och andra saker får man under inga omständigheter göra. Typ uttrycka stöd för Palestina eller någonting som går åt vänster. Så det finns alla anledningar att ifrågasätta om likabehandlingsprincipen gäller fortsatt på Svt, säger han. 

Han lyfter uppropet från hundratals journalister förra sommaren, som handlade om Gaza. 

– När ett stort antal journalister skrev under ett upprop där man krävde att få bevaka Gaza-kriget genom att vara i Gaza, det vill säga ett yttrandefrihetskrav. Och la till att Israels censur har påverkat debatten om det misstänkta folkmordet och lett till att det inte har fått tillräckligt tydlig plats i medierapporteringen. Då blev det en landsomfattande debatt om det olämpliga i att skriva under ett sånt upprop och sen fortsätta och bevaka konflikten, säger han.

– I det här fallet råder en kompakt tystnad. Man kan konstatera att det är två helt helt olika skeenden.

Högerextremisten Christian Peterson och SD-kanalen Riks

Högerextremisten Christian Peterson. Foto: Johan Apel Röstlund

Christian Peterson har ett förflutet inom nazistiska NMR, en organisation han fortfarande står i kontakt med. Han har gjort sig känd för att förfölja och trakassera bland annat politiker, tjänstemän, journalister åklagare och privatpersoner. Dagens Etc har i en tidigare granskning avslöjat att Peterson, för att få spridning på sitt ”content” koordinerar sitt arbete med sajterna Exakt24, Frihetsnytt, Fria Tider, Nya Tider och NMR-trogna Nordfront. I flera fall har det, enligt Dagens Etc, i samband med Christians Petersons publiceringar satts upp affischer i måltavlornas bostadsområde med namn, bild, privata uppgifter, kränkande beskrivningar och påstådda extremistkopplingar. ”Vid minst tre fall har stenar kastats in genom fönster och bildäck har skurits sönder”, skriver tidningen.

Nyhetskanalen Riks grundades år 2020 av Sverigedemokraterna. Sajten Dagens Opinion har i sommar rapporterat att bolaget bakom Riks under året haft externa tillskott på 9,4 miljoner kronor – av dem kom 8 miljoner från Sverigedemokraterna. 

Stormedia har inte rapporterat om Wahlgrens delningar

Pernilla Wahlgren är en person som återkommande nämns i alla stora svenska mediers rapportering. Tidigare i sommar har flera redaktioner rapporterat om Wahlgrens reklamsamarbeten. I många andra sammanhang har mediebevakningen varit massiv när offentliga personer fått kritik för uppdateringar på sociala medier.

Men ingen av de stora svenska redaktionerna tycks ha fångat upp nyheten om Pernilla Wahlgrens delningar från Riks och Peterson. I en sökning i mediearkivet Retriever ger namnet ”Pernilla Wahlgren” 74 träffar under veckan som gått sedan Dagens Etc:s publicering (sökningen gjordes innan Wahlgren på måndagskvällen vann Kristallen för sina insatser som programledare i Allsång på Skansen, reds. anm.). Bland rubrikerna märks:

”Pernilla Wahlgrens ord efter krisen med Christian Bauer: Ibland är kriser bra” 

”Pernilla Wahlgren om första mötet med Biancas nya kärlek: ’På riktigt’”

”Svenska kändisar utnyttjas i politisk AI-propaganda”

Högerextrema Fria tider skriver om händelsen

Sökningen ger bara träff på en redaktion som skrivit om Wahlgrens delningar – den högerextrema Fria Tider som konstaterar att det blivit ”Vänstervrede när Pernilla Wahlgren delar inlägg från SD och Peterson”. Även sajten Bloggbevakning har kommenterat delningarna. Och Riks själva har fångat upp ”stödet” från Wahlgren och gjort ett inslag om hennes delningar.

– Det är uppenbart att public service nu försöker anpassa sig till ett politiskt läge och att man inte längre agerar opartiskt och sakligt. När man intervjuar Jimmie Åkesson så ställer man till exempel inte de mest uppenbara följdfrågorna, utan retirerar. Man reagerar inte en enda gång när Ulf Kristersson säger att ”vi har städat i migrationspolitiken”. Ingen av public service reportrar reagerar och frågar vad han menar med ordet ”städa”. Menar han till exempel utvisning av tonåringar?, undrar Jan Scherman.

– Det finns en radda med exempel på passivt, anpassligt uppträdande som gör att det är svårt att frigöra sig från misstanken att det pågår en anpassning till sittande regering. Och det är svårt också att frigöra sig från misstanken att den anpassningen smittar av sig också på övriga etablerade medier. Det faktum att det här är en av våra mest folkkära programledare och ingen har valt att skriva om det är ett tecken på det.

Scherman: ”Hon har förbrukat sitt förtroende

Pernilla Wahlgren borde inte få sitta kvar, menar Jan Scherman.

– Hennes agerande är uppenbart i strid med Sveriges Televisions policy för hur man ska uppträda som programledare eller i annat sammanhang företrädare för public service. Det faktum att Svt själva har annonserat att hon ska vara programledare igen gör ju agerandet ännu mer allvarligt, säger han.

– Hon har förbrukat sitt förtroende och sin möjlighet att fortsätta som programledare för det här programmet, och för något annat program i Svt. Det gäller att kunna flytta perspektiv till mediekonsumenten. Det blir en typ av profiterande på ens popularitet som underblåser och understödjer den här extrema åsikten eller personen som man har gillat eller delat inlägg från.

Arbetaren söker Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, TT, Expressen och Omni med frågan ”Hur kommer det sig att er redaktion har valt att inte rapportera om uppgifterna som Dagens Etc har avslöjat?”. 

Fotnot. Alexandra Urisman Otto skrev under Gazauppropet sommaren 2025.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Morteza Hakimi och Cim-Héloïse Sävel från Malmöhus Restaurangsyndikat av SAC
Morteza Hakimi och Cim-Héloïse Sävel från Malmöhus Restaurangsyndikat av SAC. Foto: Håkan Gustafsson

Lund: Dramatisk vändning efter att facket tog strid mot pizzeria

När restaurangarbetaren Morteza Hakimi försökte få ut lön för sin övertid hävdade restaurangen att de inte behövde betala – därför att han bara hade ”hjälpt till” på sin lediga tid. Facket Malmöhus restaurangsyndikat av SAC menar att det handlar om lön för övertid. I fredags tog fallet en dramatisk vändning.

Lön för 681 timmars obetald övertid – så mycket menar fackföreningen Malmöhus restaurangsyndikat av SAC att en pizzeria i Lund har varit skyldig en av deras medlemmar.

Fallet rörde den tidigare anställde Morteza Hakimi som arbetat på restaurangen sedan 2023. Problemen med arbetsköparen började i samband med att han ställde lönekrav, berättar han för Arbetaren.

– Efter den dagen märkte jag att personalliggaren inte låg kvar där den brukade ligga, säger Morteza Hakimi.

Morteza Hakimi och facket menar att personalliggaren hade flyttats och hans arbetstid slutade registeras korrekt.

Arbetsköparen: ”Kommer och hjälper till på pizzerian”

Morteza Hakimi berättar vidare att när han gick med i facket fick han rådet att noggrant börja dokumentera sina arbetspass. 

– Facket sa åt mig att filma på morgonen när jag började jobba och i slutet av dagen, som bevis på att jag jobbade, säger Morteza Hakimi.

– Jag har 100 till 110 dagar som bevis på att jag var där varje dag, fortsätter Morteza Hakimi.

När han och facket sedan konfronterade arbetsköparen om arbetstiden, hävdade ägaren att Morteza Hakimi varit inne och ätit gratis och ”hjälpt till”, berättar Morteza Hakimi. 

Men enligt facket är det tydligt att filmerna och bilderna visar hur han faktiskt arbetat och inte bara ”hjälpt till”. Filmerna visar till exempel hur han bakar pizza, tar emot beställningar och levererar mat.

100 000 kronor ska nu betalas ut

Efter en lång tid av förhandlingar bestämde sig facket till sist för att sätta pizzerian i indrivningsblockad, i enlighet med Medbestämmandelagen. 

Men bara en timme innan blockaden skulle inledas meddelande ägarens juridiska ombud att pizzerian var beredd att betala ut lönen och ett mindre skadestånd till facket.

Restaurangarbetaren Morteza Hakimi utanför Malmö LS lokal. Foto: Håkan Gustafsson

På fackföreningen Malmöhus restaurangsyndikat är man nöjda med förlikningen.

– Det känns jättebra med tanke på att vår medlem nu får ut den lön för den arbetstid som vi faktiskt har kunnat bevisa. Det här har varit en långvarig konflikt, säger Cim-Héloïse Sävel som är facklig organisatör på Malmöhus restaurangsyndikat.

Vad tror du att det var som fick restaurangen att till sist ändra sig?

– Vi sa att vi skulle eskalera konflikten. Och redan från början sa vi till arbetsköparen att vi förbehåller oss rätten att vidta stridsåtgärder, fortsätter Cim-Héloïse Sävel.

Stridsåtgärderna leder till ”drag under galoscherna”

Vad tar ni som fackföreningen med er från den här konflikten?

Mycket. Först och främst har vi visat att vi har kapacitet och förmåga att ta oss an så här svåra fall och göra något åt det. I slutändan har vi också märkt att det är stridsåtgärder, som till exempel indrivningsblockader, som gör att det blir ”drag under galoscherna” och att vi kan nå lösningar, säger Cim-Héloïse Sävel.

Konflikten med pizzerian i Lund är den tredje stora arbetskonflikten som syndikalisterna i Skåne drivit i år. I juni drev facket en konflikt mot en hamburgerrestaurang i Malmö efter att ett köksbiträde inte fått ut full lön och semesterersättning – ett fall som löste sig efter indrivningsblockader. Och tidigare i år drev man en blockad mot restaurang­en Elsa Vin & Mat i Malmö. En restaurang­ som försattes i konkurs under uppseendeväckande omständigheter.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Elin Unnes, Derek Jarmans trädgård i Kent, Ronny Ambjörnsson Foto: Calle Stoltz, Wikimedia Commons, Janerik Henriksson

Det privata paradiset – plikt eller passion?

Odling i täppa, på lotten och på balkongen ökar och har blivit något av en folkrörelse. Allt fler börjar se föreningen av nöje och nytta som odlingen ger. Litteraturen i ämnet vidgar sig – böcker om trädgårdens väsen berättar om varat i odlad natur ur många synvinklar: ekologiska, hälsomässiga, fysiskt nyttiga, sociala och politiska.

Omkring 50 000 personer samlades i Vasaparken en söndag två veckor innan årets val till Sveriges riksdag, regioner och kommuner. Mängden blev ett starkt uttryck för vad många människor tycker är viktigt. Sant är, som en ledarskribent i Svenska Dagbladet påpekade, att Flygvapnets 100-årsjubileum på Malmens flygfält i Linköping, som firades samma helg, besöktes av (enligt deras egna siffror) omkring 230 000 personer. Hur ska detta förstås? Att intresset för det, som i den hånfulla artikeln beskrivs som ”bränsleslukande flyguppvisningar” och egendomligt nog som en ”medborgerlig manifestation”, är fem gånger så stort som för klimatet? 

Kanske är det fem gånger roligare att ta med familjen eller gänget och avnjuta de vrålande maskinerna däruppe i skyn än att samlas för en politisk protest, det har ju också politikerna visat att de prioriterat under mandatperioden – men demonstrationen pekade väl just på detta; att politikerna ägnat sig mer åt det roliga än det som folk tycker är viktigt. 

Naturens nöje och politik

Hur som helst är vi många som också tycker att odling, ekologi, bevarande av våtmarker, stora skogslungor och annan natur är värt att ägna intresse – och ser det som ett nöje. 

För nästan tio år sedan sedan skrev jag en artikel om hur odlingslitteraturen förändrats från de traditionella handböckerna med handfasta råd kring sådd, skötsel, sol, gödsel och skörd, till punkiga fröbomber och utsädesaktivism. Sedan dess har genren utvecklats, och till exempel komposten, förr närmast betraktad som trädgårdens tråkiga mage i ett undanskymt hörn, nu beskriven som kyrkan mitt i byn – charmigt slarvigt med trevliga daggmaskar att hälsa på.

Trädgårdslitteraturens nya form – gerillaodling och frön utspottade från tomaten på mackan direkt i konservburkar var ett nytt sätt att leka odling. Det ekologiska tänket kunde ses som naturligt och okrångligt. Det är alltid roligt att vara rebell och en pallkrage kan räcka för att få mig att känna mig som Patti Smith. Det går bra att ha skinnjackan på och fickpluntan till hands med the Clash i bakgrunden medan man rensar ogräs. 

Elin Unnes egna trädgård

Fortfarande är attityden rebellisk och normkritisk; Elin Unnes som blivit en av stjärnorna i branschen har lanserats just som rockjournalisten som började leva ett hemligt dubbelliv som odlare – den kontrasten som man låtsas där är svårbegriplig, varför framhålla en förment töntighet inom odling som inte funnits sedan innan mormor liftade till Indien 1962. 

Men Unnes är verkligen en hand att hålla i också för den som inte gjort som hon: köpt ett eternithus i en gudsförgäten ödemark och låter bönorna klättra på en gammal elsladd upp till balkongen. Nej, stopp där – nu for jag iväg igen, Unnes fåniga slogan är så intjatad att bilderna av det trassliga håret i gummistövlar nästan ställer sig framför hennes konkret lärorika och historiskt pålästa texter. 

För faktum är att Unnes skriver i En egen trädgård både underhållande och med stadig politisk bäring, inte minst när det kommer till frågor om klass och förtryck – och inte bara historiskt, även om detta är bland hennes vassaste teman. I tidigare böcker har hon berättat om förebilder i branschen, ofta kvinnor med stadiga kängor som skapar berusande miljöer kring det förra sekelskiftet.  

Odlingens koloniala arv

Likt författaren Jamaica Kincaid som odlar sin trädgård i Vermont med egensinne och växter med rötter i de mest skilda platser, förmedlar Elin Unnes fakta och vidare tankar kring hur växter och trädgårdar transporterats och vuxit fram tack vare koloniala system och rikedomar. 

Författaren och poeten Göran Greider vid sitt hus i Dala-Floda. Foto: David Magnusson/TT

Jamaica Kincaids (Boken om) min trädgård och Bland blommor, en vandring i Himalaya, 2025, (2023 respektive 2025, Tranan, översättning Niclas Nilsson) fick upp mina ögon för härstamningen av många i dag vanliga växter i som man aldrig funderat över. Hon kommer själv ifrån ett koloniserat land, och i hennes händer blir växterna representanter för hennes egen resa. Unnes spinner vidare på frågor kring härstamning, som när hon diskuterar hur det bakom ”oskyldiga” parkanläggningar eller stora privata trädgårdar i USA och Europa till gömmer sig koloniala, rasistiska och klassmässigt rysansvärda historier. Detta är en typ av trädgårds- och odlingslitteratur som berikar egen odling mer än man kunde ana. 

Det koloniala arvet har flera skribenter plockat upp, en av dem är förstås poeten och redaktören (med mera) Göran Greider med Rotskott från paradiset. Han odlar sin trädgård från gryning till skymning och filosoferar så vackert – och med stark politiskt retorik – kring fenomenet invasiva växter, som satt skräck i oss som sedan barndomen uppskattat till exempel lupiner. Så skönt att få nyanserat kraven på att slakta snart sagt varenda sprakande, doftande, importerad skönhet som  – hör och häpna – torparfavoriter som syrener och gullris. Till och med det nya monstret parkslide vågar han relativisera. Steget från att kalla människor för främmande till invasiva lurar bakom hörnet (om inte redan manifesterat i nygamla lagar och vallöften) påpekar han så riktigt under denna växternas globala och politiska historia. Hans fantasier kring växtlighetens utbredning i takt med inlandsisens tillbakadragande är starkt fantasieggande. 

Från de auktoritära gränsmarkerna

En annan historisk-politisk författare är Anita Goldman, som gärna går tillbaka till biblisk tid i sina beskrivningar av trädgårdens och naturens ursprung. Hon skrev en underbart rapp artikel i DN om potatisens historia 2024, men hennes tjocka bok, Det vilda hoppets geografi, rör sig i det auktoritäras gränsmarker. Moralen rör sig mot moralismen och svag sektvarning utfärdas för den som tar emot hennes världsbild utan filter. 

Ändå gillar jag skarpt att sjunka ner i den pålästa genomgången av spännande experter. Detta är i sanning ett manifest, och mycket av det är en rikedom att ta del av, men räkna med att ofta bli skriven på näsan. 

Till mina käraste favoritförfattare och filosofer här Olivia Laing, som liksom Elin Unnes tar avstamp i den egna trädgårdens växlande ljus och dunkel i sitt historieberättande, i Den tidlösa trädgården, På spaning efter ett gemensamt paradis. Hennes trädgård på östkusten i grevskapet Suffolk, är redan när hen flyttar in i den en romantisk djungel mellan murar på brittiskt vis. Hen är fullt medveten om hur detta paradis hänger samman med kolonial slavhandel och har mycket att berätta om det.

Också Laing har kontakt med det tidiga 1900-talets brittiska föregångare, men framförallt svävar den brittiske filmregissören Derek Jarman och hans trädgård över hens projekt och bok. Jarman började odla upp ett stenigt landskap utan gränser (”förutom himlen”, som han beskrev det) nära ett kärnkraftsverk i Kent, när han fick beskedet att han var hiv-positiv.

Detta var under mitten av 1980-talet, då man kunde vara säker på att det var en dödsdom. Jarman gjorde en film om sin trädgård, som nu är ett välbesökt trädgårdsturistmål – fortfarande kargt och berörande. Han avled efter tio år med sin skapelse, som nu är ett av Storbritanniens många offentligt visade trädgårdar. Landet hade en fantastisk trädgårdskultur innan första världskriget tog död på så stora delar av billig arbetskraft.

Derek Jarman. Foto: Keith Milow/Wikimedia Commons

Också socialisten, författaren, mönsterskaparen och förgrundsfiguren i Arts and Crafts-rörelsen, William Morris (1834–1896) är en viktig person som får plats i sin tid i berättelsen om Storbritanniens historik (på så många områden). Laing är trots sin förankring i trädgården och dess koppling till klimat och globalitet helt fri i tanken. Hens stil, att förankra sig själv i ett sammanhang och sedan bre ut kulturhistorien runt den är som att läsa något spännande som en bra deckare.

Alla dessa böcker finns tillgängliga på ett bibliotek nära dig. Kombinera läsning och odling och gör en aktion i solidaritet med en vän du aldrig tröttnar på och som bara har ett krav: lägg örat till dess olika delar och lyssna in dess behov. Du får mångdubbelt tillbaka.

Publicerad Uppdaterad