Solidärer – avsnitt 7

Gävle, januari 1937.

Det gick inte att dölja längre och hon skulle väl bara ha sagt det rätt ut men det blev omöjligt när hon såg deras blickar. Hon, ordentliga Klara, hade en hemlighet. Det var väl de som fick ta upp det. Hon började stryka med handen över magen. Inte för att hon ville utan för att de glodde. Hon bar på ett liv och det var fint, tänkte hon, fast det var krystat och hon inte kände så egentligen. Men när Johansson stirrade tog hon bort handen. Jobbade på i raskare takt. Hon kände inget mer än att hon blev tyngre och att det blev svårare att stå länge, böja sig, hålla sig vaken. Det värkte i ljumskar och ländrygg och hon fick springa på dass hela tiden, sitta i kylan bland råttorna bakom soptunnorna. Hon kände inget mer än rädslan för att förlora arbetet och hon avskydde den känslan mer än de andra. Om två månader skulle ungen ut. Så klart gick det inte att dölja längre, fast hon hade gjort det duktigt länge.

Marit hade i en månads tid kommit med antydningar till de andra, så att Klara nästan skulle höra. Himlat med ögonen. Och så blev det som det blev.

Astrid drog Klara avsides. Höll henne under armen.

Alla vet, Klara, sa hon. Du skulle ha sagt nåt till Johansson, nu har Marit hunnit före. Du vet hon vill ha hit sin syster. Du vet hennes lillasyster som gått utan arbete så länge, efter det som hände på… med han som –

Har Marit pratat med Johansson? Astrid nickade.

Klara skrattade till. Den avundsjuka apan.

Vad skulle hon vara avundsjuk på? Astrid släppte Klaras arm. Det är väl ingen som är avundsjuk på dig. Vi tycker så synd om dig allihop. Ja utom Marit då. Men hon har alltid bara tänkt på sig själv.

Hon tänker på sin syster, sa Klara. Tårar tryckte på inifrån och hon tryckte tillbaka. Aldrig i livet skulle de upp.

Men jag blir inte kvar länge till, viskade Astrid, för Erik har friat. Han har studerat klart nu. Jag är så stolt.

Jag förstår det, sa Klara och kände hur ointresserad hon var. Snart, om bara några minuter, skulle hon kanske vara utan arbete, precis som Hellgren. De skulle behöva flytta, men ingen skulle vilja ha dem.

Så för mig kommer det att ordna sig, sa Astrid, det var det väl ingen som trodde men så blir det ändå. Vi ska gifta oss i pingst. Ni borde också gifta er, varför gör ni inte det? Hur ska det gå annars tänkte du? Hon hämtade andan. Jag tycker verkligen synd om dig, Klara. Och barnet.

Hon tryckte Klaras arm igen, hastigt, och så stod Johans- son där.

Mig veterligen har ni ingen rast nu. Tillbaka till arbetet Olsson, så kan Jansson få följa med mig.

Klara gick bakom Johansson och struntade i allting. Sara tittade upp från makaronerna och det var nog värme i hennes blick men annars var det struntsamma.

Hon skulle föda det här barnet och det kunde leva eller dö och hon kunde leva eller dö. Hon fick hindra handen från att riva ner ett knippe spaghetti på väg in till förmannens kontor.

Det är för löjligt, sa han, hur ni går här med magen i vädret, och har gjort länge, utan att ni tror att det syns.

Men nu har Karlsson berättat?

Det hade hon inte behövt göra. Jag har väntat på att Jans- son ska berätta själv.

Jo, jag ska ha ett barn, sa Klara, det ska komma ut i mars och det behöver inte bli någon förändring.

Det är väl klart att det blir förändring, förstår väl Jansson. Min mamma tar hand om barnet.

Johansson granskade henne. Klara tittade ner. Jag behöver det här jobbet.

Han tog en penna och pickade den mot ett papper som var fyllt av svarta bokstäver och siffror. Det var omöjligt att se vad där stod.

Jag vet att de flesta här anser det vara skandalöst, och det är det också, om det de säger är sant.

Johansson avbröt sig med en harkling.

Men jag är inte intresserad av det privata, jag är intresserad av att fabriken ska fungera och Jansson har alltid varit en pålitlig arbetskraft. Jag ska inte sticka under stol med att Janssons belägenhet förvånar mig men även de klokaste kan brista i omdöme.

Han suckade djupt. Klara ville ta tag i pennan och papperet. Hon ville själv skriva vad det skulle bli med henne.

Jansson ska vara tillbaka senast två veckor efter… efter det att barnet kommit. Och då har jag varit ordentligt generös. Folk står i kö för att –

Jag förstår det, tack så mycket.

Och jag vill inte se det där barnet drälla omkring här på fabriken.

Det skulle inte jag heller vilja.

Gott, sa Johansson. Då säger vi så. Inte en dag längre än två veckor.

Han reste sig upp och lade handen på Klaras axel. Tack så väldigt mycket, sa Klara igen.

Hans hand gled ner från axeln. Hans hand grep tag om hennes ena bröst. Tryckte, höll kvar. Det gjorde ont. Hon hörde hans andetag. Han andades, klämde. Lade sedan tillbaka handen på axeln, klappade ett par gånger.

Då kan Jansson återgå till arbetet.

När hon kom ut från Johanssons rum stod vaktmästaren där med sin kvast och med röda fläckar i ansiktet.

Mig gör det inget det där, sa han och nickade mot magen.

Jag tycker att Klara är fin som snus.

Klara log mot honom fast hon ville ta kvasten, bryta sönder den, slå in den i hans dumma, röda ansikte.

På vägen hem gick hon förbi där Ingemar bott – bodde. Det var ingen större omväg men hon hade inte varit förbi där sedan han åkt, det hade inte funnits någon anledning. Hon pulsade i snön, ingen hade brytt sig om att skotta bort framför hans dörr. Om hon haft en skovel, och inte varit så gravid, men det skulle bara börja snöa igen. Skulle hon ha vetat att i morgon kommer han hem, eller nästa vecka, då skulle hon sett till att… och snön från fönsterblecket också, men vad gjorde det nu?

Hon kikade in genom fönstret. Hjärtat slog snabbare för tänk om –

Hon såg rätt på vasen med mönstret. Hon hade inte väntat sig att se mörkblå nästan svarta vågor kastas fram mot fönsterrutan. Hon ramlade bakåt, hittade balansen. Det sparkade hårt i magen, en rytm som av springande steg.

 

*

 

Murcia, januari 1937.

De som önskade kunde anmäla sig till maskingevären och lära sig hantera den tunga Maximsprutan (den var tvungen att skötas av tre personer: eldobservatör, skytt och laddare). Fler milismän anslöt sig, sådana som varit vid Madridfronten och skulle återhämta sig. Ingen av dem ville säga något om striderna i Las Rozas den sjunde januari.

Nä, sa de, det pratar vi inte om här i det vackra oförstörda Murcia.

Eller, sa de, om ni absolut vill veta kan vi kan berätta om de tjugofyra fascistplanen och de femton stridsvagnarna, det öronbedövande larmet, och att tyska socialister slogs mot tyska nazister på spansk mark. Men sen räcker det.

Eller, fortsatte de, vi kan säga också att över hundra man ur bataljonen dog, och efteråt, när vi kom tillbaka till högkvarteret i Mora Leja, gick vi runt och letade efter dem, ifall de skulle ha kommit tillbaka, eller försovit sig, eller rest sig upp från döden, vad som helst är möjligt eftersom kriget i sig är så abnormt.

Vi kan berätta, avslutade de, att angreppet mot Madrid slogs tillbaka och att vi har sett saker som det inte går att beskriva. Och om det inte går att beskriva går det inte att prata om, bara minnas, och försöka glömma. Mardrömmarna speglar verkligheten exakt och vice versa. Men sen säger vi inget mer.

I Murcia var det vår redan och ovanför grotthålorna, bland palmer, enar och klosterruiner, växte vita villor. Fem mil ifrån staden låg det glittrande Medelhavet och staben tillät en dags permission. De reste i lastbilarna som vanligtvis åkte till fronten. Ingemar satt bredvid Klas och tittade upp i den klarblå himlen mellan blad och barr. Allt ska du ha och mista, tänkte han och tankarna kom från en annan tid. Lastbilen krängde till och gruset smattrade mot plåten. Hans lår tätt intill Klas. Kanske var det från honom mörkret kom farande? Klas med blicken i flaket, kinderna stödda mot händerna, som ett tjurigt barn. Nå, han var ju ett barn, hade inte fyllt tjugo än. Det kom tjock dimma över vägen och suddade ut dem. Klas rörde olustigt på sig, och rörelsen smittade. Torsten längre fram på flaket sa att de snart var framme. Som om han visste. Han började sjunga, och Ragnar slog takten med handen mot knäet. Ingemar önskade han suttit med honom istället.

Vi är snart framme, upprepade Ingemar till Klas, tänkte att orden skulle trösta. Klas blängde på honom.

Framme? Och sen då?

Jo, sen när vi kommit fram, då reser vi tillbaka.

Han log, tryckte till med sitt lår mot Klas, och miraklet skedde, att Klas också log.

Och efter tillbaka? Vad händer då? flinade han, som om Ingemars tankar smittat honom. De seglade rätt igenom dimman, ut på andra sidan. Ingemar tänkte på havet i Gävle, det som knappt syntes men bredde ut sig bortanför Alderholmen, med kobbar och skär. Båtarna tog sig in i hamnen med berättelser om andra städer och länder. Havet gled in i hamn och ån delade staden. Människorna hade vant sig vid vattnet som tyst gled under broarna, de tänkte inte på möjligheten att lära sig av det främmande. Medelhavet var ett helt annat hav än Östersjön, men de två förenades ungefär vid Biscayabukten, eller högre upp vid det keltiska havsområdet. Det var samma vatten, men var någonstans förändrades det, när blev det så glittrande blågrönt?

Östersjön var grunt och saltfattigt, Medelhavet djupt och salt och med ett helt annat fiskbestånd. Europas kanalsystem sträckte sig från Rotterdam vid Nordsjön i väster, till Svartahavskusten i öster och Medelhavet i söder. Östersjön gick till Nordsjön, från Kiel till Brünsbuttel, rätt genom nazistland. Det måste ta minst sex veckor att fara emellan, tänkte Ingemar, kanske genom Donau och Svarta havet? Eller via Rhen och Main? Få lift med en pråm. Kanalsläp som strävade motströms. Innerst inne var Ingemar en sjöman, precis som Nils Green, men han hade inte hunnit förverkliga sig själv än. När han såg Medelhavet sträcka ut sig tänkte han att det fanns tid i evighet.

Han såg Hernandez med fötterna i det kalla vattnet, hon hade rullat upp byxorna till knäna. Om han inte varit feg hade han gått fram till henne. Han var inte feg. Hon vände sig om men solen var rätt i ögonen så han kunde inte se om hon tittade på honom. Hon hade färgats av sol och hav. Han tog djupa andetag, ville bära med sig lukten av Medelhavet hem till Klara. Det var omöjligt för henne att förstå det här, men han ville i varje fall försöka förklara. Han såg Hernandez vinka. Han vinkade tillbaka. Vindarna var hårda men kunde inte riva sönder dem. Han tog av sig skorna.

 

*

 

Conxa såg honom rulla upp byxorna. Det var något med att se hud, när allt annat var krig. Det var att se en liten glimt av människa. Han gick ut i vattnet och hon skrattade när hon såg honom stelna till.

På vägen tillbaka till övningsområdet passerade de människor på ett kafé i solen, som om allt var som vanligt. Hon märkte att han sneglade på henne, och det var skönt att titta tillbaka, att möta någons blick.

 

*

 

I Murcia anslöt sig flera av bygdens lantarbetare. De internationella var inkvarterade i universitetet, omgivna av fontäner och rosor. Kriget fortsatte hålla sig på avstånd: en fond mot vilken livet blev skört och starkt och meningslöst och viktigt. I Murcia fanns en fungerande biograf, och i det före detta kasinot ordnade stadens socialistiska ungdom fester för milismännen. Ingemar fortsatte öva på att bära geväret, sätt det mot skuldran för fan, tänk på det som en kroppsdel, hade Meister sagt, tänk på att det är till för att döda fascister – vad nu det var för märklig kroppsdel? Han skämdes när kvinnor kom med frukter och när pojkar som inte var äldre än elva tittade beundrande på honom. Mordt bjöd ut Juanita fast han var en fegis, och hon tackade ja, mot föräldrarnas vilja. Bara det att hon hette Juanita och hade höfter och hårsvall som en bild i en tidning. De måste drömma allihop. Mordt såg ut som vem som helst. Det kanske hon också gjorde. Egentligen. Om det inte varit krig. Kanske hette hon något vanligt, verkligt, som Rita eller Alma. Torsten sa att Mordt hade en fästmö hemma i Oslo. Torsten ville väl också stå under någons fönster med blåklint fulla famnen, om det nu fanns blåklint i Spanien.

Ingemars gevär trilskades och ville inte bli kroppsdel. Det var ingen som märkte hur han kämpade. De var många, flöt in i varandra, kunde vara vem som helst av dem som tryckte upp Juanita mot en stenvägg i solnedgången.

Fan vad du glor på henne, skrattade Torsten och nickade åt Hernandez håll. Inte för att jag har något emot det, jag bara observerar.

Att han inte kunde lyfta geväret ordentligt, det sa de inget särskilt om, men att han tittade efter Conxa.

Det är bara härligt, menar jag, skrattade Torsten, eller hur grabbar, det är härligt med kärleken, när man får stoppa hård pitt i mjuk kvinna – åtminstone till dess att det blir könssjukdomar.

De skrattade och Ingemars skratt kom rullande ur honom som en befrielse, när hon passerade och det blev löjligt uppenbart att hon var en kvinna i en värld av män. Deras skratt förföljde henne, lindade sig in i hennes hår. Det såg inte klokt ut med den blå overallen, hon skulle ha haft klänning, de behövde få se hennes vader, knän, lår… Torsten visslade. Hon vände sig inte om men Ingemar såg att hon stelnade.

Stenmuren som norrmannen tryckte upp Juanita mot – fast han var feg – låg jämte Juanitas föräldrars hus. Det var vitkalkat med ett tak där det växte gräs. De syntes från köks- fönstret men kriget var fond och det skulle alltid fortsätta klättra blåregn över muren.

Malaga blir nästa stopp för fascisterna, sa Torsten, vad kan det vara, en halv dags resa härifrån? Man får ju skämmas. Sitta här och pilla med struntsaker.

Vi får ju utbildning, sa Klas. Vi behöver lära oss.

Det kom ur Ingemar något konstigt, han sträckte upp sig och sa:

Hörru Professorn. Vi sitter inte på nåt universitet i Stock- holm nu.

Skratten var med honom. Hans sida avgrunden.

Vadå? sa Klas, ska vi verkligen slänga ut stackars Bäck- ström i ett fullskaligt krig utan att han kan hantera ett gevär? Skratten flyttades över till hans sida. Det hade varit lätt att få det tillbaka. Klas med sin späda kropp, som aldrig fått ta i ordentligt. Han var en sådan som somnat om. Tills det blev akut. Och det hade det aldrig blivit. Inte som för Ingemar att det handlade om sekunder om han skulle få

behålla arbetet eller inte.

Ingemar bestämde sig. Han skrattade med.

Så jävla konstigt med geväret, skrattade han. Jag som burit kaffesäckar hela mitt liv.

Det darrar av sig självt det fantyget, hjälpte Ragnar till. Ett vapen ska behandlas som en kvinna, sa Torsten – och

Ingemar himlade med ögonen – fast, bestämt, utan att tveka. Inga dröjande smekningar, ingen osäkerhet, Bäckström.

Vad vet du om det? försökte Ingemar flina. Torsten gav honom en hård blick.

Det blev tyst.

Men när fan ska vi få slåss egentligen? sa Klas, och de andra kom av sig för det var inget som var väntat att komma ur den slokande dysterkvisten.

Efter sex dagar i Murcia hade Mordt friat till Juanita och hon sa ja. På den åttonde dagen stod det första revolutionära bröllop som Ingemar varit på. De missnöjda föräldrarna drogs med i stämningen. Bruden bar svart klänning och blodröd azalea i håret. Så klart fanns det milismän som kunde traktera instrument och så klart blev stämningen uppspelt. De låtsades att de drack vin för att fira brudparet och kärleken men ingen kände något särskilt varken för Mordt eller Juanita. Kärleken kunde i varje fall ingenting göra mot fascisterna. Men vinet flödade, främmande händer klättrade omkring på okända kroppar.

Ingemar tittade åt Conxas håll. I Murcia var det lätt att låtsas vara någon annan. Han bjöd upp henne, fast han inte dansade, och fast han fick slå sig fram för att nå henne. När han tog henne runt midjan kom han ihåg en annan dans, som han inte dansat, på Sätraåsen, en gång för länge sedan. Han borrade in näsan i hennes hår och kände doften som fick honom att känna sig lugn.

Orkestern skramlade i bröstet på honom när de gick från dansgolvet i ungdomsklubbens hus. Gult ljus, gul natt, tiden ville stanna. Hon var inte bra på engelska och han kunde löjligt få ord på spanska.

Like child, sa hon, pekade på honom, det var mest på hennes ansikte han begrep vad hon menade. En palm fläkte ut sig vid kanten till floden. Hon frågade varför han kommit dit och det märktes att hon laddat för den frågan.

Jag slåss för samma sak som du, försökte han svara, försökte låta förnärmad (men var för full).

Du vet inte vad vi har varit med om. Conxa blängde på honom. Du visste väl knappt var Spanien låg innan du kom hit?

Jag har, stammade Ingemar, varit här tidigare.

Idiotiska ord som bara kom. Han tittade på floden som rann sävlig och tjock.

Du är inte född här, du kan inte känna samma kärlek och smärta. L’amor i el dolor.

Och vad är då kärlek? ville Ingemar fråga men då hade det blivit ännu dummare. Han borde kanske ha blivit arg och gått därifrån, men istället ville han ta hennes hand. Fråga henne var de var, varifrån hon kom, varför det här landet var så svårt att ta hand om. Himlen var randig i guld och rött. Han kände hennes hand söka hans och skyndade att ta den. Vi föds med en inandning och dör med en utandning.

Entens? Varje andetag är räknat. Tycker du att det är en

tröst… una consolació?

Näe? sa Ingemar. Han förstod inte men rös till ändå. Natten växte omkring dem.

Vi kan låtsas att vi har med varandra att göra. Hon pekade på deras kroppar: Podem pretendre. No importa.

Vi behöver mer att dricka, sa han. Més begudes. Hennes hand på hans lår.

Vi är en motståndsrörelse, sa hon. Un moviment de resistència.

 

*

 

För att kärleken ska nästla sig in måste den först alliera sig med drömmarna. Sedan måste den uppmuntras, det kan räcka med ett ögonkast, ett leende. Det måste finnas ett sökande. Och för att börja söka måste man behöva och för att behöva måste det finnas ett missnöje. I den myllan – av missnöje och drömmar – är det inget svårt för kärleken att slå rot.

Vad är det med dig och svensken? frågade Luna.

Conxa hade inget svar, ville inte ha något heller. Det är bara en våg av längtan, kunde hon inte säga, det var patetiskt, och säkert inte heller sant. Lunas blick var förebrående. Det gick inte att skämmas i ett krig, men de var i ett mellanrum. De levde. Ingen av de hon älskade hade dött av det här kriget. Bara det fick de skämmas över, att de klarat sig, när människor hela tiden dödades eller fängslades eller förföljdes, i Spanien och överallt.

Även nästa kväll, efter övning och undervisning, gick hon och Ingemar till floden. De hade inte planerat det. De gick bredvid varandra och det var kyla i vindarna. Han tittade på henne och hon blev synlig och hon tyckte inte om det. Han tittade bort och hon blev osynlig. Vid floden Segura sa han saker hon inte begrep. Hon bad honom att upprepa, långsammare, fast det kunde få räcka med floden och mörkret och händerna och tystnaden. Hon ville inte ha hans ord. Ändå fortsatte han prata. Vad var det han sa nu? Vi… har alltid… känt… varandra? Hon tänkte att så skulle Poeten aldrig ha sagt. Han skulle ha erkänt tomheten i sådana fraser och hellre varit tyst. De satt på en av stenbänkarna gjutna ur brogrunden och han räckte henne vinet. Hon skakade på huvudet, han trugade, hon satte upp händerna framför sig som skydd. Han sa, förstod hon, att hon såg misstänksam ut. Han var löjlig. Ung. De befann sig på en plats bredvid tiden. Hon ville vara där. Ville att det skulle bli ännu mörkare. I det mörkret skulle de tvingas leva bredvid varandra, det fanns inget de kunde göra åt det. De var tvungna att vara nära varandra. Tvungna att trösta, hålla om. Det fanns inga andra människor. Hon lutade sitt huvud mot hans axel. Han lutade sitt huvud mot hennes.

Vi är i en grotta, försökte hon säga. Cave… Drog en linje

i luften runt deras kroppar, tätt, tätt. De skulle snart inte kunna andas därinne.

Han drog henne närmare intill och hans mun var ivrig, men hon orkade inte. Hon slumrade till mot hans axel och drömde att hon föll ner i floden. Den var full av människor som simmade och skrattade och flöt med, ingen sjönk ner under ytan, floden bar dem, hon såg Ingemar på kanten med utsträckta armar, hon ropade åt honom att hoppa i, det är inte farligt, men han stod kvar och såg på när hon flöt bort under broarna.

Efter att de sprungit i gränderna, hon och Poeten, hade hon frågat kamraterna om honom, kanske någon visste vem han var, var han fanns? Hon försökte beskriva honom men alla män, och särskilt bohemerna, såg likadana ut. Eftersom han kallades Poeten trodde hon att han var känd, kanske rent av gett ut betydande verk. Inte för att hon någonsin läst poesi. Det var borgerligt och världsfrånvänt. Men det fanns de, som Victor Hadad, som sa att poesin också kunde vara ögonöppnande, rent av subversiv. Han berättade för henne om surrealisterna som lekte med ord och betydelser. Hon tyckte det lät tramsigt men Victor sa att också språket kan vara revolutionärt. Nya ord… ord som kliver ur sina gamla, dammiga uniformer och visar på en ny mening.

Hon borde ha gått till Victor det första hon gjorde men han kunde vara så omständlig. När hon kom sig för att fråga lyste han upp, vinkade henne till sig, uppför trappan till sitt kyffe ovanför baren. Hon hade inte satt sin fot där förut, och hon hade aldrig i sitt liv sett så många böcker. De låg staplade i drivor på och runt det smala skrivbordet och hon undrade om han också skrev, ja, förutom artiklar till Solidaridad Obrera. Han sökte ivrigt i bokhyllan, kom tillbaka med en bok som snarare liknade ett tunt häfte. Röd pärm. Hon öppnade den. Doften av trycksvärta.

Jag har ett fotografi av honom också någonstans, sa Victor och började bläddra bland böcker och papper och album. Det är från ett möte där han läste dikter. Det är några år gammalt. Vänta lite –

Dammet yrde i Victors rum.

Han sken upp och räckte henne fotot.

Hans ansikte kom emot henne med sådan kraft att hon ryckte till. Han såg hårdare ut på bilden än hon mindes honom, han kom ut ur fotot och tog tag i henne. Vissa människor tar i en bättre än andra, så att faran minskar, en viss sorts händer skjuter en bort från rädslan. Spring din väg. Hon berättade för Victor om mötet och gränden, och Victor sa att han inte var från Barcelona utan Girona, trugade på henne boken, kilade in fotot mellan två sidor. Nej, hon läste inte poesi, men hade ändå gått till kaktusarna på Montjuïcs östra sida och slagit upp boken igen, plockade ord och meningar från olika sidor: att se jorden är att minnas flickans kött / i svart vatten: tjurens nakna skelett / begär efter mörk gräns / natten skimrar av oväntad kärlek / mörkt blod rinner i strömfåror / ögon utan salt, hjärta utan natt, regn utan vind / magnolia mot jas- min, dalar mot guld, kaktus mot paddor, fjärilar mot skorpioner/ vägen till Madrid kantad av violetta skuggor, skälvande träd / tiden stannar, världen sörjer, himlen förlorar sin färg / ay, ay, ay. Hon förstod ingenting. Hon undrade vart han tagit vägen. Han kunde inte bara uppslukats av jorden?

Victor ruskade på huvudet, hade ingen aning. Kanske han rest hem till Girona för att skriva om revolutionen?

Aldrig, fnös hon. Det gör han först efteråt, som ett vittnesmål. Mitt i går det ändå inte att säga något.

Å, Conxa, log Victor och skakade på huvudet igen. Det är när det händer som det måste sägas.

Ett oroligt ljus lyste upp den gula floden. Hon försökte uttala hans namn rätt och tyckte om att det var svårt och att det hela tiden blev fel. Han skrattade. Hon ville inte heller höra sitt namn uttalas som det skulle, Ingemar kom närmare, men hans språk passade dåligt för de mjuka, sammansmälta ljuden.

Också den tredje natten vid floden somnade hon på hans axel. Den här gången drömde hon om en karneval. Hon skulle ta sig igenom vimlet för att komma till ett hus. Människor försökte dra in henne i yran, hon knuffades runt, de kunde omöjligt veta vart hon var på väg och ändå försökte de hindra henne från att komma fram. Hon kom bara längre och längre bort från huset.

Jag har en son, sa hon till Ingemar när de vaknade. La guerra ens separa.

När vi vunnit över fascisterna kan ni förenas, då är allting möjligt, sa han, eller det var vad hon trodde att han sa. Han pratade på. Hon trodde att han sa att fascisterna förvandlats från människor till monster, det skulle Poeten aldrig säga, det var naivt. Han gjorde något nytt med de få ord som fanns. Hon undrade hur han skulle förklara det hon ville få Ingemar att förstå.

Hon försökte:

Jag behöver någon som förstår allt, och som aldrig är rädd. Hon sa det på engelska men han rynkade ihop pannan.

Jaha, sa han och tittade ner på sina händer. Vände och vred på dem. Hon kysste honom för han såg dum ut och för att hon inte ville prata mer och för att hon tyckte om att kyssas. De var nära att ramla av stenbänken men höll sig kvar genom att trycka kropparna närmare varandra.

 

*

 

Vart smyger ni iväg någonstans? flinade Torsten.

Vad gör ni nere vid floden? Bara står där, som fånar. Narren, sa Meister. Också Einar log menande. Det var bara Klas som inte verkade bry sig. Ingemar kände sig stolt och dum. Han var huvudpersonen i det här. De andra kropparna – som han en gång blandat ihop sig med – höll sig undan.

Jaså, fortsatte Torsten, det kunde man väl begripa. Att hon var sån. Han slog ut med händerna. Du behöver inte bli sur Bäckströmmen, vi är avundsjuka på dig allihop.

Warten bis Sie an die Front kommen, sa Meister. Kärlek och krig går inte ihop.

Det lät som en dålig filmreplik. Det är inte kärlek, sa Ingemar.

Det beror på vad för slags kärlek man menar.

Det var Verner Holm som stod där, Ingemar såg honom tydligt framför sig. Han tog Ingemar runt axlarna, pekade ut över landskapet, fabrikspiporna, kyrktornen, granarna som omringade bergen och bergen som fångade in den vidsträckta staden.

Underligt hur kärlekens knopp kunde slå ut mitt i kriget, sa han, tycker du inte, Bäckström, men det var kanske kriget som fick den att blomma?

Nej, det var inte Verner, det var Joel Hägglund, det var hans hand som kamratligt tryckte Ingemars axel.

Jag har varit här förr, med henne, försökte Ingemar, då när det inte var krig.

Det har alltid varit krig, sa Joel. Och det är inget konstig att hitta kärlek på platser som inte riktigt finns.

Men jag minns henne. Jag är säker på att vi har träffats förut.

Ja ja, Bäckström. Om du säger det så. Joel blev Verner igen, som muttrande lyfte handen från Ingemar. Det är ändå inte upp till dig att bestämma vilken form kärleken ska ha. Det glödde i fjärran. Det där fjärran som det aldrig gick att ta på. Himlen var samma som i Gävle, ändå inte. Från en trädtropp flög svarta fåglar upp.

Hon är ett fruntimmer, sa Torsten, och ibland får det räcka. Vi lever i svåra tider, hörde Ingemar någon säga – inte Torsten, inte Meister. Det var en viskning från en annan tid, en annan plats: Ta den tröst du kan få. Sjunk djupt in i den. Han blundade och såg trädkronorna i allén längst bort i Boulognerskogen, på gränsen mot kyrkogården, där Eivors grav fanns. Inga ord och krusiduller. Bara namn och årtal på en tyst sten. Långt bort från änglar, keruber och kapell. Och Kristina Larsdotters sten var en överväxt stenplatta bara. Han kände sig yr. Han var hungrig och lortig och skittrött. Mörkret föll återigen som ett skott, hoppade över skymningen.

Han sprang mot floden och gasljusen över bron brann vacklande. Conxa var redan där. Hon hade väntat på honom. Han kunde inte minnas om han någonsin blivit så glad över att se en annan människa. Det fanns någon som väntade på honom! Han kunde inte minnas om han någonsin känt glädje ens? När Conxa tog hans hand och de lindade in fingrarna i varandras försökte han komma på sådana platser – och kunde bara minnas: mammans knä, Klaras famn, och så längst fram i demonstrationståget med fanan i bältet, den rödsvarta fanan i perfekt lutning ut mot Gävle. Hur svårt det hade varit då att inte skratta, inte ens le – han måste se allvarlig ut. Nu ville han skratta, fast kriget fanns bakom de där bergen. Måste skratta. Hon skrattade också. Kysste honom och skrattade. När de slutat skratta kysstes de bara. De var underligt ensamma i staden. En neonskylt blinkade. En biograffilm som slutade på Cino Rex och sorlet som följde med ut på trottoaren. Ett äldre par som satt tätt ihop på restaurang La Tienda de Susana. De grep samtidigt om varandras axlar.

Jag minns dig verkligen, sa Ingemar andfått. Fick fatt i orden, som om han kom ihåg dem djupt inifrån: Et recordo. Conxa skakade på huvudet. No. De svarta fåglarna han sett utanför lägret landade på brokanten och i träden runt om. Gula näbbar riktades åt deras håll. Han tryckte in näsan i hennes hår, han letade efter lukten som skulle göra honom trygg, men hittade den inte.

 

*

 

Om dagarna krälade männen i lera och lekte krig. Luna och Conxa ansvarade för bespisningen. De var guider, men i Murcia blev deras uppgifter diffusa. De fick tvätta. Ta hand om in- och utgående post. Hon hade skrivit till Marcos och föreställde sig hur han försökte bokstavera sig fram till henne. Kära mamma. Jag har det bra här. Men jag längtar efter dig. Diana Prieto skrev: I Madrid får barnen inte längre gå till skolan. Francos fotsoldater är kuvade, krig existerar för att hålla arbetarklassen i schack och för att generaler, kungar och diktatorer ska få mer av det de redan har. Vi måste kämpa för att behålla våra förnuft, vi som har förnuftet kvar. Vi får inte låta oss sugas in i den stora maktlösheten, hur hungriga och trötta och maktlösa vi än känner oss – det är det enda vi har kvar, att vi är människor i ett land, i en värld, som måste fortsätta bestå av förnuftiga människor.

Det här kan jag använda rakt av, sa Luna. Hon ställde sig inför milismännen som jublade, men hennes ögon strålade inte som de gjort på scenen i Barcelona. Conxa lät sin applåd klinga ut och den ekade länge i salen i universitetsbyggnaden. Luna räckte henne brevet.

Jag måste åka dit, Conxa. Till min kusin. Till Madrid. Vi är inte viktiga här.

Vi har skrivit på kontrakt.

Som binder oss till att försvara republiken, ja, men vi kämpar inte. Jag är trött på det här. Trött på att de tittar på mig och inte ser mig som en av dem.

Lunas hand på Conxas. Var det medlidande i blicken?

Det var outhärdligt.

Jag reser i morgon bitti. Fundera på det bara.

Hon ryckte på axlarna. Den unga kroppen – håret som hon äntligen lärt sig att tygla och klippt kort. Hon höjde näven och vände sig sedan om.

Du sviker, ville Conxa ropa efter henne. Vi har våra uppgifter här.

Kom tillbaka, ville hon ropa.

Efter fältövningarna läste hon högt för Ingemar, medveten om att det inte var mycket han förstod av allt det han måste förstå:

I Madrid, skriver Diana Prieto, hjälpte jag en naken kvinna upp ur ett dike. Hennes ben skakade så att hon nästan inte kunde stå upp. Ingen kommer att utreda vilket brott som ligger bakom, ingen kommer att straffa de skyldiga… för hennes nakenhet och hennes darrande kropp. Jag vet inte vad som hade hänt henne, för hon kunde inte prata om det. Utlovade undersökningar av dylika fall blir aldrig av. Jag såg kvinnors underkläder ligga utspridda på en grusplan mitt i staden. Jag har sett skjutna hundar och katter. Jag hittade ett meddelande i en död hunds mun: Böj era huvuden för Franco. Liknande står på väggarna: Ni kommer att få se Spaniens styrka, och: Kvinnor, vi har kommit för att rädda er. Fascisterna är här! Jag har sett deras vapen riktas mot de civila, också mot barn. Jag såg ett barn slungas in i en vattenpost.

Hon vek ihop brevet och stoppade det i bakfickan. Hon tog Ingemars hand.

Jag vet en kvinna som svalt ihjäl i sin källare. Utegångsförbuden kan sträckas ut i evighet. En annan kvinna var tvungen att mata sina barn med hundmat. Hur länge du än stannar i Spanien, Ingemar, och vad du än får se, kommer du aldrig att känna det som vi känner. Det kommer alltid att finnas det mellan oss. Du ska få se mycket, Ingemar, men sen får du åka hem.

 

*

 

Fram emot ljus och frihet. Sången ekade mellan husväggarna på Murcias huvudgata. De tunna sandalerna slog upp damm. Folk reste sig från trottoarserveringarna och knöt sina nävar. Småpojkar skrek för full hals: Salud camaradas! Ingemar, Ragnar och Einar slog de andra i skjuttävling, trots Ingemars uppenbara oförmåga att hålla geväret rakt och tryckt mot axeln så att det inte blev rekyl. Efteråt, i kasernen, rengjordes gevären och vinet skickades runt. Torsten gnolade. Klas läste. På väggen bland ryggsäckarna satt den påbörjade väggtidningen som ingen orkat ta tag i och istället täckts av urklipp på skådespelare som Rosita Moreno,

Conchita Montenegro och Greta Garbo. När de skulle välja vem som var snyggast vann Conchita över svenskan.

Klockan tio på kvällen kom order om uppställning och avresa. De tilldelades varsin tallrik, sked, gevär, ammunition. Rockar på, filtar, matväskor, patrongördel, hjälm.

Kvinnor i olika åldrar skockades på perrongen. Äldre kvinnor med svarta hucklen vinkade med suddiga rörelser. Juanita, Mordts hustru, började sjunga en låg, klagande visa och andra stämde in.

Vi ska norrut, sa Torsten.

Klart vi ska norrut, sa Klas buttert, det går ju knappt att komma längre söderut.

Jo, sa Einar, till Malaga.

Ett rykte hade spridits att Malaga fallit utan motstånd. Att hundratusentals civila flytt mot Almería men blivit beskjutna, både från luften och hamnen. Att engelska fartyg som legat i hamnen inte gått in till försvar.

Varför kallade de inte in oss? Einar ville ha svar, men inte ens Meister, som blivit utsedd till kapten, kunde förklara.

Två tåg avgick från stationen i Murcia, det ena med milis- män, det andra med kök, vapen, sjukvård. De reste in i kylan och träden längs rälsen kastade frågor efter dem: Vad har hänt? Varför är inte vintern som den brukar? Varför kommer det soldater in i de övergivna dalarna och fyller dem med blod? Varför långa tåg av flyktingar, vart ska de ta vägen? Ingemar försökte fånga Conxas blick i tågkupén. Hon satt en bit ifrån med ansiktet bortvänt, det hade varit skönt att se henne gråta.

Vi reser mot Madrid, sa Ragnar.

När de anlände till Villarubia för nattlogi i en lada hörde de kanonskott. Inga varma djur att somna mot, men det fanns gott om utrymme och halm. I huset bodde ett äldre par som tyst kommit ut med brödkanter, oliver och surt vin. Det märktes på deras blickar att de inte hade mer. Det stank gödsel och fukt, Ingemar drog filten över sig och försökte minnas doften från Gevalia, Läkerolfabriken, kaffe och karameller. Conxa, tänkte han, luktade på ett sätt när det var krig och på ett annat när det var fred och hon kunde cykla långsamt på gatorna i Barcelona.

Spårvagnarna skramlade, i Barcelona liksom i Gävle, vid sidan av vägen stod en häst med svängande huvud. Han gick ända fram till hennes port. Uppför trappan, dörren var olåst och han gick in. På skänken stod ett fotografi av henne som liten flicka. På bordet låg en tidning uppslagen. Han hade tyckt om att prata med henne. I hennes fönster stod en paradisväxt. Bredvid sängen kommoden med handfat och kanna i billigt vitt porslin. Hon låtsades sova. Låg hoprullad som en katt med den rutiga filten halvvägs över kroppen.

Han lutade sig över henne. Hon slog upp ögonen och såg på honom. Reste sig upp på armbågen:

Vad vill du?

Ingemar visste inte vad han skulle säga.

Nen petit, sa Conxa och lyfte på filten. Ingemar tryckte ansiktet mot hennes hals och hon smekte honom långsamt över håret.

I Morata de Tajuña såg Ingemar för första gången blottade hus, uppfläkta kyrkor och mörka flyktingtåg. Han såg knyten i famnar, ovanför dem surrade gigantiska flugor. Det gick inte att slå bort dem från barnens kroppar. Fascisterna kretsade kring Madrid och hade tagit både San Martin de la Vega och kemikaliefabriken i La Marañosa.

Över himlen kom flygplanskropparna och ljudet störtade över och in i dem. Ett första kraftfullt anfall och Ingemar tog skydd i en träddunge. Uppe på höjden gömde sig marockaner och främlingslegionärer, understödda av Panzer 1 och artilleri. Ingemar försökte gräva sig ner med händerna. Hur länge låg han där hopkurad, utan att slåss, utan att någon visste var han var? Kylan utrullad över axlarna, ner över kroppen. Marken vred sig i plågor under skottsalvorna. Så såg han Mordt. Han var på väg åt fel håll. Ingemar såg kulan genom luften, han kunde ha skrikit. Mordts huvud exploderade. Mil efter mil i omkrets täcktes av blod, flöt ända till Sverige, in i Gävle. Han såg Klara lyfta sina fötter, han ville inte att hon skulle halka i det. Mordt låg stilla. I skymningen började kulsprutorna arbeta. Artilleriet befann sig i en skogsglänta. Korta salvor, långa mellanrum.

Ingen tid att sova. Hård eld också nästa dag.

De gratulerade varandra till gott kämpande, men det var bara ord för att få upp moralen. De tvättade av sig blod och smuts i regnvatten. Conxa räckte Ingemar en skål med svarta linser.

Hur vet vi att människorna blir fria? viskade eller väste hon. Om anarkisterna fick bestämma blev det så, men vi har inga anspråk på makt. Och det är de som älskar makt som tar den.

Han tittade på henne och såg att hon var gammal, äldre än han åtminstone, det var inte Klaras ansikte. Han tänkte att det inte funnits några att välja mellan. Tungan var sträv av rödvin.

Snart kommer vi inte vara kamrater längre, fortsatte hon och svepte med handen ut över rummet. Hur tror du det blir i Spanien om kommunisterna får styra? Tror du att rött bara går i en nyans?

Det snurrade i huvudet och han mådde illa.

Ni kommer hit och infiltrerar, viskade Conxa i hans öra.

Ni förstör det vi har försökt bygga upp. Och sen blir ni höga på hyllningar och tror ni är hjältar.

Han förstod plötsligt varje ord hon sa. Fick bilder av henne som barn i ett blått hus i en sluttande trädgård. Han såg henne springa ensam på gården. Såg en man komma gående från långt håll, reslig, med hatt och mustasch och blod på skjortan, blod på hela ärmen. Såg henne rusa emot honom – Jag har varit här förut, ville han säga och ta hennes hand.

Jag har varit här hela tiden.

Han såg Mordt förirra sig bort mot fascisternas ställning- ar. Även om han hunnit skrika skulle Mordt aldrig ha hört det i kakofonin. Längre bort i rummet stämde männen upp i sång och Ingemar ville sätta sig med dem. Conxa reste sig för att gå. Meister ropade efter henne. Om den här dagen någon gång tog slut skulle det bli en ny dag och han ville inte det.

Hon sov när han kom in till henne i tältet.

Nej Ingemar, inte i natt, sa hon när han lade sig bakom henne på den tunna madrassen med armarna om hennes armar.

Han skrattade som han brukade åt hennes uttal. Säg Joe Hill istället, tänkte han. Säg hjälte. Sug min kuk. Han tryckte sig närmare. Han visste inte, när han tänkte efter, en enda flicka i Gävle som inte skulle kunna falla för honom.

Jag tycker om dig, hörde han att hon sa – han drog i hennes byxor, samma som hans byxor, samma hårda tyg, svåra skärp – men vad sa hon sedan? Atura ja, idiota! Knuffade honom ifrån sig, ut från skogsgläntan. Han låg utanför henne. Det gick inte.

Saps què? fortsatte hon. Vi är inte på fiendeområde. Vi är inte fiender.

Han hade bestämt innan hur det skulle bli. Han skulle in i den kroppen och bestämma varje rörelse.

Vad vill du egentligen? frågade hon och rösten var inte sorgsen, inte arg, den var ingenting. Han såg sina händer i dunklet, de såg små ut. Ingemar, jag behöver sova, vi ska snart upp igen. Gå härifrån nu. Vi är alla väldigt ledsna.

Jag älskar dig, sa Ingemar, fast han inte alls visste vad kärlek var och fast han ville dunka hennes huvud i väggen när hon inte sa det han måste höra, inte tog emot honom. Kuken slaknade och han ville krypa ihop på ett ställe långt inne i kroppen, ett ställe dit ingen kom åt.

Det var kolsvart utanför tältet. Tio meter till hans egna sängplats men han orkade inte röra sig. Det var omöjligt att säga exakt var fienden befann sig – det kunde smyga morer alldeles utanför, det fanns en kniv som i detta nu sänkte sig mot hans kropp. Morerna hade fördrivits från det här landet. Ingemar hade trängt sig på som en oinbjuden gäst. Var det då konstigt att kniven skulle in i honom? Han som var en jävla idiot.

Han drömde om en fest. Han fyllde år men kände ingen av gästerna som kom med presenter. De fyllde rummen i ett stort, gammalt hus och han skämdes över att inte ha något att bjuda på. Han skulle ha letat i skafferierna, eller skrattat åt det, men stod handfallen. Einar kom emot honom, knuffade på honom:

Ingemar, vakna, du har en mardröm. Nej, tänkte Ingemar, det var ju en fest. Du pratar ofta i sömnen, vet du det?

Jag minns inte vad jag drömde, ljög Ingemar. Han hade satans ont i magen och lössen kliade. Det blev alldeles tyst och Ingemar trodde att Einar somnat om igen. Då kom en harkling ur mörkret:

Ingemar, är du vaken? Einars röst var tunn och långt ifrån.

Jag skulle bara behöva prata lite.

Javisst, sa Ingemar. Einar harklade sig igen.

Innan jag reste hit vågade jag ingenting. En gång var det en flicka som var kär i mig, vi hade bestämt träff utanför biografen i Storuman men när jag såg henne stå där, uppklädd och söt och liksom förväntansfull, klarade jag inte av att gå dit. Jag bara vände och gick hem igen. På så små platser kommer ingen undan, och jag sa till henne sen att jag glömt bort det och då ville hon inte prata med mig mer. Det är som om inget kommer ur mig ordentligt. Jag går omkring som i alldeles hemliga trädgårdar. Jag skulle kunna dö där och ingen ser. Om inte allt hängde på en så skör tråd skulle jag aldrig prata så här. Om inte Mordt dött…

Jag hör mina föräldrar muttra och oja sig för de vet inte längre vem jag är. De planterade mig, planerade mig menar jag, och nu vet de inte längre. När jag stack hit kunde de ändå fabulera ihop en bild. Vet du att de säger att jag är sinnesförvirrad? När det här är det enda jag vågat i hela mitt liv. Pappa sliter i samma skog som jag, jag tycker att han borde förstå. Min syster säger att jag åkte för att lämna över föräldrarna på henne. Det är lätt att tro, tänker jag, att man lever i en förut- bestämd riktning, och så bygger man hela sin tillvaro åt det hållet, försöker få delarna att passa. Jag tänker att det rent av går att bygga mot stormar och strömmar, om du begriper vad jag menar. Det ska till en jädrans massa lögner men det går.

Jag har aldrig pratat så här förut, Ingemar, som en jävla idiot. Det är väl för att jag känner mig levande, men inte måste väl rädslan vara en garant för att känna att man lever? Det får väl inte bara vara när man ska dö som saker börjar kännas på riktigt, och man börjar föreställa sig andra människors armar som grenar, som växer och får knoppar och blommor och allt sånt, och sträcker sig mot en?

Vet du förresten vad jag gjorde? Efter bion? Jag gick hem och skrev en jävla dikt om flickan som jag inte vågade gå fram till, jag trodde att det räckte.

Du ska inte dö, sa Ingemar först. Han visste inte vad han skulle säga. Hade en klump i halsen eller bröstet eller var fan den satt. Och förresten är vi inte likadana, fortsatte han, vi växer väl åt olika håll och ser olika ut, precis som växterna. Men det är inte det jag menar, sa Einar. Att vara feg är väl ingen jävla egenskap heller. Feghet är bara nåt man har fabulerat ihop. För att få slippa.

Han såg inte Einar, tyckte sig bara känna igen rösten, men vem det än var som pratat vände han sig om med en suck och sedan blev det tyst.

Lössjävlar! Ingemar kliade en stund, nöp några och krossade dem mellan tumme och pekfinger. Sedan klev han rätt in i festen igen.

Det märktes på varje ansikte när de vaknade att de också hade drömt och att drömmarna var lockrop. Ju längre in i drömmarna, desto större längtan efter att få fortsätta sova. De lurade sig själva att döden var samma som att sova och drömma, bara att de slapp vakna. Men sedan ruskade de på sig. Fick hjälpa varandra att minnas varför de kommit. Ragnar tog fram fotografiet på sina barn, han strök med fingertopparna över deras ansikten innan han reste sig och klädde på sig.

Nu vinner vi det här jävla kriget! rev han i. För ni vet vad som händer om vi inte gör det?

Det var som att ladda upp inför en fotbollsmatch. Kom igen nu, Bäckström. Du behövs där borta.

Elastisk krigsföring kallades det, att springa fram och till- baka, eller snarare: springa framåt, backa, sedan framåt igen. Fotbollsplaner, åkrar, slagfält. Livsviktigt att vinna. Han såg Conxa långt bakom sig. Han ville springa tillbaka till henne men det var fel håll. En av deras stridsvagnar träffades av en granat och började brinna. Han slungades till marken. Grep tag med händerna om huvudet.

En brand bröt ut och slukade en stor del av staden. Det var mitt i sommaren och från Bottenviken såg sjömännen lågorna sträcka sig mot himlen. Husen skrynklades ihop som papper och i ett av dessa hus låg Ingemars mormorsmor på ett virkat överkast och födde. Det knastrade i väggarna och hon pressade ut flickan precis innan huset slöt sig som en solfjäder och elden slungade upp taket. Hon rusade från elden med barnet i famnen, blodet forsande och moderkakan på väg ut. Efteråt pratade man om flickebarnet som om hon var förhäxad. Rykten spreds: hon skrek inte när hon föddes, hon hade haft eldrött hår de första dagarna. Förvånansvärt få omkom. Invånarna på norra sidan ån kastade ut sina möbler genom fönstren, lindade in sitt finporslin i lakansväv och sprang ifrån helvetet. På ett dygn blev åttatusen Gävlebor hemlösa och en av dem var Ingemars mormorsmor som fick plats med sin dotter i tältlägret på Sätraåsen. Det var ett underverk att flickan överlevde. När staden byggdes upp igen lades industrierna på Brynäs, i samlad skara, och dottern, Eva, fick arbete i ångväveriet. Hon var fjorton år och fortfarande omgiven av myter, men de hade mattats av. Ångan var het, de andra på fabriken sa att den var outhärdlig, men Eva klarade den bra. I övrigt visste hon lika lite som alla andra vem hon var. Livet fortsatte så länge Gud ville, det var inte mer med det.

Det fanns ett annat Gävle inuti det Gävle som syntes: en ruinstad, den såg ut som om den blivit bombad, men bara på norra sidan. På södra sidan var allt sig likt, dit hade elden – tack vare ån – inte nått. På norr planterades träd som skydd om en ny brand skulle bryta ut och norrstaden byggdes upp igen, tegel för tegel, hus efter hus. I efterhand var det lätt att tro att det gått fort, fast arbetarna, murarna, takläggarna, snickarna, hade känt varje litet steg av förändringen och framväxten i sina kroppar. På ångväveriet träffade Eva Inge- mars morfar. En hygglig karl, på ett sätt, på ett annat sätt oduglig. Allting var Guds verk, om det inte var Djävulens, det var bara att finna sig i det. När Eva var tjugo år födde hon en flicka utan komplikationer. Hon fick sluta sitt arbete på väveriet och fick plats som piga åt ett äldre par. Då var staden uppbyggd och ny och pappan lyfte flickan Eivor mot himlen när ingen såg. Drog henne på kälken första och andra vintern, knuffade på nerför backen den tredje – och skrek lika högt som hon när kälken for iväg – men på våren, när hon skulle till att fylla fyra, var han borta. Ingemar kunde inte minnas vart han tagit vägen, visste inte de vägar som ledde papporna bort från sina barn.

Ingemar hade sett Eva på ångväveriet, och sedan Eivor på Tekniska aktiebolaget Flora. Såg henne som sextonåring med barnrunda kinder och svart långkjol. Området utan- för fabriken såg ut som Amerika, eller som han föreställde sig Amerika. Fabrikspipor som, åtminstone för ett osynligt spökbarn som Ingemar, snuddade vid molnen. Det luktade kemikalier. På långt håll såg kvinnorna som arbetade där likadana ut, svarta silhuetter som kunde göra enorma skuggor mot väggarna om solen låg rätt, men när man kom närmare såg man hur olika de var. Särskilt Eivor var olik de andra, hennes ansikte omgavs ett särskilt ljus. Hon hade hostat och han var rädd att hon skulle bli sjuk och dö.

Redan innan han fanns hade han varit rädd för att aldrig få finnas. Men så träffade hon Hans Bäckström en sommardag på Kansligatan, och sedan började Ingemar växa i hennes mage, och han kunde på riktigt se mörkret och ljuset som omgav henne. Det gjorde honom lycklig, och ivrig. Han såg kjolarna som svepte mot fabriksgolvet, såg mamman skära tvålar och linda in dem i papper. Det första hon sa till honom när han kom ut och äntligen fick ligga på hennes bröst var: Världen behöver dig, Ingemar. Det var i varje fall vad hon berättat, för det kunde han, av någon anledning, inte min- nas. Det var långt in på hösten, nära vintern. I samma stund som han landade på hennes bröst – utpumpad som efter en lång resa – sköts Joel Hägglund med fem skott, varav ett löst, på en fängelsegård i delstaten Utah.

Han var kanske åtta år när han första gången vågade näm- na att han sett henne på fabriken på Brynäs. Hon frågade hur han visste att hon arbetat där och han svarade att han visste det för att han följt med in genom porten. Hon skrattade men han envisades: Du var sexton år och dina kinder var runda och röda. Aktiebolaget Flora tillverkade eau-de-cologne, hudkrämer, hårvatten, bläck och skokräm, men framförallt toalettvålen Florodol. Ångorna var inledningsvis outhärdliga, men sen vande du dig, mamma, luktsinnet trubbades av. Han sa att han sett henne vid pressen med förkläde och håret i knut. Oron i hennes ögon byttes ut mot nyfikenhet, sedan glädje, det var det som var meningen. Hon slappnade av, lyssnade, och när hon lyssnat färdigt kunde hon också berätta om drömmar hon drömt: om tigrar som gick på gatorna i Gävle, fast de gjorde ingen illa, om karuseller som slukade barn, och så drömmen om jätten som steg ur Gavleån med Ingemar på ryggen.

Det var en rolig dröm, sa Ingemar och försökte få det att låta som om han mindes hur det var att sitta där på jättens rygg.

Ja du var så glad, fyllde mamman i. Det var fler barn som klängde på honom men det var dig han bar. Han gick mot mig där jag stod på stranden. Havet var så blått, det måste ha varit i ett annat land.

Ingemar, hur är det? Vakna, Bäckström!

Det var röster runt om honom. Hetta i luften.

Lukten av pepparmynta låg kvar över karamellkvarteren, blandade sig med kaffelukten och lukten från Korsnäs. Jo, till och med den tjocka, giftiga röken från pappersmassan saknade han. Han hörde skramlet från spårvagnen när den kom uppför eller nerför Södra Kungsgatan, Blå linjen, den stannade mitt i backen för att lägga om växel och han hoppade på alldeles när den skramlade igång igen. Rasslande cykelkedjor, klingande cykelklockor. Vardagsrörelser. Han längtade till och med efter att bära säckar igen. Fast det var inte sant.

Torsten fick upp honom på fötter. Klas hjälpte till att dra bort honom från elden. Han tog djupa andetag, som för att kunna dra in Gävleluften ända till Jarama. Han hade gjort vad som helst för att sitta vid ån, äta det medhavda brödet, titta ut över vattnet – om man hade tid kunde man sitta en hel dag, titta på ytans skiftningarna, lära sig att vattnet var allt annat än blått och innerst inne genomskinligt.

Klas och Torsten hjälptes åt att få in honom i tältet.

Det var Conxa som kom med förband. Han såg att hennes fingrar var blodiga.

Och träden i staden växte upp i alléer som kallades brandgator. Människor tänkte på branden när de gick under trädkronorna, återkallade miraklet att så få dog och att staden orkade växa upp igen. För varje år krympte minnet och perspektivet och till slut tänkte de inte ens på att de gick under träd. De gick fortare. Vissa av dem stannade upp för att slåss för pilen på Rådhustorget som skulle väck. Stammen skulle sprättas upp ur jorden och det var som om hela staden skulle brytas upp med den. Vad hade nu inte det trädet sett? Det var Ingemars öde att minnas. Det var Ingemars öde att aldrig någonsin dö.

Du är lite svedd bara, sa Conxa och räckte honom vinkruset. Vi klarade framryckningen utan förluster.

Vi drev bak de jävlarna, fyllde Torsten i, men de kommer ju tillbaka.

De skulle ha fullt med adrenalin i kroppen och rusa som vilda djur, men Klas och Ingemar tittade förvirrat på varandra och på den okända brända marken framför dem.

Jag trodde du var död, sa Klas. Men det är jag inte, sa Ingemar. Men kommer vi att leva i morgon?

Klas gick med de orden över en gräns, och ytterligare en eftersom hans händer runt geväret skakade. De fick vara människor i huvudet men inte i kroppen. I huvudet fick de göra vad de ville, bara de höll fast i sina kroppar som rötterna håller i trädet. De fick inte bli som branden som ödelade allting.

Vi kommer inte att dö, sa han därför till Klas, och nu måste vi framåt.

 

*

 

Conxa hade inte tittat i en spegel på flera månader. Hon skulle kanske inte känna igen sig själv. Hon längtade efter ett bad men inte efter sitt ansikte. Hon kände blodet klibba mellan låren. Blödningarna var ett helvete, och ett skäl till att Durrutikolonnen velat dra kvinnorna från fronten redan i höstas. Hygienen. Omaket. Kroppen som inte anpassade sig efter kriget. Skillnaderna. Hon mindes att pappan vänt sig bort när hon blött första gången. Hans kropp förvandlades aldrig. Svullnade inte upp och krampade. Orättvisan i det. Hon hade uppfostrats av pappan som bestämt att kroppens enda funktion var kamp och motstånd. Flickan med rosetterna tog plats i hans drömmar men hennes kropp lämnades utanför. Den tog istället plats bredvid Francisco och andra män. För den fanns och gick inte att förbise.

De gjorde sig i ordning för framryckning och hon såg Ingemars spända väntan. Han trodde att han var någon särskild. Om han nu aldrig tänkte dö skulle det förstås vara lättare att älska honom. Han skulle inte explodera i bitar. Inte tas till fånga, torteras och arkebuseras. Hon ryckte till av en tjutande raket, de automatiskt smattrande gevären, adrenalinet slog igång. Ingemar höll händerna för öronen. Han sjönk ner på knä på den hårda marken och hon sprang dit, lade sig över honom, fast de borde gå till motattack. Hon hörde inga order, såg inte var fienden fanns, kände Ingemars armar och andetag. Hon blundade. Hörde fåglar. Det var väl underligt i det tumultet. Hon kände lukten av det brända gräset och hur han försökte komma loss och till slut lyckades. Hon låg på marken, han hade rest sig och famlade efter sitt gevär. Det blev tyst. De väntade. Inget hände.

Va fan gör du? sa han. Varför gjorde du så där?

Det ropades namn. Alla oskadda? Klas? ropade Ingemar. Conxa såg en kvinna ligga på den hårda marken, varför låg hon där, hon var väl inte skadad? Ingen ropade på henne. Klas kom springande mot Ingemar. De omfamnade varandra men kvinnan låg kvar. Poetens gevär liksom utspillt bredvid sig. Hon ville krypa ihop i fosterställning men kom på fötter.

Kom, sa Ingemar. Förlåt, sa han. Kysste henne på kinden som en bror.

Torsten ville prata med henne. Han hade hjälp av Peixos som översatte med blicken ner i marken:

Som politisk kommissarie, sa han, är det min uppgift att informera Hernandez om att kvinnor inte längre är välkomna vid fronten.

Det var väl inget nytt, sa Conxa. Vi har inte varit välkomna på länge.

Torsten Vikman harklade sig:

Och vi har gjort ett undantag… som inte är hållbart läng- re. Är du med här Peixos? Vi har verkligen tänjt på gränserna här, Hernandez. Men det här är en plats som inte passar kvinnornas fysik. Och vi har tillräckligt med män vid fronterna. Segern är snart vår, det är den ena framgången efter den andra. Åk hem till din son, Conxa.

Prata inte om min son med mig. Vad sa hon, Peixos?

Revolutionen är inte möjlig utan kvinnornas medverkan.

Hon sa det automatiskt.

Hernandez ska medverka, men från en annan plats. Det som är viktigt nu är att slå tillbaka nationalisterna. Det finns order att följa.

Om männen ska bestämma vad kvinnorna ska göra är kriget förlorat. Översätt ordentligt, Peixos.

Torsten log.

Vi ska segra. Och sen ska vi nog förverkliga din utopi med kvinnor och män, sida vid sida, i fullkomlig harmoni. Men segern först. Framtiden sen. Åk hem till Barcelona och ta hand om ditt barn, och din stad.

Conxa packade långsamt sin ränsel. Hon önskade att Luna varit med henne. Ingemar stod i tältöppningen och såg på henne.

Jag måste tillbaka till mitt barn, ljög hon. Har inte du ock- så din stads alla namn inom dig? Montjuïc, Plaça d’Espanya, El Raval, Poble Sec?

Så heter ingenting i Gävle, sa Ingemar.

Det finns många delar att slåss för. Varje silverpoppel och papegoja förtjänar en strid.

I Gävle finns inget sånt att slåss för.

Conxa fnös och tyckte att hon lät som sin mamma. Du ska slåss i varje fall.

Ses vi igen?

Hon svarade inte.

Jag skulle bara vilja säga att – Inget tal nu, Ingemar.

Nej, bara det att – Han tystnade.

Det hade varit fint att fortsätta ett tag på den här vägen med dig.

Det var Einar som höll vakt den kvällen och hon tog honom i hand. Hon kunde lika gärna ha valt honom som Ingemar. Hon tyckte om att han inte sa något, som ändå skulle vara meningslöst, som Bona sort, eller Bon viatge. Han tryckte bara hennes hand och nickade. Det fanns många som tyckte att hon borde ha rest från fronten för länge sedan, men hon trodde inte att Einar var en av dem. Han skulle inte ha skrattat bakom hennes rygg. Inte gråtit.

Torsten kom fram till henne. Hon ville inte sträcka fram handen men gjorde det ändå. Han tog inte hennes utan gjorde istället rödfronthälsningen. Min pappa var med och grundade CNT. Hon ville säga det. De skulle komma ihåg vem hon var.

Kvinnor har ändå inget i kriget att göra, sa hon till Torsten och höjde också sin hand.

Nej fy fan, sa Torsten. Hem till spisen med dig, katta. Han skrattade. Hon log. När hon gått några steg vände hon tillbaka till elden och Einar.

Hälsa till Ingemar, sa hon och uttalade hans namn så bra att hon blev förvånad.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
I mitten av oktober skakades Madagaskar av uppror, lett av den unga generationen. Foto: Brian Inganga/AP/TT

Bakgrund: Madagaskar förr och nu

Det moderna Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. Bland den unga generation som nu gör uppror beräknas 42 procent vara arbetslösa.

Madagaskar brukar sällan få någon större uppmärksamhet i världsnyheterna. Nyheten den 27 augusti att Frankrike överlämnat tre kranier till Madagaskar var en påminnelse om kolonialtidens grymheter och den svåra vägen till försoning. Ett av kranierna tillhörde kung Toera, ledare för folkgruppen Sakalava.

En fransk tolkning, i affischform, av landets utdragna krig mot Madagaskar i slutet av 1800-talet. Foto: Gallica Digital Library (public domain)

Kolonialstyre och enpartistat

Toera ledde motståndet i västra Madagaskar mot en fransk militäroffensiv och i augusti 1897 togs han till fånga. Franska styrkor halshögg kungen och huvudet transporterades till Paris där det förvarades i ett museiarkiv i 130 år.  

Den franska invasionen av Madagaskar 1883 blev upptakten till ett kolonialstyre som varade fram till 1960. Ett uppror för självständighet 1947 slogs ner med brutala metoder av franska styrkor.

Det självständiga Madagaskar har präglats av politisk instabilitet, vanstyre och snabba förändringar. 1975–1991 var landet i praktiken en socialistisk enpartistat under ledning av Didier Ratsiraka, som senare återkom som president 1997–2002. 

Sedan 2009 har Andry Rajoelina varit en av landets viktigaste politiker, vald till president 2018 och återigen 2023 då efter anklagelser om valfusk.

Bland de fattigaste i världen

Trots att Madagaskar har enorma mineralfyndigheter och goda förutsättningar för jordbruk så är landets befolkning bland de fattigaste i världen. Över 22 miljoner av landets 31 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen. Av landets unga (18–35 år) beräknas 42 procent vara arbetslösa. Bara en tredjedel av invånarna har tillgång till elektricitet.  

Hunger är ett allvarligt problem och nästan 40 procent av invånarna är undernärda. 

Problem med torka har under senare år bidragit till att förvärra situationen. 

FN-organ som World Food Programme har också pekat på att klimatförändringar bidrar till problem.

I en analys på Europe Solidaire beskriver Michel Strulovci hur några få bolag, däribland brittisk-australiska Rio Tinto, ett av världens största gruvbolag, exploaterar Madagaskars rikedomar medan befolkningen lever i armod.  

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (SD), Liberalernas partiledare Simona Mohamsson (L), Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) och statsminister Ulf Kristersson (M), i studion inför en partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Tidöregeringens partiledare samlade på rad under Svt:s partiledardebatt i Agenda den 12 oktober 2025. Foto: Caisa Rasmussen/TT

Rör inte demon­strations­rätten!

”Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter”, skriver en insändare med anledning av regeringens allt hårdare retorik gentemot palestinademonstranterna.

Jag såg på partiledardebatten nu i oktober (2025) och blev helt förfärad. Ja, av många saker, absolut, men särskilt av hur de alla pratade om palestinademonstranterna.

”Jag utesluter inte några rättsliga förändringar”, sa Simona Mohamsson (L) från regeringssidan. Vad tusan är det regeringen tänker göra? Sådana dramatiska uttalanden kan följas upp med vad som helst och jag som tittar har ingen aning vad jag ska vänta mig. Kommer regeringen tillåta protester som sticker dem i ögonen framöver?

Kriminaliserandet av Palestine Action

I Storbritannien har en fredlig aktivistgrupp, Palestine Action, blivit stämplade som terrorister efter att de utförde en aktion där de kastade färg på brittiska stridsflygplan. Oproportionerligt är ordet. Folket säger ifrån genom att hålla upp pappskyltar där det står ”I oppose genocide. I support Palestine Action” och har därför blivit gripna i tusentalet för att stödja terrorism. En stor andel av de gripna är helt harmlösa pensionärer. Den brittiska regeringen bryr sig inte. De utesluter inte heller några rättsliga förändringar för att tysta kritiska röster. I deras ögon är pensionärer och präster terrorister för att de försvarar demonstrationsrätten.

Så hur ska jag tolka detta uttalande från en av folkets främsta företrädare under partiledaredebatten? Jag kan inte annat än att misstänka att samma sak väntar oss här i Sverige som för de i Storbrittanien. En annan partiledare i regeringen refererade till “våra amerikanska vänner”, så jag ska kanske vänta mig att vi också får en ny hemlig polisstyrka (se ICE) som hanterar gapiga demonstranter. Inga rättsliga förändringar utesluts nämligen.

Retoriken gör mig rädd. Det är vagt och öppnar dörren för många obehagligheter. Demonstrationsrätten behöver alltid finnas där, oavsett åsikter som uttrycks, att polisen lägger eller någon annan lägger sig i. Så jag säger till alla partiledarna, särskilt de i regeringsställning: Rör inte demonstrationsrätten!

Rädd demokrat

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Utvandrarna 1.0 på Turteatern 2025
Utvandrarna 1.0 på Turteatern i regi av Marie Nikazm Bakken. Scenografi, kostym- och maskdesign: Julia Herskovits. Foto: Sandra Karlung

Utvandrarna 1.0 på Turteatern vill plocka ner hjälterollerna

Vilhelm Mobergs utvandrarsvit handlade främst om hans samtid, inte 1850-talet, menar Marie Nikazm Bakken. Hon är regissör till Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. ”Jag är intresserad av människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut”, säger hon om uppsättningen.

När jag träffar Marie Nikazm Bakken, sedan 2018 konstnärlig ledare för Turteatern – Teatern Utan Reaktionärer – och regissör till Utvandrarna 1.0, blir jag överraskad av nya perspektiv som har kommit fram i bearbetningen av Vilhelm Mobergs roman. Marie Nikazm Bakken vill plocka ner hjälterollerna. En annan av hennes utgångspunkter är att Moberg egentligen först och främst berättade om sin egen samtid: 1940- och 1950-talens och kalla krigets världsbild. 

Vilhelm Moberg utkom 1949 med första delen i sitt epos om svenskarna som i mitten av 1850-talet reste över havet och över halva Nordamerikas förenta stater för att bygga sig en ny tillvaro i norra Minnesota. De fyra tjocka delarna, som gick i land ett decennium senare, inleds med Utvandrarna och blev nära nog en historiebok över processen som inbegrep en fjärdedel av Sveriges befolkning, fast det var en roman. En ganska romantiserande roman, även om den innehåller mörka avsnitt av förtryck, svält, död och en ständig längtan efter att återvända hem. 

Marie Nikazm Bakken, konstnärlig ledare på Turteatern i Stockholmsförorten Kärrtorp. Foto: Josephine Askegård

Det är den första delen som Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken nu skrivit manus till och regisserar, med bara fyra skådespelare i ett flertal karaktärer som tillsammans anträder den långa och oåterkalleliga resan. Föreställningens fyra och en halv timme kan tyckas lång, men är dels kort i jämförelse med romanens feta stoff, med Turteaterns tillägg – dels har jag aldrig varit med om att inte få roligt hela vägen. Sista akten lär livas upp med lite extra showiga inslag, om man får tro regissören. 

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0 på Turteatern i Stockholm. Foto: Sandra Karlung

Hur tar man sig an en så omfattande roman, som dessutom ligger så många generationer svenskar nära? 

– Det är ett långt epos och när jag läste boken såg jag att man befinner sig mycket i Småland där de utgår från. Det är utförligt berättat med väldigt klara handlingslinjer, men även föremål och detaljer som beskriver miljön. Och jag vill ha det här omfattande – det är därför den är lång. Och sedan att man också ska brodera ut karaktärerna.

Det säger Marie Nikazm Bakken när vi träffas en vecka innan premiären.

– Karl Oskar och Kristina är ju någon slags frontfigurer, men det handlar ju om utvandrarna som grupp, och då vill man ju ha med de andra också. Som Robert, och Arvid, Danjel i Kärragärde, Jonas Petter i Hästbäck, och Ulrika i Västergöhl. Alla de som ju på olika sätt är outcasts – utstötta. De har var och en olika orsaker att åka, och man vill få fram dessa olika orsaker. 

– Så längden har med det att göra, att man vill faktiskt vill vara trogen det här just som ett epos. Också att man kan vara i Smålandsmiljön så pass länge, man vill få fram att det bara går och går, det här hjulet, berättar hon.

Repetitionsbild från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

En saboterande estetik

– Det som har varit genialt med att vara konstnärlig ledare här på Turteatern är att man får utrymmet att göra de stora berättelserna. Att man insisterar på att göra det som om man haft en stor scen, samtidigt som man arbetar med en saboterande estetik. Man matar in mer och mer grejer i fiktionen. Det är det här överflödet som jag vill åt, som jag har sökt i många år. Överflödet av saker och scener som blir som en parallell verklighet som blir mer och mer och mer, säger Marie Nikazm Bakken.

Just epos har blivit något av hennes kännetecken på Turteartern, menar hon.

– Jag tycker liksom att de behövs. Att man behöver ta tag i dem med lite mer skamlösa händer. En inspirationskälla för mig är till exempel författaren Rabelais med sitt groteska och skamlöst karnevaliska. Jag får titt som tätt kritik för att det jag gör är vulgärt med till exempel kiss- och bajshumor, men för mig är det blodigt allvar, säger Marie Nikazm Bakken. 

Har du sett filmerna?

– Ja, den äldre från 1971 av Jan Troell, med Liv Ullman. Den är ju ikonisk, och har också det här långsamma historieberättandet. Och misären. När jag började jobba med Utvandrarna var det första som slog mig – det var i tematiken med utvandring. Alltså de starka parallellerna till utvandringsfrågan. Sverige har ju gått från att vara ett utvandringsland till ett invandringsland, som gör att man har en helt annan attityd till den tematiken.

Hur tänker du att man såg på det innan?

– Att på 1800-talet var Sverige ett utvandringsland, det var nästan en fjärdedel av fyra miljoner invånare som åkte till Amerika. I dag finns en romantisering i att de åkte, man ser på Karl Oskar och Kristina som hjältar, att de tar sig och sina barn till ett bättre liv. Men i dag har det vänt och när människor kommer hit från andra länder pratar man som att varför kommer de hit? ”Vi har inte plats. Vi har inte utrymme”, och så vidare. Men det är ju samma sak.

Och att de utsätter sina barn för en farlig resa …

– Precis, så det är fortfarande väldigt skiftande hur man ser på utvandring. I våra berättelser om utvandringen till Amerika är den romantisk och hjälteaktig, den berättelsen som kom med i den svenska kulturkanonen och så vidare. I dagens verklighet behandlas andra inhumant för samma sak. 

Tänker du att om man aktualiserar den bilden som var då, att man kan visa på: titta här – det finns ett annat sätt att se på migranter än den som man hör väldigt ofta i dag? För att mota den negativa bilden.

– Ja den kopplingen finns ju. Men vi har valt en lite annan väg på uppsättningen. Vi försöker att undersöka drömmar och längtan om att lämna något klaustrofobiskt, och vi har tagit utgångspunkt i en estetik som är trashig och oromantisk. Vi har inte aktualiserat romanen med tanke på migration, den kopplingen tror jag publiken kan göra själva.

Från Utvandrarna 1.0. Foto: Sandra Karlung

Är det överlevnadsbeslut som du ser som parallellen mellan då och nu?

– Ja – men också att de som utvandrade då inte är mer Guds bästa barn mer än någon annan. Snarare tvärtom. Det var mycket outcasts som åkte, som inte passade in i dåtidens Sverige.

I romanen är de ju goda, hårt strävande människor. 

– Det beror ju lite på hur man tolkar dem. Danjel i Kärragärde är ju också skildrad som lite creepy, något av en skräckfigur, och Ulrika i Västergöhl är en hora som plötsligt blir nyfrälst. Kristina är ju väldigt pryd och sträng. Så man kan ju se det från olika perspektiv. Det jobbar vi med, och förstärker. Jag tänker att man kan vara två saker, inte bara god eller bara ond, utan att man har den där dualiteten.

– Jag är själv från en liten plats i Norge, Gudbrandsdalen, på en liten ort med 1 500 invånare, norr om Lillehammer. Och där frodades skvallret, som vi också gestaltar i pjäsen, som säger att ”Karl Oskars näsa är så stor att den inte får plats i Sverige längre”. Mycket ligger i den repliken, från avund till bitterhet till rent skvaller.

Dagens invandrare beskrivs som antingen farliga, eller också godhjärtade offer.

– Precis. Men det vi också har fokuserat på i den här föreställningen är de emotionella aspekterna, i att stanna i ett samhälle som är outhärdligt – och det emotionella kring resan. Jag var inte så sugen på konkret gestaltning av någon på en båt som står och vaggar fram och tillbaka. Så vi har jobbat med sådant som symboliken kring havet, i att du går in i något okänt. I boken är havet bara skörbjugg och kräk och elände. Jag har försökt hitta ett sceniskt uttryck för det blandat med hopp och drömmar.

Finns resan över havet med?

– Ja, men mer som ett delirium av känslor, kan man säga. Vi är inne på det här med obehaget, men jag har också varit upptagen av de hallucinationer som Kristina har på skeppet. Det är nästan som att alla deras mardrömmar kommer till liv. Också Roberts minnen av den katten som han dränker i bäcken i början av boken, att han ser katten på skeppet, den kommer och ska hämnas på honom. Så alla de här gastarna som kommer till dem där ute på havet, det är dem vi försöker förmedla. 

Får man skratta? Det brukar man få göra på Turteatern.

– Skrattet vill jag absolut se, i alla akterna. Den tredje akten är byggd som en show, och hur vi förmedlar karaktärerna kan ligga mellan allvar och komik hela vägen.

Han drömmer om Ulrika också? Ångestfyllda drömmar.

– Ja, det finns mycket drömmar omkring Ulrika med. Hon är inte längre prostituerad i böckerna, efter att hon har blivit frälst. Hon beskriver det efter de första våldtäkterna som att ”det är ju det enda jag kan”. Och så blev hon väldigt bra på det och så fortsatte hon med det. Så det är väldigt mycket den emotionella biten som vi har försökt hitta. 

– När vi började jobba med det här var det flera i min ålder som bara: ”Åh nej, jag orkar inte”, för då hade deras föräldrar spelat musiken från Kristina från Duvemåla så mycket att de hade fått närmast trauman av den musiken. 

Så det kommer inte att finns med några låtar från den musikalen då?

– Väldigt lite i så fall, kanske någon glimt, en liten glimt i ögat.

Romanen Utvandrarna slutar egentligen när de går i land i New York. 

– Vi har kallat föreställningen Utvandrarna 1.0 – det handlar ju en hel del om storleken på materialet och att detta endast är början på ett utforskande av utvandrarserien. Att man tänker: Nu börjar vi. Men om det är slut med det vet jag inte nu. Jag vill inte lova något men vi får se. Det är ju en krönika, ett svårt, men också kul, format för teater. Den har satts upp som teater tidigare men jag vet inte hur långt man har gått i berättelsen då.

– Jag tror också att man har ett kollektivt minne av Utvandrarna, som att Liv Ullman pratar en underlig småländska, som folk har. Folk har liksom brokiga minnen, ikoniska repliker som ”Horan gav mig löss!”, eller Ulrikas arga till prästen: ”Vad sa du till mig förr i världen när du kom hem till mig med riksdalern i ena handen och kuken i den andra?”. Det är också en del av den stora smältdegeln Utvandrarna, säger Marie Nikazm Bakken.

Jag tänker också att den är känslomässigt stark; att det lättar upp lite med de där meningarna. Många har verkligen varit väldigt berörda, av filmerna, och av böckerna. Det är känslominnen att ha läst böckerna eller att ha sett den äldre filmen. Som ett kollektivt minne hos svenskarna.

– Ja, det tror jag med, Jens Liljestrand skriver i sin avhandling om utvandrarsviten, Mobergland, om ”vad som är historieskrivning, vad är fiktion och vad är det kollektiva minnet?”. Och att det blandas in i varandra, för man betraktar ju ofta Utvandrarna nästan som en historiebok, men det är ju fiktion. Och även om Vilhelm Moberg gjorde massor av research, så finns det ju också detaljer som inte är korrekta. Den här blandningen av historia och fiktion förstärker ju kanske också det kollektiva minnet – man börjar tänka på det som historia.

Marie Nikazm Bakken. Foto: Josephine Askegård

Jag tänker på hur böckerna genom tidens gång blivit en stark politisk historia på ett sätt som de inte var när de skrevs?

– Ja, och den har blivit väldigt romantiserad. Men jag är mer intresserad av att se på människan, den sköra människan som kan ha fel, och som går vilse i stället för att det ska vara ett hjälteslut. Att det är mer intressant att tänka på det hela som väldigt oromantiskt. Jag upplever ofta att Karl Oskar och Kristina är de perfekta heteronormativa personerna som ska ta med alla sina barn och göra de här hjältedåden och åka till Amerika och så ska de ”förkovra sig”, som Karl Oskar säger, men det finns massor av problem med det också. Till exempel tar de ju jord från andra när de väl kommit över. De är vita priviligierade människor på ett sätt. Det finns en komplexitet i hela den frågan, för det beror ju alltid på vilken vinkel man ser det. 

– Jag är själv andra generationens invandrare. Jag är född i Norge och min far kom från Iran. Därför finns ju alltid de här frågorna, också hos mig. Jag har också en koppling till Iran. Vad jag vill åt är att de reser för att de måste, men det är inte en enkel fråga. De vill ju åka, men Kristina ångrar sig. Man sitter alltid med den dualiteten mellan två kulturer och världar. Att man önskar att gå till det nya, men det är som en växtvärk, att det finns något smärtsamt att lämna och också något smärtsamt i det nya. Som när de kommer fram till den lilla stugan i Minnesota, skitig och med jordgolv, och ser att den är sämre än den de lämnade i Småland, säger Marie Nikazm Bakken. 

Men för dem så är det också på något sätt som att dö. De vet att de aldrig kommer tillbaka, de ser sina föräldrar bli mindre och mindre när de far iväg i vagnen, och de vet att de ser dem för sista gången … Så är det ju inte i dag, man kan hoppas att få komma tillbaka?

– Jo, men jag tänker att den emotionella ballasten är densamma. Moberg kunde flyga fram och tillbaka när han skrev boken på 1940-talet, men han kunde också se den känslan som du beskriver. Och dessutom, ganska många kan inte återvända till sitt hemland i dag heller.

”Vilhelm Moberg berättar om sin egen tid, först och främst”

– Hos Moberg ligger det ju också på flera nivåer. Han pratar om utvandringen som uttryck för at lämna något ont, men jag upplever att han pratar om en större politisk bild, om samtida öst-väst-dualitet. Om Sverige som ett ”bakåtland” – under 1940- och 1950-talen. Om hur Amerika var väldigt i ropet, med tillväxt, som ett Mad men-samhälle. Så att han pratade utifrån sin egen tid. Det finns något anti-patriotiskt gentemot Sverige i hela berättelsen. Även om jag ser att den är skriven med kärlek, han själv är en del av det man lämnar. Vi är alla de här människorna, och han inkluderar sig själv i det.

Moberg beskriver inte bara 1850-talets Sverige utan ett Sverige hundra år senare menar du?

– Jag tycker att han skriver utifrån sin egen tid, först och främst. Vad han beskriver är tiden under kalla kriget, och så använder han utvandringen som ett ramverk. Jag tänker att det inte är en historisk framställning av utvandringen till Amerika på 1800-talet egentligen. 

En del av Turteatern är att publiken är med och beredd på att flödet går åt båda håll. Det måste ju skådespelarna också känna att det är speciellt att spela i en sån miljö.

– Ja, man får ju mycket tillbaka. Man jobbar också med en teatral attityd. Då är man ju också ute efter den responsen, den dialogen med publiken.

Publicerad Uppdaterad