Från 1980-talet och framåt har Malmö, Sveriges tredje största stad, genomgått stora förändringar – från industristad med arbetarprägel till att i dag vara en metropol som främst byggs ut för kapital och köpstark medelklass. Historikern Fredrik Holmqvist har läst urbanforskaren Ståle Holgersens nya bok Staden och kapitalet som problematiserar Malmös stadsutveckling.
Malmö har genomlevt flera epoker: ursprungligen en liten dansk by som under senmedeltiden blev landets viktigaste handelsstad efter Köpenhamn, som under den tidigmoderna epokens svenska styre krympte till en ekonomiskt bortglömd och befolkningsmässigt reducerad, men starkt befästad garnisonsstad, fram till den följande kapitalistiska industrialiseringen och den då snabba tillväxten av staden.
Ståle Holgersen
Daidalos, 2017
Den sistnämnda epokens byggnadspolitik i staden undersöks och diskuteras i kulturgeografen, urbanforskaren och stadsplaneraren Ståle Holgersens Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid, utgiven i år. Som Malmöbo, historiker och lokalhistoriskt intresserad var det länge sedan jag såg fram emot ett akademiskt verk så mycket som jag gjort när det gäller Staden och kapitalet. Det är en studie som med marxistisk utgångspunkt behandlar hela Malmös moderna industriella historia, men har särskilt fokus på stadsutvecklingen sedan 1980-talet.
Staden och kapitalet lever i mångt och mycket upp till förväntningarna. Ståle Holgersen gör en utomordentlig kritisk genomgång av klasskaraktären i stadens utveckling och boken är skriven med patos och humor på ett klart och lättbegripligt sätt. Både de teoretiska utgångspunkterna och de skisserade framtidsscenarierna för Malmö och samhällsutvecklingen i stort tål likväl att problematiseras och diskuteras.
Boken har sin grund i författarens avhandling i kulturgeografi The Rise (and Fall?) of Post-Industrial Malmö. Investigations of City-Crisis Dialectics (2014). Holgersen har emellertid bearbetat och utvecklat både de teoretiska och empiriska delarna. Det är ett föredömligt initiativ att vidareutveckla undersökningen till en mer populärvetenskaplig syntes, då ämnet har relevans för en publik utanför den egna disciplinen.
Hans dom över socialdemokraternas hittillsvarande stadsutvecklingspolitik i Malmö, efter den fordistisk-keynesianska perioden, är hård men rättvis: när det har byggts i fattigare stadsdelar har kommunen varit tämligen passiv och låtit utförsäljningar i form av privatiseringar finansiera byggandet. Besluten har föregåtts av minimal diskussion med, och inkludering av, de berörda. Dessa har huvudsakligen bara haft att förhålla sig till redan fattade beslut. När det däremot har byggts för de rika – nya bostadsområden såväl som symboliska prestigebyggnader – har kommunen varit ytterst aktiv med subventioner och månat om dialog och samförstånd.
Ståle Holgersen beskriver de ekonomiska kriserna på 1990-talet och 2000-talet och hur socialdemokraterna i Malmö har motiverat och försvarat sin politik med retorik om kreativa och innovativa omvandlingar av den existerande staden. I praktiken har kriserna emellertid hanterats med en nybyggande motkonjunkturpolitik. Den allt mer postindustriella staden har på så sätt byggts i linje med en liberal urban regim med tilltagande inslag av åtstramningspolitik och segregering, fast med en byggiver inspirerad av den fordistisk-keynesianska periodens industriella stad.
Författaren undrar ifall det i Malmö nu byggs en stad för gårdagens kapitalism: ”Kommer Malmö Live bli en gravsten över den postindustriella stadens entreprenöriella övermod?”
Har det postindustriella Malmö således byggts som svar på gårdagens efterfrågan och därmed byggts längre in i klimatkrisen och bubbla-på-bubbla-krisen?
Vad som är säkert är att den utlovade nedsippringseffekten av att locka övre medelklass och överklass till staden har varit en besvikelse för arbetarklassen och den deklasserade medelklassen.
Den bristande efterfrågan på alla shoppingcenter, med de pågående diskussionerna om Entrés framtid som exempel, kan ge en fingervisning om utvecklingen. Vad som är säkert är att den utlovade nedsippringseffekten av att locka övre medelklass och överklass till staden har varit en besvikelse för arbetarklassen och den deklasserade medelklassen. Städers ökande konkurrens om de rika skattebetalarna har, föga förvånande, huvudsakligen lett till mer byggnation och planering för samma målgrupp på bekostnad av majoriteten av den befintliga befolkningen.
Ett grundantagande i Staden och kapitalets kristeori är att vi befinner oss i en ”diabolisk dubbel kris” som involverar både ekologin och ekonomin. De accelererande klimatförändringarna hävdas vara en tydlig konsekvens av industrialiseringen och dess förbränning av fossila bränslen, medan den ekonomiska krisen ses som utslag av motsättningar immanenta i kapitalismens funktionssätt. De två dominerande förklaringarna av kapitalismens återkommande kriser inom den marxistiska teoribildningen – överproduktion samt profit squeeze och profitkvotens fallande tendens – får varsin översiktlig sammanfattning.
Ståle Holgersen tar emellertid inte explicit ställning för någon av förklaringarna på bekostnad av den andra. Först med motiveringen att det ”finns en fara i att lägga alla ägg i samma kristeoretiska korg. Världen är för komplex för det”. Senare i boken utvecklar han sina resonemang om det frånvarande ställningstagandet med att ”de båda tendenserna med stor sannolikhet har samverkat under de senaste decennierna, och att just detta gjorde krisen 2008 så massiv”.
Baserat på en akademisk perspektivism kan det vara ett både klokt och pragmatiskt val. Kristeorierna i Staden och kapitalet fyller ändå mer funktionen av att placera den lokala utvecklingen i en global sådan, än att vara analytiska kategorier. Den mer praktiska delen av Holgersens teoretiska utläggning handlar om hur den förda stadsutvecklingspolitiken kan förstås i relation till ekonomerna John Maynard Keynes och Joseph Schumpters realpolitiska idéer om kapitalismen. Jag reagerar emellertid på två sammanhängande resonemang i författarens teoretiska utläggningar:
Till att börja med hans resonerande om att ”stora kriser verkar komma med någon form av regelbundenhet (inom ramar av 40–60 år), och att de löses genom skapandet av nya paradigm”. Holgersen reserverar sig mot tanken på determinerande långa vågor, men betonar likväl att ”perioderna av tillväxt och kris verkar ändå ha någon form av rytm”.
Senare i boken sammanfattar han ”hur kapitalismens historia verkar röra sig i ett vågliknande mönster, även om det verkar vara svårt att enas om periodisering, avgränsningar och orsak till vågorna”.
Jag reagerar också på hans betoning av ”kapitalismens förmåga att ständigt förnya sig” och att han därför är ”rätt främmande” inför idén att det kapitalistiska systemet faller sönder av sig självt.
Å ena sidan framhåller han en värld som präglas av grundläggande motsättningar i produktionens logik som gör att det döda arbetet (kapitalet) ständigt växer på det levande arbetets (arbetskraftens) bekostnad. Samtidigt håller de ekologiska konsekvenserna av kapitalismens industrialisering successivt på att förinta förutsättningarna för människans nuvarande samhällsform.
Å andra sidan framhävs jämviktsidén att kapitalismen, oberoende av dess historiska utveckling och produktionens förutsättningar däri, alltid återhämtar
sig och ger upphov till nya produktionsparadigm. Men i de första resonemangen om ekologiska och ekonomiska motsättningar anas ett förfall och slut på kapitalismen – ett slags inneboende eskatologi för vår civilisation som alltså samtidigt förnekas.
I takt med att finans- och kreditsektorerna ersätter industriell produktion blir världsekonomin följaktligen också alltmer instabil och osäker.
Holgersen poängterar alltså dels kapitalismens oförmåga att förändras och anpassas till en reproduktion som inte baseras på förbränning av fossila bränslen – han gör till och med en poäng av att den globala fossilförbränningen ökar – dels poängterar han kapitalismens oförmåga att ackumulera värde utan levande arbete. Som han skriver är problemet med det sistnämnda att de låga profitkvoterna i de produktiva sektorerna gör att ekonomin blir beroende av finansiell spekulation för att upprätthålla även en modest tillväxt. I takt med att finans- och kreditsektorerna ersätter industriell produktion blir världsekonomin följaktligen också alltmer instabil och osäker.
Holgersen understryker frånvaron av återhämtning och hållbar tillväxt efter att flera stater med hjälp av skattepengar rekapitaliserade banker och bolag i samband med krisen 2008–2009 – något han hävdar förhindrade ”en mer allvarlig depression och med stor sannolikhet även kapitalismens undergång”. Frågan om vad som ska driva den allt mer postindustriella ekonomin i Sverige förutom Riksbankens negativa styrränta, hushållens rekordhöga skuldsättning och ökade priser på bostadsmarknaden har sedan dess bara blivit än mer pressande.
Men för att återknyta till Holgersens skepticism inför kapitalismens självverkande sönderfall: Vad är finansialiseringen av den globala ekonomin och klimatförändringens pågående konsekvenser om inte processer av kapitalismens strukturella desintegration och självgenererade söndervittring?
Mina kanske något petiga teoretiska anmärkningar hindrar inte att jag verkligen uppskattar författarens initierade och uppriktiga resonerande – hur han sammanför och vrider och vänder på de faktorer och utvecklingslinjer han identifierar som avgörande. Det är dessutom svårt att klandra någon för motviljan mot tanken på den egna civilisationens successiva sönderfall.
Staden och kapitalets styrka är inte att den kommer med en nydanande omtolkning – både Malmös specifika utveckling och den allmänna tendensen till tydlig klasskaraktär i stadsbyggnadspolitiken är kända sedan tidigare. Bokens styrka är att den har en gedigen och samlad genomgång av utvecklingen, vars både unika och generella karaktär förklaras i sitt längre historiska sammanhang.
I det avslutande kapitlet försöker Holgersen formulera några kvalificerade gissningar om hur Malmö och världen kan komma att se ut runt år 2030.
Till att börja med hävdar han att ”krisen kommer att ’lösas’ genom massiv kapitalförstörelse, genom introducerandet av ny teknologi och genom skapandet av nya klassammansättningar”. Som han poängterar lär oss kapitalismens historia dessvärre att den effektivaste metoden för massiv kapitalförstörelse är storskaliga krig: ”genom systematisk ödeläggelse av kapital, och massiva mobiliseringar och investeringar under kriget, genom att återställa profitkvoterna efter destruktionen och inte minst genom de enorma möjligheter till uppbyggnad som kommer efteråt”.
Med referens till journalisten Naomi Klein hävdar Ståle Holgersen sedan att: ”Antingen ändrar klimatet våra livsförutsättningar och våra liv, eller så måste vi i grunden förändra politiken inom de kommande åren: oavsett vilket kommer världen att ändras radikalt”. Problemet med den nuvarande ”klimatsmarta” politiken – vare sig den kan kategoriseras inom den ekologiska fixen, den ekologiska moderniseringen eller den gröna keynesianismen – är att den inte är ekologiskt hållbar eftersom den inte förändrar de grundläggande maktrelationerna som definierar världsekonomin.
Med referens till journalisten Naomi Klein hävdar Ståle Holgersen sedan att: ”Antingen ändrar klimatet våra livsförutsättningar och våra liv, eller så måste vi i grunden förändra politiken inom de kommande åren: oavsett vilket kommer världen att ändras radikalt”.
Holgersen har tidigare i boken exempelvis poängterat att: ”I Västra Hamnen befolkas världens mest ekologiska stadsdel av människor som har ett konsumtionsmönster som skulle ödelägga jordklotet en gång för alla ifall det blev till norm bland jordens befolkning”. En verkligt ekologiskt hållbar stad kan, med hänsyn till fossil förbränning och energiförbrukning, vare sig reproduceras med nuvarande konsumtion, bilåkande, flygindustri, globala transportindustri, internetanvändning eller robotisering.
Holgersen skisserar och diskuterar därefter tre framtidsscenarier:
Mer av samma med fortsatt åtstramningspolitik och fortsatt drömmande om en snart kommande teknologisk innovation som medför en ekologisk fix.
(Grön?) keynesianism med ökad statlig styrning, investeringar och en viss reglering av kapitalet.
Ekosocialism med planekonomi, kooperativt ägande, arbetarstyrda företag, ifrågasättande av tillväxtekonomin och devalvering eller rentutav förstörelse av det fossila kapitalet och dess infrastruktur.
Angående det sistnämnda är han tydlig med att klimatet oavsett vilket kommer att förändra den globala politiska ekonomin och förstöra kapital genom extremväder, temperaturökningar, torka och andra konsekvenser av klimatförändringarna.
Därutöver resonerar Holgersen även om en fascistisk utveckling, som han utan att förklara varför inte vill göra till ett fjärde framtidsscenario, och huruvida en sådan skulle kunna vara kompatibel med fortsatt åtstramningspolitik eller (grön) keynesianism. Han problematiserar kritiskt de två sistnämnda alternativen, medan hans egen preferens, ekosocialismen, konkretiseras med exempel på hur en sådan stad kan börja planeras och byggas: förtätning av villaområden, delade jobb genom kortare arbetstid, icke-kommersiella kooperativ, en generell maxlön, bostadsrättspriser som inte över- eller understiger svängningarna i konsumentprisindex, kommunal förköpsrätt för fastigheter, kommunala byggbolag, pensionspengar placerade i demokratiskt-produktiv riktning, statlig subventionering av egenproduktion av bostäder, och så vidare.
Både de kritiska problematiseringarna och de inspirerande resonemangen om ekosocialismens stadsplanering är utmärkta, men dessvärre blir kapitlet som helhet rätt hoppigt och rörigt. Ståle Holgersen klargör inte hur han menar att ett eventuellt kommande världskrig, klimatförändringarna, kapitalets nya paradigm och den fascistiska utvecklingen kan samverka med de tre skisserade scenarierna.
Problemet är att Staden och kapitalets marxistiska grundperspektiv präglas av en akademisk perspektivism som undviker tydliga ställningstaganden i avgörande frågor om kapitalismens fundament, återkommande kriser och globala historiska utveckling. Det gör historiesynen något diffus. Det påverkar inte de empiriska delarna, men däremot grumlar det hur Holgersen menar att de olika ekologiska, ekonomiska och politiska omständigheterna samverkar och hänger samman rörande framtidsutvecklingen.
Det känns visserligen drygt att klandra en forskare för att inte ha en mer genomtänkt positionering gällande något så anspråksfullt som världens sammansättning. Utan en sådan blir det emellertid svårt att skissera övertygande framtidsscenarier gällande den globala utvecklingen.
Malmös framtid ser ut att komma att avgöras av främst två omständigheter: Kommer staden att höra till de urbana områden som kan dra fördel av den globala ekonomins omvandling? Hur kommer effekterna av den globala uppvärmningen vidare att inverka på staden – kommer Malmö exempelvis att höra till de kuststäder som hotas av stigande havsvattennivåer?
