Den samhälleliga kollapsen när det gäller ambitionen att tillhandahålla grundläggande stöd för funktionshindrade har gått så pass fort och skett på så pass många fronter att den är svår att greppa. Under tiden som assistansen rustas ned får förtvivlade anhöriga göra allt mer – och funktionshindrade får sina liv förstörda.
Det var redan riktigt illa. Förra året gav regeringen Försäkringskassan i uppdrag att ”bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. Följden har blivit att det numera bara är 14 procent som får sin ansökan beviljad av de funktionshindrade som söker assistans enligt LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Bara under 2017 har mer än 1 000 personer förlorat assistansen.
Och så kom en prejudicerande dom i Högsta förvaltningsdomstolen. Domen innebär, enligt Försäkringskassans analyser, att uppemot 40 procent av de omkring 15 000 personer som har assistansersättning kan gå miste om assistanstimmar. Domstolen snävar in assistansrätten väsentligt; i domen anses en persons behov av transport inte utgöra skäl till personlig assistans, och utöver den tid som ersätts för grundläggande behov – det vill säga att sköta sin hygien, klä på och av sig, äta och kommunicera – blir assistanstimmarna i enlighet med domen väsentligt färre. I praktiken blir det omöjligt för många funktionshindrade att leva ett människovärdigt liv utan aktivt stöd från anhöriga, i de fall sådana finns.
Domen innebär en så pass markant förändring av villkoren att den fått Försäkringskassan, som annars plikttroget genomfört de av regeringen påbjudna åtstramningarna, att slå larm. I en skrivelse till regeringen uppger myndigheten att ”Försäkringskassan har inga möjligheter att utan stöd i lag eller förordning göra något för att mildra konsekvenserna av domen.” Paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige kräver att regeringen aviserar en lagändring och att den samtidigt beordrar Försäkringskassan att inte göra några indragningar i väntan på en sådan. Barn- och äldreminister Åsa Regnér säger att hon inte utesluter lagändringar – men det finns ingen tidsplan, och hittills har ingenting mer hänt.
Barn- och äldreminister Åsa Regnér säger att hon inte utesluter lagändringar – men det finns ingen tidsplan, och hittills har ingenting mer hänt.
Den samhälleliga kollapsen när det gäller ambitionen att tillhandahålla grundläggande stöd för funktionshindrade har gått så pass fort och skett på så pass många fronter att den kan kännas svår att få grepp om. Högsta förvaltningsdomstolens dom är till exempel ett självständigt juridiskt beslut som inte på ett direkt sätt kan kopplas till regeringens inskränkningsambitioner. Likaså är Försäkringskassans individuella bedömningar ingenting som regeringen lägger sig i, annat än att i sina regleringsbrev staka ut riktningen. Lagstiftningen, å sin sida, ser ännu i stort sett likadan ut som den gjorde för 20 år sedan, när villkoren var väsentligt bättre.
Det ter sig alltså, mer än något annat, befogat att använda termen mentalitetsskifte för vad som hänt i maktens korridorer. Och allt tyder på att detta skifte är följden av den noja som utlöstes ungefär vid tidpunkten för de borgerliga partiernas hets mot sjukförsäkringssystemet för drygt ett decennium sedan. En sorts kollektiv skräck har sedan dess fått fäste bland beslutsfattarna – grundad i insikten om ökande kostnader, och hur sådana kan uppfattas av medborgarna, parad med tvångsföreställningar om omfattande fusk och en handlingsförlamning när det gäller de strukturella faktorerna bakom olika typer av ohälsa. Denna mentalitet har lett till människofientliga och kontraproduktiva panikåtgärder gentemot de som är beroende av socialförsäkringssystemet.
I likhet med situationen när det gäller sjukskrivningarna är ryktena om fusk med assistanstimmarna betydligt överdrivna – och används för att motivera repressiva och inskränkande åtgärder som få andra typer av fuskanklagelser skulle anses berättiga till, vilket vi tidigare uppmärksammat på ledarplats i Arbetaren. Dessutom handlar det i de funktionshindrades fall om människor som på rent medicinska grunder kommer att behöva det offentligas ekonomiska hjälp livet ut. ”Fruktar ni att fler kommer att välja att bli funktionshindrade om villkoren blir för humana?” vill man retoriskt fråga beslutsfattarna.
”Hur kan vi lägga omfattande medicinska resurser efter olyckor på att rädda svårt skadade personer tillbaka till livet om vi sedan inte tänker låta dem leva ett liv värt namnet.”
Under tiden som assistansen rustas ned får förtvivlade anhöriga göra allt mer, inte sällan till större samhälleliga kostnader, och funktionshindrade får sina liv förstörda. ”Hur kan vi lägga omfattande medicinska resurser efter olyckor på att rädda svårt skadade personer tillbaka till livet om vi sedan inte tänker låta dem leva ett liv värt namnet”, som en funktionshindrad i bottenlös frustration uttryckte saken.
I januari 2016, innan den senaste neddragningen inleddes, var det 16 119 personer som hade statlig assistansersättning. Det ekonomiska stöd de får utbetalt till dig, även när ersättningen fungerar drägligt, är växelpengar i statsbudgeten. Att vilja förvägra dem det är bottenlöst skamligt.
