Solidärer – avsnitt 7

Gävle, januari 1937.

Det gick inte att dölja längre och hon skulle väl bara ha sagt det rätt ut men det blev omöjligt när hon såg deras blickar. Hon, ordentliga Klara, hade en hemlighet. Det var väl de som fick ta upp det. Hon började stryka med handen över magen. Inte för att hon ville utan för att de glodde. Hon bar på ett liv och det var fint, tänkte hon, fast det var krystat och hon inte kände så egentligen. Men när Johansson stirrade tog hon bort handen. Jobbade på i raskare takt. Hon kände inget mer än att hon blev tyngre och att det blev svårare att stå länge, böja sig, hålla sig vaken. Det värkte i ljumskar och ländrygg och hon fick springa på dass hela tiden, sitta i kylan bland råttorna bakom soptunnorna. Hon kände inget mer än rädslan för att förlora arbetet och hon avskydde den känslan mer än de andra. Om två månader skulle ungen ut. Så klart gick det inte att dölja längre, fast hon hade gjort det duktigt länge.

Marit hade i en månads tid kommit med antydningar till de andra, så att Klara nästan skulle höra. Himlat med ögonen. Och så blev det som det blev.

Astrid drog Klara avsides. Höll henne under armen.

Alla vet, Klara, sa hon. Du skulle ha sagt nåt till Johansson, nu har Marit hunnit före. Du vet hon vill ha hit sin syster. Du vet hennes lillasyster som gått utan arbete så länge, efter det som hände på… med han som –

Har Marit pratat med Johansson? Astrid nickade.

Klara skrattade till. Den avundsjuka apan.

Vad skulle hon vara avundsjuk på? Astrid släppte Klaras arm. Det är väl ingen som är avundsjuk på dig. Vi tycker så synd om dig allihop. Ja utom Marit då. Men hon har alltid bara tänkt på sig själv.

Hon tänker på sin syster, sa Klara. Tårar tryckte på inifrån och hon tryckte tillbaka. Aldrig i livet skulle de upp.

Men jag blir inte kvar länge till, viskade Astrid, för Erik har friat. Han har studerat klart nu. Jag är så stolt.

Jag förstår det, sa Klara och kände hur ointresserad hon var. Snart, om bara några minuter, skulle hon kanske vara utan arbete, precis som Hellgren. De skulle behöva flytta, men ingen skulle vilja ha dem.

Så för mig kommer det att ordna sig, sa Astrid, det var det väl ingen som trodde men så blir det ändå. Vi ska gifta oss i pingst. Ni borde också gifta er, varför gör ni inte det? Hur ska det gå annars tänkte du? Hon hämtade andan. Jag tycker verkligen synd om dig, Klara. Och barnet.

Hon tryckte Klaras arm igen, hastigt, och så stod Johans- son där.

Mig veterligen har ni ingen rast nu. Tillbaka till arbetet Olsson, så kan Jansson få följa med mig.

Klara gick bakom Johansson och struntade i allting. Sara tittade upp från makaronerna och det var nog värme i hennes blick men annars var det struntsamma.

Hon skulle föda det här barnet och det kunde leva eller dö och hon kunde leva eller dö. Hon fick hindra handen från att riva ner ett knippe spaghetti på väg in till förmannens kontor.

Det är för löjligt, sa han, hur ni går här med magen i vädret, och har gjort länge, utan att ni tror att det syns.

Men nu har Karlsson berättat?

Det hade hon inte behövt göra. Jag har väntat på att Jans- son ska berätta själv.

Jo, jag ska ha ett barn, sa Klara, det ska komma ut i mars och det behöver inte bli någon förändring.

Det är väl klart att det blir förändring, förstår väl Jansson. Min mamma tar hand om barnet.

Johansson granskade henne. Klara tittade ner. Jag behöver det här jobbet.

Han tog en penna och pickade den mot ett papper som var fyllt av svarta bokstäver och siffror. Det var omöjligt att se vad där stod.

Jag vet att de flesta här anser det vara skandalöst, och det är det också, om det de säger är sant.

Johansson avbröt sig med en harkling.

Men jag är inte intresserad av det privata, jag är intresserad av att fabriken ska fungera och Jansson har alltid varit en pålitlig arbetskraft. Jag ska inte sticka under stol med att Janssons belägenhet förvånar mig men även de klokaste kan brista i omdöme.

Han suckade djupt. Klara ville ta tag i pennan och papperet. Hon ville själv skriva vad det skulle bli med henne.

Jansson ska vara tillbaka senast två veckor efter… efter det att barnet kommit. Och då har jag varit ordentligt generös. Folk står i kö för att –

Jag förstår det, tack så mycket.

Och jag vill inte se det där barnet drälla omkring här på fabriken.

Det skulle inte jag heller vilja.

Gott, sa Johansson. Då säger vi så. Inte en dag längre än två veckor.

Han reste sig upp och lade handen på Klaras axel. Tack så väldigt mycket, sa Klara igen.

Hans hand gled ner från axeln. Hans hand grep tag om hennes ena bröst. Tryckte, höll kvar. Det gjorde ont. Hon hörde hans andetag. Han andades, klämde. Lade sedan tillbaka handen på axeln, klappade ett par gånger.

Då kan Jansson återgå till arbetet.

När hon kom ut från Johanssons rum stod vaktmästaren där med sin kvast och med röda fläckar i ansiktet.

Mig gör det inget det där, sa han och nickade mot magen.

Jag tycker att Klara är fin som snus.

Klara log mot honom fast hon ville ta kvasten, bryta sönder den, slå in den i hans dumma, röda ansikte.

På vägen hem gick hon förbi där Ingemar bott – bodde. Det var ingen större omväg men hon hade inte varit förbi där sedan han åkt, det hade inte funnits någon anledning. Hon pulsade i snön, ingen hade brytt sig om att skotta bort framför hans dörr. Om hon haft en skovel, och inte varit så gravid, men det skulle bara börja snöa igen. Skulle hon ha vetat att i morgon kommer han hem, eller nästa vecka, då skulle hon sett till att… och snön från fönsterblecket också, men vad gjorde det nu?

Hon kikade in genom fönstret. Hjärtat slog snabbare för tänk om –

Hon såg rätt på vasen med mönstret. Hon hade inte väntat sig att se mörkblå nästan svarta vågor kastas fram mot fönsterrutan. Hon ramlade bakåt, hittade balansen. Det sparkade hårt i magen, en rytm som av springande steg.

 
*
 

Murcia, januari 1937.

De som önskade kunde anmäla sig till maskingevären och lära sig hantera den tunga Maximsprutan (den var tvungen att skötas av tre personer: eldobservatör, skytt och laddare). Fler milismän anslöt sig, sådana som varit vid Madridfronten och skulle återhämta sig. Ingen av dem ville säga något om striderna i Las Rozas den sjunde januari.

Nä, sa de, det pratar vi inte om här i det vackra oförstörda Murcia.

Eller, sa de, om ni absolut vill veta kan vi kan berätta om de tjugofyra fascistplanen och de femton stridsvagnarna, det öronbedövande larmet, och att tyska socialister slogs mot tyska nazister på spansk mark. Men sen räcker det.

Eller, fortsatte de, vi kan säga också att över hundra man ur bataljonen dog, och efteråt, när vi kom tillbaka till högkvarteret i Mora Leja, gick vi runt och letade efter dem, ifall de skulle ha kommit tillbaka, eller försovit sig, eller rest sig upp från döden, vad som helst är möjligt eftersom kriget i sig är så abnormt.

Vi kan berätta, avslutade de, att angreppet mot Madrid slogs tillbaka och att vi har sett saker som det inte går att beskriva. Och om det inte går att beskriva går det inte att prata om, bara minnas, och försöka glömma. Mardrömmarna speglar verkligheten exakt och vice versa. Men sen säger vi inget mer.

I Murcia var det vår redan och ovanför grotthålorna, bland palmer, enar och klosterruiner, växte vita villor. Fem mil ifrån staden låg det glittrande Medelhavet och staben tillät en dags permission. De reste i lastbilarna som vanligtvis åkte till fronten. Ingemar satt bredvid Klas och tittade upp i den klarblå himlen mellan blad och barr. Allt ska du ha och mista, tänkte han och tankarna kom från en annan tid. Lastbilen krängde till och gruset smattrade mot plåten. Hans lår tätt intill Klas. Kanske var det från honom mörkret kom farande? Klas med blicken i flaket, kinderna stödda mot händerna, som ett tjurigt barn. Nå, han var ju ett barn, hade inte fyllt tjugo än. Det kom tjock dimma över vägen och suddade ut dem. Klas rörde olustigt på sig, och rörelsen smittade. Torsten längre fram på flaket sa att de snart var framme. Som om han visste. Han började sjunga, och Ragnar slog takten med handen mot knäet. Ingemar önskade han suttit med honom istället.

Vi är snart framme, upprepade Ingemar till Klas, tänkte att orden skulle trösta. Klas blängde på honom.

Framme? Och sen då?

Jo, sen när vi kommit fram, då reser vi tillbaka.

Han log, tryckte till med sitt lår mot Klas, och miraklet skedde, att Klas också log.

Och efter tillbaka? Vad händer då? flinade han, som om Ingemars tankar smittat honom. De seglade rätt igenom dimman, ut på andra sidan. Ingemar tänkte på havet i Gävle, det som knappt syntes men bredde ut sig bortanför Alderholmen, med kobbar och skär. Båtarna tog sig in i hamnen med berättelser om andra städer och länder. Havet gled in i hamn och ån delade staden. Människorna hade vant sig vid vattnet som tyst gled under broarna, de tänkte inte på möjligheten att lära sig av det främmande. Medelhavet var ett helt annat hav än Östersjön, men de två förenades ungefär vid Biscayabukten, eller högre upp vid det keltiska havsområdet. Det var samma vatten, men var någonstans förändrades det, när blev det så glittrande blågrönt?

Östersjön var grunt och saltfattigt, Medelhavet djupt och salt och med ett helt annat fiskbestånd. Europas kanalsystem sträckte sig från Rotterdam vid Nordsjön i väster, till Svartahavskusten i öster och Medelhavet i söder. Östersjön gick till Nordsjön, från Kiel till Brünsbuttel, rätt genom nazistland. Det måste ta minst sex veckor att fara emellan, tänkte Ingemar, kanske genom Donau och Svarta havet? Eller via Rhen och Main? Få lift med en pråm. Kanalsläp som strävade motströms. Innerst inne var Ingemar en sjöman, precis som Nils Green, men han hade inte hunnit förverkliga sig själv än. När han såg Medelhavet sträcka ut sig tänkte han att det fanns tid i evighet.

Han såg Hernandez med fötterna i det kalla vattnet, hon hade rullat upp byxorna till knäna. Om han inte varit feg hade han gått fram till henne. Han var inte feg. Hon vände sig om men solen var rätt i ögonen så han kunde inte se om hon tittade på honom. Hon hade färgats av sol och hav. Han tog djupa andetag, ville bära med sig lukten av Medelhavet hem till Klara. Det var omöjligt för henne att förstå det här, men han ville i varje fall försöka förklara. Han såg Hernandez vinka. Han vinkade tillbaka. Vindarna var hårda men kunde inte riva sönder dem. Han tog av sig skorna.

 
*
 

Conxa såg honom rulla upp byxorna. Det var något med att se hud, när allt annat var krig. Det var att se en liten glimt av människa. Han gick ut i vattnet och hon skrattade när hon såg honom stelna till.

På vägen tillbaka till övningsområdet passerade de människor på ett kafé i solen, som om allt var som vanligt. Hon märkte att han sneglade på henne, och det var skönt att titta tillbaka, att möta någons blick.

 
*
 

I Murcia anslöt sig flera av bygdens lantarbetare. De internationella var inkvarterade i universitetet, omgivna av fontäner och rosor. Kriget fortsatte hålla sig på avstånd: en fond mot vilken livet blev skört och starkt och meningslöst och viktigt. I Murcia fanns en fungerande biograf, och i det före detta kasinot ordnade stadens socialistiska ungdom fester för milismännen. Ingemar fortsatte öva på att bära geväret, sätt det mot skuldran för fan, tänk på det som en kroppsdel, hade Meister sagt, tänk på att det är till för att döda fascister – vad nu det var för märklig kroppsdel? Han skämdes när kvinnor kom med frukter och när pojkar som inte var äldre än elva tittade beundrande på honom. Mordt bjöd ut Juanita fast han var en fegis, och hon tackade ja, mot föräldrarnas vilja. Bara det att hon hette Juanita och hade höfter och hårsvall som en bild i en tidning. De måste drömma allihop. Mordt såg ut som vem som helst. Det kanske hon också gjorde. Egentligen. Om det inte varit krig. Kanske hette hon något vanligt, verkligt, som Rita eller Alma. Torsten sa att Mordt hade en fästmö hemma i Oslo. Torsten ville väl också stå under någons fönster med blåklint fulla famnen, om det nu fanns blåklint i Spanien.

Ingemars gevär trilskades och ville inte bli kroppsdel. Det var ingen som märkte hur han kämpade. De var många, flöt in i varandra, kunde vara vem som helst av dem som tryckte upp Juanita mot en stenvägg i solnedgången.

Fan vad du glor på henne, skrattade Torsten och nickade åt Hernandez håll. Inte för att jag har något emot det, jag bara observerar.

Att han inte kunde lyfta geväret ordentligt, det sa de inget särskilt om, men att han tittade efter Conxa.

Det är bara härligt, menar jag, skrattade Torsten, eller hur grabbar, det är härligt med kärleken, när man får stoppa hård pitt i mjuk kvinna – åtminstone till dess att det blir könssjukdomar.

De skrattade och Ingemars skratt kom rullande ur honom som en befrielse, när hon passerade och det blev löjligt uppenbart att hon var en kvinna i en värld av män. Deras skratt förföljde henne, lindade sig in i hennes hår. Det såg inte klokt ut med den blå overallen, hon skulle ha haft klänning, de behövde få se hennes vader, knän, lår… Torsten visslade. Hon vände sig inte om men Ingemar såg att hon stelnade.

Stenmuren som norrmannen tryckte upp Juanita mot – fast han var feg – låg jämte Juanitas föräldrars hus. Det var vitkalkat med ett tak där det växte gräs. De syntes från köks- fönstret men kriget var fond och det skulle alltid fortsätta klättra blåregn över muren.

Malaga blir nästa stopp för fascisterna, sa Torsten, vad kan det vara, en halv dags resa härifrån? Man får ju skämmas. Sitta här och pilla med struntsaker.

Vi får ju utbildning, sa Klas. Vi behöver lära oss.

Det kom ur Ingemar något konstigt, han sträckte upp sig och sa:

Hörru Professorn. Vi sitter inte på nåt universitet i Stock- holm nu.

Skratten var med honom. Hans sida avgrunden.

Vadå? sa Klas, ska vi verkligen slänga ut stackars Bäck- ström i ett fullskaligt krig utan att han kan hantera ett gevär? Skratten flyttades över till hans sida. Det hade varit lätt att få det tillbaka. Klas med sin späda kropp, som aldrig fått ta i ordentligt. Han var en sådan som somnat om. Tills det blev akut. Och det hade det aldrig blivit. Inte som för Ingemar att det handlade om sekunder om han skulle få

behålla arbetet eller inte.

Ingemar bestämde sig. Han skrattade med.

Så jävla konstigt med geväret, skrattade han. Jag som burit kaffesäckar hela mitt liv.

Det darrar av sig självt det fantyget, hjälpte Ragnar till. Ett vapen ska behandlas som en kvinna, sa Torsten – och

Ingemar himlade med ögonen – fast, bestämt, utan att tveka. Inga dröjande smekningar, ingen osäkerhet, Bäckström.

Vad vet du om det? försökte Ingemar flina. Torsten gav honom en hård blick.

Det blev tyst.

Men när fan ska vi få slåss egentligen? sa Klas, och de andra kom av sig för det var inget som var väntat att komma ur den slokande dysterkvisten.

Efter sex dagar i Murcia hade Mordt friat till Juanita och hon sa ja. På den åttonde dagen stod det första revolutionära bröllop som Ingemar varit på. De missnöjda föräldrarna drogs med i stämningen. Bruden bar svart klänning och blodröd azalea i håret. Så klart fanns det milismän som kunde traktera instrument och så klart blev stämningen uppspelt. De låtsades att de drack vin för att fira brudparet och kärleken men ingen kände något särskilt varken för Mordt eller Juanita. Kärleken kunde i varje fall ingenting göra mot fascisterna. Men vinet flödade, främmande händer klättrade omkring på okända kroppar.

Ingemar tittade åt Conxas håll. I Murcia var det lätt att låtsas vara någon annan. Han bjöd upp henne, fast han inte dansade, och fast han fick slå sig fram för att nå henne. När han tog henne runt midjan kom han ihåg en annan dans, som han inte dansat, på Sätraåsen, en gång för länge sedan. Han borrade in näsan i hennes hår och kände doften som fick honom att känna sig lugn.

Orkestern skramlade i bröstet på honom när de gick från dansgolvet i ungdomsklubbens hus. Gult ljus, gul natt, tiden ville stanna. Hon var inte bra på engelska och han kunde löjligt få ord på spanska.

Like child, sa hon, pekade på honom, det var mest på hennes ansikte han begrep vad hon menade. En palm fläkte ut sig vid kanten till floden. Hon frågade varför han kommit dit och det märktes att hon laddat för den frågan.

Jag slåss för samma sak som du, försökte han svara, försökte låta förnärmad (men var för full).

Du vet inte vad vi har varit med om. Conxa blängde på honom. Du visste väl knappt var Spanien låg innan du kom hit?

Jag har, stammade Ingemar, varit här tidigare.

Idiotiska ord som bara kom. Han tittade på floden som rann sävlig och tjock.

Du är inte född här, du kan inte känna samma kärlek och smärta. L’amor i el dolor.

Och vad är då kärlek? ville Ingemar fråga men då hade det blivit ännu dummare. Han borde kanske ha blivit arg och gått därifrån, men istället ville han ta hennes hand. Fråga henne var de var, varifrån hon kom, varför det här landet var så svårt att ta hand om. Himlen var randig i guld och rött. Han kände hennes hand söka hans och skyndade att ta den. Vi föds med en inandning och dör med en utandning.

Entens? Varje andetag är räknat. Tycker du att det är en

tröst… una consolació?

Näe? sa Ingemar. Han förstod inte men rös till ändå. Natten växte omkring dem.

Vi kan låtsas att vi har med varandra att göra. Hon pekade på deras kroppar: Podem pretendre. No importa.

Vi behöver mer att dricka, sa han. Més begudes. Hennes hand på hans lår.

Vi är en motståndsrörelse, sa hon. Un moviment de resistència.

 
*
 

För att kärleken ska nästla sig in måste den först alliera sig med drömmarna. Sedan måste den uppmuntras, det kan räcka med ett ögonkast, ett leende. Det måste finnas ett sökande. Och för att börja söka måste man behöva och för att behöva måste det finnas ett missnöje. I den myllan – av missnöje och drömmar – är det inget svårt för kärleken att slå rot.

Vad är det med dig och svensken? frågade Luna.

Conxa hade inget svar, ville inte ha något heller. Det är bara en våg av längtan, kunde hon inte säga, det var patetiskt, och säkert inte heller sant. Lunas blick var förebrående. Det gick inte att skämmas i ett krig, men de var i ett mellanrum. De levde. Ingen av de hon älskade hade dött av det här kriget. Bara det fick de skämmas över, att de klarat sig, när människor hela tiden dödades eller fängslades eller förföljdes, i Spanien och överallt.

Även nästa kväll, efter övning och undervisning, gick hon och Ingemar till floden. De hade inte planerat det. De gick bredvid varandra och det var kyla i vindarna. Han tittade på henne och hon blev synlig och hon tyckte inte om det. Han tittade bort och hon blev osynlig. Vid floden Segura sa han saker hon inte begrep. Hon bad honom att upprepa, långsammare, fast det kunde få räcka med floden och mörkret och händerna och tystnaden. Hon ville inte ha hans ord. Ändå fortsatte han prata. Vad var det han sa nu? Vi… har alltid… känt… varandra? Hon tänkte att så skulle Poeten aldrig ha sagt. Han skulle ha erkänt tomheten i sådana fraser och hellre varit tyst. De satt på en av stenbänkarna gjutna ur brogrunden och han räckte henne vinet. Hon skakade på huvudet, han trugade, hon satte upp händerna framför sig som skydd. Han sa, förstod hon, att hon såg misstänksam ut. Han var löjlig. Ung. De befann sig på en plats bredvid tiden. Hon ville vara där. Ville att det skulle bli ännu mörkare. I det mörkret skulle de tvingas leva bredvid varandra, det fanns inget de kunde göra åt det. De var tvungna att vara nära varandra. Tvungna att trösta, hålla om. Det fanns inga andra människor. Hon lutade sitt huvud mot hans axel. Han lutade sitt huvud mot hennes.

Vi är i en grotta, försökte hon säga. Cave… Drog en linje

i luften runt deras kroppar, tätt, tätt. De skulle snart inte kunna andas därinne.

Han drog henne närmare intill och hans mun var ivrig, men hon orkade inte. Hon slumrade till mot hans axel och drömde att hon föll ner i floden. Den var full av människor som simmade och skrattade och flöt med, ingen sjönk ner under ytan, floden bar dem, hon såg Ingemar på kanten med utsträckta armar, hon ropade åt honom att hoppa i, det är inte farligt, men han stod kvar och såg på när hon flöt bort under broarna.

Efter att de sprungit i gränderna, hon och Poeten, hade hon frågat kamraterna om honom, kanske någon visste vem han var, var han fanns? Hon försökte beskriva honom men alla män, och särskilt bohemerna, såg likadana ut. Eftersom han kallades Poeten trodde hon att han var känd, kanske rent av gett ut betydande verk. Inte för att hon någonsin läst poesi. Det var borgerligt och världsfrånvänt. Men det fanns de, som Victor Hadad, som sa att poesin också kunde vara ögonöppnande, rent av subversiv. Han berättade för henne om surrealisterna som lekte med ord och betydelser. Hon tyckte det lät tramsigt men Victor sa att också språket kan vara revolutionärt. Nya ord… ord som kliver ur sina gamla, dammiga uniformer och visar på en ny mening.

Hon borde ha gått till Victor det första hon gjorde men han kunde vara så omständlig. När hon kom sig för att fråga lyste han upp, vinkade henne till sig, uppför trappan till sitt kyffe ovanför baren. Hon hade inte satt sin fot där förut, och hon hade aldrig i sitt liv sett så många böcker. De låg staplade i drivor på och runt det smala skrivbordet och hon undrade om han också skrev, ja, förutom artiklar till Solidaridad Obrera. Han sökte ivrigt i bokhyllan, kom tillbaka med en bok som snarare liknade ett tunt häfte. Röd pärm. Hon öppnade den. Doften av trycksvärta.

Jag har ett fotografi av honom också någonstans, sa Victor och började bläddra bland böcker och papper och album. Det är från ett möte där han läste dikter. Det är några år gammalt. Vänta lite –

Dammet yrde i Victors rum.

Han sken upp och räckte henne fotot.

Hans ansikte kom emot henne med sådan kraft att hon ryckte till. Han såg hårdare ut på bilden än hon mindes honom, han kom ut ur fotot och tog tag i henne. Vissa människor tar i en bättre än andra, så att faran minskar, en viss sorts händer skjuter en bort från rädslan. Spring din väg. Hon berättade för Victor om mötet och gränden, och Victor sa att han inte var från Barcelona utan Girona, trugade på henne boken, kilade in fotot mellan två sidor. Nej, hon läste inte poesi, men hade ändå gått till kaktusarna på Montjuïcs östra sida och slagit upp boken igen, plockade ord och meningar från olika sidor: att se jorden är att minnas flickans kött / i svart vatten: tjurens nakna skelett / begär efter mörk gräns / natten skimrar av oväntad kärlek / mörkt blod rinner i strömfåror / ögon utan salt, hjärta utan natt, regn utan vind / magnolia mot jas- min, dalar mot guld, kaktus mot paddor, fjärilar mot skorpioner/ vägen till Madrid kantad av violetta skuggor, skälvande träd / tiden stannar, världen sörjer, himlen förlorar sin färg / ay, ay, ay. Hon förstod ingenting. Hon undrade vart han tagit vägen. Han kunde inte bara uppslukats av jorden?

Victor ruskade på huvudet, hade ingen aning. Kanske han rest hem till Girona för att skriva om revolutionen?

Aldrig, fnös hon. Det gör han först efteråt, som ett vittnesmål. Mitt i går det ändå inte att säga något.

Å, Conxa, log Victor och skakade på huvudet igen. Det är när det händer som det måste sägas.

Ett oroligt ljus lyste upp den gula floden. Hon försökte uttala hans namn rätt och tyckte om att det var svårt och att det hela tiden blev fel. Han skrattade. Hon ville inte heller höra sitt namn uttalas som det skulle, Ingemar kom närmare, men hans språk passade dåligt för de mjuka, sammansmälta ljuden.

Också den tredje natten vid floden somnade hon på hans axel. Den här gången drömde hon om en karneval. Hon skulle ta sig igenom vimlet för att komma till ett hus. Människor försökte dra in henne i yran, hon knuffades runt, de kunde omöjligt veta vart hon var på väg och ändå försökte de hindra henne från att komma fram. Hon kom bara längre och längre bort från huset.

Jag har en son, sa hon till Ingemar när de vaknade. La guerra ens separa.

När vi vunnit över fascisterna kan ni förenas, då är allting möjligt, sa han, eller det var vad hon trodde att han sa. Han pratade på. Hon trodde att han sa att fascisterna förvandlats från människor till monster, det skulle Poeten aldrig säga, det var naivt. Han gjorde något nytt med de få ord som fanns. Hon undrade hur han skulle förklara det hon ville få Ingemar att förstå.

Hon försökte:

Jag behöver någon som förstår allt, och som aldrig är rädd. Hon sa det på engelska men han rynkade ihop pannan.

Jaha, sa han och tittade ner på sina händer. Vände och vred på dem. Hon kysste honom för han såg dum ut och för att hon inte ville prata mer och för att hon tyckte om att kyssas. De var nära att ramla av stenbänken men höll sig kvar genom att trycka kropparna närmare varandra.

 
*
 

Vart smyger ni iväg någonstans? flinade Torsten.

Vad gör ni nere vid floden? Bara står där, som fånar. Narren, sa Meister. Också Einar log menande. Det var bara Klas som inte verkade bry sig. Ingemar kände sig stolt och dum. Han var huvudpersonen i det här. De andra kropparna – som han en gång blandat ihop sig med – höll sig undan.

Jaså, fortsatte Torsten, det kunde man väl begripa. Att hon var sån. Han slog ut med händerna. Du behöver inte bli sur Bäckströmmen, vi är avundsjuka på dig allihop.

Warten bis Sie an die Front kommen, sa Meister. Kärlek och krig går inte ihop.

Det lät som en dålig filmreplik. Det är inte kärlek, sa Ingemar.

Det beror på vad för slags kärlek man menar.

Det var Verner Holm som stod där, Ingemar såg honom tydligt framför sig. Han tog Ingemar runt axlarna, pekade ut över landskapet, fabrikspiporna, kyrktornen, granarna som omringade bergen och bergen som fångade in den vidsträckta staden.

Underligt hur kärlekens knopp kunde slå ut mitt i kriget, sa han, tycker du inte, Bäckström, men det var kanske kriget som fick den att blomma?

Nej, det var inte Verner, det var Joel Hägglund, det var hans hand som kamratligt tryckte Ingemars axel.

Jag har varit här förr, med henne, försökte Ingemar, då när det inte var krig.

Det har alltid varit krig, sa Joel. Och det är inget konstig att hitta kärlek på platser som inte riktigt finns.

Men jag minns henne. Jag är säker på att vi har träffats förut.

Ja ja, Bäckström. Om du säger det så. Joel blev Verner igen, som muttrande lyfte handen från Ingemar. Det är ändå inte upp till dig att bestämma vilken form kärleken ska ha. Det glödde i fjärran. Det där fjärran som det aldrig gick att ta på. Himlen var samma som i Gävle, ändå inte. Från en trädtropp flög svarta fåglar upp.

Hon är ett fruntimmer, sa Torsten, och ibland får det räcka. Vi lever i svåra tider, hörde Ingemar någon säga – inte Torsten, inte Meister. Det var en viskning från en annan tid, en annan plats: Ta den tröst du kan få. Sjunk djupt in i den. Han blundade och såg trädkronorna i allén längst bort i Boulognerskogen, på gränsen mot kyrkogården, där Eivors grav fanns. Inga ord och krusiduller. Bara namn och årtal på en tyst sten. Långt bort från änglar, keruber och kapell. Och Kristina Larsdotters sten var en överväxt stenplatta bara. Han kände sig yr. Han var hungrig och lortig och skittrött. Mörkret föll återigen som ett skott, hoppade över skymningen.

Han sprang mot floden och gasljusen över bron brann vacklande. Conxa var redan där. Hon hade väntat på honom. Han kunde inte minnas om han någonsin blivit så glad över att se en annan människa. Det fanns någon som väntade på honom! Han kunde inte minnas om han någonsin känt glädje ens? När Conxa tog hans hand och de lindade in fingrarna i varandras försökte han komma på sådana platser – och kunde bara minnas: mammans knä, Klaras famn, och så längst fram i demonstrationståget med fanan i bältet, den rödsvarta fanan i perfekt lutning ut mot Gävle. Hur svårt det hade varit då att inte skratta, inte ens le – han måste se allvarlig ut. Nu ville han skratta, fast kriget fanns bakom de där bergen. Måste skratta. Hon skrattade också. Kysste honom och skrattade. När de slutat skratta kysstes de bara. De var underligt ensamma i staden. En neonskylt blinkade. En biograffilm som slutade på Cino Rex och sorlet som följde med ut på trottoaren. Ett äldre par som satt tätt ihop på restaurang La Tienda de Susana. De grep samtidigt om varandras axlar.

Jag minns dig verkligen, sa Ingemar andfått. Fick fatt i orden, som om han kom ihåg dem djupt inifrån: Et recordo. Conxa skakade på huvudet. No. De svarta fåglarna han sett utanför lägret landade på brokanten och i träden runt om. Gula näbbar riktades åt deras håll. Han tryckte in näsan i hennes hår, han letade efter lukten som skulle göra honom trygg, men hittade den inte.

 
*
 

Om dagarna krälade männen i lera och lekte krig. Luna och Conxa ansvarade för bespisningen. De var guider, men i Murcia blev deras uppgifter diffusa. De fick tvätta. Ta hand om in- och utgående post. Hon hade skrivit till Marcos och föreställde sig hur han försökte bokstavera sig fram till henne. Kära mamma. Jag har det bra här. Men jag längtar efter dig. Diana Prieto skrev: I Madrid får barnen inte längre gå till skolan. Francos fotsoldater är kuvade, krig existerar för att hålla arbetarklassen i schack och för att generaler, kungar och diktatorer ska få mer av det de redan har. Vi måste kämpa för att behålla våra förnuft, vi som har förnuftet kvar. Vi får inte låta oss sugas in i den stora maktlösheten, hur hungriga och trötta och maktlösa vi än känner oss – det är det enda vi har kvar, att vi är människor i ett land, i en värld, som måste fortsätta bestå av förnuftiga människor.

Det här kan jag använda rakt av, sa Luna. Hon ställde sig inför milismännen som jublade, men hennes ögon strålade inte som de gjort på scenen i Barcelona. Conxa lät sin applåd klinga ut och den ekade länge i salen i universitetsbyggnaden. Luna räckte henne brevet.

Jag måste åka dit, Conxa. Till min kusin. Till Madrid. Vi är inte viktiga här.

Vi har skrivit på kontrakt.

Som binder oss till att försvara republiken, ja, men vi kämpar inte. Jag är trött på det här. Trött på att de tittar på mig och inte ser mig som en av dem.

Lunas hand på Conxas. Var det medlidande i blicken?

Det var outhärdligt.

Jag reser i morgon bitti. Fundera på det bara.

Hon ryckte på axlarna. Den unga kroppen – håret som hon äntligen lärt sig att tygla och klippt kort. Hon höjde näven och vände sig sedan om.

Du sviker, ville Conxa ropa efter henne. Vi har våra uppgifter här.

Kom tillbaka, ville hon ropa.

Efter fältövningarna läste hon högt för Ingemar, medveten om att det inte var mycket han förstod av allt det han måste förstå:

I Madrid, skriver Diana Prieto, hjälpte jag en naken kvinna upp ur ett dike. Hennes ben skakade så att hon nästan inte kunde stå upp. Ingen kommer att utreda vilket brott som ligger bakom, ingen kommer att straffa de skyldiga… för hennes nakenhet och hennes darrande kropp. Jag vet inte vad som hade hänt henne, för hon kunde inte prata om det. Utlovade undersökningar av dylika fall blir aldrig av. Jag såg kvinnors underkläder ligga utspridda på en grusplan mitt i staden. Jag har sett skjutna hundar och katter. Jag hittade ett meddelande i en död hunds mun: Böj era huvuden för Franco. Liknande står på väggarna: Ni kommer att få se Spaniens styrka, och: Kvinnor, vi har kommit för att rädda er. Fascisterna är här! Jag har sett deras vapen riktas mot de civila, också mot barn. Jag såg ett barn slungas in i en vattenpost.

Hon vek ihop brevet och stoppade det i bakfickan. Hon tog Ingemars hand.

Jag vet en kvinna som svalt ihjäl i sin källare. Utegångsförbuden kan sträckas ut i evighet. En annan kvinna var tvungen att mata sina barn med hundmat. Hur länge du än stannar i Spanien, Ingemar, och vad du än får se, kommer du aldrig att känna det som vi känner. Det kommer alltid att finnas det mellan oss. Du ska få se mycket, Ingemar, men sen får du åka hem.

 
*
 

Fram emot ljus och frihet. Sången ekade mellan husväggarna på Murcias huvudgata. De tunna sandalerna slog upp damm. Folk reste sig från trottoarserveringarna och knöt sina nävar. Småpojkar skrek för full hals: Salud camaradas! Ingemar, Ragnar och Einar slog de andra i skjuttävling, trots Ingemars uppenbara oförmåga att hålla geväret rakt och tryckt mot axeln så att det inte blev rekyl. Efteråt, i kasernen, rengjordes gevären och vinet skickades runt. Torsten gnolade. Klas läste. På väggen bland ryggsäckarna satt den påbörjade väggtidningen som ingen orkat ta tag i och istället täckts av urklipp på skådespelare som Rosita Moreno,

Conchita Montenegro och Greta Garbo. När de skulle välja vem som var snyggast vann Conchita över svenskan.

Klockan tio på kvällen kom order om uppställning och avresa. De tilldelades varsin tallrik, sked, gevär, ammunition. Rockar på, filtar, matväskor, patrongördel, hjälm.

Kvinnor i olika åldrar skockades på perrongen. Äldre kvinnor med svarta hucklen vinkade med suddiga rörelser. Juanita, Mordts hustru, började sjunga en låg, klagande visa och andra stämde in.

Vi ska norrut, sa Torsten.

Klart vi ska norrut, sa Klas buttert, det går ju knappt att komma längre söderut.

Jo, sa Einar, till Malaga.

Ett rykte hade spridits att Malaga fallit utan motstånd. Att hundratusentals civila flytt mot Almería men blivit beskjutna, både från luften och hamnen. Att engelska fartyg som legat i hamnen inte gått in till försvar.

Varför kallade de inte in oss? Einar ville ha svar, men inte ens Meister, som blivit utsedd till kapten, kunde förklara.

Två tåg avgick från stationen i Murcia, det ena med milis- män, det andra med kök, vapen, sjukvård. De reste in i kylan och träden längs rälsen kastade frågor efter dem: Vad har hänt? Varför är inte vintern som den brukar? Varför kommer det soldater in i de övergivna dalarna och fyller dem med blod? Varför långa tåg av flyktingar, vart ska de ta vägen? Ingemar försökte fånga Conxas blick i tågkupén. Hon satt en bit ifrån med ansiktet bortvänt, det hade varit skönt att se henne gråta.

Vi reser mot Madrid, sa Ragnar.

När de anlände till Villarubia för nattlogi i en lada hörde de kanonskott. Inga varma djur att somna mot, men det fanns gott om utrymme och halm. I huset bodde ett äldre par som tyst kommit ut med brödkanter, oliver och surt vin. Det märktes på deras blickar att de inte hade mer. Det stank gödsel och fukt, Ingemar drog filten över sig och försökte minnas doften från Gevalia, Läkerolfabriken, kaffe och karameller. Conxa, tänkte han, luktade på ett sätt när det var krig och på ett annat när det var fred och hon kunde cykla långsamt på gatorna i Barcelona.

Spårvagnarna skramlade, i Barcelona liksom i Gävle, vid sidan av vägen stod en häst med svängande huvud. Han gick ända fram till hennes port. Uppför trappan, dörren var olåst och han gick in. På skänken stod ett fotografi av henne som liten flicka. På bordet låg en tidning uppslagen. Han hade tyckt om att prata med henne. I hennes fönster stod en paradisväxt. Bredvid sängen kommoden med handfat och kanna i billigt vitt porslin. Hon låtsades sova. Låg hoprullad som en katt med den rutiga filten halvvägs över kroppen.

Han lutade sig över henne. Hon slog upp ögonen och såg på honom. Reste sig upp på armbågen:

Vad vill du?

Ingemar visste inte vad han skulle säga.

Nen petit, sa Conxa och lyfte på filten. Ingemar tryckte ansiktet mot hennes hals och hon smekte honom långsamt över håret.

I Morata de Tajuña såg Ingemar för första gången blottade hus, uppfläkta kyrkor och mörka flyktingtåg. Han såg knyten i famnar, ovanför dem surrade gigantiska flugor. Det gick inte att slå bort dem från barnens kroppar. Fascisterna kretsade kring Madrid och hade tagit både San Martin de la Vega och kemikaliefabriken i La Marañosa.

Över himlen kom flygplanskropparna och ljudet störtade över och in i dem. Ett första kraftfullt anfall och Ingemar tog skydd i en träddunge. Uppe på höjden gömde sig marockaner och främlingslegionärer, understödda av Panzer 1 och artilleri. Ingemar försökte gräva sig ner med händerna. Hur länge låg han där hopkurad, utan att slåss, utan att någon visste var han var? Kylan utrullad över axlarna, ner över kroppen. Marken vred sig i plågor under skottsalvorna. Så såg han Mordt. Han var på väg åt fel håll. Ingemar såg kulan genom luften, han kunde ha skrikit. Mordts huvud exploderade. Mil efter mil i omkrets täcktes av blod, flöt ända till Sverige, in i Gävle. Han såg Klara lyfta sina fötter, han ville inte att hon skulle halka i det. Mordt låg stilla. I skymningen började kulsprutorna arbeta. Artilleriet befann sig i en skogsglänta. Korta salvor, långa mellanrum.

Ingen tid att sova. Hård eld också nästa dag.

De gratulerade varandra till gott kämpande, men det var bara ord för att få upp moralen. De tvättade av sig blod och smuts i regnvatten. Conxa räckte Ingemar en skål med svarta linser.

Hur vet vi att människorna blir fria? viskade eller väste hon. Om anarkisterna fick bestämma blev det så, men vi har inga anspråk på makt. Och det är de som älskar makt som tar den.

Han tittade på henne och såg att hon var gammal, äldre än han åtminstone, det var inte Klaras ansikte. Han tänkte att det inte funnits några att välja mellan. Tungan var sträv av rödvin.

Snart kommer vi inte vara kamrater längre, fortsatte hon och svepte med handen ut över rummet. Hur tror du det blir i Spanien om kommunisterna får styra? Tror du att rött bara går i en nyans?

Det snurrade i huvudet och han mådde illa.

Ni kommer hit och infiltrerar, viskade Conxa i hans öra.

Ni förstör det vi har försökt bygga upp. Och sen blir ni höga på hyllningar och tror ni är hjältar.

Han förstod plötsligt varje ord hon sa. Fick bilder av henne som barn i ett blått hus i en sluttande trädgård. Han såg henne springa ensam på gården. Såg en man komma gående från långt håll, reslig, med hatt och mustasch och blod på skjortan, blod på hela ärmen. Såg henne rusa emot honom – Jag har varit här förut, ville han säga och ta hennes hand.

Jag har varit här hela tiden.

Han såg Mordt förirra sig bort mot fascisternas ställning- ar. Även om han hunnit skrika skulle Mordt aldrig ha hört det i kakofonin. Längre bort i rummet stämde männen upp i sång och Ingemar ville sätta sig med dem. Conxa reste sig för att gå. Meister ropade efter henne. Om den här dagen någon gång tog slut skulle det bli en ny dag och han ville inte det.

Hon sov när han kom in till henne i tältet.

Nej Ingemar, inte i natt, sa hon när han lade sig bakom henne på den tunna madrassen med armarna om hennes armar.

Han skrattade som han brukade åt hennes uttal. Säg Joe Hill istället, tänkte han. Säg hjälte. Sug min kuk. Han tryckte sig närmare. Han visste inte, när han tänkte efter, en enda flicka i Gävle som inte skulle kunna falla för honom.

Jag tycker om dig, hörde han att hon sa – han drog i hennes byxor, samma som hans byxor, samma hårda tyg, svåra skärp – men vad sa hon sedan? Atura ja, idiota! Knuffade honom ifrån sig, ut från skogsgläntan. Han låg utanför henne. Det gick inte.

Saps què? fortsatte hon. Vi är inte på fiendeområde. Vi är inte fiender.

Han hade bestämt innan hur det skulle bli. Han skulle in i den kroppen och bestämma varje rörelse.

Vad vill du egentligen? frågade hon och rösten var inte sorgsen, inte arg, den var ingenting. Han såg sina händer i dunklet, de såg små ut. Ingemar, jag behöver sova, vi ska snart upp igen. Gå härifrån nu. Vi är alla väldigt ledsna.

Jag älskar dig, sa Ingemar, fast han inte alls visste vad kärlek var och fast han ville dunka hennes huvud i väggen när hon inte sa det han måste höra, inte tog emot honom. Kuken slaknade och han ville krypa ihop på ett ställe långt inne i kroppen, ett ställe dit ingen kom åt.

Det var kolsvart utanför tältet. Tio meter till hans egna sängplats men han orkade inte röra sig. Det var omöjligt att säga exakt var fienden befann sig – det kunde smyga morer alldeles utanför, det fanns en kniv som i detta nu sänkte sig mot hans kropp. Morerna hade fördrivits från det här landet. Ingemar hade trängt sig på som en oinbjuden gäst. Var det då konstigt att kniven skulle in i honom? Han som var en jävla idiot.

Han drömde om en fest. Han fyllde år men kände ingen av gästerna som kom med presenter. De fyllde rummen i ett stort, gammalt hus och han skämdes över att inte ha något att bjuda på. Han skulle ha letat i skafferierna, eller skrattat åt det, men stod handfallen. Einar kom emot honom, knuffade på honom:

Ingemar, vakna, du har en mardröm. Nej, tänkte Ingemar, det var ju en fest. Du pratar ofta i sömnen, vet du det?

Jag minns inte vad jag drömde, ljög Ingemar. Han hade satans ont i magen och lössen kliade. Det blev alldeles tyst och Ingemar trodde att Einar somnat om igen. Då kom en harkling ur mörkret:

Ingemar, är du vaken? Einars röst var tunn och långt ifrån.

Jag skulle bara behöva prata lite.

Javisst, sa Ingemar. Einar harklade sig igen.

Innan jag reste hit vågade jag ingenting. En gång var det en flicka som var kär i mig, vi hade bestämt träff utanför biografen i Storuman men när jag såg henne stå där, uppklädd och söt och liksom förväntansfull, klarade jag inte av att gå dit. Jag bara vände och gick hem igen. På så små platser kommer ingen undan, och jag sa till henne sen att jag glömt bort det och då ville hon inte prata med mig mer. Det är som om inget kommer ur mig ordentligt. Jag går omkring som i alldeles hemliga trädgårdar. Jag skulle kunna dö där och ingen ser. Om inte allt hängde på en så skör tråd skulle jag aldrig prata så här. Om inte Mordt dött…

Jag hör mina föräldrar muttra och oja sig för de vet inte längre vem jag är. De planterade mig, planerade mig menar jag, och nu vet de inte längre. När jag stack hit kunde de ändå fabulera ihop en bild. Vet du att de säger att jag är sinnesförvirrad? När det här är det enda jag vågat i hela mitt liv. Pappa sliter i samma skog som jag, jag tycker att han borde förstå. Min syster säger att jag åkte för att lämna över föräldrarna på henne. Det är lätt att tro, tänker jag, att man lever i en förut- bestämd riktning, och så bygger man hela sin tillvaro åt det hållet, försöker få delarna att passa. Jag tänker att det rent av går att bygga mot stormar och strömmar, om du begriper vad jag menar. Det ska till en jädrans massa lögner men det går.

Jag har aldrig pratat så här förut, Ingemar, som en jävla idiot. Det är väl för att jag känner mig levande, men inte måste väl rädslan vara en garant för att känna att man lever? Det får väl inte bara vara när man ska dö som saker börjar kännas på riktigt, och man börjar föreställa sig andra människors armar som grenar, som växer och får knoppar och blommor och allt sånt, och sträcker sig mot en?

Vet du förresten vad jag gjorde? Efter bion? Jag gick hem och skrev en jävla dikt om flickan som jag inte vågade gå fram till, jag trodde att det räckte.

Du ska inte dö, sa Ingemar först. Han visste inte vad han skulle säga. Hade en klump i halsen eller bröstet eller var fan den satt. Och förresten är vi inte likadana, fortsatte han, vi växer väl åt olika håll och ser olika ut, precis som växterna. Men det är inte det jag menar, sa Einar. Att vara feg är väl ingen jävla egenskap heller. Feghet är bara nåt man har fabulerat ihop. För att få slippa.

Han såg inte Einar, tyckte sig bara känna igen rösten, men vem det än var som pratat vände han sig om med en suck och sedan blev det tyst.

Lössjävlar! Ingemar kliade en stund, nöp några och krossade dem mellan tumme och pekfinger. Sedan klev han rätt in i festen igen.

Det märktes på varje ansikte när de vaknade att de också hade drömt och att drömmarna var lockrop. Ju längre in i drömmarna, desto större längtan efter att få fortsätta sova. De lurade sig själva att döden var samma som att sova och drömma, bara att de slapp vakna. Men sedan ruskade de på sig. Fick hjälpa varandra att minnas varför de kommit. Ragnar tog fram fotografiet på sina barn, han strök med fingertopparna över deras ansikten innan han reste sig och klädde på sig.

Nu vinner vi det här jävla kriget! rev han i. För ni vet vad som händer om vi inte gör det?

Det var som att ladda upp inför en fotbollsmatch. Kom igen nu, Bäckström. Du behövs där borta.

Elastisk krigsföring kallades det, att springa fram och till- baka, eller snarare: springa framåt, backa, sedan framåt igen. Fotbollsplaner, åkrar, slagfält. Livsviktigt att vinna. Han såg Conxa långt bakom sig. Han ville springa tillbaka till henne men det var fel håll. En av deras stridsvagnar träffades av en granat och började brinna. Han slungades till marken. Grep tag med händerna om huvudet.

En brand bröt ut och slukade en stor del av staden. Det var mitt i sommaren och från Bottenviken såg sjömännen lågorna sträcka sig mot himlen. Husen skrynklades ihop som papper och i ett av dessa hus låg Ingemars mormorsmor på ett virkat överkast och födde. Det knastrade i väggarna och hon pressade ut flickan precis innan huset slöt sig som en solfjäder och elden slungade upp taket. Hon rusade från elden med barnet i famnen, blodet forsande och moderkakan på väg ut. Efteråt pratade man om flickebarnet som om hon var förhäxad. Rykten spreds: hon skrek inte när hon föddes, hon hade haft eldrött hår de första dagarna. Förvånansvärt få omkom. Invånarna på norra sidan ån kastade ut sina möbler genom fönstren, lindade in sitt finporslin i lakansväv och sprang ifrån helvetet. På ett dygn blev åttatusen Gävlebor hemlösa och en av dem var Ingemars mormorsmor som fick plats med sin dotter i tältlägret på Sätraåsen. Det var ett underverk att flickan överlevde. När staden byggdes upp igen lades industrierna på Brynäs, i samlad skara, och dottern, Eva, fick arbete i ångväveriet. Hon var fjorton år och fortfarande omgiven av myter, men de hade mattats av. Ångan var het, de andra på fabriken sa att den var outhärdlig, men Eva klarade den bra. I övrigt visste hon lika lite som alla andra vem hon var. Livet fortsatte så länge Gud ville, det var inte mer med det.

Det fanns ett annat Gävle inuti det Gävle som syntes: en ruinstad, den såg ut som om den blivit bombad, men bara på norra sidan. På södra sidan var allt sig likt, dit hade elden – tack vare ån – inte nått. På norr planterades träd som skydd om en ny brand skulle bryta ut och norrstaden byggdes upp igen, tegel för tegel, hus efter hus. I efterhand var det lätt att tro att det gått fort, fast arbetarna, murarna, takläggarna, snickarna, hade känt varje litet steg av förändringen och framväxten i sina kroppar. På ångväveriet träffade Eva Inge- mars morfar. En hygglig karl, på ett sätt, på ett annat sätt oduglig. Allting var Guds verk, om det inte var Djävulens, det var bara att finna sig i det. När Eva var tjugo år födde hon en flicka utan komplikationer. Hon fick sluta sitt arbete på väveriet och fick plats som piga åt ett äldre par. Då var staden uppbyggd och ny och pappan lyfte flickan Eivor mot himlen när ingen såg. Drog henne på kälken första och andra vintern, knuffade på nerför backen den tredje – och skrek lika högt som hon när kälken for iväg – men på våren, när hon skulle till att fylla fyra, var han borta. Ingemar kunde inte minnas vart han tagit vägen, visste inte de vägar som ledde papporna bort från sina barn.

Ingemar hade sett Eva på ångväveriet, och sedan Eivor på Tekniska aktiebolaget Flora. Såg henne som sextonåring med barnrunda kinder och svart långkjol. Området utan- för fabriken såg ut som Amerika, eller som han föreställde sig Amerika. Fabrikspipor som, åtminstone för ett osynligt spökbarn som Ingemar, snuddade vid molnen. Det luktade kemikalier. På långt håll såg kvinnorna som arbetade där likadana ut, svarta silhuetter som kunde göra enorma skuggor mot väggarna om solen låg rätt, men när man kom närmare såg man hur olika de var. Särskilt Eivor var olik de andra, hennes ansikte omgavs ett särskilt ljus. Hon hade hostat och han var rädd att hon skulle bli sjuk och dö.

Redan innan han fanns hade han varit rädd för att aldrig få finnas. Men så träffade hon Hans Bäckström en sommardag på Kansligatan, och sedan började Ingemar växa i hennes mage, och han kunde på riktigt se mörkret och ljuset som omgav henne. Det gjorde honom lycklig, och ivrig. Han såg kjolarna som svepte mot fabriksgolvet, såg mamman skära tvålar och linda in dem i papper. Det första hon sa till honom när han kom ut och äntligen fick ligga på hennes bröst var: Världen behöver dig, Ingemar. Det var i varje fall vad hon berättat, för det kunde han, av någon anledning, inte min- nas. Det var långt in på hösten, nära vintern. I samma stund som han landade på hennes bröst – utpumpad som efter en lång resa – sköts Joel Hägglund med fem skott, varav ett löst, på en fängelsegård i delstaten Utah.

Han var kanske åtta år när han första gången vågade näm- na att han sett henne på fabriken på Brynäs. Hon frågade hur han visste att hon arbetat där och han svarade att han visste det för att han följt med in genom porten. Hon skrattade men han envisades: Du var sexton år och dina kinder var runda och röda. Aktiebolaget Flora tillverkade eau-de-cologne, hudkrämer, hårvatten, bläck och skokräm, men framförallt toalettvålen Florodol. Ångorna var inledningsvis outhärdliga, men sen vande du dig, mamma, luktsinnet trubbades av. Han sa att han sett henne vid pressen med förkläde och håret i knut. Oron i hennes ögon byttes ut mot nyfikenhet, sedan glädje, det var det som var meningen. Hon slappnade av, lyssnade, och när hon lyssnat färdigt kunde hon också berätta om drömmar hon drömt: om tigrar som gick på gatorna i Gävle, fast de gjorde ingen illa, om karuseller som slukade barn, och så drömmen om jätten som steg ur Gavleån med Ingemar på ryggen.

Det var en rolig dröm, sa Ingemar och försökte få det att låta som om han mindes hur det var att sitta där på jättens rygg.

Ja du var så glad, fyllde mamman i. Det var fler barn som klängde på honom men det var dig han bar. Han gick mot mig där jag stod på stranden. Havet var så blått, det måste ha varit i ett annat land.

Ingemar, hur är det? Vakna, Bäckström!

Det var röster runt om honom. Hetta i luften.

Lukten av pepparmynta låg kvar över karamellkvarteren, blandade sig med kaffelukten och lukten från Korsnäs. Jo, till och med den tjocka, giftiga röken från pappersmassan saknade han. Han hörde skramlet från spårvagnen när den kom uppför eller nerför Södra Kungsgatan, Blå linjen, den stannade mitt i backen för att lägga om växel och han hoppade på alldeles när den skramlade igång igen. Rasslande cykelkedjor, klingande cykelklockor. Vardagsrörelser. Han längtade till och med efter att bära säckar igen. Fast det var inte sant.

Torsten fick upp honom på fötter. Klas hjälpte till att dra bort honom från elden. Han tog djupa andetag, som för att kunna dra in Gävleluften ända till Jarama. Han hade gjort vad som helst för att sitta vid ån, äta det medhavda brödet, titta ut över vattnet – om man hade tid kunde man sitta en hel dag, titta på ytans skiftningarna, lära sig att vattnet var allt annat än blått och innerst inne genomskinligt.

Klas och Torsten hjälptes åt att få in honom i tältet.

Det var Conxa som kom med förband. Han såg att hennes fingrar var blodiga.

Och träden i staden växte upp i alléer som kallades brandgator. Människor tänkte på branden när de gick under trädkronorna, återkallade miraklet att så få dog och att staden orkade växa upp igen. För varje år krympte minnet och perspektivet och till slut tänkte de inte ens på att de gick under träd. De gick fortare. Vissa av dem stannade upp för att slåss för pilen på Rådhustorget som skulle väck. Stammen skulle sprättas upp ur jorden och det var som om hela staden skulle brytas upp med den. Vad hade nu inte det trädet sett? Det var Ingemars öde att minnas. Det var Ingemars öde att aldrig någonsin dö.

Du är lite svedd bara, sa Conxa och räckte honom vinkruset. Vi klarade framryckningen utan förluster.

Vi drev bak de jävlarna, fyllde Torsten i, men de kommer ju tillbaka.

De skulle ha fullt med adrenalin i kroppen och rusa som vilda djur, men Klas och Ingemar tittade förvirrat på varandra och på den okända brända marken framför dem.

Jag trodde du var död, sa Klas. Men det är jag inte, sa Ingemar. Men kommer vi att leva i morgon?

Klas gick med de orden över en gräns, och ytterligare en eftersom hans händer runt geväret skakade. De fick vara människor i huvudet men inte i kroppen. I huvudet fick de göra vad de ville, bara de höll fast i sina kroppar som rötterna håller i trädet. De fick inte bli som branden som ödelade allting.

Vi kommer inte att dö, sa han därför till Klas, och nu måste vi framåt.

 
*
 

Conxa hade inte tittat i en spegel på flera månader. Hon skulle kanske inte känna igen sig själv. Hon längtade efter ett bad men inte efter sitt ansikte. Hon kände blodet klibba mellan låren. Blödningarna var ett helvete, och ett skäl till att Durrutikolonnen velat dra kvinnorna från fronten redan i höstas. Hygienen. Omaket. Kroppen som inte anpassade sig efter kriget. Skillnaderna. Hon mindes att pappan vänt sig bort när hon blött första gången. Hans kropp förvandlades aldrig. Svullnade inte upp och krampade. Orättvisan i det. Hon hade uppfostrats av pappan som bestämt att kroppens enda funktion var kamp och motstånd. Flickan med rosetterna tog plats i hans drömmar men hennes kropp lämnades utanför. Den tog istället plats bredvid Francisco och andra män. För den fanns och gick inte att förbise.

De gjorde sig i ordning för framryckning och hon såg Ingemars spända väntan. Han trodde att han var någon särskild. Om han nu aldrig tänkte dö skulle det förstås vara lättare att älska honom. Han skulle inte explodera i bitar. Inte tas till fånga, torteras och arkebuseras. Hon ryckte till av en tjutande raket, de automatiskt smattrande gevären, adrenalinet slog igång. Ingemar höll händerna för öronen. Han sjönk ner på knä på den hårda marken och hon sprang dit, lade sig över honom, fast de borde gå till motattack. Hon hörde inga order, såg inte var fienden fanns, kände Ingemars armar och andetag. Hon blundade. Hörde fåglar. Det var väl underligt i det tumultet. Hon kände lukten av det brända gräset och hur han försökte komma loss och till slut lyckades. Hon låg på marken, han hade rest sig och famlade efter sitt gevär. Det blev tyst. De väntade. Inget hände.

Va fan gör du? sa han. Varför gjorde du så där?

Det ropades namn. Alla oskadda? Klas? ropade Ingemar. Conxa såg en kvinna ligga på den hårda marken, varför låg hon där, hon var väl inte skadad? Ingen ropade på henne. Klas kom springande mot Ingemar. De omfamnade varandra men kvinnan låg kvar. Poetens gevär liksom utspillt bredvid sig. Hon ville krypa ihop i fosterställning men kom på fötter.

Kom, sa Ingemar. Förlåt, sa han. Kysste henne på kinden som en bror.

Torsten ville prata med henne. Han hade hjälp av Peixos som översatte med blicken ner i marken:

Som politisk kommissarie, sa han, är det min uppgift att informera Hernandez om att kvinnor inte längre är välkomna vid fronten.

Det var väl inget nytt, sa Conxa. Vi har inte varit välkomna på länge.

Torsten Vikman harklade sig:

Och vi har gjort ett undantag… som inte är hållbart läng- re. Är du med här Peixos? Vi har verkligen tänjt på gränserna här, Hernandez. Men det här är en plats som inte passar kvinnornas fysik. Och vi har tillräckligt med män vid fronterna. Segern är snart vår, det är den ena framgången efter den andra. Åk hem till din son, Conxa.

Prata inte om min son med mig. Vad sa hon, Peixos?

Revolutionen är inte möjlig utan kvinnornas medverkan.

Hon sa det automatiskt.

Hernandez ska medverka, men från en annan plats. Det som är viktigt nu är att slå tillbaka nationalisterna. Det finns order att följa.

Om männen ska bestämma vad kvinnorna ska göra är kriget förlorat. Översätt ordentligt, Peixos.

Torsten log.

Vi ska segra. Och sen ska vi nog förverkliga din utopi med kvinnor och män, sida vid sida, i fullkomlig harmoni. Men segern först. Framtiden sen. Åk hem till Barcelona och ta hand om ditt barn, och din stad.

Conxa packade långsamt sin ränsel. Hon önskade att Luna varit med henne. Ingemar stod i tältöppningen och såg på henne.

Jag måste tillbaka till mitt barn, ljög hon. Har inte du ock- så din stads alla namn inom dig? Montjuïc, Plaça d’Espanya, El Raval, Poble Sec?

Så heter ingenting i Gävle, sa Ingemar.

Det finns många delar att slåss för. Varje silverpoppel och papegoja förtjänar en strid.

I Gävle finns inget sånt att slåss för.

Conxa fnös och tyckte att hon lät som sin mamma. Du ska slåss i varje fall.

Ses vi igen?

Hon svarade inte.

Jag skulle bara vilja säga att – Inget tal nu, Ingemar.

Nej, bara det att – Han tystnade.

Det hade varit fint att fortsätta ett tag på den här vägen med dig.

Det var Einar som höll vakt den kvällen och hon tog honom i hand. Hon kunde lika gärna ha valt honom som Ingemar. Hon tyckte om att han inte sa något, som ändå skulle vara meningslöst, som Bona sort, eller Bon viatge. Han tryckte bara hennes hand och nickade. Det fanns många som tyckte att hon borde ha rest från fronten för länge sedan, men hon trodde inte att Einar var en av dem. Han skulle inte ha skrattat bakom hennes rygg. Inte gråtit.

Torsten kom fram till henne. Hon ville inte sträcka fram handen men gjorde det ändå. Han tog inte hennes utan gjorde istället rödfronthälsningen. Min pappa var med och grundade CNT. Hon ville säga det. De skulle komma ihåg vem hon var.

Kvinnor har ändå inget i kriget att göra, sa hon till Torsten och höjde också sin hand.

Nej fy fan, sa Torsten. Hem till spisen med dig, katta. Han skrattade. Hon log. När hon gått några steg vände hon tillbaka till elden och Einar.

Hälsa till Ingemar, sa hon och uttalade hans namn så bra att hon blev förvånad.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Dödsolycka på Stegra i Boden
Trots att mannen fördes till sjukhus avled han till följd av sina skador. Foto: Joakim Ståhl/TT

Man död efter olycka på Stegra i Boden

En man i 65-årsåldern har omkommit efter en arbetsplatsolycka på Stegras stålverksbygge i Boden. 

– Det är fruktansvärt och arbetsmiljön måste ses över, säger en anonym anställd till tidningen Dagens Arbete.

Det var vid lunchtid på onsdagen som mannen av oklar anledning föll från en plattform vid Stegras stålverksbygge. Mannen fördes till sjukhus med svåra skador och under torsdagen meddelade företaget att han omkommit.

Polisen utreder nu händelsen och ärendet leds av åklagare vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål. 

Dödsolyckan var den tjugosjätte hittills i år på svenska arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Genrebild från ett klassrum, stolar står på borden.
Ett lärarlag sjukskrev sig i protest mot hög arbetsbelastning Foto: Pontus Lundahl / TT

Vaggeryd: Lärarlag sjukskrev sig i protest

Under tisdagen sjukskrev sig ett helt arbetslag på Östra skolan i småländska Vaggeryd. Sjukskrivningarna ska ha skett i protest mot hög arbetsbelastning, rapporterar Värnamo Nyheter.

– Vi blev väldigt överraskade, nu måste vi lösa det här, säger barn- och utbildningschefen David Norrfjärd, till Jönköpingsposten.

Protesten berörde sju pedagoger och flera andra medarbetare. Ett 50-tal barn ska under tisdagen ha blivit utan ordinarie lärare. Bemanningen ska ha täckts upp med vikarier och befintlig personal.

Fackförbundet Sveriges lärare menar att det är upprepat våld mot elever och lärare på skolan som ligger bakom att en hel personalgrupp sjukskrev sig.

– Det är alarmerande, säger huvudskyddsombudet Andres Noor Ståhlnacke, till Jönköpingsposten.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan

Faktagenomgång av Stina Wollters ”story” på Instagram

Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa nedan.

Vad Stina Wollter skrev den 21 november 2023:

”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ’bevis’, att de ljugit om ”beheaded babies” och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.

Att våldet dödandet och annekteringar av bostäder och mark eskalerat på Västbanken,  att tusentals barn är dödade, att över 10.000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas, att israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation apartheid och kontroll av palestinierna är olaglig vet vi redan.”

Faktakoll av det Stina Wollter skrev:

Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier 

Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet. Dessa uppgifter har också publicerats av bland andra Sveriges radio och SVT. 

År 2009 publicerade Aftonbladet en kulturdebattartikel om israeliska organstölder. Publiceringen ledde till massiv debatt och närmast diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. Samma år publicerades alltså i en tv-dokumentär en intervju (genomförd redan år 2000) med Dr Yehuda Hiss, tidigare chef på Abu Kabir-institutet nära Tel Aviv. 

Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där beskriver tidningen också att den israeliska militären bekräftar att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det har handlat om hud, hornhinnor, hjärtklaffar och ben.

Det här en praxis som enligt Israel upphörde på 1990-talet. Samma uppgifter har publicerats även av andra stora internationella medier, liksom Sveriges Radio, SVT, m.fl.

I den uppmärksammade kulturdebattartikeln i Aftonbladet – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier ”att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats.” Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ. Det finns inga belägg för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas. I den uppmärksammade granskningen i Aftonbladet – som Stina Wollter också ska ha delat på Instagram – ställs frågor om det också förekom att palestinier dödades för att organen skulle kunna stjälas. Det finns inga belägg för att så skulle ha skett.

I artikeln i Aftonbladet vävs ovanstående resonemang ihop med skrivningar om en korruptionshärva i New Jersey, där ”rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän” i åratal hade ”sysslat med pengatvätt och illegal organhandel” trots att det helt saknades kopplingar mellan företeelserna. Kritiker menade att Boströms text innehöll ”insinuationer (…) om att staten Israel rövade bort och mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ och antydningar om att detta gjordes i maskopi med judar eller rabbiner i USA.”

Att de förfalskat bevis, att de ljugit om ”beheaded babies”

Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk.

Uppgifterna spreds bland annat av företrädare för den israeliska militären, IDF. Den 12 oktober fick CNN svar från IDF att de inte kunde verifiera uppgifterna – då var nyheten redan så spridd att den i princip gjorts till en sanning. 

Det finns andra tidiga exempel på när israeliska militären har ljugit om faktiska omständigheter. Ett sådant: Den 13 oktober 2023 träffades en civil konvoj av ett israeliskt flyganfall, vilket dödade 70 personer och skadade minst 200. Konvojen gick på en rutt som Israel identifierat som ”säker”. Den israeliska militären förnekade att den attackerat konvojen. Amnesty International verifierade dock videor av attacken och drog slutsatsen att den var resultatet av en flygattack.

Också efter Stina Wollters inlägg har Israel kommit med felaktiga uppgifter. Ett exempel: en ”Hamas-kamera” angavs som skäl till att en del av ett sjukhus, där journalister var samlade, attackerades vid fyra tillfällen direkt efter varandra. Detta visade sig vara falska uppgifter.

Att de ljugit om våldtäkt

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har i en rapport konstaterat ett mönster av sexuellt våld under attackerna den 7 oktober 2023. Man har också konstaterat att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.”

Utdrag ur rapporten:

”När det gäller våldtäkt har kommissionen tagit del av öppna källor som uppger att israeliska civila utsattes för våldtäkt och andra former av sexuellt våld på olika platser i södra Israel den 7 oktober. Kommissionen har granskat vittnesmål som journalister och israelisk polis har samlat in om våldtäkt, men har inte kunnat oberoende verifiera dessa anklagelser på grund av bristande tillgång till offer, vittnen och brottsplatser samt israeliska myndigheters hindrande av utredningen. Kommissionen kunde inte granska den oredigerade versionen av dessa vittnesmål. Av samma skäl kunde kommissionen inte heller verifiera rapporter om sexualiserad tortyr och könsstympning.”

(…)

”Dessutom fann kommissionen att vissa specifika anklagelser var falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden och bortsåg från dessa i sin bedömning.”

I tidningen Haaretz framgår att höga företräde för Israel vid flera tillfällen har upprepat att ”Hamas-terroristerna fått uttryckliga order” om att våldta sina offer. 

”Sexbrotten var planerade i förväg”, hävdade Israels FN-ambassadör Gilad Erdan i december, enligt Haaretz, som i sin undersökning konstaterar att det saknas bevis för att ”terroristerna från Hamas eller andra organisationer fick explicita order att utföra våldtäkt.”

Att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar

Stina Wollter följer vid den här tiden israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baseras direkt på artiklar som publicerats kort före inlägget. Enligt tidningen Haaretz granskning från den 19 november 2023, två dagar före hennes story, har IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också skjutit festivalbesökare. Att det här har kommit fram i en israelisk polisutredning, har tidningen fått bekräftat av en källa inom polisen (den 18 november 2023). (”According to a police source, the investigation also indicates that an IDF combat helicopter that arrived to the scene and fired at terrorists there apparently also hit some festival participants.”)

Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kallade Hannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.

Att det var de som grävde gångar under Alshifasjukhuset

Israels före detta premiärminister Ehud Barak sade i en intervju i CNN den 20 november 2023 att Israel hade byggt några av bunkrarna under Al Shifa-sjukhuset i Gaza. Uttalandet kom i samband med att israeliska styrkor uppgivit att de hittat en 55 meter lång ”terroristtunnel” som Hamas hade använt som kommandopost.

Frilansjournalisten Isabella Harbrecht har tidigare gjort en granskning i tre delar som finns här:
Del 1.
Del 2.
Del 3.

Dessutom i en essä i Gad World, finns här.

Också Viktor Pressfeldt, frilansande journalist och doktor i historia, har granskat påståendena, på X. 

Här kan du läsa Arbetarens intervju med Stina Wollter.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Martin Vårdstedt programchef Svt.
SVT:s programchef Martin Vårdstedt. Foto: Eva Edsjö/SVT

Så svarar SVT:s Martin Vårdstedt

Nedan följer samtliga frågor till och svar från SVT:s programchef Martin Vårdstedt, med anledning av att SVT stoppade programmet Naken med Stina Wollter 2024.

Hur kommer det sig att ni ändrade er och valde att lyfta programmet Naken med Stina Wollter ur tablån? Om jag har förstått det rätt, inleddes inspelningarna efter den inledande medieuppmärksamheten.

”Frågor som rör Israel och Palestina hör till de mest komplexa och känsloladdade i vår tid. Samtalsklimatet är starkt polariseratoch gränserna otydliga mellan legitim kritik av Israel och uttryck som kan uppfattas som antisemitiska.   

Vi är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism och att bedömningarna kan skilja sig åt mellan olika personer och organisationer. Det är bra och viktigt att du belyser det.

I det här fallet handlade vår bedömning om det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt. Det var ett skäl i sig till att programmet lyftes ur tablån.  

När det gäller dina konkreta frågor har jag som avdelningschef och ansvarig för serien följande perspektiv: Det stämmer att inspelningen påbörjades efter den inledande medieuppmärksamheten, men efter att vi också samtalat om det ansvar som medverkan i SVT innebär.  

Förändringen i inställning kom efter en specifik postning i sociala medier från Stina Wollter, en vidareförmedling av ett inlägg som gjordes efter att programmet var färdigställt, men innan det var sänt. Många gjorde bedömningen att inlägget var tydligt färgat av antisemitiska troper. Detta blev också SVT:s hållning i frågan efter en samlad bedömning – jag kan inte gå in på exakt vilka källor, men det var åtskilliga och frågan bereddes under lång tid.   

För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT.  

Det var tragiskt att behöva konstatera att postningen blev så spridd och gav upphov till en så inflammerad debatt av så stor omfattning att en publicering av serien blev hårt ifrågasatt – en serie som handlade om helt andra saker, om konst och kroppsideal. I den situation som rådde där och då, oktober 2024, i ett redan mycket ansträngt offentligt samtal, gjorde vi bedömningen att det mest ansvarsfulla var att inte publicera serien som planerat.”

Det här har haft stora konsekvenser för Stina Wollter personligen. Hur ser du på ert ansvar som uppdragsgivare gentemot henne – har ni fullgjort ert ansvar? 

”Jag vill hävda att vi tagit ansvar, med samtal och möten.”

Kritiker menar att det handlade om ett drev som var ägnat att tysta personer som varit kritiska mot Israels folkrättsvidriga agerande mot den palestinska civilbefolkningen. Att SVT valde att ändra sitt beslut kan, menar vissa, ha lett till att andra offentliga personer har valt att vara tysta. Finns det fog för självkritik här, borde ni ha agerat annorlunda?

”Vi reflekterar ständigt kring våra publicistiska beslut. Om just det här var rätt beslut råder det självklart olika meningar om. Som SVT:s programdirektör Eva Beckman skrev, vi vill göra ’så rätt det går i en svårnavigerad publicistisk fråga’.”

Här kan du läsa intervjun med Stina Wollter.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
För första gången talar Stina Wollter ut om mediedrevet för tre år sedan. Foto: Jan-Åke Eriksson

Stina Wollter: ”Jag låg på golvet och skrek i panik”

Det har gått tre år sedan drevet där konstnären Stina Wollter utmålades som judehatare. 

I en exklusiv intervju berättar hon för första gången sin sida av historien. 

– Det händer någonting med en när människor helt öppet uttrycker att de vill att man ska dö, säger hon till Arbetaren. 

Hon minns inte vad klockan är. Bara att någon skickar länken och att hon klickar på den. När hon ser rubriken öppnar sig en avgrund. 

– Jag får panik. Total panik. Om människor vet vad som händer i kroppen när man ser sitt barn falla mot asfalt, så känns det hela tiden. Det är ett sådant stresspåslag så att det är svårt att beskriva. 

Länken leder till Dagens Nyheters ledarsida och en text av den fristående skribenten Isobel Hadley-Kamptz. Stina Wollter ser en bild på sig själv, den som togs i samband med det hyllade sommarpratet 2019, och orden: ”Kulturkvinnan Stina Wollter ekar samma gamla judehat”. 

– Jag minns att jag ligger på golvet och krampar. Och skriker bara: ”Nej, nej, nej. Vad ska jag göra? Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte”, säger Stina Wollter, när hon nu till sist väljer att berätta.
 
– Jag är på köksgolvet. Och Micke försöker… Jag kan inte gå upp från golvet. Jag måste ligga på golvet för om jag reser mig så är det som om jag ska ramla av jorden. Så jag kryper för att förflytta mig och jag vill bara att tiden ska stanna. 

När du skriker ”jag orkar inte” – vad är det du inte orkar? 

– Det är själva anklagelserna. En rädsla över att folk ska tro det här om mig. Att jag skulle vara antisemit. 

Vi möts första gången nästan på dagen två år efter DN-publiceringen, på restaurang Black Bird intill Centralstationen i Uppsala. Intervjun tar flera timmar. Stina Wollter mår inte bra men hon vill vidare, säger hon. Därför har hon påbörjat en behandling mot den posttraumatiska stress, PTSD, som drevet utlöste. Behandlingen går till så att man väljer ett enskilt tillfälle som har varit särskilt traumatiserande. Sedan bearbetar man den stunden, om och om igen. 

– Jag valde mellan två tillfällen, när arrangörer tvingades ta in vakter för att garantera min säkerhet. Och det här. Men det blev morgonen med DN … Det var då jag förstod att dörren hade öppnats till det som skulle komma. 

Ockupation i strid med internationell rätt

Israel har ockuperat palestinska områden sedan 1967. På Västbanken och i Östra Jerusalem råder militärlagar för palestinier, samtidigt som israeliska bosättare lever under civil israelisk lag. Flera människorättsorganisationer som Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem beskriver situationen som apartheid. Samma bedömning gjorde också Internationella domstolen, ICJ, i ett yttrande förra året.

Även Gazaremsan var mellan 1967 och 2005 under israelisk bosättarockupation. År 2005 drog Israel tillbaka bosättare och trupper. Men eftersom man behöll kontroll över Gazas gränser, luftrum och hav, bedömde ICJ i sitt yttrande att tillbakadragandet ”inte helt har befriat landet från dess skyldigheter enligt ockupationsrätten”. I samma yttrande bedömde domstolen att den israeliska ockupationen av palestinska områden som helhet är i strid med internationell rätt. Mellan den 1 januari 2008 och den 6 oktober 2023 dödades 5 312 palestinier av Israel i Gaza. På Västbanken dödades 205 palestinier av israeliska styrkor bara mellan den 1 januari och 6 oktober 2023.

Den 7 oktober 2023 genomförde den av USA och EU terrorklassade organisationen Hamas och andra väpnade palestinska grupper en koordinerad attack i Israel. Omkring 1 200 människor dödades, majoriteten av dem var civila. Ungefär 40 av dem var barn. Offren var primärt judiska israeler men också bland annat utländska migrantarbetare dödades. Över 4 000 personer skadades och hundratals hem och annan civil infrastruktur förstördes. 

Hos Stina Wollter, som varit engagerad för det palestinska folket sedan 1980-talet, väcktes tidigt en rädsla för vad svaret på attackerna skulle bli. Oron förstärktes i takt med allt fler uttalanden från israeliska företrädare som handlade om att palestinier inte var människor utan djur eller monster, att Gaza skulle jämnas med marken och att Israel skulle utplåna sina angripare. Israel inleder också omgående sina dödliga motattacker från luften, den 9 oktober sätts Gaza i full blockad och en markinvasion av Norra Gaza påbörjas den 27 oktober.

Stina Wollter var långt ifrån ensam om att ana vartåt det barkade. Den 16 november 2023 uppmanade FN:s specialrapportörer det internationella samfundet att förebygga folkmord mot det palestinska folket, bland annat mot bakgrund av hur flera israeliska makhavare uttryckte sig. Israel hade ”demonstrerat sin militära kapacitet att implementera sådana kriminella intentioner”, varnade experterna och konstaterade: 

”Därför får våra tidiga varningar inte ignoreras.” 

Inlägget som startar mediedrevet

Fem dagar efter specialrapportörernas larm, den 21 november 2023, publicerar Stina Wollter den uppdatering på Instagram som blir upptakten till de hundratals artiklar som senare ska skrivas om henne. Det är en ”story”, eller ”händelse” – en uppdatering som delas med följare under 24 timmar och därefter tas bort automatiskt. Under den här tiden gör Stina Wollter tiotals sådana varje dag, i princip uteslutande på temat Israels urskillningslösa dödande av palestinska civila. Någon vecka tidigare har hon fått kritik för en annan delning, ett klipp där en pastor, enligt tidningen Bulletin en känd konspirationsteoretiker, frågar sig hur det kunde komma sig att Hamas lyckades ta sig förbi ”världens säkraste gräns”.

”Man får undra. Det är tillåtet”, skriver Stina Wollter över klippet. Efter en kvart väljer hon att ta bort inlägget. 

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
– Ett tag försökte jag försvara mig men jag märkte snart att det inte var någon idé. De hade redan bestämt sig, säger Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson

Den 21 november skriver hon så om att ”tusentals barn är dödade, att över 10 000 civila är dödade, att Gaza jämnas med marken till oigenkännlighet, att ställen som ska vara skyddade enligt krigslagar bombas”. Hon beskriver ”Israels regelbundna dödsraider, tortyr och terror, ockupation, apartheid och kontroll av palestinierna”. 

Men det är publiceringens första del som har varit föremål för kritik: 

”Alltså jag vet inte hur det är med dig men undrar inte du hur mycket som behöver avslöjas för att media ska börja skriva lite mer symmetriskt om det som sker i Israel/Palestina? Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ‘bevis’, att de ljugit om ’beheaded babies’ och våldtäkt, att de dödat sina egna på festivalen från helikoptrar, att det var dom som grävde gångar under Alshifasjukhuset.” 

Faktagranskning av inlägget 

Arbetaren har faktagranskat Stina Wollters påståenden från den 21 november 2023. Genomgången finns att läsa i sin helhet här. 

Sammanfattningsvis går det att konstatera att uppgifterna i huvudsak stämmer. Vissa formuleringar kan dock uppfattas som svepande och det faktum att ett flertal påståenden står staplade på varandra utan direkta hänvisningar, påverkar sannolikt helhetsintrycket för många läsare. 

När det gäller påståendet att ”de” har ”ljugit om våldtäkt” kan det tolkas som att det inte alls skulle ha förekommit sexuellt våld vid Hamas attacker den 7 oktober, när FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) i en rapport tvärtom har konstaterat ett mönster av sexuellt våld. Samma rapport slår dock också fast – i enlighet med vad Stina Wollter skriver – att vissa uppgifter om sexuellt våld som har spridits, har varit ”falska, felaktiga eller motsägelsefulla i förhållande till andra bevis eller uttalanden.” 

Uppgifter om halshuggna offer och barn spreds över hela världen under de första dagarna efter attackerna den 7 oktober 2023, specifikt spreds en uppgift om ”40 halshuggna bebisar”. Denna uppgift är falsk. 

Att patologer på det israeliska Abu Kabir-institutet har tagit organ från palestinska kroppar har varit känt länge och bekräftades år 2009 då en intervju med institutets tidigare chef Dr Yehuda Hiss (genomförd redan år 2000) sändes. Huruvida agerandet har varit ”systematiskt” eller ej är inte klarlagt. Intervjun refereras i en artikel i The Guardian den 21 december 2009. Där bekräftar den israeliska militären att man tagit organ från döda palestinier utan deras familjers samtycke. Man har också tagit organ från andra än palestinier, bland annat israeliska soldater. Det här är en praxis som enligt israeliska militären upphörde på 1990-talet och även om det har kommit nya anklagelser finns inga bevis för att något liknande har ägt rum sedan den 7 oktober 2023. Uppgifterna från 2009 har även publicerats av bland andra Sveriges Radio och SVT. 

I en uppmärksammad opinionsartikel i Aftonbladets kulturdel år 2009 – som Stina Wollter också har delat på Instagram – skriver journalisten Donald Boström att det finns ”starka misstankar” hos palestinier om att ”deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”. Han skriver att detta är ”en mycket allvarlig misstanke” som har ”tillräckligt många frågetecken för att leda till utredning hos internationella domstolen ICJ”. 

Det finns inga bevis för att palestinier har dödats i syfte att organen skulle kunna stjälas, detta har dock vare sig Donald Boström eller Stina Wollter hävdat. Artikeln har mött stark kritik, ett exempel av många är Svenska Kommittén mot Antisemitism, SKMA, som skriver bland annat att det ”vid flera tillfällen påvisats att Donald Boströms organskröna innehåller en rad osanna påståenden och antydningar, vilka påminner om historiskt rotade och återkommande mytbildningar om judar”. Boström, som dödshotades efter publiceringen, har sagt att han i artikeln inte påstår att organhandel sker, utan att han bara redogör för att palestinier påstår detta.

Stina Wollter följer vid tiden för sitt inlägg israelisk och internationell media noga och flera av hennes påståenden tycks baserade på nyligen publicerade artiklar. Till exempel en granskning i den israeliska tidningen Haaretz från den 19 november 2023, två dagar före Stina Wollters story, som beskriver att IDF-helikoptrar som siktat på angripare från Hamas på Nova-festivalen, av misstag också har skjutit festivalbesökare. Huruvida dessa festivalbesökare har dött av sina skador eller inte, är okänt. 

Det är numera klarlagt att israeliska styrkor dödade sina egna medborgare i samband med attackerna den 7 oktober, bland annat genom helikoptereld. Det står också klart att det så kallade Hannibaldirektivet gavs vid attackerna. Direktivet innebär att militären till varje pris ska undvika att de egna tas som gisslan, även om risken är att man skjuter sina egna. Att Hannibaldirektivet gavs på flera platser vid attackerna bekräftades i juni förra året av Yoav Gallant, försvarsminister i Israel vid attackerna och numera internationellt efterlyst för brott mot mänskligheten.

Kallas för judehatare och tjej-Hitler

De anklagelser som snabbt riktas mot Stina Wollter handlar vare sig om att hon skulle ha formulerat sig svepande eller att vissa av hennes påståenden har kunnat uppfattas som vilseledande. Inte heller pekar de ut det misstänkt konspiratoriska inlägg som hon under femton minuter har delat på sitt Instagramkonto. De anklagelser hon får emot sig har en helt annan karaktär. 

Ulrika Knutson, som är ordförande för SKMA skriver – samma dag som Isobel Hadley-Kamptz text publiceras i DN – i Göteborgsposten: ”Rena konspirationsteorier av Stina Wollter” och anger i ingressen: ”På sitt Instagram-konto skriver influeraren och konstnären Stina Wollter att Hamas attack den 7 oktober var iscensatt av Israel. Därtill torgför hon antisemitiska idéer om allt ifrån organstöld till mördade spädbarn.” 

”Massiv kritik mot Stina Wollters Hamaspropaganda”, skriver Världen idag.
”Tjej-Hitlers har en särskild plats i helvetet”, menar Svenska Dagbladets ledarsida.
”Stina Wollter och judehatet“, skriver tidningen Fokus i sin rubrik.

Isobel Hadley-Kamptz. Foto: Stina Stjernkvist/TT

En sökning på ”Stina Wollter” och ”antisemit” i mediearkivets databas Retriever ger över 340 unika träffar mellan den 7 oktober 2023 och den 7 oktober 2025. Bara under oktober, november och december 2023 publiceras 117 artiklar på temat. Många av artiklarna hänvisar till DN-texten av Isobel Hadley-Kamptz och GP-texten av Ulrika Knutson. 

Parallellt väller det ut hat och hot på olika sociala plattformar. Innan Stina Wollter hinner stänga av möjligheten för vem som helst att skicka privata meddelanden på Facebook har hon fått ta emot en typ av hat som är ”så grovt att det inte ens går att bemöta”. När hon väl har kommit upp från golvet samlar hon sig och börjar svara. 

– Ett tag försökte jag försvara mig men jag märkte snart att det inte var någon idé. De hade redan bestämt sig, säger hon. 

Stina Wollter klickar på namnen till personerna som skriver till henne, nästan uteslutande män. 

– Ingenstans på deras profiler kunde jag hitta något uttryck för solidaritet med judar. Det enda jag fann var hat mot araber och muslimer. För mig blev det helt sjukt att jag som bryr mig om judars trygghet blir hatad av människor som inte gör det. 

Hon slits mellan känslan av hur orimlig anklagelsen är och paniken av tanken på att det skulle kunna få fäste – att människor skulle se henne som någon som hatar judar.

– För mig var anklagelsen så absurd. Det är som om jag skulle bemöta att någon plötsligt påstod att jag mixade kattungar och drack till frukost, säger hon. 

Ulrika Knutson, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism. Foto: Pontus Lundahl/ TT

– Det enda jag kan säga är: ”nej, jag är inte antisemit.” Jag har aldrig överhuvudtaget påstått någonting om judar som grupp. Jag när inte sådana idéer. Om jag hade närt sådana idéer, då hade ju det, någonstans under mitt offentliga liv, sipprat ut. Det finns ingen som kan ha blivit intervjuad av mig eller mött mig eller arbetat med mig eller varit nära mig eller varit ihop med mig, som kan ha uppfattat några sådana idéer hos mig, säger hon. 

Arbetaren har upprepade gånger, under nästan ett års tid, sökt Isobel Hadley-Kamptz som inte vill svara på frågor, utan hänvisar till sin egen text och det hon tidigare sagt i SVT. Ulrika Knutson på SKMA sade sig först vara tillgänglig för en intervju men valde, efter att ha fått se Arbetarens frågeställningar i förväg, att avböja. Hon skriver i ett mejl att hon “beklagar att diskussionen alls behövde föras, men att bemöta den här typen av påståenden var – och är – nödvändigt”. 

Antisemitism och antisionism är olika saker

Organisationen International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) definierar antisemitism som ”en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner och religiösa samlingsplatser.” 

Till IHRA-definitionen, som har antagits av bland annat Sverige, finns ett antal exempel – bland annat ”att använda symboler och bilder som förknippas med klassisk antisemitism (till exempel påståenden om att judar dödade Jesus eller blodsanklagelser, det senare är en mytbildning om att judar dödar andras barn för deras blod reds. anm.) för att karakterisera Israel eller israeler”, ”jämförelser mellan dagens israeliska politik och nazisternas politik” och ”att hålla judar kollektivt ansvariga för Israels handlingar”. 

Definitionen, och framför allt de konkreta exemplen, har kritiserats för att bidra till en sammanblandning mellan kritik mot staten Israel och antisemitism. En av de starkaste kritikerna är definitionens egen huvudförfattare, Kenneth Stern. Definitionen togs fram primärt för att underlätta statistikinsamling, har han berättat. Men, menar han, har i stället blivit ett verktyg för att begränsa yttrandefriheten. 

I en debatt om definitionens tillämpning på amerikanska universitet år 2019 satte han sig emot Jared Kushner, president Trumps svärson och rådgivare, som i New York Times hade drivit linjen att IHRA:s definition ”klargjorde att antisionism är antisemitism”. Stern skrev i The Guardian: 

”Jag är sionist. Men på ett universitetsområde, där syftet är att utforska idéer, har anti-sionister rätt att uttrycka sig fritt.” 

Det är just den här gränsen, mellan kritik mot en stat och antisemitism, som har aktualiserats i Stina Wollters fall. Och visst finns det tillfällen då föreställningar om medborgare i en stat kan antingen övergå i en form av rasism eller påminna om det. Det säger Olof Bortz, som är historiker vid Stockholms universitet.

– Ta till exempel amerikanska föreställningar om japaner eller tyska stereotyper om polacker och ryssar, under andra världskriget. I Stina Wollters fall är det dock svårt att se hur de uppgifter hon spred, även om det hade rört sig om felaktiga rykten, skulle vara antisemitiska, än mindre rasistiska mot israeler.

Olof Bortz forskar bland annat om antisemitism och judisk historia. Som jude har han också de senaste åren engagerat sig för fred och mot Israels ockupation och folkmord. I slutet av oktober 2024 var han en av över 500 personer som skrev på ett öppet brev till stöd för Stina Wollter. 

– I vissa fall ansluter kritik av Israel och sionismen till klassiska antijudiska stereotyper. Det kan vara bra att vara medveten om det men det rör sig samtidigt om ett sekundärt fenomen i relation till sionismens faktiska historia. Det skulle sannolikt inte existera någon opinion mot Israel överhuvudtaget om det inte vore för den långa historien av kolonisation, etnisk rensning, ockupation, apartheid och folkmord i Palestina, säger han.

Olof Bortz, historiker vid Stockholms universitet. Foto: Olle Belfrage

– Det är absurt att när människor protesterar mot att Israel dödar tiotusentals palestinska barn, dra upp den medeltida fördomen om att judar dödade enskilda barn för att använda deras blod i sina ritualer. Protesterna mot folkmordet har inget med det att göra. 

Olof Bortz påpekar att sionismen, genom att förespråka en etnonationalistisk stat, till sin natur blandar ihop judar med Israel. 

– I likhet med andra former av etnonationalism utger sig Israel för att representera judar som grupp. Detta är själva grunden i sionismen. Det förklarar också den pro-israeliska retorik som säger att antisionism är antisemitism, att Israel är den “kollektive juden” och påståendet att sionismens kritiker byter ut ordet sionist mot ordet jude så fort någon talar om sionistisk makt. IHRA-definitionen är ett exempel på denna form av retorik. 

Förslag till alternativa definitioner har tagits fram, bland annat The Jerusalem Declaration on Antisemitism, JDA, där ambitionen har varit att ”dra en tydligare skiljelinje mellan antisemitism och Israelkritik” med målet att ”stävja det politiska missbruket av begreppet och risken att det därigenom skulle urvattnas intill meningslöshet”. 

I en artikel i Expressen frågar sig en av initiativtagarna till JDA, den svenske författaren Göran Rosenberg: 

”Om en bojkottrörelse mot Israels ockupation kan stämplas som antisemitisk, eller påståendet att Israel är en rasistisk stat, vad återstår då att kalla den antisemitism som hatar judar i egenskap av judar?” 

Därför ångrar hon ursäkten på Instagram

Bland de 80 unika artiklar som skrivs bara den första veckan efter ”storyn” på Instagram, påstås gång på gång att Stina Wollter har spridit antisemitiska konspirationsteorier, utan fördjupat resonemang eller en problematisering kring begreppet antisemitism. I flera fall publiceras också uppgifter som helt saknar stöd, bland annat att Stina Wollter skulle ha skrivit att judar – inte Israel – skördade organ från palestinier. Flera gånger återkommer också beskrivningen att hon hävdat att ”Hamas attack den 7 oktober var iscensatt av Israel”. Isobel Hadley-Kamptz skriver i Dagens Nyheter att i Wollters ögon är ”allt en konspiration”. 

Redan efter ett par dagar ber Stina Wollter om ursäkt. Till Aftonbladet skriver hon den 23 november 2023: 

”Jag var så upprörd över skildringar inne i Gaza och över att jag inte såg något om det i media och skrev i det tillståndet. Det är en story. Där finns åtminstone två saker som inte stämmer. Organstöldhistorien var mer komplex och det finns uppgifter om våldtäkt. Jag beklagar att det felaktiga kom med. Innerligt. Det gör mig likafullt inte till antisemit. Vilket detta handlar om.” 

Även på sitt Instagramkonto säger hon förlåt. Det ångrar hon i dag. 

– För något år sedan tog jag bort den där ursäkten. 

Varför det? 

– Jag tror att jag var så rädd att jag skulle ha bidragit till antisemitism … För de påstod ju att det var så. Så jag var ledsen över det och bad om ursäkt, säger hon. 

– Då visste jag inte att det fanns människor som sammanblandar kritik av en ockupationsmakt med antisemitism. Jag har själv aldrig någonsin tänkt att Israels brott representerar något slags judiskt. Det har inte ens föresvävat mig. 

Vad säger du till de svenska judar som har reagerat på det du skrev med oro, sorg eller ilska? 

– Jag säger att jag förstår det. Men jag vill också skicka tillbaka bollen och fråga: vill du låta en extrem etnonationalistisk stat som är byggd på underordnandet av ett annat folk representera dig och det du tror på? Och de handlingar som vi ser på individnivå med israeliska soldater som sparkar sönder dialysapparater och tvingar palestinsk vårdpersonal att evakuera sjukhus och lämna kvar syrgasberoende prematurbebisar att dö ensamma. Vill du förknippas med det?

– Jag tror att jag har känt till de klassiskt judiska värderingarna hela mitt vuxna liv. Att laga världen och älska din nästa. För mig är det antisemitiskt att insinuera att de fruktansvärda övergrepp som Israel begår skulle ha någonting med judendom att göra. 

Hur kommer det sig att du inte slutade att skriva om Gaza efter att den här kritiken kom? 

– Jag har genom goda, tålmodiga judiska och palestinska vänner lärt mig oerhört mycket, jag vet mer i dag än för några år sen. Det är jag tacksam för. Jag hade uttryckt mig – och uttrycker mig – annorlunda i dag på grund av öppna, icke-dömande samtal och kritik utan uppsåt att tysta eller skada, säger Stina Wollter. 

– De här åren har blottlagt att media försummat en chans att bidra till ökad kunskap gällande just antisemitism. Tänk vilka goda samtal som hade kunnat växa fram i skuggan av det fasansfulla som skett och sker, förståelse för symbolvärdet av Israels existens för många judar och upplysning om vad antisemitiska troper är. Så med det sagt vill jag nog hävda att det inte kan kallas kritik att stämpla någon som antisemit. Det är ju en slags slutpunkt, vars enda svar är att ”nej, det är jag inte”. 

Hon fortsätter: 

– Reflexen på karaktärsmord är att tystna, att gömma sig. Och tro mig, det är självklart sånt jag har tänkt. Men det är ju inte den jag är. Och parallellt med det personliga har jag fortsatt att bevittna det lidande, den död och terror palestinierna utsätts för, det upphör inte. Jag har sett människor återvända till hem i ruiner och skrapa fram en yta att sitta på, bre ut en duk, en filt, ett envist hopp mitt i förödelsen. Och det som sker i Gaza och på Västbanken är fel, det är brott mot internationella lagar och konventioner, det har kunnat fortgå alldeles för länge. Vi är framme vid en punkt där att blunda för hur detta kan tillåtas är att erkänna total rättslöshet för vissa och straffrihet för andra. Då är inte bara palestinierna förlorade, utan även du och jag. 

Anklagelser om antisemitism används för att tysta

Under de senaste åren har forskare och debattörer varnat för att anklagelser om antisemitism används som vapen för att tysta medborgare som står upp för civilbefolkningen i Palestina. En av många är den brittisk-israeliska författaren Rachel Shabi, som skrivit boken The Truth about antisemitism. Hon skriver i The Guardian om hur anklagelser har riktats åt alla tänkbara håll. 

”Mot globala nyhetskanaler och Internationella domstolen, mot skådespelare, artister, popstjärnor och till och med brittisk-judiska filmskapare. Israels hårdnackade försvarare framför sådana påståenden på ett så svepande och yttrandefrihetshämmande sätt att själva begreppet ’antisemitism’ håller på att förlora sin betydelse.” 

En ”performativ kamp mot antisemitism” har också banat väg för politisk rehabilitering för de återuppväckta högerextrema partierna i Europa, menar Shabi. 

”Extremistiska ledare, från Ungerns Viktor Orbán till Geert Wilders i Nederländerna, framställer sig som självutnämnda förkämpar för judiska minoriteter i en påstådd civilisationskonflikt mot islam”, skriver hon.

Fördrivna Gazabor har flyttat in i tält i Gaza city, 26 september 2026. Förra året rapporterade Unicef att 90 procent av husen i Gaza har skadats eller förstörts sedan 7 oktober 2023. Foto: Jehad Alshrafi/TT

Mary Lawlor är FN:s särskilda rapportör för människorättsförsvarare. Hon bekräftar för Arbetaren att hon har märkt av företeelsen både i Europa och USA. 

– Det är, kanske inte omöjligt, men väldigt svårt att kritisera grymheter som den israeliska militären gör, eller regeringens politik, utan att bli anklagad för antisemitism. Israel har nästan blivit som ett skyddat område. Det är väldigt olyckligt, säger hon. 

Olof Bortz: ”Motstånd mot Israel likställs med antisemitism”

Historikern Olof Bortz vid Stockholms universitet igen:

– Sverige är del av ett internationellt sammanhang, där det har pågått en kampanj sedan åtminstone början av 2000-talet som går ut på att likställa motstånd och protester mot Israel och sionismen – med antisemitism, säger han. 

Bortz beskriver flera delar av den svenska offentligheten som han menar bidrar till utvecklingen. 

– Det finns akademiska institut där det bedrivs politiserad pro-israelisk forskning. Men också organisationer som exempelvis SKMA och politiska krafter, från vänster till höger men med Tidöregeringen som ett tydligt exempel, bidrar till att föra debatten i en pro-israelisk riktning, säger han.

Det mesta av diskussionen som rör antisemitism handlar inte om saker som skadegörelse mot synagogor eller trakasserier mot judiska barn, utan om vad man får och inte får säga om Israel och sionismen, menar Olof Bortz. 

– De här aktörerna bidrar till att etablera uppfattningen om att det mest centrala när det gäller Palestina och Israel är att det finns en gräns där Israelkritik övergår i antisemitism. Och av någon anledning så är det just de som ska definiera var den gränsen går, säger han.

I praktiken rör det sig dock inte om tydliga gränsdragningar, menar Olof Bortz. Utan snarare om ”påståenden att något är antisemitiskt om det anspelar på sionism, makt, våld, blod, pengar, lögner eller judar”. 

– Men hur ska man kunna säga något av relevans om den politiska verklighet som sionismen och Israel har skapat utan att använda dessa ord? De här aktörerna driver en linje där kampen mot antisemitism blir liktydig med stöd för Israel och där protesterna mot folkmord misstänkliggörs och vantolkas som hat mot en religiös och etnisk grupp, säger han.

– Detta visas inte minst av Ulrika Knutsons utspel, som innehöll direkta felaktigheter, mot Stina Wollter. Varför ska vi inte kunna diskutera Israels armé, dess propaganda och den kända historien om organstölder utan att blanda in frågan om antisemitism?  

Public service har ”vänt henne ryggen”

Det blir en omgång till av drevet, ungefär ett år efter det första. En artikel i tidningen Bulletin sätter fart på debatten inför att programmet ”Naken med Stina Wollter” skulle ha haft premiär i SVT den 13 november 2024. Än en gång har Stina Wollter gjort en repost, alltså delat ett inlägg. Och den här gången är det som kritiseras en liten del av en längre text. Skrivningen, i svensk översättning: 

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson

”Den 7 oktober är förevändningen för att påskynda sionisternas slutgiltiga plan. Den fullständiga förstörelsen av Palestina för att skapa mer av Israel.” 

Varför delade du det här inlägget? 

– Jag delade vidare den i övrigt poetiska texten som även innehöll de två meningarna som kritiserats, eftersom jag helt enkelt tagit israeliska ministrar på orden. De har varit ganska tydliga med sin intention. Det absurda är att det anses antisemitiskt att återge vad de själva säger.

I SVT:s egen policy för medarbetare framgår att en programledare under perioden fyra veckor före publicering av det första programmet till och med fyra veckor efter publicering av det sista programmet, behöver godkännande från SVT för ”medverkan i sammanhang av en karaktär som skulle kunna sätta SVT:s opartiskhet eller oberoende ställning i fråga”. Stina Wollters delning av inläggen skedde nästan tio veckor före den planerade sändningen. 

Under en månads tid, med start den 17 oktober 2024, skrivs 188 unika artiklar i svensk media om ”Stina Wollter” och ”antisemitism”. I en TT-text som återpubliceras i många av de svenska tidningarna blir rubriken: ”Wollter kritiseras inför program: ’judehatare’”. 

Initialt försvarar SVT sitt beslut. Efter en vecka är beskedet ett annat: programmet lyfts ur tablån. I sin egen nyhetsartikel skriver SVT att ”anledningen är antisemitiska uttalanden som Wollter gjort”. Senare har Stina Wollter även blivit upplyst om att hundratals av hennes gamla program har tagits bort från Sveriges Radios hemsida. Av utrymmesskäl, enligt dem. För henne är det tydligt att drevet har ”lyckats”. Public service – där hon i många olika roller har arbetat i över 30 år – har vänt henne ryggen.

– Vid mötet på SVT då jag ställdes inför faktum gällande min tv-serie fick jag samtidigt beröm för min autenticitet, min värme och förmåga att skapa ett tryggt rum runt människor och deras kroppar. Jag svarade: ”Den personen ni beskriver är inte en person som tiger när man skjuter barn i huvudet.” Jag vill vara en hel människa. Den jag är protesterar mot de grövsta brotten som finns på vår jord. Det är inte politiskt ens en gång, det är inte partiskt, det är inte svårnavigerat eller kontroversiellt. Det är en självklarhet. Det är minimum, säger hon.

Martin Vårdstedt, programchef på SVT. Foto: Eva Edsjö/SVT

Martin Vårdstedt, programchef på SVT, skriver i ett mejl till Arbetaren att SVT ”är medvetna om att det finns olika definitioner av antisemitism” och att deras bedömning i det här fallet handlade om ”det sammanhang som uppstod runt ett program som ännu inte nått publiken, där fokus riskerade att förskjutas från innehållet till en konfliktfylld debatt”. Han konstaterar att detta i sig var ett skäl till att programmet lyftes ur tablån. 

Gällande det inlägg som, trots att det skedde utanför den normala fyraveckors-karantänen, ledde fram till att programmet ställdes in skriver programchefen att ”många gjorde bedömningen att det var tydligt färgat av antisemitiska troper” och att detta också blev SVT:s hållning efter en ”samlad bedömning”.

”För egen del har jag hela tiden varit övertygad om att Stina Wollter inte själv har dessa åsikter – hon har tvärtom arbetat hela sitt liv för inkludering och allas lika värde. Men med många följare kommer ett ansvar att även se detaljerna, källgranska och hålla koll på vad och hur man sprider material. I alla fall om man vill kunna företräda en tv-serie på SVT”, skriver Martin Vårdstedt. Läs hela svaret här.

Anna Sofia Vikström: ”Media har inte lärt sig någonting”

Anna Sofia Vikström, advokat som tidigare företrätt Stina Wollter. Foto: Privat

Anna Sofia Vikström är advokat och företrädde Stina Wollter i hennes försök att få justitiekanslern att väcka åtal för förtal mot Svenska Dagbladet, med anledning av texten som pekade ut henne som ”tjej-Hitler”. 

– Jag vet inte när i modern tid jag kan hitta något liknande exempel där man påstår sådana grova saker mot en en känd person som är helt felaktiga, säger hon.

– Stina Wollter pekas ut för att vara antisemit, Hamas-sympatisör och att hon – och även Greta Thunberg – tycker att det inte spelar någon roll att Hamas skulle kidnappa och våldta och mörda judiska kvinnor. Alltså det är så grovt, det är vansinnigt. Ingen av dem har på något sätt uttryckt sig negativt om judar som grupp eller uttryckt stöd för Hamas. 

Anna Sofia Vikström lyfter exemplet med Benny Fredriksson. Kulturhuset Stadsteaterns tidigare chef som i samband med metoo utsattes för ett så kraftigt drev – byggt på felaktigheter och obekräftade, anonyma vittnesmål – att han till slut tog sitt eget liv.

– Jag tänker att media inte har lärt sig någonting. Vi vet ju vilka personliga konsekvenser som drev har fått tidigare. Men det finns ju också ett generellt plan i det här fallet. Att drevet skrämde andra och på så sätt har bidragit till att många inte har vågat kritisera Israels agerande. Jag har advokatkollegor som tidigt har sett att det är fråga om ett folkmord men inte vågat säga det högt, av rädsla för att drabbas av negativa konsekvenser, säger Anna Sofia Vikström.

– Och det är oerhört farligt i en demokrati när man börjar rulla åt det hållet att människor blir rädda för att stå upp för helt självklara saker som mänskliga rättigheter och att internationell rätt ska efterföljas – av rädsla för repressalier.

”Är det du som är Stina Wollter?”

Intervjun på restaurangen intill Uppsala Centralstation går mot sitt slut. Snart kommer Stina Wollter att ändra sig, bli livrädd för ett nytt drev och be att få skjuta upp publiceringen av intervjun. Det kommer att dröja ytterligare nästan ett år innan hennes ord nu publiceras i den här texten. Men det vet vi ännu inte när Stina Wollters man Micke precis har varit förbi och hälsat, iklädd sin brevbäraruniform. I dag började hans utdelningsrunda just här och för henne är det tryggt att ha honom nära. Han, dottern Lisa och resten av familjen och vännerna har varit avgörande under de senaste åren. 

– Jag älskade honom innan men nu är det… Han har vuxit som människa under den här tiden. Han har klivit fram och min kärlek har liksom gått in i sjuans växel. Det är så djupt, bortom den både erotiska, sensuella och normativa tvåsamheten – att veta att du är hållen. Det är ju det som barnet behöver veta. Jag håller dig. 

Vad tänker då Stina Wollter om framtiden – sin egen och världens? 

Det finns en acceptans nu, säger hon, inför det faktum att ”etablissemanget” som hon så länge varit en del av, inte längre är hennes. Kanske finns också insikten om att synen på vad som är antisemitism skiljer sig så genomgripande åt mellan olika människor, att vissa kommer fortsätta att se det hon har skrivit som antisemitiskt. 

Men det finns också en annan sida. Stina Wollter berättar om tiden efter det första drevet. Hur hon i början aldrig gick ut ensam, rädd för att något skulle hända. 

– Folk ville ju skada mig. Du blir rädd för hatet … Jag är en så porös människa, så det invaderade mig på cellnivå, säger hon. 

– Men det enda som hände när jag rörde mig ute var att folk skrek efter mig på gatan: ”Vi älskar dig!”. 

Stina Wollter intervju i Arbetaren om drevet mot henne 2023.
Stina Wollter. Foto: Jan-Åke Eriksson

Vid ett tillfälle åkte hon tåg mellan Uppsala och Stockholm. 

– Då kommer det fram en ung tjej och frågar ”är det du som är Stina Wollter?”. Jag svarar ”ja” och tittar sökande på henne. Men hon har snälla ögon. Och så säger hon: 

”Jag har familj i Gaza. De ber för dig. Jag vill att du ska veta att mitt hem är ditt hem, när du än behöver.“ 

Stina Wollter beskriver att hon med tiden ”har börjat förstå” att den verklighet som drevet pågår i, är en annan än den hon möter i människor ute på gatan. 

– Det hjälper mig inte så mycket vad gäller min sorg och panik över smutskastningen. Men det gör att jag anar att det kommer att uppstå ett alternativ – att jag känner att jag kommer kunna landa någonstans.

Redan den 29 december 2023 beskrev det välrennomérade Lemkin-institutet Israels krigföring i Gaza som ett folkmord. Institutet har sitt namn efter den judiske juristen Raphaël Lemkin, som lanserade begreppet genocide och vars arbete lade grunden för FN:s folkmordskonvention. I november 2024 beskrev en specialkommitté under FN Israels metoder för krigföring som ”förenliga med kännetecknen för folkmord”. Längs vägen har en lång rad organisationer – bland dem Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och International Association of Genocide Scholars (IAGS) – börjat använda begreppet folkmord. I september 2025 anklagade också en oberoende FN-kommission Israel för folkmord i Gaza. 

I slutet av september i år hade minst 74 000 människor dödats av Israel i Gaza, över 1 400 av dem efter det att den så kallade ”vapenvilan” utlystes i oktober 2025. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Fotomontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. I bakgrunden ett klassrum
På 1990-talet inledde Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj mot det fria skolvalet. Nu har över 30 år gått, och samma sak fastslås igen, och inte för första gången. Foto: Viktoria Bank / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tonåriga syndikalister hade rätt – det fria skolvalet ökade klasskillnaderna

”Det påstått fria skolvalet har drivit på segregationen. Uppdelningen mellan elever med olika klassbakgrund, och betyg, har ökat – i världens mest marknadsanpassade skolsystem”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Det kommer ett pressmeddelande: ”Skolvalet har inte brutit segregationen i gymnasiet”, konstaterar Göteborgs universitet. Tvärtom har uppdelningen mellan elever med olika klassbakgrund, och betyg, ökat de senaste 30 åren. 

Under samma period har också skillnaderna i inkomst, hälsa och framtidsutsikter generellt ökat i Sverige. Detta har inte skett genom någon okontrollerbar naturlag. Inte heller kan det förklaras enbart med att en global nyliberal våg inte har gått att stå emot. Det är politiska makthavare som, med olika öppna eller dolda agendor, fattat beslut i denna riktning från 1990-talet och framåt. 

Ur ett globalt perspektiv är Sverige ett av de länder i världen med mest marknadsanpassat skolsystem. Vi är, till exempel, det enda land som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av vinstutdelande riskkapitalbolag.

Redan när denna marknadsanpassning skulle starta drev det fristående Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj emot ”det fria skolvalet”. Jag minns att min egen spontana tonårsreaktion var ”Va? Jag gillar fria val!” Men efter att ha hört och läst argumenten förstod jag snabbt vad de menade – det påstått fria valet skulle bara öka klasskillnaderna. 

De fick snabbt rätt. Nu har över 30 år gått, och samma sak fastslås igen, och inte för första gången.

Inte förvånande hur makthavare fostras

Samtidigt domineras tidningsrubrikerna av en helt annan sorts skandal. Det snaskas ordentligt i det, säkert fruktansvärda, som hänt på Sigtunaskolan Humanistiska läroverket (SSHL). Övergrepp och pennalism på internatskolan beskrivs som en chock för en skola som ser sig själv som ”snällare” än det ökända Lundsberg. 

För oss långt från dessa miljöer känns det hela inte särskilt överraskande: skolor som är till för ”eliten” fostrar unga att se ner på andra. Oavsett om elittillhörigheten ses som ärvd genom uråldrig överklass, eller förvärvad genom att föräldrarna skaffat sig en position inom politik eller finansvärlden.

Så skapas nya makthavare, som tar nya beslut för att skydda sin egen position i samhällstoppen.

Tonåringarna hade rätt

Den politiska högern hånar gärna alla de som förespråkar förebyggande åtgärder i stället för hårdare straff. De som pekar på långsamma men helt omvälvande förändringar. Som – marknadsanpassningen av skolan. Uppenbarligen hade syndikalistiska tonåringar helt rätt i sina farhågor för 30 år sedan. 

Jag vet att det inte är så massmedier fungerar. Men jag önskar att en enda av kvällstidningarnas skandalrubriker i dag i stället kunde ha fått handla om den marknadsanpassade skolans bidrag till att öka samhällets klasskillnader.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Ejub Lemes som skördar potatis tillsammans med Mirsad och Vahida Cajusevic på Lilla Rinkebys odlingslotter. Fotograf Lena
Ejub Lemes skördar potatis tillsammans med Mirsad och Vahida Cajusevic på Lilla Rinkebys odlingslotter. Foto: Lena Israelsson.

Kolonilotten – en anti­kapitalistisk grogrund

Är det på våra koloniområden som vi hittar den anarkistiska och antikapitalistiska visionen i praktiken? Arbetaren lämnar över pennan till det nystartade Stockholmsnätverket Kolonistas.

Den brittiska anarkisten, Colin Ward, menar det. Han skrev en hel bok om livet på koloniområden, The Allotment (med D. Crouch, nyutgåva 2023 med introduktion av Olivia Laing). Här fanns det självstyre i små grupper som han såg som motkraften till auktoritära hierarkier, folkliga landskap. Där det är folket som skapar landskapet med sina händer. I Sverige har vi folkliga landskap framförallt på områden som består av odlingslotter utan stugor. Odlingskolonister är alltid på jakt efter sätt att kringgå reglerna för att kunna odla, skapa och hänga på våra lotter på det sätt som vi vill. Inte alltid på det sätt som staden bestämt. Som självstyrande enheter vårdar vi kollektivt stora arealer mark samtidigt som vi inte ger upp våra individuella drömmar. 

I Stockholm är det något antikapitalistiskt över formen för ett koloniområde. Kommunen äger marken och den har ett skyhögt marknadsvärde. Men kommunen varken säljer eller arrenderar ut till marknadspriser och priset på stugorna bestäms centralt. Alla har råd att ha en odlingslott i Stockholms stad. Tänk om kommunen i stället valt att hyra ut till den som kunde betala mest. Det hade ändrat hela karaktären på vårt gemensamma odlingslandskap och sparkat ut de allra flesta av oss. Tyvärr är det en utveckling som skett i övriga Sverige i områden med stugor. 

Kolonistas och rätten att rota sig

Kolonistas har bildats för att fortsätta undersöka det som Colin Ward var på jakt efter. Ett annat sätt att bygga städer där folket ges större frihet och där våra händer skapar platser som tillåter oss att bygga relationer till både jorden och andra människor på ett sätt som ingen stadspark någonsin kan göra. Detta behövs eftersom vi ser hur politiker och tjänstepersoner inte längre vill skapa nya koloniområden. Vi ser ett behov av en rörelse som arbetar för mark till folket: alla ska kunna ha en plats i staden att kunna göra till sin egen. Vi arbetar för rätten att rota sig. Genom blommor och grönsaker kan vi odla kultur, hem och hemmahörighet. Vi står för allas rätt att känna sig hemma, och hyllar mångfalden i våra koloniområden.

Vi arbetar också för att förbjuda torv inom fritidsodling. I dag bryts det torv till odling vilket innebär stora utsläpp av växthusgaser. Flera andra europeiska länder agerar och att odla torvfritt har blivit en självklarhet. Men i Sverige är det torvföretagen som äger frågan och politikerna agerar inte. Klimatkollapsen väntar inte, därför driver vi frågan om torvfri odling. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
SAC Turné lantbruk
Fackmedlemmar besöker svenska gårdar för att informera lantarbetare om deras rättigheter. Foto: Vendela Engström

Lantarbetar­praktikant: ”Visste inte att vi har rättigheter i Sverige”

Under en helg i oktober rullade en buss lastad med syndikalister genom mellersta och södra Sverige för att informera lantarbetare och JUF-praktikanter om deras rättigheter på gårdarna.

– Vi menar att de flesta praktikanter inte är praktikanter, utan vanliga arbetstagare som utför allt arbete på gårdarna, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC.

På Centralstationen i Stockholm står det ”SAC” på en av skärmarna över avgångar. Det är morgonen den 9 oktober och drygt tio syndikalister har samlats för att hoppa på en inhyrd buss som under helgen ska åka till 16 lantbruksgårdar mellan Stockholm och Skåne. Längs vägen söderut kommer fler medlemmar att tillkomma. 

Syftet med ”turnén”, som SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson kallar den för, är att informera lantarbetare om sina rättigheter och hur de kan hävda dem – på plats på gårdarna. 

– Vi vill att de ska veta att vi är redo att ta emot dem om de vill gå med i facket, säger han.  

Pelle Sunvisson, en av SAC:s två migrantorganisatörer. Foto: Vendela Engström

Ett annat syfte med resan är att få en bättre bild över hur JUF:s, Jordbrukare-ungdomens förbund, program med lantarbetarpraktikanter används. 

– Vi har hittills inte träffat på någon enda gård som sköter sig, säger Pelle Sunvisson. 

Hotfull bonde i golfbil

Det första stoppet är en mjölkgård utanför Flen, i Gnesta kommun. Regnet vräker ner. Det är gråmulet och lerigt. Alla trär på plastskydd om skorna och går ut för att hitta personer som arbetar på gården. I bostadshuset invid gården träffar gruppen en ukrainsk arbetare som berättar att det även finns ett flertal praktikanter från afrikanska länder på gården. Annars är det tomt, utöver korna som råmar inifrån ladugården. 

– Är ni djurrättsaktivister? säger ägaren, som möter upp i en golfbil.  

Några av fackets medlemmar som deltog under helgens lantbrukarturné. Foto: Vendela Engström

Pelle Sunvisson, som även är regionalt skyddsombud, berättar att de kommer från facket och att de besöker gården då de tidigare haft en medlem där.

– Ni har ingen rätt att vara här om ni inte har någon medlem här just nu, säger hon. 

Det stämmer inte. Ett regionalt skyddsombud har rätt att besöka en arbetsplats såvida facket har haft medlemmar där, berättar Pelle Sunvisson. 

Ägaren hotar med polisanmälan, och en anställd på gården startar en traktor och kör hotfullt fram och tillbaka framför fackmedlemmarna med skopan skrapandes i marken, samtidigt som han filmar bussen. 

Lön från 47 kronor i timmen

Facket Stockholms LS av SAC har på senare år fått in allt fler ärenden från personer som arbetar inom svenskt jordbruk. Det kan vara allt från personer som arbetar med djurhållning till odling av diverse grödor. En gemensam nämnare för de som facket kommit i kontakt med är att de har migrantbakgrund, låga löner och att många av dem kommit hit som praktikanter via jordbrukare-ungdomens förbunds, JUF:s, internationella praktikantprogram.  

Detta program har funnits sedan 1966 och riktar sig till ungdomar mellan 18–29 år som vill arbeta på gårdar i Sverige eller utomlands. Ersättningen ska täcka kost och logi samt ge fickpengar, och enligt JUF:s kollektivavtal ska praktikanterna inte arbeta mer än åtta timmar om dagen. 

Enligt JUF:s avtal, som har sämre praktikantvillkor jämfört med ramavtalet för lantbruk, får praktikanterna en reducerad lön under det första året. De första sex månaderna får de 50 procent av minimilönen, därefter höjs lönen till 70 procent. Först efter ett år får de full lägstalön. 

Minimilöner för JUF:s praktikanter från 1/7 2022 till och med 30/6 2023. Under det första halvåret, då lönen är 50 procent av minimilönen för lantarbetare, har personer över 19 år en lön på 63,24 kronor i timmen. Källa: JUF:s kollektivavtal för 2022 och 2023

Facket menar att avtalet allt oftare används för att få högutbildad och kvalificerad arbetskraft till Sverige från länder utanför EU.

– Vi menar att de flesta praktikanter inte är praktikanter, utan vanliga arbetstagare som utför allt arbete på gårdarna. För oss framstår det här helt och hållet som diskriminerande. Enda anledningen till att de har lägre lön är att arbetarna kommer från Afrika och Asien, säger Pelle Sunvisson. 

Max två praktikanter per gård

Enligt JUF:s informationsbroschyr till de gårdar, eller ”värdar”, som tar emot praktikanter får en gård endast ta emot två praktikanter och sedan en praktikant per var femte anställd. ”Exempel: Det arbetar fem anställda på gården. Då får värden ta emot tre praktikanter”, står det i broschyren.

Arbetaren har tagit del av uppgifter från Migrationsverket om vilka gårdar som tagit emot praktikanter, samt hur många praktikanter gårdarna tagit emot. Enligt dessa uppgifter ser det ut som att ett flertal gårdar bryter mot regeln om antalet praktikanter.

När Arbetaren ringer JUF för att ställa frågor om praktikantprogrammet svarar de att de inte hinner svara på frågor om det just nu, eller kommande vecka. Däremot ber de att få frågorna via mejl:

I broschyren till gårdsvärdarna står att de får ta in två praktikanter och sedan ytterligare en per fem anställda. Men i vissa fall tycks det vara så att praktikanterna är hela arbetsstyrkan på gårdarna, eller att praktikanterna är betydligt fler än den angivna regeln. Är det här något ni känner till? 

– Det är inget vi känner igen. Våra regler för hur många praktikanter en gård får ta emot är tydliga. Begränsningen finns för att varje praktikant ska kunna få den introduktion och handledning som behövs och för att praktikanter inte ska ersätta ordinarie arbetskraft, skriver Magdalena Birgersdotter, JUF:s vikarierande förbundssekreterare, till Arbetaren via mejl och tillägger:

– En verksamhet där praktikanterna skulle utgöra hela arbetsstyrkan är därför inte förenlig med hur vårt program ska fungera. Om vi skulle få kännedom om att en gård inte följer våra regler följer vi upp och åtgärdar.

Hur kontrollerar ni att gårdsvärdarna följer era riktlinjer?

– Fokus för JUF är att ungdomarna som deltar i programmet får möjlighet till internationellt utbyte, lära sig nytt och utvecklas inom sitt yrke. Därför följer vi upp gårdarna på flera sätt; genom rapporter från både praktikant och värd, praktikantträffar och gårdsbesök. Innan en gård blir värd tar vi in information om verksamheten, boendet och förutsättningarna för praktiken samt två referenser. Vi begär också bilder på boendet och så ofta som möjligt genomförs gårdsbesök, hos nya värdar och spontana besök hos befintliga värdar, skriver hon.

Hon berättar att praktikanten under praktikperioden lämnar in två rapporter om sin upplevelser av praktiken, en efter den första tiden och en i samband med att praktiken avslutas. Hon uppger även att de träffar praktikanterna vid återkommande praktikantträffar och är tydliga med att de ska kunna vända sig till JUF om något inte fungerar.

– Dåliga arbetsförhållanden ska inte förekomma. Därför följer vi upp lön, arbetstid, boende och praktikantens upplevelse, och agerar om något inte skulle fungera.

Hur många JUF-praktikanter finns i Sverige för tillfället? 

– Under oktober finns 176 praktikanter i Sverige. Totalt tar vi emot omkring 250 unga praktikanter från Europa, Nordamerika, Afrika och Asien varje år. 

Mjölkkor. Foto: Vendela Engström

Gröna arbetsgivare och Livs parter i JUF:s avtal

Kritiken från facken riktas framför allt mot att praktikanterna utnyttjas av vissa gårdsägare för att för att få billig arbetskraft, trots att de så kallade ”praktikanterna” i själva verket utför fullt, tungt och kvalificerat ordinarie arbete – ofta under bristfälliga villkor. 

Pelle Sunvisson berättar att de lantarbetare han har kommit i kontakt med har bland de sämsta arbetsvillkor han har sett. 

– Det är den absoluta botten, och då tycker jag att jag sett mycket dåliga villkor.

Varför är de här villkoren så mycket sämre än andra?

– Villkor blir dåliga om det finns en maktbalans som tillåter det. Just inom jordbrukssektorn är den särskilt skev eftersom där finns arbetare som inte bara är beroende av sin arbetsgivare för mat och pengar, utan också för boendet och sin framtid i Sverige. Personen är ofta bunden till gården under hela anställningen och isoleringen på gården gör det svårt att träffa andra och exempelvis ta sig till ett fackmöte, säger han. 

Han tillägger att beroendeställningen fortsätter efter att anställningen på gården upphört, då många av gårdsarbetarna är beroende av böndernas rekommendationsbrev för att kunna få nya jobb.

– Vi har stött på flera fall där bönderna straffar arbetare som ställt krav genom att inte skriva sådana rekommendationsbrev.

Livsmedelsarbetareförbundet och Gröna arbetsgivare är parter i JUF:s kollektivavtal. När Arbetaren söker dem ges samma svar som från JUF: Skicka frågorna via mejl. Livs svarar, men inte på frågorna:

”JUF är en egen organisation med en egen styrelse och Livsmedelsarbetareförbundet har framfört att de företag där det förmedlas praktikplatser ska omfattas av kollektivavtal för att minska risken för oseriösa aktörer och eventuellt utnyttjande av arbetstagare.”

Gröna arbetsgivares förhandlingschef Anna Vargö skriver i ett mejl till Arbetaren att ”om en praktikant upplever att praktiken inte följer utlovat upplägg ska denne vända sig till JUF, som ansvarar för att hantera situationen.” 

Under de första sex månaderna när de får 50 procent av minimilön, vilket blir mellan 50 och 70 kronor i timmen enligt avtalet. Hur kommer det sig att praktiklönen är lägre än i ramavtalet för lantbruk, djurpark och vattenbruk arbetare?

–  För JUF:s utbytesprogram har ett särskilt praktikantavtal förhandlats fram mellan arbetsmarknadens parter. Avtalet bygger på att det är ett internationellt utbyte med praktikanter som inte har praktisk erfarenhet från svenskt lantbruk och som därför kräver handledning. 

”Visste inte att vi har rättigheter i Sverige”

På flera av gårdarna ekar det tomt. Trots att det ska finnas flera praktikanter och anställda på gården. På några ställen tycks det nästan som att ägarna står och väntar. Under lördagen är det en lantarbetare som berättar att bönderna ”varnats” om att facket är på väg.

”Joe Hill är vår hjälte. Han var en fackligt aktiv migrantarbetare som emigrerat till USA”, berättar Pelle Sunvisson för en av deltagarna som frågar vem det är. Foto: Vendela Engström

På en mjölkgård får korna trängas i en lutande inhägnad, några har sår på benen och de är täckta av lera. Här träffar facket en JUF-praktikant som berättar att han utför ett tungt, självständigt och monotont arbete utan något egentligt utbildningsmoment, samt att han inte får betalt för övertiden. 

Facket lämnar över en broschyr och berättar att han gärna får höra av sig, att han har rätt att få ut ob-ersättning och att han har rättigheter som alla andra arbetare i Sverige. Han oroar sig för vad ägaren ska säga om de får veta att han pratat med facket.

– Jag visste inte att vi har rättigheter i Sverige, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Björn Söderberg och Valeria Corina Jara
Valeria Corina Jara får det fackliga priset till Björn Söderbergs minne. Här ses hon i Järnvägssektionen i Västs kampanj för en
facklig anslagstavla. Foto: Järnvägssektionen i Väst och TT

Hon prisas för sitt fackliga arbete: ”Ett sätt att göra motstånd”

När SJ drog in övertidsersättningen fick personalen nog. En av de som reagerade, och organiserade, var tågvärden Valeria Corina Jara från Göteborg. Nu tilldelas hon årets civilkuragepris till minne av den mördade syndikalisten Björn Söderberg.

– Det känns fantastiskt. Jag är både superglad och stolt, säger hon till Arbetaren.

I slutet av förra året briserade nyheten att tågpersonal på bland annat SJ och VR Sverige inte längre ska få betalt för den första övertidskvarten vid försenade resor. Beslutet slog ner som en bomb hos de anställda som rasade mot de nya avtalsplanerna.

Valeria Corina Jara, som jobbat som tågvärd på SJ i 19 år, var en av de som reagerade.

– Jag blev både less och lack när arbetsgivaren bestämde sig för att försämra våra villkor. Det handlade helt enkelt om en så grundläggande fråga som rättvisa. Att SJ inte värdesatte vår tid på jobbet.

Till minne av Björn Söderberg

Arbetskamraterna började diskutera situationen och ilskan växte. Strejkplaner byggdes upp och en namninsamling startades.

– Vi ville ju visa ledningen att vi på golvet verkligen var emot det här. Så det var inte särskilt svårt att få folk att skriva under.

I takt med att protesterna växte gav bolaget med sig och backade från beslutet. Övertidsersättningen blev kvar och Valeria Corina Jara och hennes kollegor kunde fira segern.

Nu tilldelas hon det prestigefyllda civilkuragepriset med motiveringen: ”Under repression från arbetsköpare och i ett läge där de stora fackföreningarna redan accepterat försämringen har Valeria uppvisat exemplariskt civilkurage”.

Priset delas ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år sedan 2000 ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”. 

Det instiftades till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.

Vikten av fackligt motstånd

Valeria Corina Jara beskriver glädjen i att tilldelas priset, men också frustrationen som hon och hennes kollegor upplevt.

Varför, skulle du säga, är det viktigt att vara med i facket?

– Dels handlar om det om arbetarstolthet. Att din lön och dina rättigheter inte är självklara. Att vara med är ett sätt att göra motstånd mot de som vill försämra dina villkor. Ett sätt att visa värdet i arbetet vi utför.

Priset delas ut i Göteborg idag måndag och senare på kvällen hålls manifestationer till minne av Björn Söderberg på en lång rad platser runt om i landet.

Publicerad Uppdaterad