Kärlek på kapitalets villkor

Hur många texter har vi inte vuxit upp med som förklarar kärlekens faser, former och normer? Självklart ägande och kronisk heterosexuell tvåsamhet. Men kärleken är som kärlek alltid kommer att vara: omtumlande, odefinierbar.

Signerat
Anna Jörgensdotter, poet och författare.
Foto: Mats Åstrand/TT

Jag läser en kollegas ännu icke utgivna roman och tänker på kärlek. Romanens huvudperson, i en norrländsk skog på 1930-talet, förälskar sig i en arbetskamrat, kärleken är besvarad, det är inledningsvis förhållandevis enkelt. De längtar, de hittar gläntor där de kan röra vid varandra, de njuter av kroppskontakt och av kärleken i sig: att låta sig känna mycket, att gå in i något utan att grubbla över framtid och konsekvenser.

När jag var 20 år skrev jag dikter om att forma isblock mellan sig själv och den man älskar. Avståndstagandet och nedtryckandet var det enda sättet att skydda en skraj och trasig kropp, som redan fått en massa stryk av en patriarkal och kapitalistisk ordning.

Hur många texter har vi inte vuxit upp med som – utifrån ovanstående – förklarar kärlekens faser, former och normer? Självklart ägande och kronisk tvåsamhet, inklusive otrohetens oförlåtlighet. Män från Mars, kvinnor från Venus.

Idealet att dela allt, varje tanke och känsla – eller inget alls. Styrkan i oberoendet och avvisandet, svagheten i behovet, begäret, i kroppen, lusten (åtminstone kvinnans). Mallar vi klivit in och mönster som återupprepas. Och blir destruktiva och såriga och farliga.

Kärleken skulle analyseras och förkastas, en oönskad och skadlig hormonfälla, till för att få förnuftet ur balans.

I Roland Barthes klassiska och pretentiösa essäbok Kärlekens samtal står ”att passionen till sitt väsen är skapt för att synas”, men att den av samma skäl (synligheten som skamlig) måste döljas. Den älskande är i underkastelse, förälskelsen passiviserar.

20-åringen slukade denna bok. Kärleken skulle analyseras och förkastas, en oönskad och skadlig hormonfälla, till för att få förnuftet ur balans. Kontrollförlust och uppgående i känsla: livsfarligheter.

Mötet med en annan: skrämmande. En främmande som plötsligt kan bli någon man älskar. En själv som, därigenom, kan förändras. I förlängningen tycks det som om hela världen kan omvälvas.

Det känns när möjligheterna stångas mot omöjligheterna: de yttre omständigheterna.

I Ursula K Le Guins sci-fi-roman från 1974, The dispossessed, lever anarkister i exil på planeten Anarres (långt ifrån den kapitalistiska ordningen, klyftorna och krigen, på planeten Urras). Män och kvinnor lever jämställt och kan ingå partnerskap, men par och familjer splittras hela tiden på grund av omplaceringar. Den som knorrar och längtar och skriver brev hem är ”propsperian”. Att älska någon exklusivt – inklusive sina barn – är ”egoizing”.

Inuti denna ordning möts Takver och Shevek och ser i den andra en själsvän. Kärleken som uppstår är som kärlek alltid kommer att vara: omtumlande, odefinierbar. Kärleken som handlar om ett du. Kärleken som känsla, inte prestation och resultat, likes och matchningar och maktförhållanden.

Det känns att vara människa, att längta efter att vara nära. Det känns när möjligheterna stångas mot omöjligheterna: de yttre omständigheterna. När den stora känslan, och behovet, stöter på patrull.

Som personerna i det manus jag läser, två män som älskar varandra i en tid då homosexualitet var straffbart, hur de ska stångas mot dumhetens och kontrollbehovets och omvärldsrädslans gränser, hur de ändå törs. Åtminstone ett tag, och allra mest i fantasierna. Och huvudperson tänker: ”Hur du spelar roll och att det spelar roll att vara där du är”.