Skilda reaktioner på kartläggningarna

Åsikterna om hur man ska se på arbetsköpares kartläggning av anställdas fackliga tillhörighet i samband med konfliktvarsel går isär. Även bland fackliga företrädare görs olika bedömningar om hur allvarligt man ska se på företeelsen.

Inrikes
Tjänsteföretagens arbetsköparorganisation Almegas hus på Sturegatan 11 i Stockholm. Från visst fackligt håll har det framförts att Almega tillhör de mest militanta i sin kritik mot strejkrätten, och att metoden att kartlägga enskildas strejkvilja är ett led i en långsiktig politisk strategi att angripa fackens möjligheter till stridsåtgärder.
Foto: Roger Vikström/TT

”Det är ett intrång i det privata”

Christer Thörnqvist, docent i arbetsvetenskap på Högskolan i Skövde, är en av Sveriges av media mest intervjuade strejkexperter. Han ser Almegas kartläggning av fackliga i samband med konflikter som en nygammal företeelse.

Arbetsköpares intresse för att kontrollera hur stor del av arbetskraften som är organiserad är dock inget nytt, menar han.

– Om strejker är hot mot den svenska modellen så finns det åtminstone inget stöd för den tesen i förra årets statistik, säger forskaren Christer Thörnqvist.
Foto: Edith Beckman
 

– Att försöka kartlägga vilka som är fackligt aktiva har arbetsgivare gjort ända sedan fackföreningsrörelsen börjat växa och bli stor. Långt efter föreningsfriheten kom till fick man på vissa arbetsplatser garantera att man inte var med för att få anställning, säger Christer Thörnqvist till Arbetaren.

Däremot, allt eftersom den svenska modellen blev etablerad och förhandlingar parterna emellan institutionaliserades, växte också ett sorts gentlemens agreement fram att inte fråga enskilda. Så länge det var troligt att majoriteten var organiserade fanns ju inte heller behovet att fråga, menar Christer Thörnqvist. Men nu, trots sjunkande organiseringsgrad, ifrågasätter han ändå arbetsköparnas skäl att efterforska medlemskap i samband med konflikt.

– Även de som inte är med i facket har ju rätt att delta i strejken om den är varslad. Det är en lite ful påtryckning och ett intrång i det privata, säger han.

Du tror att eftersforskningen är en påtryckningsmetod för att minska strejkverkan? 

– Det är ju ganska uppenbart vad syftet är om det är inför en konflikt.

Att det är just Almega som anammat den fackliga kartläggningen som metod inför konflikt förvånar honom inte.

– Det är de som är absolut mest militanta och har den mest fientliga inställningen till facket inom Svenskt Näringsliv. Om det är någon som gör det är jag inte förvånad att det är de.

Varför börjar det hända nu?

– Almega har ju politiserats mer och mer och blivit mer milititanta. Ett annat tecken på det är att man tar in Anna-Karin Hatt, en avdankad centerpartistisk politiker, som vd. Om man pratar om hökar och duvor inom svensk arbetsgivarrörelse – då är Svensk Handel
duvorna och Almega hökarna. Det här är ett led i deras radikalisering.

Om Christer Thörnqvist inte är förvånad över Almegas agerande är han desto mer förvånad över den fackliga responsen. Hittills har facken nöjt sig med att i samband med konflikter fördöma agerandet, men någon samlad facklig offensiv mot det har hittills uteblivit.

– Det har jag svårt att förstå. De borde gå på offensiven tycker jag.

 

”Man får tåla lite”

Sofie Rehnström säger att LO är medvetna om att Almega sedan ett antal år på rutin försöker förmå anställda att svara på om de är medlemmar i facket inför konflikter. 

Enligt henne råder det dock ingen samstämmighet om hur allvarligt man ska ta på företeelsen.

Sofie Rehnström.
Foto: LO

– När det gäller konfliktvarsel och man ligger i konflikt har man högre tolerans. Då får man tåla lite, säger Sofie Rehnström till Arbetaren.

Anser ni att arbetsköparen har rätt att försöka förmå anställda att uppge medlemskap i fackförening inför en konfliktåtgärd?

 

– Allt som är oreglerat får man göra. Det skulle kunna vara föreningsrättskränkning teoretiskt sätt. Men då ska det inkludera en åtgärd eller ett hot om åtgärd. Man kan skicka ut en blankett, men frågan är vad som händer om man inte fyller i. Då närmar det sig området där det inte är okej.

Sofie Rehnström tror att Almega har infört rutinen som ett sätt att utnyttja att fackets medlemsantal försvagats. Men hon vill inte spekulera om huruvida arbetsköparorganisationen har en långsiktig agenda med metoden.

För ni en diskussion inom LO kring Almegas agerande?

– Nja, förbunden har lite olika synpunkter kring vad man ska göra. Det har ju poppat upp vid några Almegavarsel och då har vi diskuterat det och sagt att det bara är något att säga nej till.

Ser ni det inte som en allvarlig fråga?

– Så länge det är på den här nivån vet jag inte. Det kan vara hotfullt beroende på hur stämningen är på arbetsplatsen, men jag tänker inte säga om det är allvarligt eller inte.

När det har hänt har fackliga företrädare gått ut och varit väldigt upprörda.

– Det är en konfliktsituation, de ska vara upprörda

Så allt är bara ett spel?

– Nej, det är klart det inte är.

Men ni arbetar inte utifrån någon gemensam åtgärdsplan för att stoppa det?

– Inte i dagsläget, eftersom det bara poppar upp i några konflikter.

 

”Skrattretande, men tragiskt”

2013 hörde Jenny Bengtsson för första gången talas om kartläggning av fackliga i samband med konflikt. Att chefer luskar i anställdas medlemskap var inget nytt, men i samband med att HRF lade sympativarsel med Seko på Citymail var det första gången som det verkade komma från högre ort – arbetsköparorganisationen Almega.

Jenny Bengtsson.
Foto: Privar

– Jag minns att jag tänkte: ”Man kan inte sätta åt enskilda anställda, vad fan håller ni på med?”

 

För några veckor sedan fick Jenny Bengtsson uppleva företeelsen själv i samband med HRF:s varslade strejk på hennes arbetsplats Casino Cosmopol. I ett mejl uppmanades de anställda uppge om de var medlemmar i facket och i så fall vilket.

– Det var skrattretande dåligt av arbetsgivaren. Jag vet att det kommer från Almega. Men att vår arbetsgivare gör det och tycker de har rätt att plocka in det här visar hur skraja de är för facklig organisering.

Som dåvarande klubbordförande och med vetskap om de senaste årens snarlika händelser var hon dock beredd, och så även hennes arbetskamrater som nyligen gått fackliga utbildningar. De kunde skratta åt det och i stället tävla om mest intetsägande svar.

– Vi hade ganska kul åt det, men i verkligheten är det så himla tragiskt. Det är ett hot mot demokratin, men också en av våra grundläggande rättigheter: föreningsrätten. Det är 2017 och vi blir tillfrågade om vi är medlemmar i facket. Varje avtalsrörelse känns som en resa tillbaka till 1900-talet och det känns som att vi verkligen går bakåt i utvecklingen. Det är ju också exakt vad arbetsgivarna vill.

Jenny Bengtsson tror att Almega har en politisk agenda bakom agerandet, med udden riktad mot att begränsa strejkrätten.

– Jag tror att de vill testa hur starka eller svaga facken är. De ser att den fackliga organisationsgraden sjunker och vill slå in fler spikar i kistan. Om de dessutom kan visa att facken varslar om strejk, men inte kan backa upp det med antalet medlemmar, kan de använda det för att komma åt strejkrätten.

Till skillnad från LO-juristen Sofie Rehnström anser hon att facket borde ta strid och stoppa metoden.

– Ja, gud, ja! Man borde skicka brev till Almega och säga ”nästa gång så jävlar”. Alla 14 förbund borde bestämma sig inför nästa avtalsrörelse att nu är det nolltolerans som gäller och vad vi ska göra om det händer. Händer det borde alla omedelbart lägga sympativarsel.

 

”Det är inte politiskt”

Almega har genom åren gett olika svar på om de legat bakom kartläggning av eventuellt fackligt medlemskap eller inte. Stefan Koskinen förnekar det inte. Tvärtom säger han att förbundet haft det som rutin sedan långt innan 2013.

Stefan Koskinen.
Foto: Almega

Varför har ni infört den här rutinen? 

– Den har vi alltid haft.  Det är för att man ska kunna hantera det hela rätt. Vi brukar hänvisa till att det finns andra situationer där arbetsgivaren är skyldig att ta reda på det, enligt medbestämmandelagen och Lagen om anställningsskydd. Jag har svårt att se att det är något kontroversiellt, säger Stefan Koskinen.

 

Om ni alltid haft den rutinen, varför har det blivit sådana starka reaktioner på den från den fackliga sidan från 2013 och framåt?

– För några avtalsrörelser sedan var det några motparter som reagerade. Jag vet inte varför. Det kan vara så att facken på nya avtalsområden som vi inte haft hand om tidigare upplevde det som nytt.

Det har uppfattats som en påtryckning på enskilda medlemmar.

– Vi tycker inte att det är något konstigt. Jag har svårt att se att man reagerar så starkt från den fackliga sidan och anklagar arbetsgivarna för att kartlägga och utsätta för påtryckningar – det är absolut inte syftet.

Vad är syftet? 

– Syftet är att kunna fråga dem som inte är medlemmar i facket om de avser att ställa sig solidariska eller om de tänker fortsätta arbeta som vanligt. Då kan de få problem med sina arbetskamrater, men de har rätt att välja. Det handlar om att kunna bedöma vilken effekt strejken får gentemot företagets kunder. Det får inte vara något som närmar sig föreningsrättskränkning.

Kan man inte uppfatta det som hotfullt att av sin chef inför en stridsåtgärd tvingas svara på om man ska strejka eller inte?

– Vi är väldigt noga med att företaget inte framställer det så att det uppfattas som föreningskränkning.

Från fackligt och forskningshåll har det spekulerats i att ni har långsiktiga politiska mål, att till exempel komma åt strejkrätten. Stämmer det?

– Nej, det handlar om att hjälpa medlemsföretagen att hantera de problem som uppstår. Jag ser det inte som politiskt.

Finns det inom Almega några planer på att upphöra med rutinen?

– Nej. Det är så vi handlägger och så gör vi även i år. Det är vårt sätt att arbeta.